Skvallra för sjukhuset?

Min man som är 43 år har druckit öl (7,5%), i ca 17 år. Konsumtionen har ökat genom åren och för ca tre år sedan ökade den ytterligare. Standard har varit två burkar till middag och några efter i soffan innan han somnade. Lagade han mat eller gjorde något annat tog han sig även då en eller två öl. Det spelade ingen roll om det var vardag eller helg.

Jag har genom åren tjatat och gnällt, att han kunde väl åtminstone tänka på barnen att de skulle få slippa se sin pappa ständigt med en ölburk. Jag har varit väldigt trött på detta drickande och se alla dessa svarta säckar med massor med tomma burkar. Plattor med öl och dessa säckar har funnits i matkällaren genom åren, men sakta men säkert har det ökat. Jag har sett fast inte sett, kusligt nog.

Äldsta dottern fick upp ögonen på mig och "väckte mig" i januari. Mannen, hennes pappa, hade då fått diabetes. Han hade otroligt högt sockervärde när han kom in på akuten på nyårsdagen. Han hamnade först ett dygn på intensiven, sen på avdelningen några dagar. Då trodde jag att nu skulle han skärpa till sig och inte dricka, men den tanken var ju onödig. Han slutade inte, utan åkte direkt från sjukhuset till Systemet, vilket jag såg senare genom att titta på bankpapprena. Dottern hade räknat och skrivit ner hur mycket hennes pappa drack och frågade en kväll "Mamma, pappa dricker så här mycket, vad ska du göra åt det?"

Där vaknade jag...Började skriva upp, precis som dottern hade gjort, leta efter gömmor och läsa bankpapper. Det blev en chock att se hur mycket pengar mannen hade supit upp! Dessutom, vilket jag forfarande har svårt att tro/acceptera, är att han även varit till systemet när han hade jour. Det var inte bara en gång, utan flera, på en jourvecka. I praktiken betyder det att han måste köra med alkohol i blodet, vilket han alltid sagt att han aldrig skulle göra.

Från januari har det varit otroligt jobbiga månader. Jag har pratat flera gånger med honom, han har lyssnat och lovat bättring, men inte hållt det. Jag trodde att jag kände min man efter 25 år tillsammans, men nu gör jag inte det. Detta ljugande! För någon vecka sedan osade det öl om mannen när jag kom hem. Jag sa då till honom: "Du har ju druckit!" Han svarade då sluddrandes "Nä, jag har inte druckit en droppe".

I söndags skjutsade jag in mannen till akuten. Han hade hög feber, feberfrossa och flämtade när han pratade. Han hade då 200 i sänka och blev inlagd. Mannen fick dropp och antibiotika och blev piggare.Många prover togs, men de ville ha honom kvar för de visste inte varför sänkan var så hög. Lungröntgen togs också, men de var OK. Mannen var svårstucken, vilket han aldrig varit tidigare. När jag satt där på akuten och läkaren funderade vad som inte var bra, hade jag lust att säga "kanske levern? Han dricker mycket"

Mannen var kvar på sjukhuset i två dygn och de kom fram till att det var bakterier i urinen. Jag trodde att det var något större, men blir inte förvånad om det blir fler besök på akuten. Jag skulle vilja skrika rakt ut och berätta för alla, men kan inte.

Kommentarer

Alternativ för kommentarvisning

Välj ditt önskade sätt att visa kommentarerna och klicka på "Spara" för att verkställa dina ändringar.

Ja

du ska avgjort berätta !

Det kan innebära att du räddar livet på karln !

Förutom att det kan rädda livet på karln kan det förhindra

att han skadar någon i trafiken. Du skriver att han kör med alkohol i blodet.
För övrigt vet jag vad det betyder att man ser utan att se. Förekommer både i hemmet/privatlivet och i arbetslivet.Och så plötsligt ser man hela bilden och fattar inte att man inte "sett". Så bra att du kommit till insikt! Kvällshälsning / mt

Ja, det skall du!

Vännen. Jag känner så väl igen mig. Inte i allt, men i de beslut som ligger framför dig.

Här är min första tråd - nu kommer att känna igen mycket av den
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4730

Och, ja - du skall berätta. Lyssna på Adde, han vet vad han pratar om.

Kram!
/H.

PS. Välkommen hit! :-)

Känner igen...

... alla sopsäckar,
känner igen alla 7,5:or,
känner igen att "jag har inte druckit ngt",
känner igen att han körde med alkohol i blodet....
har stått med luren i handen för att ringa polisen men inte litat på min magkänsla.... gör inte samma misstag.

Kram & välkommen hit... / Mie fd medberoende...

