av Ansiansiansi

Ansiansiansi
mån, 2025-12-15 - 09:45

Jag hade under många år en särborelation med en man som under hela livet brottats med ett alkoholmissbruk, om än i varierande grad och med vita perioder. Det blev till sist jag som motvilligt bröt upp (så många svek från hans sida), men jag känner att jag har svårt att gå vidare. Det är så mycket jag inte förstår.

Vår relation präglades mycket av hans ambivalens vad gällde kärlek och närhet, något jag upplevde hängde nära ihop med hans intag av alkohol. Under de perioder då han drack, lite eller mycket, var det som att han klarade av både kärlek och närhet. När han sedan ”skärpte sig” och skulle hålla sig borta från alkoholen, var det som att han försvann in i sig själv. Jag hade svårt att nå honom och kände mig ofta ”fel”, vilket naturligtvis blev väldigt sårande för mig. När jag tog upp detta beskrev han det som att han hade ett hål inom sig, att det ibland kunde kännas som att inte kände någonting överhuvudtaget för en annan människa, inte ens för sina egna barn. Han kunde beskriva det som att under de perioderna fick förlita sig till tanken/hjärnan: ”jag vet att jag älskar dem”, ”jag vet att jag älskar henne”, osv.

Medan vår relation pågick brottades jag mycket med det där. Jag älskade honom och ville att, om han nu hade ett hål, skulle vår kärlek räcka till för att fylla det. Och om den nu inte räckte att fylla det, var det då ett tecken på att vi/jag var fel?

Ni som tampas med alkoholmissbruk: känner ni igen beskrivningen av att ha ett ”hål” inom sig? Skulle ni i så fall säga att det hålet fanns där från början och att alkoholen till viss del fungerar som ett sätt att fylla det? Eller är det alkoholen som orsakar hålet?

Tacksam för alla svar!

Vitvargen
mån, 2025-12-15 - 10:53

@Ansiansiansi, varmt välkommen till forumet och så bra att du hittat hit!

Din berättelse väcker många känslor hos mig som relativt nyligen nykter (drygt 3 månader nu). Eftersom jag har känslorna och minnet av dem ganska aktuella för mig så kan jag bekräfta att det "hål" du pratar om kan vara direkt orsakat av alkohol-alkoholstopp, detta eftersom det "kidnappar" våra naturliga belöningssystem. Dessa mekanismer involverar centrala signalsubstanser bla serotonin, dopamin, GABA som regleras upp/ned artificiellt av alkoholpåverkan, det tar tid innan dessa mekanismer kommer igång igen.

Nu vet jag inte hur långa din partners vita perioder var men många kämpar med dessa känslor av håglöshet och tristess under flera månader i början, kanske uppåt ett kvartal, halvår, år. Det tar tid att bygga upp fungerande belöningsmekanismer igen om de rubbats under lång tid.

För min del var det inte särskilt svårt, jag växlade upp kraftigt med gamla hobbies och hittade en mängd fördelar kroppsligt som gav belöningskänslor. Detta spillde av sig i relationer också via ökat självförtroende och rikare känsloliv. Andra kan ha det mycket svårare men visst jag noterade att det bildades ett "hål" som behövde fyllas med aktivt och målmedvetet arbete med mig själv. Detta är *inte* enkelt för de flesta, jag var lyckligt lottad här inser jag av andras berättelser.

Jag förstår att detta har känts mycket jobbigt för dig och att du frågar dig varför din kärlek inte räckte för att fylla hålet, tomheten din partner kände. Det är inte du som på något sätt är otillräcklig, fina du! Det är bara det att det är en formidabel fiende ni försökt bekämpa, något som saboterar centrala nervsystemets mest heliga och känsliga biokemiska mekanismer.

Jag säger att "hålet" kan orsakas av alkohol av sig själv, men det kan också vara så att det redan finns ett hål där från början och att din partner använt alkohol för att i någon mån försöka hantera detta, bedöva bort det. En flykt från att hantera djupare saker som flyter upp till ytan förr eller senare - stresskänslor, trauman och mentala ärr från förr, etc. Oavsett, den enda som kan ta tag i detta är personen själv, ingen annan kan göra jobbet åt den som använder alkohol för "självmedicinering" eller bara sitter fast i en osund vana utan egentlig anledning.

Varmt lycka till, på detta forum hittar du massvis med människor som känner igen sig i din situation och som har bra strategier hur man kan tänka och agera, massvis med stöd och peppning!

Många kramar!

Ansiansiansi
mån, 2025-12-15 - 12:26

@Vitvargen
Hej och tack för ditt svar!

Så fint att läsa om dina erfarenheter och få ta del av dina kloka synpunkter!

