Sååå kär i alkoholen, men det är ett destruktivt förhållande

30 dagar klarade jag. Och det var inte så svårt som jag byggt upp det i mitt huvud. Sen hände det något. Jag fick besök och jag tror att det var det som gjorde det. Jag var inte på en trygg plats fysiskt eller mentalt, så när min trygga person kom på besök så var det som att fördämningarna brast och jag behövde inte vara stark längre. Jag kunde bara släppa på alla krav och måsten, tankar och funderingar.
När besöket var över kunde jag inte sluta. Och sedan kom jag till insikt att jag verkligen inte ville vara där jag var (fysiskt), så jag bestämde mig för att åka hem. Det gjorde att drickandet minskade igen och jag började ladda för att göra ett nytt försök med nykterhet. Då sker det en allvarlig olycka med min dotter där hon nästan strök med, och jag fick släppa allt för att åka till henne för att stötta och hjälpa. Så då fanns ingen ork att börja kämpa med nykterheten.

Nu har allt lugnat ned sig igen och jag börjar planera för nytt stopp. Mitt mål är fortfarande att aldrig mer dricka så länge jag lever, precis som jag känner för rökningen som jag hållit upp med i ett par år nu. Alkohol ska vara lika främmande för mig som rökning!

Vad jag skulle vilja ha och vad jag behöver är en period på x antal veckor där jag bara kan fokusera på mitt alkoholstopp. Inga fester, lagom med jobb, inga tragedier, inget dåligt umgänge och inga högtflygande planer på personlig utveckling! Ska det vara för mycket begärt? ;)

Jag inser att jul och nyår inte finns på kartan för ett alkoholstopp. För mycket stress, ångest, nya människor och situationer det här året. Jag siktar på att resten av året förbereda mig mentalt på ett stopp, läsa igenom min tråd och planera in alternativa lösningar när livet försöker sätta krokben för mig.

År 2023 SKA vara mitt år! Jag ska INTE tacka ja till sådant som jag inte vill eller som inte är bra för mig. Jag ska SÄTTA GRÄNSER för mig själv. JAG SKA BLI NYKTER.

@Kennie, jag har inte gjort programmet, men ska göra det den här omgången

En obehaglig tanke som ofta dyker upp när jag ska försöka leva mer hälsosamt, oavsett om det gäller alkohol, träning, socker, nikotin eller koffein, är att jag kommer att bli allvarligt sjuk när jag väl lyckas bli hälsosam. Som i låten Ironic med Alanis Morissette.
Jag antar att det är a-djävulen som lurar mig att inte ens försöka bli hälsosam för att då kommer det att gå åt helvete. Men känslan skapar en del ångest faktiskt. Har också haft i släkten ett par "ironiska" incidenter som förstärker den här känslan. Som en faster som jobbade heltid ända fram till pensionen och pratade om allt hon skulle göra som pensionär, men tre månader efter att hon pensionerat sig fick hon en hjärtattack och dog...
Även en kompis som gjort en gastric sleeve och gått ned en massa i vikt och som trodde att hennes liv skulle bli så mycket bättre och lättare, men nu har hon fått en massa problem med värk och annat. Kan ju ha att göra med riskerna med just den operationen, men ändå...
Jag är också orolig för att jag ska bli en så annorlunda människa när jag är hälsosam att jag inte känner igen mig själv, och att då ingen annan känner igen mig heller och kanske inte vill umgås med mig längre. (Mitt umgänge har inga problem med alkohol, så det är inte så att jag skulle må bättre av att byta umgänge.)
Det är skrämmande att ge sig ut på en sån här resa, jag är rädd! Jag vet att kanske allt blir alldeles, alldeles underbart, men tänk om jag förlorar mitt förhållande, mina vänner och till och med mitt liv?

@Kennie Ja, jag förstår intellektuellt att det är mitt beroende som vill övertala mig att forsatt drickande är det bästa för mig. Men gud, vad svårt det ska vara att få hjärnan och känslorna på samma bana! Antar att det blir så längre fram i nykterheten.
Under tiden ska jag göra en version av vad du @Sisyfos föreslår. Jag har testat Närvaropodden, men klarade inte av personens röst...så långsam och sävlig. Lyssnade dock bara på början av ett eller två avsnitt, så det finns kanske andra som pratar också. Kanske ger det en chans till... Men jag gillar meditation och avslappningsövningar, och jag är helt såld på konceptet med att leva i nuet och med närvaro! Kanske någon kan tipsa om andra poddar eller liknande med röster som passar den här kräsna damen lite bättre, haha ;D