Gmorgon Brandbil! Nu har du stöd och sällskap av

tre garvade kvinnor och en klok karl + en massa andra människor här på forumet! Visst känns det bra? Kraft och styrka till dig! / mt

Godmorgon, Brandbil! Jag

Godmorgon, Brandbil!
Jag tittade på ditt inlägg igen nu, och det påverkar mig lika mycket idag. Jag känner dina känslor, jag vet precis hur det gnager och skaver och hur hela kroppen säger ifrån med spänningar, huvudvärk, trötthet...

Men, vet du? Jag känner inte så längre. Och anledningen till det är att jag tog steget att sätta ner foten. Det är det svåraste jag har gjort, men också det bästa.

Förresten, det verkar som att er dotter har sett problemet under en lång tid - det kan nog vara viktigt för henne och hennes syskon att hon får hjälp. Och du behöver också hjälp. Det är lätt att tänka att problemet ligger hos maken och att om han bara blir nykter så blir allt bra, men det är inte så enkelt tyvärr. Vi medberoende måste också jobba på vårt tillfrisknande.

Ha en fin dag - det kanske är dags att gå på stan och köpa fina vårskor? Eller ringa en vän och ta en fika? Unna dig själv att må bra, det blir ingenting sämre av. Kram!
/H.

Tack!

Tack Adde, mulletant, Lelas och Mie för att ni har svarat och för att ni bryr er. Det känns skönt! Jag läste din första tråd, Lelas, och kände igen mycket av det du skrev. Min man blir inte heller aggressiv, vi grälar inte, men det har hänt att vi har gråtit ihop. Vi har pratat mycket i omgångar, men det är förstås alltid jag som tar upp det. Jag vill tro att vi, jag och min man, klarar det här, är stark i den känslan de nyktra dagarna, men det är värre när det är öldagar. Då blir jag så arg, besviken, trött och less på allt.

I onsdags var mannen hemma från sitt jobb, eftersom han kom hem från sjukhuset dagen innan. När jag åkte till jobbet på morgonen tänkte jag att nu kommer han säkert att dricka, nu när han är ensammen hemma till kl.13.15 då sonen kommer från skolan. Men jag blev väldigt förvånad när jag kom hem kl.18 för då var han sitt vanliga "jag". Direkt började jag åter att tänka goda tankar, nu kanske han äntligen....

Hoppets känsla varade bara tills idag. När jag kom hem hade han handlat, dukat, gjort sallad och skulle nu lägga på köttet på grillen. När jag böjer mig över altanräcket för att prata ser jag en 7,5% öl stå på trappan. Det hela bekom honom inte, han tyckte nog att han hade gjort sig förtjänt av några burkar. Jag höll god min, orkade inte/ville inte säga något. Sen, när vi åt, blev det två små. Jag tittade sen under diskhon, där han brukar ställa tomma burkar. Där stod ytterligare tre "stora" burkar. I matkällaren stod en systempåse med öl. Plattorna har bytts ut till påsar nämligen.

Mannen tycker att han är väldigt duktig för att han har minskat sitt drickande. Ja, han har minskat på drickandet, men det har ändrat karaktär. Förr drack han varje dag, nu kan han hoppa över några dagar, men dricka fort och mycket på kort tid när han får chansen. Ibland visar han öppet att han dricker, men jag får nog bara se en del av det som han häller i sig, resten tar han i smyg. Genom att visa öppet att han har en påse i källaren så tycker han väl att jag ska tycka att han har blivit ärlig, ja, jag vet inte riktigt....

Mannen berättade vid middagen att läkaren från sjukhuset hade ringt. De hade också kommit fram till att han hade haft inflammation på prostatan. "Jaha", svarade jag bara. Jag kan idag ångra att jag inte sa något på akuten, det kommer jag att göra nästa gång! Nu har jag "laddat" för den tanken.

Jag sitter vid datorn, min vän, i källaren. Mannens snarkningar från soffan på övervåningen hörs ner. Ja, ytterligare än trevlig fredag. Tur att jag har datorn...

Tur!

Tur att vi har varandra! Utan forumet och alla mina vänner här vet
jag inte var jag hade varit idag...
känner igen mig i så mycket du beskriver..
om mitt ex var öppen om att han ibland drack en öl i garaget blev det
liksom okejat, tillåtet, inget att bry sig om, han var ju öppen och ärlig
med det... att han sen inte drack en öl utan kanske 5, och bara låtsades
om den där enda, det hör ju inte hit... eller?!

tänk först och främst på barnen. De kan inte välja om de ska stanna,
eller gå, och de har ingen möjlighet att ställa ultimatum eller påverka
sin situation. Men det har du. Det är ditt ansvar att se till att barnen mår
bra och att de utvecklas till hela och trygga vuxna individer. Vad vill du att
de ska lära sig? Vad vill du att de ska ha för minnen?