Det var flera år sedan vår relation upphörde, men jag kämpar fortfarande med att läka efter vad det innebar för mig att leva med en person som med jämna mellanrum bytte skepnad. Jag funderar mycket på vad som var sant och inte. Eftersom han ofta drog sig undan mig under sina nyktra perioder (sällan förekommande och aldrig längre än någon månad), undrar jag om vi ens fanns ”på riktigt”…

Vilken var den sanna versionen av honom: den han var när han drack eller den han var när han inte drack?

Rent spontant tänker jag ju att man är mer sig själv utan alkoholen. För de flesta av oss som inte slåss mot ett alkoholberoende är det nog så, men är det annorlunda för en alkoholist? Jag har hört flera beskriva det som att alkoholen är det som får dem att känna känslor överhuvudtaget… Men är de känslor som upplevs då, under perioder av drickande, ”äkta” känslor?

Vitvargen
mån, 2025-12-15 - 13:25

@Ansiansiansi, jo jag förstod att din partner var ett avslutat kapitel och bra att du kunde ta dig ur. Du frågar för att du vill förstå mer om vad som hände och varför din kärlek och omtanke inte räckte. Jag gav en del av svaren, och foliehutten fyllde på med ett liknande perspektiv.

Jag har använt mig själv som försökskanin under den här nykterhetsresan och noterat noga hur jag reagerat på att plötsligt sluta. Belöningslooparna med dopamin och serotonin är bara en liten del i det hela men väl så viktiga, dessa tyckte jag var relativt lätta att återställa och gav mycket bra effekter på måendet rent allmänt.

Men det finns även andra biokemiska mekanismer som är intressanta om man vill försöka förstå på djupet. Jag tyckte mig känna av viss känslomässig avtrubbning på vissa plan, inte lika uttrycklig som du beskriver men tillräckligt för att väcka mitt intresse.

För en tid sedan gled jag därför in på oxytocin-spåret, denna substans som är djupt involverad i känsla av förtroende, empati, ja rent av känslor av kärlek.

Jag kan dela en prompt och det svar jag fick från en av alla LLM jag använder. Svaret innehöll en hel del referenser till ledande medicinska tidskrifter och det är uppenbart att det är ett mycket aktuellt forskningsområde - inte minst för att försöka hitta behandlingar mot AWS, alcohol withdrawal syndrome.

Så här ligger det till vad gäller oxytocin i detta sammanhang.

Prompt
How long time does it typically take for the oxytocin receptors throughout different brain subsystems to regain normal responsiveness? The blood levels seem to normalize rather quickly but if the OXTR response is attenuated then it may explain problems of emotional numbness people may experience, this is how I understand the mechanism.

Svar:
Yes, your understanding is consistent with current research.
While blood oxytocin levels may normalize within weeks, the re-sensitization of oxytocin receptors (OXTR) in the brain appears to be slower and region-specific, which can contribute to persistent emotional numbness during recovery.
Key findings from animal and post-mortem human studies indicate:
• Early withdrawal (first few days): OXTR expression is often downregulated in reward- and stress-related regions like the nucleus accumbens (NAc) and prefrontal cortex (PFC).
• After ~3 weeks of abstinence: Studies in rats show a rebound upregulation of OXTR mRNA and protein in the PFC, amygdala, hippocampus, and striatum—suggesting a compensatory response and gradual restoration of receptor availability.
• Hypothalamic oxytocin production (in PVN and SON) remains reduced during this period, indicating a prolonged deficit in central oxytocin synthesis.

This delayed recovery of OXTR responsiveness, especially in limbic and cortical circuits involved in emotional processing, likely contributes to prolonged emotional detachment, social withdrawal, and stress sensitivity—even after acute withdrawal has passed.

Thus, the disconnect between peripheral oxytocin levels and central receptor function helps explain why emotional symptoms can persist well into recovery.

___
Detta gav mig en bra förklaring till vad jag upplevt, både inledande euforiska känslor och sedan en längre period av "emotional numbness", och kan konstatera att det stämmer bra att denna effekt går över efter ett tag och normaliseras fint redan efter som i mitt fall några månader!

Det du inte får glömma för din del är att ta hand om dig noga, gå vidare i full förvissning om att du är en mycket klok, kärleksfull och fin människa som fått dig en smäll här genom ditt tidigare förhållande. Att du frågar här på forumet och tar del av andras erfarenheter som "överlevare" såväl som tillnyktrare är mycket bra och du hjälper även andra genom att reflektera och fundera!

Ansiansiansi
mån, 2025-12-15 - 16:56

@Vitvargen

Hej och, igen, tack för ditt svar!