@Kennie Ja, jag förstår intellektuellt att det är mitt beroende som vill övertala mig att forsatt drickande är det bästa för mig. Men gud, vad svårt det ska vara att få hjärnan och känslorna på samma bana! Antar att det blir så längre fram i nykterheten.
Under tiden ska jag göra en version av vad du @Sisyfos föreslår. Jag har testat Närvaropodden, men klarade inte av personens röst...så långsam och sävlig. Lyssnade dock bara på början av ett eller två avsnitt, så det finns kanske andra som pratar också. Kanske ger det en chans till... Men jag gillar meditation och avslappningsövningar, och jag är helt såld på konceptet med att leva i nuet och med närvaro! Kanske någon kan tipsa om andra poddar eller liknande med röster som passar den här kräsna damen lite bättre, haha ;D

I övrigt så räknar jag ned till mitt alkostopp som sker 1/1 2023! Fanfar och fyrverkerier! Jag ser fram emot det, jag har förberett mig mentalt, hittat andra aktiviteter att ta till om suget kommer, köpt träningskort och hittat ett träningsupplägg som passar totalt otränade personer, accepterat att det kommer att bli svårt men att det är nödvändigt samt bestämt vad jag vill berätta till andra och vilka dessa andra är. Jag är redo!
Eller...? Mina tankar nu går mycket till att jag ju har både fredag och lördag kvar att dricka på, och jag filar på vad jag ska dricka "för sista gången". Det måste ju vara något speciellt eftersom det är "sista gången". Samtidigt känner jag mig inte alls sugen på att slå på stort "den sista gången". Jag hoppas att mina tankar om att dricka något speciellt för att "fira" att jag inte ska dricka mer, bara är vanans makt. Och att faktumet att jag samtidigt tänker att jag inte är så sugen och att jag nog ska hålla det ganska vitt (beige?) på nyårsafton ändå är ett sundhetstecken. Time will tell! Jag känner mig överlag positiv och supertaggad på att ta mig an denna utmaning!

Ååhhh, idag har jag mest bara panik inför alkostoppet! Huga! Aldrig mer? Hur ska jag klara detta?? Känner just nu att jag inte skulle kunna klara en dag ens... Och där gick suget över! Så blir det alltid, så fort jag sätter mina tankar på pränt så förändras dem. Det här forumet kommer att bli min livlina, känner jag!

@Andrahalvlek
Gott nytt nykter år! Jag ska läsa igenom dina trådar, jag behöver alla vapen jag kan få tag på för att bekämpa den här alkoholdjävulen en gång för alla!

En fråga: har någon annan upplevt att armarna domnar bort en aning och sticker, eller att blodet känns som sockerdricka i armarna? Jag är orolig...

Tack för snabbt svar!
Det har gått över för tillfället, det har kommit och gått under ett par dagar, men nu känns det som det är på väg bort. Säkerligen bara för att jag skrev om det :D Allt blir alltid mycket bättre när jag skriver om det, så det kan mycket väl vara ångest som spökade.
Det hjälper ju säkert inte att jag samtidigt slutar med Cola Zero, nikotin och socker! Vet att det kanske inte alltid är rekommenderat, men för mig så är de fyra missbruken så sammanflätade och de triggar varandra. Så jag tänker att om jag inte slutar med alla så kommer det att vara lika triggande som att sätta mig på krogen en lördag kväll...

Ångesten skaver en del just nu. Det viktigaste av allt är att inte använda nikotin, koffein eller alkohol! Dessa fyra dagar har gått jättebra, men idag bröt det lite. Uppskattat på ett sätt eftersom det tvingar mig att tänka på vad som föranledde suget, surfa på det och känna efter skillnaden mellan innan och efter.
Suget är tvådelat. Först fick jag sug efter socker när jag blev frustrerad över bokföringen och bokslutet (vilket kan få vem som helst att ta till flaskan!). Jag tänkte f*ck it, jag går ned till affären för jag har förtjänat choklad! På vägen dit kom jag en aning till sans och köpte ärtsoppa och majskakor. Gick hem nöjd med mitt beslut och min tanke att äta soppan och ett par majskakor.
Jovisst!
Det slutade med att jag åt hela paketet med ostskivor på. Samma beteende som med alkoholen, intag tills det inte finns mer... Nu efteråt känner jag inget lugn, utan det har bara triggat igång de andra missbruken, och om jag hade haft alkohol/nikotin/koffein hemma vet jag inte om jag hållit mig ifrån det.
Det är så dumt, jag vet vilka matvaror som triggar mig, samtidigt känns det nästan svårare att tänka på ett liv utan choklad som ett liv utan vin...

Dag 7
Det går bra, bättre än jag förväntat mig. Sug kommer och går, men det är överkomligt och jag har berättat allt för min man så när jag får sug kan jag älta lite om exakt hur det känns, och gnälla lite. :D
Nu är det ju extra svårt den här veckan då vi i princip har en fredag och två lördagar... Men idag är "andra lördagen" och jag känner mig stark.
För mig är det viktigt att inte ha substitut för något av mina missbruk. Min hjärna kan inte riktigt skilja på dem och får för sig att ingen förändring har skett, vilket förlänger och förstärker sug och dåligt mående. Mitt slutmål är att ha en helt förändrad livsstil och syn på "unna sig", "avslappning", "jag behöver".
I mitt framtida idealliv längtar jag efter att koppla av i en varm dusch efter ett hårt träningspass, se fram emot söt melon till fredagsmyset, självklart använda djupandning och meditation vid stress som den bästa metoden, glädjas mer intensivt och äkta vid fest, dans, naturupplevelser och så vidare.