Går hos en KBT-utbildad sköterska då och då, och sist fick vi ännu ett
litet genombrott. I min familj reder vi inte ut konflikter. Pappa blev arg, och
uttryckte det ganska högljutt, mamma blev sur och ledsen, de gick åt var
sitt håll och sen pratades det aldrig mer om saken. Kanske är det därför
jag är totalt livrädd för konflikter och vänder dem ryggen och flyr. Det vi ser
och hör och upplever i barndomen finns med oss resten av livet.

Genom att visa barnen att du inte tolererar att din man, deras pappa, inte
behandlar dig och dem med respekt, visar du dem också att de har ett värde
och att de är värda ett bra och lugnt liv.

Hoppas du inte tycker att jag är elak och kall och hård... Jag hoppas att ni
genom att sätta ner foten kan få ett bra liv tillsammans, utan det femte hjulet
som alkoholen kan vara....

Stora kramar!
Välkommen hit!
/k

Din beskrivning av dyckesmönstret låter alltför vanlig,

jag har inte haft särskilt bra koll men hittat en antal gömmor genom åren. Vi har gjort ett ganska stort antal försök att ha kvar det trivsamma måltidsdrickandet... Köpt små vinflaskor till exempel. Jag har varit helt med på noterna tills jag insåg att jag var delaktig i den synliga konsumtionen och annat pågick (typiskt tydligen) i garaget. Sen satte jag STOPP och det är det bästa jag har gjort på många år.
För övrigt har jag varit ett barn med alkoholiserad far och försökt, medvete på många sätt och omedvetet genom att leva självdestruktivt få min mamma att hjälpa mig till ett lugnt liv... Utan att yckas med det. Ta vara på ditt barns initiatv, på hennes fråga är svaret att du inte kan sluta dricka åt honom men du kan ta ansvar för ditt och barnens liv! Karm och allt gott / mt

Länkar och lite pepp

Ja, oj vad många kvällar jag har suttit kvar uppe vid datorn och lyssnat till makens snarkningar från tv-soffan. Det kanske verkar som en mysig bild, liksom, men eftersom han inte hade somnat av trötthet utan av att han hade däckat av alkoholen, så var det allt annat än mysigt.

Och jag vet precis hur det är att hålla koll på antal burkar, påsar, boxar, korkar... Men, om jag förstår dig rätt så har du ganska nyligen börjat just med letandet efter "lik", eller? I så fall (eller ja, egentligen oavsett) vill jag säga: sluta med det! Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men tyvärr gör det inte saken bättre utan tvärtom. Kan du istället lägga den energin på att få din man att förstå hur du upplever situationen och att du menar allvar med att du inte vill leva så här, så kommer din väg att bli mycket enklare. Rikta energin dit den gör nytta.

Jag gick igenom forumet och letade upp mina trådar, så att du kan följa min historia lite enklare - här är listan:

Ny här - behöver pepp - 14 sept 2010:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4730

Att lita på någon - igen? - 21 sept 2010:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4757

Alins tråd "Så länge höll det" - okt 2010:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4813?page=1

Återfall - 22 okt 2010:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4847

Liten lägesrapport - 4 jan 2011:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4961

Gråter - 28 jan 2011:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4984

Vägen vidare - 2 mars 2011:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5023

Under en period skrev jag ganska mycket i Alins tråd, så därför får den stå med här också. Sedan har jag ju klottrat allt möjligt i alla möjliga trådar också, men det här är liksom min huvudsakliga process...

Och apropå det här med ultimatum, så klistrar jag in några av mina inlägg om det också:

-------
Ställ inget ultimatum som du inte är beredd att göra verklighet av. Om du inte genomför det du har "hotat" med så säger du bara till maken att du inte menade allvar och att han kan fortsätta som innan, och till och med öka takten lite...

Var konkret i dina tankar om din plan. Om du säger att du flyttar - hur kommer du gå till väga? Vart tar du vägen? Vad tar du med dig? Kontakta personer som du litar på så att de är beredda på att ta emot dig eller hämta dig eller vad som nu behövs.

Hur länge gäller ditt ultimatum? Finns det någon väg tillbaka om du väl har verkställt det? Om maken förstår och påbörjar sin resa mot nykterheten - finns det då någon punkt där du kan säga att du kommer tillbaka?

Jag vet att det är fruktansvärt jobbigt att fundera i de här banorna, men nyckeln till framgång är att vara förberedd. För när du väl behöver fatta beslut så får du ingen betänketid...
-------
Däremot tror jag tyvärr att ultimatum kan vara den enda vägen. Så länge du inte ställer något ultimatum så kommer din pojkvän (eller ja, den missbrukande delen av honom) att se det som att du låter honom hålla på som han gör. För att få honom att inse att han inte kan fortsätta så här så måste du vara supertydlig, och då är att ställa ultimatum det mest tydliga av allt tydligt...