Du tycks vara så påläst och seriös i ditt arbete med att bli nykter. Det inger hopp!

Jag läste texten du skickade med stort intresse. Tänker att det är så värdefull information för människor som försöker sluta dricka och upplever den där inledande avtrubbningen: i det sköra läget, utan alkoholen som krycka, måste det vara otroligt nedslående: ”är det så här det nu ska kännas resten av livet?” Nog borde det kännas bra att få veta att allt är en naturlig del av processen.

För mig som stod bredvid och än idag försöker förstå vad det var som hände under de där åren hamnar jag alltid tillbaka i detta: kan en alkoholist i aktivt missbruk känna kärlek i den ”vanliga” bemärkelsen, för en partner. Eller är allt bara ett alkoholindränkt töcken där den enda riktiga kärleken är just den till alkoholen?

Jag förstår ju såklart att det inte finns ett absolut svar på den här frågan, men jag är ändå intresserad av ur ni med erfarenhet från ”andra sidan” ser det.

Vitvargen
mån, 2025-12-15 - 18:57

Tack @Ansiansiansi, jo jag brukar ha en tendens att nörda ner mig i saker och jag hade ett behov att förstå hur jag känner och reagerar. Det är också viktigt för mig för att förstå hur min livspartner fungerar för vi sitter i samma båt, vi slutade samtidigt och vi tänker fortsätta vårt liv ihop. Vetskapen om dessa neurokemiska mekanismer bidrog till att jag kunde ta processen med ro, dessa känsliga system kalibreras om och hamnar i balans så småningom så det är ett övergående fenomen.

Det var bra att du tog upp detta med "känslomässigt hål", jag hade nog inte tagit upp oxycytin-förklaringen annars till varför man ska låta det ta litet tid och ha stoiskt tålamod när man tillfrisknar från långvarigt alkoholmissbruk. Plus, givetvis, växla in nya givande aktiviteter för sig själv och tillsammans, man får försöka vara litet kreativ för att boosta dopamin- och serotonin-looparna.

På din fråga om man kan känna kärlek i den vanliga betydelsen om man har osunda alkoholvanor typ dricker en dryg pava typ varje kväll per skalle som vi gjorde mot slutet? Ja absolut, det var inga knepiga humörsvängningar och elände för oss pga alkohol utan vi hade synnerligen varma och heta känslor mestadels även under dessa år. Det går givetvis litet upp och ner på den fronten som för alla men alltid kärleksfull djup respekt i botten.

Vi var kanske inte urtypen för vad du menar med aktiva alkoholister, vi såg oss i alla fall inte så men det borde vi kanske. Det blev litet svalare känslor första nyktra månaderna som sagt men jag hittade ju en förklaring jag tycker verkar rimlig. Jag pratar om rätt subtila förändringar som nu normaliserats, inga berg- och dalbanor men vi är alla olika.

Som med allt annat finns det grader i helvetet det kan vara att leva som, och med, alkoholberoende och en del berättelser här på forumet är fullkomligt hårresande; psykisk terror, gaslighting, dr Jekyll & mr Hyde - vissa gör precis vad som helst för att få supa i fred, manipulerar, ljuger, gömmer. Vem vet var det hade slutat för oss om vi inte bara bestämde oss för att sluta tvärt en dag. Sagt och gjort, ett nytt kapitel i vårt liv har precis börjat.

Som nära anhörig ska man veta att bollen ligger helt hos den sjuke alkoholisten, ingen mer än vederbörande kan göra vad som krävs om han/hon verkligen vill. Skadorna hos närstående kan ta lång tid att läka, det finns många här som kämpar med detta efter att kommit ur ett destruktivt förhållande med en fd partner, kanske förälder till ens barn, eller fortfarande sitter fast och inte vet varken ut eller in.

All lycka till dig, och er alla!

Letlive
mån, 2025-12-15 - 21:29

Jag hörde en nykter alkoholist (Tror det var Steve-o från Jackass) säga: ”I didn’t suffer from alcoholism until I got sober.” Det han menade var att själva drickandet inte är sjukdomen, utan ett sätt att lindra de symtom som alkoholismen orsakar. Han menar att alkoholister verkligen inte ut med att vara i sitt eget skinn och gör därför vad som helst för att få tag i alkohol, för att kunna fly från sig själva. Problemet är att när man slutar dricka finns sjukdomen fortfarande kvar. Man står fortfarande inte ut med sig själv. Därför måste den som tillfrisknar inte bara sluta dricka, utan också lära sig att bli bekväm i sig själv. Kanske kan dessa perspektiv hjälpa dig förstå vad som hände med ditt ex.