Än så länge så har jag och min man, som också hoppat på nykterhets-/sockerfritåget i två veckor (tills vi åker till Thailand), haft en av de roligaste helger tillsammans sedan vi blev tillsammans! Vi har så mycket energi, vi skrattar så mycket, fuldansar titt som tätt, kommer inte in i meningslösa diskussioner och är allmänt nöjda :D

Så var den här helgen slut och jag fixade det galant. Med hjälp av min man... En ny utmaning nu i veckan då jag jobbar själv hemifrån. Ingen som ser eller hör.
Nu ikväll känns det nästan som jobbigast och jag får inte tag på anledningen varför. Jag är allmänt sur och har massor av tankar som glorifierar alkoholen. Dessa tragiska stunder då jag druckit i ensamhet, en vardag, klockan 11.00 blir idag till en härlig och mysigt avkopplande och kanske hippie-aktig sydeuropeisk stund. YOLO
Ibland hjälper det inte att gå in och läsa här för då har min hjärna för stort fokus på alkohol.
Äsch, lite skit känns det nu!

@Kennie Ja, jag är stolt över att jag i alla andra fall är en mycket vaksam konsument som endast ett fåtal gånger i mitt liv har blivit "lurad" eller har fallit för säljarsnack. Men det här är så lurigt för det kommer inifrån mig själv :|
Jag försöker sälja skit till mig själv! Och aäljar-jag vet precis när jag är som mest sårbar. Säljar-jag har ju all info om mina vanor och beteenden, inte konstigt att det är så lätt att sälja skiten till mig. Säljar-jag behöver inte ens köpa information från min telefon eller Google :D

Idag föll jag duktigt! Inte på alkoholen. Inte heller på nikotin eller koffein, utan det jävulusiska sockret! En påse ostbågar, en kanelbulle och nåt hekto lösgodis...
Så det som var en mild klåda i morse, "löste" jag med socker, så nu är det en hel myrstack i kroppen. Jag petade med en pinne i myrstacken och nu får jag lida för det. Lär dig någon gång, för guds skull!!
Återigen tacksam för att jag inte har nikotin, alkohol eller koffein hemma, och att jag inte bort själv. För jag litar inte på mig själv för fem öre!
Eller så ska jag vara snäll mot mig själv...? Det är ju svårt att sluta med allt samtidigt, det har gått bra i en hel vecka, det är normalt med återfall, bara upp på vagnen igen!
Det är inte kalorierna i sig som stör mig, och inte heller att jag tror att sockerintaget är livsfarligt, men det är det här satans beteendet! Missbrukarbeteendet! Varför ska det alltid vara på tossingavis? Varför kunde jag inte gått ner till affären och köpt en kanelbulle endast, till exempel? Jävla hjärna till att bara stänga av kommunikationen med "vettiga jag" och bara fullkomligt köra över mig :´(

Gahharhhh! Jäkla sug! Myror i hela kroppen, kan inte sitta still. Ytlig andning. Tänker bara på att jag vill bara ta det där glaset i soffan och andas ut djupt. Ensam, utan krav. Har inte så mycket yttre krav, men desto fler inre.
Jag skriver mina listor med allt som jag ska göra, inte glömma något. Personlig utveckling, hälsomål, mathållning, träning, skönhet, ekonomi. Allt ska finnas med och tas om hand. Går inte att glömma något för då kissar man på sig om några år eftersom man glömt att göra knipövningarna, eller så blir man glömsk för man inte har tränat hjärnan, får ont i ryggen för man inte rest sig från kontorsstolen varje halvtimme, dör en för tidig död för att man ätit för mycket rött kött, får en kass pension för att man glömt att hålla koll på sina pensionsfonder eller ensam för man inte har tid/ork att hitta på något och därför blivit en trist typ... Sen därimellan ska man jobba på sina barndomstrauma, vara en kul vän, en bra mamma, en god fru, en omhändertagande dotter och en stöttande syster! Och glöm inte balansövningar! Annars trillar jag när jag blir äldre och bryter lårbenshalsen.

Jag börjar avsky dagens samhälle mer och mer. Stressen, pressen! Det är överallt! Det går inte att värja sig. På tv, i tidningar, på nätet. Speciellt nu i januari får vi massor av tips på saker vi aldrig tänkt på, men som vi kan få cancer av. Lägg till det på listan... Eller fem resmål som vi måste åka till innan vi dör, 10 serier som måste ses, karriärer att testa, bästa tipsen för att gå ner i vikt.

Nu när jag tänker på det, har inte sett några tips på hur man lättast slutar dricka...