Jag har lärt mig några saker om ultimatum den senaste tiden. Det här är inga sanningar, du måste se det som mina erfarenheter och inget annat, men här är mina råd till dig:

- fråga dig själv om du kan tänka dig att fortsätta leva som ni gör nu. om ingenting förändras - ställer du upp på det här livet då? om inte så är det dags att börja fila på ditt ultimatum

- ställ inget ultimatum som du inte är beredd att ta konsekvenserna av, det skadar bara dig själv i längden eftersom din pojkvän kan se det som "tomma hot" och fortsätta som vanligt

- tänk igenom ditt ultimatum ordentligt innan du uttalar det, så att du vet precis vad du skall säga. det är inte läge för oklarheter eller missförstånd.

- var konkret i din egen planering. om du säger att du gör slut om han dricker igen - vad gör du då den dagen du upptäcker att han har druckit? nu vet jag inte om ni bor tillsammans eller hur ert liv ser ut - men fundera på vart du tar vägen, vad du tar med dig, vem du vänder dig till för stöd, hur din vardag kommer att bli... om det blir dags att verkställa din plan så kommer du att ha stor nytta av att ha varit så konkret det bara går, för du kommer att vara väldigt upprörd och inte klara att ta de besluten just då. risken blir alltså att du inte verkställer din plan om du inte vet exakt hur den skall gå till.

- fundera över om det finns någon bortre gräns för ditt ultimatum. i mitt fall såg det ut så här "dricker du en gång till så går jag, och jag kommer inte tillbaka förrän du har sett till att bli inskriven på ett behandlingshem" (och jag genomförde min plan när jag kom hem en kväll och möttes av en onykter make, men eftersom han nu är inskriven på behandlingshem from tisdag så bor jag hemma igen). kanske är det så att ditt ultimatum gäller för alltid, men det kanske också finns en bortre gräns... och det handlar ju egentligen om hur du vill leva framöver - med honom eller utan honom.

- och, jätteviktigt, se till att du pratar med honom om det här när han är nykter! och upprepa det ett par gånger vid ett par olika tillfällen, så att du är tvärsäker på att budskapet har gått fram. det är ju som sagt inte läge för missförstånd och minnesluckor.

--------

Jag hoppas att min resa kan innehålla lite tips och tankar till dig, Brandbil. Vi är lika i så mycket, även om vi "på ytan" säkert är rätt så olika.

Kram!
/H.

Jag...

... gjorde tvärt om. Gick i säng tidigt, nästan aldrig senare än 22:00 för att slippa vara delaktig. Kunde vakna ngn tidig morg.timme & gå upp & kolla eftersom sängen bredvid var tom. Hittade honom många gånger sittandes på toaletten naken, sovandes.... jag smög tillbaka till sängen igen & lät honom sitta. Det blev lugnare så. Att ha honom i sängen kunde många gånger sluta i att jag fick lämna mej själv. Fullvingliga händer som tar mer än de får... hur många gånger har jag inte snurrat in mej i täcket som en kokong, benen korsade & armarna hårt om täcket & mej själv.... låtsades sova för att kanske slippa hans andedräkt mot min hals...

Jag har inte haft ngn egen tråd förens långt senare.... men mkt av min historia finns i Berras tråd....

Idag lämnar jag inte mej själv, finns ingen anledning.... tog tid att komma till den insikten & det gjorde ont att inse att jag... Mie... hade låtit det ske under så lång tid.
Samtidigt är jag glad & tacksam över vart jag är i dag.

Kram från Mie <3

Så skönt Mie, att du äger dig själv nu

Kram <3 / mt

Hallåååå Brandbil! Hur går det?

Jag hoppas du finns kvar här, skriv och berätta hur det går för dig! / mt

Jag är kvar....mulletant...

Jag har varit in och läst era svar flera gånger under helgen, tänkt skriva, men det är så många tankar och känslor som far runt. Ja Lillablå, det verkar vara ett bra forum, det tog lång tid innan jag hittade det.. Jag har letat efter just detta, och nu, för några dagar sedan hittat den...

Lillablå, det du skriver känns hårt, men jag vet att du har rätt. Varför är det så svårt?

Mie, va hemskt! Att behöva snurra in sig i täcket för att vara säker... Usch, jag rös när jag läste, fy va jobbigt! Jag har inte det problemet, han sover ju jämt....

Det där med barnen är jobbigt och känsligt, Mulletant.

Lelas, tack för din hjälp! Jag har läst dina länkar, vilket kändes bra. Du skrev bla. att jag borde prata med äldsta dottern och fråga om hon vill ha hjälp och prata om pappas drickande, att gå till någon. Jag frågade henne idag om detta när hon var på besök. (hon blir 20 år och flyttade ihop med killen i april) Hon sa då att då när hon räknade burkar och sen berättade för mig och frågade vad jag skulle göra, då hade hon nog behövt hjälp. Det fick mig en tankeställare, för jag har inte funderat tidigare på det. Nästa steg är att fråga dotter nummer 2 som blir 17år. Sonen som blir 9 väntar jag med, tror jag....

