av Uppgiven2025

Uppgiven2025
tors, 2025-09-11 - 09:29

Känner att jag bara vill skriva av mig. Kanske någon kan relatera. Min sambo sedan 13 år har alltid varit glad i alkohol och jag har i många år haft en magkänsla att något inte helt stämmer med honom, men inte förstått vad. Han är en rolig, snäll och välfungerande person, bra med barnen och sköter om hushållet. Men ofta är han väldigt låg, innesluten och irriterad. Jag upptäckte för några år sedan en stor gömma av tomma vinflaskor/spritflaskor. Han sover ofta på soffan, har svårt att komma upp på morgonen och har oftast en dålig andedräkt. Vi har pratat mycket om att han verkar ha ett problem med alkohol och han har berättat att dricker när han mår dåligt/tycker illa om sig själv. Han har lovat att sluta smyga men jag har vid flera tillfällen hittat tomma flaskor i garderoben eller väska. Hans kropp mår inte bra och för kanske 6-8 månader sedan fick han konstiga domningar i foten och vaden. Han blev orolig och kollade upp det men fann inget fel. Det försvann efter nån vecka. Han blir också riktigt sjuk ganska ofta. Influensa, förkylningar, bältros. Jag har läst att alkoholen kan göra detta. Han påstår att han inte har ett stort problem och när jag säger att han ofta är trött, sliten och irriterad säger han att det är ju du med. Jag kämpar men jag känner att jag glidit ifrån honom emotionellt. Jag har kämpat med att lita på honom och sluta leta efter bevis men när magkänslan säger åt mig att nåt inte stämmer så hittar jag alltid nåt. Nu har vi haft ett prat igen och jag har förklarat hur det påverkar mig och att jag inte kommer kunna leva med honom om detta fortsätter. Han säger att han vill ha förändring men inte vad han tänker göra. Han är nu väldigt innesluten och allt känns bara jobbigt.. vi sa att vi ska prata om detta igen om några dagar så han får tid att smälta allt och komma med förslag på hur han ska gå vidare.
Är bara så uppgiven 💔

Sargad
tors, 2025-09-11 - 11:19

Jag känner igen mig till viss del, speciellt känslorna av hopplöshet och att inte vilja vara kvar i förhållandet om missbruket fortsätter. Jag har en make som tills helt nyligen har skåpsupit i åratal. Din sambo har dock självinsikt till vad som är grundorsaken till missbruket och det är början till förändring. Om hen verkligen vill. Samtal för större självinsikt behövs för hens del. Stöd och terapi? Styrkekramar!

Uppgiven2025
tors, 2025-09-11 - 11:38

@Sargad Vad bra att han slutat , tog han hjälp? Ja det verkar som att han vill ha en förändring men jag tror att det kommer bli en tung resa framåt. Han är väldigt distanserad just nu och säger bara att han mår bra när jag frågar honom, men jag ser ju att han inte gör det. Han svarar mest bara på tilltal just nu. Jag antar att jag bara får låta honom vara ett par dagar och ta upp samtalet igen och se vad han kommit fram till.. terapi hade nog varit det allra bästa

Sargad
tors, 2025-09-11 - 12:17

Det har varit en lång och intensiv period, många bråk och samtal oss emellan. Lögner, besvikelser och ultimatum samt hjälp utifrån. Största insikten för maken var mötet med hans inre övergivna barn genom meditation och feberdrömmar. DET förändrade allt från att vilja till att de fakto sluta. Nykterheten är fortfarande väldigt ny och äntligen efter åratal så känns det hoppfullt samtidigt som jag är livrädd att det inte håller.

Uppgiven2025
tors, 2025-09-11 - 15:55

@Sargad Så tungt det låter, vilken kämpe du är! Och han med! Känner du att ni har en bättre kommunikation nu? Min sambo har mycket från barndomen att jobba med, tror allt grundar sig i det💔 Jag är dock så rädd att jag i hjärtat är påväg bort efter alla lögner.. 🥲 Vill finnas där och stötta honom men han stänger mig ute

Sargad
fre, 2025-09-12 - 08:22

Tack! Ja, det har varit tungt och tröstlöst i flera år men nu finns hopp att vi kan hitta varandra på nytt. Vi har bättre kommunikation nu när alkoholen inte spökar med all förnekelse från hans sida. Lögnerna är värst så jag förstår dig mycket väl och bristen på tillit gör så allt är emotionell sankmark i relationen. Hjärtat sjunker mer och mer och önskan att lämna växer i samma takt. Vad jag har förstått så är lögnerna ett skydd och kommer automatiskt. Allt från helt banala saker till sånt som ska hemlighållas till varje pris. Smärtsamt och svårt att utsättas för mer eller mindre dagligen. Utestängningen tror jag också är ett skydd, ett försök att hålla ihop sig själv, det egna jaget som flyr med hjälp av alkohol och svagheten som inte får synas. Som t.ex. oförlösta barndomstrauman. Känslor som stoppats undan istället för att fått tagit plats där och då. Vi har alla nånting som satt sina spår. Traumat tar varje tillfälle i akt i ett försök att få ett avslut. Kommer man för nära så visar det sig oftast i reaktiva återkommande mönster. Att vilja är en sak och att våga är en annan. Det behövs både mod och styrka att möta sina inre demoner men inte på nåt sätt omöjligt. Inget som man direkt fixar utan stöd och hjälp tänker jag. Annars hade man ju gjort det redan.

Får du nåt stöd själv? Vad behöver du?