Jag skulle vilja att hela världen gör en digital detox! Förutom detta forum, förstås :D

@Kennie Min vardag är väldigt stressfri, det är min egen inre stress som är jobbig. Kanske jag har för lite att göra så att min hjärna får för mycket tid att tänka... Det är som att min hjärna är tudelad. Ena delen förstår intellektuellt att det inte är möjligt att göra alla dessa saker, jag behöver inte göra allt, att det bara är för att sälja artiklar/varor, men den andra delen knackar ständigt på med tankar om att det är livsnödvändigt, alla andra gör det och jag kommer dö en för tidig död om jag inte börjar eller i alla fall ha en ohälsosam ålderdom.
Jag har tagit bort alla sociala medier och läser inga tidningar eller ser på nyheterna. Det är bara elände och negativa inputs. Aldrig något som lyfter mänskligheten.
Jag jobbar på det här med motion och jag älskar yoga. När jag väl får tummarna loss att göra det... Idag är det dag 11 som nykter och jag har även slutat med nikotin och koffein samtidigt. Träning och socker kämpar jag med, men förlorar emellanåt, vilket är okej ändå nu i början. Så länge alkohol, nikotin och koffein är bannlyst från min kropp!

@Kennie Glömde säga tack för tipset! :)

Tack @Andrahalvlek :)
Ja, jag har läst om den metoden, och jag tror det är en sund inställning. Därför har jag ett tag nu övat min balans när jag borstar tänderna. Det har faktiskt etablerat sig som en vana, så nu känns det konstigt att stå rakt upp på två ben när jag borstar, haha!
Det andra jobbar jag på, till exempel genom att alltid vara mätt för att minska risken för ett hetsätningsanfall. Har inte lyckats helt med det, men det är ju "early days" så jag tänker att det ger sig med tiden.
Överlag så går det väldigt bra för mig, men jag har haft två eller tre hetsätningar det här året och de triggar igång alla andra missbruk enormt. Efter en hetsätning så är jag skakig, stirrig och har ett enormt sug att dricka och röka för att försöka stilla det sug som hetsätningen startade. Anfallet varar ett par timmar innan jag är lugn igen och under tiden brukar jag gå in här och skriva av mig. För anfallet triggar ju igång ångest och ilska också...
Så himla sjukt egentligen. Jag har en liten klåda som jag vill stilla med att äta, och det aktiverar en enorm klåda. Kan jag inte bara lära mig det? Det är ju som att klia på ett myggbett med en motorsåg!

@Andrahalvlek Jag ska ladda ned appen! Har i många år tänkt på att börja meditera, men haft fullt upp med att alkoholisera... :/

@Maran Hej! Ja, det är därför jag nu ska sluta med alla missbruk samtidigt och jag hoppas till alla högre makter att jag inte fastnar för något nytt! Inte ens träning eller vatten, jag vill inte vara beroende av något!
Jag har ganska bra koll på varför jag gör det jag gör, jag har kontrollbehov och dålig självkänsla från när jag var yngre, och jag vill att allting ska vara antingen eller, för det är "lättare". På tossingavis ;D Och eftersom livet inte funkar så och är lite stökigt, rörigt och föränderligt, så blir det väldigt svårt att checka av saker och tro att de aldrig kommer tillbaka. Och när jag inte klarar av att vara perfekt, så vill jag ta till mina missbruk för att "lätta på trycket".

Jag tror också att eftersom jag började dricka varje helg redan när jag var 13 år, osäker och med en outvecklad hjärna, så har jag "växt upp" med beteendet att ta till alkohol i situationer då jag som tonåring kände mig osäker. Nu är jag vuxen och inte så osäker, nu måste jag bara lära om att mina risksituationer inte är farliga och att jag klarar dem utan alkohol.

Detta är vad jag tänker just nu. Det kan mycket möjligt vara så att professionell hjälp kan behövas längre fram. Det får tiden utvisa...

Jag har fallit. Jag kan inte träffa dessa människor mer, de är inte bra för mig. Jag är spänd som en fiolsträng och bara väntar på smygande, förtäckta, kvinnliga hugg, kommentarer och falsk omtanke. Jag trodde jag skulle kunna stå emot, men efter att ha gråtit från och till hela dagen av nervositet, ilska, jobbiga tankar, nyttiga tankar om mig själv och mitt beteende har jag nu tagit beslutet att denna sista gång klara mig igenom detta, med hjälp av min "krycka", och sedan aldrig träffa dem mer!
Hela kroppen skriker att jag vill inte dricka, men huvudet ser inget alternativ till att klara av kvällen. Annars kommer tårarna aldrig att sluta rinna. Alkohol är min sköld så att kommentarer och dylikt inte får något fäste.
Jag vet att jag borde gå härifrån, att tänka på mig själv först och främst och allt annat. Men jag har gått in i panik- och överlevnadsläge nu. Jag ska bara klara den här jävla kvällen. Det enda positiva är att jag inte längre har några tvivel om att jag för all framtid måste bryta med människor som inte vill mig väl eller som påverkar mig på ett negativt sätt!