Sonen har förstås sett pappa med ölburkar, men jag tror inte han har märkt konsekvenserna av drickandet. Visst, han har hört mitt tjat, och säkert våra diskussioner de senaste månaderna, men inte lidit av att ha en påverkad pappa. Pappan blir tjatig och det går inte att diskutera med honom, men sonen har aldrig varit inblandad i det. Ofta har pappan somnat i soffan och sonen sitter och tittar på TV.

Mannen kan dricka många öl innan det märks något på honom, men jag har börjat fundera hur många har han druckit när det börjar osa öl? Jag trodde att det var direkt, eftersom jag är "känslig" mot den doften, men det verkar inte så. I dag var jag borta 1,5 timme på förmiddagen och jag vet genom att titta i systempåsen att han hade druckit minst två stycken. Jag skriver minst, eftersom han har säkert öl på något annat ställe också. Jag kände ingen öldoft, vilket jag tycker är konstigt.

Mannen är aldrig bakfull, kanske trött ibland, men går ur sängen på morgonen, vardag som helg. Jag brukar tänka, att jag verkar mer slut och trött än han är på morgonen, fast jag bara är "full" på godis. För det är min last/drog, Jag äter massor av godis, det har jag gjort sen i januari. Tröstäter, heter det visst. Jag är nästan nykterist, skulle kunna vara. Men, hur kan mannen ta sig ur sängen, det är en gåta. Han är sällan uppe sent, sover tidigt, med alkohol i blodet, förstås. Kan det vara sömnen och att han inte dricker så sent göra att han orkar upp dagen efter?

Kram till er alla, tack för att ni hjälper mig med kloka ord och tankar, jag behöver det!

Jag skulle inte vara säker på att sonen inget märkt,

barn har nästan alltid bättre koll än föräldrarna tror. Däremot ska han ju inte behöva ta ansvar för något val eller besut - det är ert ansvar som vuxna.
Ja, det ÄR jobbigt att leva med alkohlism i familjen! Jag som också långsamt vantde mig med en alkoholpåverkad man märker den stora skillnaden först nu när han är nykter. De få (2) gånger han druckit det här året, och det har då handlat om en (1) och den andra 2 dagar (tror jag) har jag märkt det direkt.
Annars fungerade min man ungefär som din, dvs inte som man föreställer sig en alkoholist utan mer normalt.... men inte den man jag vill leva med. Mycket trätor var det. Det är skrämmande hur omärkligt och långsamt nedgången går - jag antar att planet sluttar brant när det gått tillräckligt lång och vippar över.
Hoppas du har kraft att stoppa innan det gått så långt! / mt

Jag lovar

att det går rasande snabbt på slutet !!

Alkoholism är en progressiv och kronisk sjukdom, det märks inte minst när man hållt upp en tid typ vid semestrar eller andra "ofrivilliga" stopp. När jag sen börjar kröka igen så är jag bara tvungen att få i mig allt jag försakat under stoppet. Vi brukar säga att vi kliver på på samma station som vi klivit av.

Därför är jag så rädd för att ta ett återfall idag, min kropp skulle aldrig klara av en sån häftig resa igen. Jag skulle saklöst supa ihjäl mig. Jag har haft flera bekanta som gjort en sån resa, deras sista. Och det har ingen som helst betydelse hur länge jag varit nykter. Inte på något sätt !!

När båda (eller hela familjen) har gjort sin "läxa" i nykterheten, gärna via en behandling både för beroende och medberoende, så känns det inte så jobbigt längre med alkoholism !! Kan låta väldigt konstigt men vi som gått igenom krisen och lärt oss att samarbeta och prata med varandra har väldiga fördelar gentemot andra "vanliga" människor. Vi har återfått vår självkänsla och kan använda den och vi har lärt oss att sätta gränser. Vi har rensat luften och helt plötsligt finns det inga hemligheter att leta efter. Vi kan retas och skämta om, och även driva med andra om, vårt fd kontrollbehov ! Vi har blivit så avklädda så vi i dag är Vi, alltså helt egna personligheter med egna viljor och erfarenheter. Idag kan vi säga att vi är lyckliga att vi fått denna erfarenhet och att vi har möjlighet att använda den till nytta för andra.

Och barn märker väldigt tidigt att något inte stämmer med en som är påverkad. Lukten, gester, mimiken, pratet, allt visar ett barn att det är något fel. Barn växer in i alkoholismen och det märks så väl när ett missbrukarbarn växer upp utan behandling och stöd så för det barnet sitt arv vidare och skaffar en egen lite alkis (eller annat beroende) att ta hand om. Makten att bryta den onda cirkeln finns i behandling och kunskap.