@ Kennie
Jag drack den kvällen... Inga mängder, tre glas vin, men ändå.
Jag har inte druckit sedan dess, så jag ser det som ett litet farthinder i min nykterhet bara. Hela kvällen kände jag efter hur jag mådde, vilka tankar jag hade och hur det smakade.
Två dagar senare åkte vi till Thailand och här kämpar jag verkligen. Ska vara här till månadens slut, och det tar på krafterna. Precis allt är så förknippat med mat och alkohol. Och eftersom jag ju slutat med både nikotin, koffein, socker och alkohol så är kampen fyra gånger så svår! Och så lade vi till jetlag på det de första tre dagarna! Jag har klarat mig hittills, men hade väldigt mycket uppskattat pepp, råd och kloka ord från hela communityn! Männen i sällskapet dricker måttligt, men dagligen, och jag och den andra kvinnan dricker inget. Men den andra kvinnan är smal och unnar sig juicer, läsk, glass, mm. Jag sitter med mitt ljumma vatten och tycker synd om mig själv. Här finns ingen alkoholfri öl eller ens bubbelvatten...
Jag vet att det underlättar att känna att jag inte VILL dricka, och jag har försökt, tro mig! Jag går och tränar på morgonen och försöker identifiera mig som en jälsosam människa som inte dricker. Men frestelserna trycks upp i ansiktet hela tiden och det är som att leva i en strandbar under happy hour hela tiden!
Den här resan bokades innan jag bestämde mig för att sluta dricka och det var inget jag bara kunde strunta i som man gör med en aw.
Jag har också försökt med dag-för-dag-tänket. Typ jag får dricka när som helst, bara inte idag. Det är nog det som funkar bäst, men fy f*n vad jag lider nu. Det finns ingen ände på alkoholtillfällen! I solstolen, på balkongen, på restaurangen.
Jag märker att jag blir mer irriterad på min man, och lite avtrubbad i sällskapet då mina tankar konstant är fokuserade på alkohol.
Be för mig.

@Kennie Jag förstår din tanke och jag håller med dig i vanliga fall, men i mitt fall så är jag dels matmissbrukare också och det triggar igång andra missbruk, och dels så väger jag 100 kg på 167 cm, så det känns som botten är nådd även i det missbruket.
Som det är nu, så har de värsta sugen släppt faktiskt. Min hjärna har lite grann kapitulerat inför en hälsosam semester. :)
Jag tycker fortfarande att stilla vatten är supertråkigt, men har hittat fruktshakes som görs på endast is och passionsfrukt/melon/ananas eller vad man vill ha. Perfekt!
Träningen går också bra, tränar fortfarande varje morgon.
Den andre mannen i vårt sällskap har emellanåt frågat om jag vill ha vin/läsk/drink/glass mm, och jag har hela tiden sagt nej, jag är inte sugen. Nu senast sa jag att jag slutat med koffein, nikotin, alkohol och socker, och han reagerade med att lite lättsamt säga att jaja, du är tillbaka igen om några veckor. Så funkar det alltid.
Sånt sporrar mig! Jag ska minsann visa att jag kan lägga om min livsstil och bli en inspiration för andra!

Fortfarande ingen alkohol, nikotin, koffein eller socker/onyttigt. Men det känns fattigt, blekt och smaklöst att leva så här

Jag är inte i omedelbar risk att dricka. Jag längtar hem till Sverige där det finns mindre frestelser, min Sodastreamer, god egenlagad mat, rutiner. Ett enklare liv, helt enkelt.

Dag 25 (-1 återfall)
Tre dagar kvar på semestern, sen hem till rutiner. Fy fan vad jag har varit grym, känner jag idag!

Dag 32 (-1)
Det längsta jag någonsin har hållit upp. Jag var så grym under semestern, men det har fallit lite nu när jag kommit hem.
Vet inte varför, men det är mycket lättare att vara grym när andra är i närheten. Jag har inte fallit med alla missbruken, men tanken har direkt kommit när jag har varit själv en stund och "haft tillfälle" att fuska. Det gör mig orolig att jag inte gör detta för min egen skull, även om ingen har sagt till mig att jag ska sluta med mina missbruk. Eller är det bara så att det är svårt när man inte har någons ögon på sig? Är detta kanske något som är normalt i början och att jag senare bättre kan lita på mig själv?
Jag påverkas av jetlag på det viset att jag blir nedstämd. Jag har även lägre toleranslängd på sociala situationer än kanske andra har och måste återhämta mig när jag har varit runt folk. Så två veckor med dottern och hennes familj på semester tar ut sin rätt. I två dagar nu har jag bara varit inne och ätit snacks och godis. Men har hållit mig ifrån alkohol, nikotin och koffein. Har inte bestämt mig än om detta är något som min personlighet behöver och ska acceptera eller om det är en del av beroendebeteendet som ska bekämpas...

Dag 36
Sköna söndag. Livet känns harmoniskt. Inga problem igår, men jag har varit otroligt trött den senaste veckan och har sovit oregelbundet och i korta etapper.
Tror inte det har med alkoholen att göra då jag inte haft de här problemen förrän nu efter fyra veckor. Snarare är det jetlag som fortfarande spökar. Eller en sjuhelsikes blandning av alltihop! :D

Dag 36
Sköna söndag. Livet känns harmoniskt. Inga problem igår, men jag har varit otroligt trött den senaste veckan och har sovit oregelbundet och i korta etapper.
Tror inte det har med alkoholen att göra då jag inte haft de här problemen förrän nu efter fyra veckor. Snarare är det jetlag som fortfarande spökar. Eller en sjuhelsikes blandning av alltihop! :D

Dag 38

Dag 39
Inga sug efter alkohol, nikotin eller koffein. Dock är sockerbehovet starkt framträdande. Har fallit dit i tre dagar nu... Har samtidigt gått tillbaka till en konstig sinnesstämning. Är inte deppig eller ledsen, men alldeles tom. Tom på energi, tom på ord, tom på känslor. Väldigt konstig känsla och tankar om varför det är så här, hur länge det kommer att vara och om jag borde göra något åt det.

Dag 41
Ett nytt tiotal!
Har fallit en hel massa när det gäller sockret och är orolig att det snart är alkoholens tur... Har en bjudning på lördag som är ganska lugn, men nästa helg är ett av eldproven. Träff med vänner där vi brukar bada i bubbel och drinkar. Har inte träffat dem sedan jag slutade, så det är nervöst. Hur ska det gå? Hur kommer jag att känna? Blir det svårt? Vad kommer de andra att tycka eller tänka? Blir vårt umgänge annorlunda, och i så fall, på vilket sätt? Det är personer som är viktiga för mig och som jag vill ha kvar i mitt liv, så det är extra viktigt att det går bra. Vilket gör att jag blir mer nervös och mer benägen att kanske ta till ett "undantag" den kvällen. Och det vill jag verkligen inte för om jag tar till undantag varenda gång det blir extra jobbigt, så kommer jag ju aldrig att ärligt kunna kalla mig nykterist!

Jag 2.0
# Jag är en person som aldrig dricker för jag tycker genuint inte att det ger mig något.
# Jag tar genuint hellre en frukt eller bär för traditionella sötsaker smakar konstgjort och alldeles för sött.
# Jag äger fler träningskläder än myskläder.
# Jag äger tillbehör/redskap för minst 5 sporter (tennis, squash, badminton, yoga, styrketräning).
# Mina helger är fulla med roliga, aktiva aktiviteter utomhus.
# Min kost är till största del vegetarisk, med tillägg av fisk och kyckling.
# Jag prioriterar mitt välmående och gör det till lika viktigt som att arbeta eller ställa upp för andra.
# Jag tränar något varje dag för att det är kul och jag mår så bra när jag gjort det.
# Min sömn är viktig och jag sover i genomsnitt 8 timmar per natt.
# Jag behöver aldrig ljuga, smyga, undanhålla. oroa mig eller gömma.
# Jag står ärligt för allt jag gör och säger.
# Jag går alltid med huvudet högt för jag är stolt över mig själv och är en stark och självsäker kvinna.

Dag 11
Känns väldigt annorlunda den här gången. Det går inte att jämföra mitt mindset med de andra gångerna jag slutat! Som natt och dag!
Jag har läst Allen Carrs bok The easy way to stop drinking, och än så länge har den förändrat mitt liv! Jag är lyrisk! (Så många utropstecken, haha)
Den här gången har polletten ramlat ned. Jag inser nu att alkohol inte ger mig något, jag försakar inget, jag SLIPPER att dricka <3
Två helger har passerat utan något som helst sug. Min man har suttit och druckit bredvid mig utan att det stört mig ett dugg. Vi har varit och grillat på stranden, han med öl och jag med bubbelvatten. Vi har haft besök, suttit på uteservering och kollat på vår favoritserie helt alkoholfritt från min sida.
Jag är lugn i själen, sover bättre, min ångest har minskat rejält och allt detta på mindre än två veckor! Endast för att mitt mindset är annorlunda.