Har man viljan och önskan till förändring så går allt mycket lättare !!

Så klokt talat Adde! Har nyss haft ett långt samtal med Mm

om det ena och det andra i min barndom, bland annat det jag förstod helt nyligen, att jag inte förstod att pappa var full... det begreppet med innebörd fanns inte i mitt tankemönster. Det bara var så och det var helt vanligt - och jag tyckte INTE om det. Men jag visste inte om något annat. Jag gjorde två självmordsförsök i tonåren - men skulle inte kunnat sätta ord på vad som var fel. Vid det laget ville jag ändå att mamma skulle skiljas och vi skulle flytta - men det gjorde hon först när jag var 30 år. Men jag var säkert 10-11 år innan jag förstod det jag ännu inte kan förklara. Idag vet barn mer fakta genom skola, TV och annan information men de är ändå lika utlämnade i familjen. / mt

Barn

Brandbil - en av mina samtalskontakter (hon som leder anhöriggruppen som hör ihop med behandlingshemmet) säger att den yngsta personen med ett långt utvecklat medberoende som hon har träffat var två månader gammal... Jag är ganska övertygad om att även din 9-åring är påverkad av det här.

Till exempel kan barn reagera med att bli oerhört högpresterande med skyhöga krav på sig själva - för att absolut inte lägga mer tyngd på mammas/pappas börda, för att inte göra saker värre än de redan är, och för att de kanske tror att de själva kan påverka situationen genom att vara så duktiga de bara kan...

Eller så kan de reagera med att vara "clowner" och alltid vara glada och skratta - för att de är livrädda för att mamma/pappa skall bryta ihop annars, för att de vill ta fokus ifrån det som egentligen är problemet...

Det finns en hel massa sådana beteenden som är kopplade till att man växer upp med en missbrukande förälder, men som inte ser ut som medberoendeproblematik på ytan, liksom...

Jag menar inte att skrämma dig eller så, Brandbil - men jag vill poängtera att det ÄR ett problem även för barnen, och att de behöver hjälp. Nu.

Och vet du - det behöver du också.

Kram, fortsätt skriva här! <3
/H.

Är osäker

på siffror men jag vet att det idag börjar tittas bakom de sk bokstavsbarnen och ofta finns en dysfunktionell familj där. Och det känns faktiskt hoppfullt att man börjar kolla i ett större sammanhang.

Jag var så arg att jag skakade....

Jag var så arg att jag skakade, har nog aldrig varit så jäv.. arg.
Är det fortfarande!
Mannen kom ner och sa att dottern ville bli hämtad en mil bort.
Han skulle åka och hämta henne.
Jag svarade "du har ju druckit"!!!
Mannen: Nää, jag har inte druckit....
"Men, varför är påsen i matkällaren tom då?"
"Jag har inte druckit något, sa han
Var är dom då, de två burkarna? Vem har druckit upp dem?Jag? sonen?
Mannen går fort upp och säger att han ska leta...
När jag går upp en liten stund senare för att prata med honom om det här, är han borta!
Jag letar inne och ute, tittar sen efter min bil, borta!!!!!
Jag blev skogstokig!!!!Inte konstigt!, men jag har nog aldrig någonsin varit så arg!
Jag skakade så mycket att jag knappt kunde ringa.
Skrek och grinade när mannen svarade.
Jag sa att han inte fick hämta dottern, hon får inte åka med dig!!!
Åk inte en meter!!!!!
Han kom hem och jag åkte för att hämta henne.
Fy fan, säger jag!!!!

Barnen, ja....Dottern nummer 2 sa idag att hon började förstå när hon var ungefär 12 år. För mig känns det som om det här inte gäller oss, inte våran familj. Det här gäller andra, som jag gärna tar hand om. Det är där det kanske ligger, det är kanske därför jag har svårt för att berätta?Det här händer inte mig/oss.
Jag borde verkligen veta hur barn reagerar och "är", eftersom jag har det yrke jag har, men det gäller andras barn och inte mina....Så knäpp jag är....och blind!

Vännen.

Åh, vännen.

Jag vet hur arg du är. Jag minns att jag en gång skrek i raseri till maken "Det har gått åt två bag-in-boxar på tre dagar, utan att jag har märkt det. Och jag har ju för xxx åkt bil med dig flera gånger!!" Jag vet inte heller om jag någonsin har känt mig så förbannad.

Vad bra att du markerar! Stå på dig! Det är ju faktiskt precis som din reaktion försöker säga dig - din man riskerar andras (era barns) och sitt eget ilv när han sätter sig i bilen...

Och vet du... man är så blind. Så enkelt är det. Man ser inte problemen hos sig själv, även om man är tränad på att se dem hos andra.

Heja dig! :-)
/H.