Dag 14
Idag ska jag flyga på semester en vecka och jag är nervös. Jag har ju inte så lång nykterhet bakom mig och detta är den värsta risksituationen för mig då precis allt på en semester har varit kopplat till alkohol. Jag är fortfarande glad att vara fri från alkohol, men jag blir orolig för att jag är orolig för semestern... Betyder det att jag inte är så övertygad som jag tror, eller betyder det ingenting utan är helt normalt? Jag lutar mot att det är helt normalt, men jag kommer att vara mycket uppmärksam på mina tankar och känslor samt öka på min meditation och fysisk aktivitet för att förebygga.
Det värsta är nog på flygplatsen. Pirret i magen, förväntan, ett glas vin på det. Semestern är officiellt igång. Idag ska jag koncentrera mig på fördelarna med att vara fri från alkohol på en flygplats:
# Jag har tid att strosa i affärerna och sitta och kolla på folk (och försöka gissa vart de ska åka) utan att vara stressad över om jag hinner dricka allt jag vill dricka.
# Jag slipper stressa över att jag vill ha ett (eller två) glas vin till, men undra om mitt sällskap tycker att jag dricker för fort.
# Jag slipper oroa mig för att jag kanske dricker så pass att hämningarna släpper så mycket att jag inte är så brydd över viktiga saker som hur lång tid det tar att gå till gaten, behöver jag kissa innan, har jag koll på mitt handbagage, hör jag utropen med mera.
# Jag sparar pengar för det är inte billigt på flygplatsen.
# Jag slipper suget på planet, för det jag dricker på flygplatsen bara gör att jag vill ha mer på planet, men det dröjer ju tills de kommer ut med dryckesvagnen och den spriten är ännu dyrare än på flygplatsen.
# Jag mår ju ganska dåligt när jag dricker på planet (antar att det har att göra med extra uttorkning) och ingenting smakar lika mycket som på marken.

Hemma igen från semestern. Allt gick jättebra! Men njuta kunde jag inte direkt. Precis allt kändes ovant och konstigt. Jag reste med min gamla mamma och hon är inte bäst på att förstå saker. Ganska fast i gamla tankesätt. Och en aningen självcentrerad... Jag ville inte säga för mycket till henne för att jag har ju gjort det förr och sen gått tillbaka till gamla ovanor, så jag höll det ganska lättsamt. Problemet då var ju att hon inte tog det så allvarligt så hon tyckte det var tråkigt att jag inte kunde ta ett glas vin nu på semestern med henne.
Men i det stora hela så gick det bra och jag är så jäkla stolt över mig själv! Jag hade, som sagt, inget sug efter alkohol, det bara kändes väldigt ovant och jag hade många tankar (som jag inte hade tid att fundera över eftersom jag inte var själv) och känslor. Åka till en stad söderut har alltid varit förknippad med långa eftermiddagar på någon uteservering med vin och snacks. Sen en middag ute med mer vin. Och så lite vin på balkongen så klart. Både före och efter middagen.
Nu hade jag problem med vad vi skulle hitta på istället. Det kändes meningslöst att gå från ställe till ställe och dricka vatten. Jag har slutat helt med socker också, vilket hjälper mig enormt med suget! Ibland undrar jag om jag inte är mer sockerberoende än alkoholberoende. Det känns svårare att motstå bröd, pasta och chips, än alkohol.
Jag hade velat promenera mer kanske, men mamma är gammal och det var inte så fint väder. Det blir verkligen så att man får förändra hela sitt liv kanske. Inte nödvändigtvis för att man måste utan för att de gamla "aktiviteterna" inte är roliga som nykter. Lite att klura på. Men jag ser fram emot det!
Imorgon är det middag med vänner som gäller. Lite nervös för de kommer att fråga och är inte de som direkt accepterar ett vagt svar. Men jag vill verkligen inte säga hur det är. Tänker att jag kör med halvsanningen att jag märker att jag inte mår så bra av vin längre, får huvudvärk, kanske är klimakteriet, det ger mig inget längre. Och sedan så fort som möjligt föra över samtalet på dem och kanske deras känslor kring alkohol. De är väldigt glada för att prata om sig själva...
Oavsett så ska jag inte dricka eller äta socker!

Dag 26
Egentligen inte eftersom jag föll på tjejmiddagen... Men jag tänker fan inte räkna det! Jag vägrar att börja om! Därför är jag på dag 26 istället för dag 27 som det skulle varit om jag klarat middagen.
Jag har tagit beslutet att säga upp bekantskapen med de tjejerna. Förra gången jag var nykter klarade jag runt 40 dagar innan jag föll... på en middag med samma tjejer. De gör något med mig som jag inte gillar. Jag känner mig oerhört obekväm i deras sällskap, jag är inte sedd, förstådd, omtyckt eller uppskattad. Det är bara för att vi har känt varandra sedan tonåren som jag fortfarande träffar dem emellanåt. Men jag mår ju helt klart inte bra av det och det slutar NU!
Jag har inte druckit något mer sedan den kvällen, men det har triggat igång alla missbrukscylindrar. Min hjärna går på högvarv, jag kan inte sluta vräka i mig socker, jag är stissig och känslosam, nere och apatisk. Det är inte ett fysisk beroende som så, men det påverkar min hjärna och mitt psykiska mående enormt.
Så nu kämpar jag med att komma på fötter, samla ihop mig och fortsätta min resa mot nykterhet i alla dess uttryck. Nykter ifrån alkohol, socker och . Ha! Jag trodde jag hade fler missbruk, men kan inte komma på fler! :D Alltid något positivt, haha. Jag får inte glömma att jag har blivit av med koffeinmissbruket och nikotinmissbruket för gott. Heja mig!
Jag tänker på mig själv nu. Inte på vad som förväntas av mig, om någon tar illa upp eller om de pratar bakom ryggen på mig. Jag vet att socker triggar sug efter alkohol, så jag tänker inte vara artig och äta socker bara för att någon bjuder! Min kropp, mina val!