Tack för raderna Lelas, känns

Tack för raderna Lelas, känns skönt att inte vara ensammen. Jag var lite rädd att lämna ut det, men kände att jag behövde det.. Man tror ju inte att det händer, att det är sant. Hur kunde han!?

Nu har han åter lovat bättring och nämnde att han för en tid sen var utan öl i tre veckor och tycker själv att han har minskat på intagen.
Jag blir såå trött!

Dessutom har jag ett annat stort problem. Jag har nämligen börjat ett nytt jobb, men trivs inte alls. Jag ångrar att jag slutade på mitt förra och vill tillbaka. Har frågat chefen, men det ser mörkt ut. en annan har blivit lovad min tjänst. Jag lider verkligen varje dag jag masar mig till jobbet. Jag bytte för att få närmare, men fick så många nackdelar med på köpet, som jag inte visste om. Jag känner att jag inte orkar! Jag vill inte! Jag vill tillbaka där jag kan "allt" och känner till "allt" och alla, slipper lära mig nya saker. Just nu behöver jag ett jobb som går på "räls" och det gör inte mitt nya.

Hoppas att jag kan sova, jag behöver det!
God natt alla där ute!

Inte ensam!

Du är allt annat än ensam. Och här är du bland vänner som förstår dig, utan att döma. Vi vet alla att man inte varken får eller bör köra bil onykter, men här i forumet är det tyvärr inte alls ovanligt - antingen att man har gjort det själv, eller att man har reagerat som du och jag när någon annan har kört onykter.

Det där med att vara nykter en period, eller att säga att man har minskat - det håller inte. Vet du att en alkoholist kan vara nykter hur länge som helst, om han/hon bara vet att det är för en begränsad tid? Så länge man har siktet på att dricka igen så fort perioden är över och man har bevisat att man klarade det - ja, då klarar man hur länge som helst... Märkligt, men sant.

Vad jobbigt med ditt jobb... Usch.

Kram, hoppas att du får lite sömn! Vi finns här.
/H.

Brandbil - ser att du är på gång och det är

bra! Så bra!
Så synd med jobbet. Vet så väl vad det betyder att allt annat borde gå på räls.... Dock - jag har under vintern haft en väldigt pressad arbetssituation med extra o krävande uppgifter. Och det har gått ändå! Man har oftast extra energi nånstans... och du kanske också FÅR extra kraft av att du tar tag i din situation. Så kan det vara!
Usch, med det nya jobbet som suger. Läs Berras tråd, han skriver mycket om att stå ut med det. Men harmen över att ha bytt... förstår jag.
Jag, som också är van att vara den som "kan och vet" när det gäller andra, har haft svårt att smälta att jag är gift med en alkoholist. Jag? Ställt mig så? Och det är inte skam inför andra utan "hur har jag planerat så dumt" "hur har jag tillåtit..." ungefär. Hmmmm.... att möta sin narcissistiska sida, kanske?
Men det har jag tagit mig föbi, mycket med hjälpen här. Vi har makten över våra egna liv! Styrkekramar (ett ord jag lärt mig här) till dig idag! / mt

Ledsen och ångerfull,

låg han i soffan med sonen nära sig när jag kom hem från jobbet. Gårdagen och att jag vantrivs på jobbet har malt i huvudet hela dagen, och inte blev det bättre av att komma hem. Jag kände mig ganska känslokall och hård mot hela situationen. Jag tyckte inte ett dugg synd om mannen där han låg med tårarna rinnandes. Äldsta dottern hade han ringt efter och dotter nummer 2 kom efter en stund. Han ville samla hela familjen och be om ursäkt för gårdagen, sa att han var en dålig pappa osv. Jag sa då: Du är en bra pappa, men du måste ta ditt ansvar och be om hjälp! Du är sjuk, du har en sjukdom, precis som du har diabetes. Jag sa också att nästa gång han hamnar på sjukhuset, för det kommer att bli en nästa gång, kommer jag att berätta om hans drickande.

Mannen ville klara problemet själv med hjälp av oss, hans familj, sa han. Jag undrade då "hur?" Ja, som jag har gjort hittills, kollat honom, och sagt åt honom, sa han. Han ville inte be någon annan om hjälp, han skäms.

Han låg väl i soffan en timme, kramades, pratade och grinade, sen var han "bra" igen. Mannen (hans idè) skrev några rader på datan och skrev under med bleck. Det var typ ett kontrakt om att han ska inte dricka något från fredag (när han kommer hem från en två dagars resa med jobbet) tills semestern börjar. Det kanske handlar om fem veckor. Innan semestern börjar ska perioden utvärderas, enligt mannens ord på pappret. Han gav ett papper till mig, ett varsitt till döttrarna. Han verkade nöjd.