Misströstar.
För varje gång jag försöker att sluta så hamnar jag längre ned i skiten. Som kvicksand. Jag drack mindre när jag inte tänkte att det var ett problem. Hur är det möjligt?
Jag är så rädd nu. Vill ju så gärna sluta samtidigt som jag är livrädd för att sluta. Vem kommer jag att bli? Tänk om jag försöker det allra bästa jag kan och ändå misslyckas. Jag är så trött på att försöka. Jag är så trött på att det finns så mycket hos mig som måste fixas. Varför kan jag inte bara få vara normal och problemfri som de flesta andra? Varför kan jag inte bara sluta!!! Hur jävla svårt är det att bara göra det man ska?!
Mår dåligt, men tänk om detta inte är min botten? Tänk om min botten är när jag förlorat min familj, min värdighet, min trovärdighet. Eller mitt liv som min pappa gjorde av sina alkoholskador. Det tar så mycket energi att ge sig på ett försök att sluta igen. Var får jag den energin ifrån?

Bokat tid till vårdcentralen för att få Antabus. Så läskigt! Rädd för att jag inte ska få det. Så ambivalent, å ena sidan känns det som att allt hänger på att jag får den här chansen att ta alkohol ur ekvationen och koncentrera mig på känslor, hantera situationer med mera. Å andra sidan är jag orolig att vårdcentralen ska "se igenom mig" och anklaga mig för att försöka få droger... Som om jag är drogberoende och vill få läkaren att skriva ut morfin, eller något😬
Halva hjärnan inser att jag är på väg utför och att jag behöver hjälp innan jag når botten, och andra halvan tycker att jag överdriver för att jag ska vara speciell och få uppmärksamhet.
En del av mig är rädd att om jag får Antabus, erkänner att jag har så pass mycket problem, så får jag inte träffa mitt barnbarn längre. Jag tror att risken är större om jag fortsätter att dricka, men jag vill ändå lufta rädslan...
Vad tror ni? Vad är er erfarenhet av Antabus och möjligheten att få det? Just nu känns det som en anställningsintervju. Fast värre. Hur ska jag vara för att ha störst chans att få det? Ska jag dra till lite extra? Eller kommer de att lägga in mig så?

Bokat tid till vårdcentralen för att få Antabus. Så läskigt! Rädd för att jag inte ska få det. Så ambivalent, å ena sidan känns det som att allt hänger på att jag får den här chansen att ta alkohol ur ekvationen och koncentrera mig på känslor, hantera situationer med mera. Å andra sidan är jag orolig att vårdcentralen ska "se igenom mig" och anklaga mig för att försöka få droger... Som om jag är drogberoende och vill få läkaren att skriva ut morfin, eller något😬
Halva hjärnan inser att jag är på väg utför och att jag behöver hjälp innan jag når botten, och andra halvan tycker att jag överdriver för att jag ska vara speciell och få uppmärksamhet.
En del av mig är rädd att om jag får Antabus, erkänner att jag har så pass mycket problem, så får jag inte träffa mitt barnbarn längre. Jag tror att risken är större om jag fortsätter att dricka, men jag vill ändå lufta rädslan...
Vad tror ni? Vad är er erfarenhet av Antabus och möjligheten att få det? Just nu känns det som en anställningsintervju. Fast värre. Hur ska jag vara för att ha störst chans att få det? Ska jag dra till lite extra? Eller kommer de att lägga in mig så?

@Amanda L Jag förstår att du inte förstår problemet. Jag förstår inte det heller nu när jag läser vad jag skrivit... Mörka, luddiga tankar mitt i natten ska nog helst inte skrivas ned...
Jag tror att det bottnar i att jag aldrig har tagit några piller för någonting eller varit hos läkaren för någon sjukdom, mer än blindtarmen. Mina föräldrar (med sina egna problem och ångest) pratade alltid nedlåtande om människor som tog piller för psykiska och fysiska åkommor. Lös alla dina problem själv i det tysta och besvära inte andra! (Så många värderingar som jag inte håller med om, men fortfarande på något sätt är präglad av).
Har också en dålig erfarenhet av ett telefonsamtal till en vårdenhet där jag har panik och ångest och vill att de sjukskriver mig för dagen så att jag kan gå och prata med någon, men fick svaret att det bästa var att gå till jobb och få något annat att tänka på...
Jaja, jag ska inte måla fan på väggen utan se vad som händer och ta det därifrån

Jag tänkte mest på att ifall min dotter får reda på att jag tar Antabus. Att hon då inte vågar låta mig träffa barnbarnet. Men det är klart, jag behöver ju inte berätta för henne.