Det kändes ganska bra, nu händer något nytt. Jag gillade utvärderingen. Om han inte klarar detta så kommer det fram då, och då måste han be proffs om hjälp, eller hur?

SEN läste jag Lelas rader, om att en alkoholist kan vara nykter hur länge som helst, men sen dricka igen om personen vet ett slutdatum. Ååå, nej, va dum jag är!!! Jag tänkte tanken när mannen sa sitt förslag och visade kontraktet, men med hjälp av utvärderingen fick jag hopp. Jag är så naiv!!!! Men, det är väl så att man vill så gärna att detta är en mardröm, som går att slippa genom att vakna...För jag vill verkligen slippa detta, det maler i mitt huvud hela tiden och det blir bara värre och värre, precis som Adde nämnde.

Adde skrev också något om att finns viljan och önskan om förändring så går allt lättare. Du verkar vara klok och erfaren, jag tror på dig.
Mulletant, jag ska läsa Berras... Tack för tipset!

Så himla skönt att skriva av sig, tack för att ni läser och svarar!

Hej Brandbilen!

Du har ju fått in en bra helgardering tycker jag...
Han har skrivit ett kontrakt på fem(!) veckor, det hinner hända rätt mycket under den tiden, om han pallar..
Tid för eftertanke och hinner känna av det riktiga livet...

Och om han misslyckas så SKA han ju söka proffshjälp, man kan ju nästan önska..!
Att han skäms är ju en bra början på sin insikt, och man ska smida medans järnet är varmt, inte förlåta FÖR mycket...

Okey, om fem veckor har du resultatet, och tidsfristen har gått ut, det kan hända grejor!
Under tiden tycker jag att du och barnen går in med positiva budskap om att det är en sådan skillnad t.ex med honom nykter,
och att ni ger honom cred när han verkligen försöker, visa på det positiva, och påminn om hur det "var" när han var full, men att det känns bättre nu..
Distansen för honom kommer att öka till att vilja/våga ta ett återfall...

Visa upp kontraktet med några dagars mellanrum så att det inte förfaller i hans glömska, visa att NI inte har glömt!
Göm/häll ut all alkohol hemma så att ett plötsligt infall inte blir lätt, det ska vara besvärligt!
Bilnycklarna kanske inte alls behöver vara så lätttillgängliga under dagtid, och plånboken behöver inte vara fulladdad med stålars..
Ni har järnkoll och han är er underlägsna just nu, ni bestämmer, ni har kommandot, han på nåder...
Visa att ni är hjärtliga och känslosamma men obönhörligen stenhårda på kontraktet, ett kontrakt är ett kontrakt!
Om ni orkar, våga gå in på en varsam och djupare diskussion och kanske få reda på orsaken till hans drickandet, om han vill öppna sig...

Dessutom så spelar han redan med livet som insats med sin diabetes, det går ju tydligen inte att ställa in insulindosen rätt eftersom mätvärden blir ju heltokiga efter att ha krökat eller medans man är onykter, har haft en jobbarkompis som sade att det var lätt att göra fel när man skjuter efter de värden, och risken för att hamna i koma är väldigt hög..., en lek med döden...

Och sedan, minsta lilla felsteg, DU ringer omgående ett proffs som du redan har utsett med telefonnummer, och han tackar ja, helst akut!

Det handlar mycket om att du tar distans till problemen och inte frivilligt tar på dig mer börda än du orkar, man lär sig att säga ifrån, för din egna skull...
Att sätta mina egna regler har hjälpt mig jättemycket, jo jag har nog blivit lite mer förbannad på sistone, men det hjälper mig och mitt välmående...
Om folk vill vältra över sina problem på mig, ja då får de ett problem till, en arg Berra...

Jo jag har haft och har fortfarande en del problem på jobbet som jag fortfarande jobbar med, mer om de kan du läsa i min egna tråd" Ångest tar mitt liv..."
Men då behöver du nog backa några månader/år för att finna den värsta perioden...
Men jag har vuxit med problemen, och blivit lite starkare, allt bryter inte ned en..

Jag har bestämt mig för att älska mig själv, mycket egoistiskt tänkt, och då kan man inte släpa sig själv i smutsen, jag visar mig min självrespekt...
Visst jag har sköra tider då jag är känsligare, men har lyckats genomleva dem också.

Allt har sin tid, och acceptansen har blivit större och utvecklingen går vidare, ibland till det bättre också....

Och förlåt, jag glömde att hälsa dig välkommen, men jag har läst vartenda av dina och alla andras inlägg (de senaste 2,5 åren...)
Det här är ett jättefint forum där man kan få ventilera allt det där onda man har inom sig, och får ett kanonstöd...
Jag har nog finare cybervänner här än verkliga vänner i det riktiga livet, trots att jag aldrig har sett dem, men känner dem det gör jag...

/Berra

Det händer saker, bra! Efersom din man verkar ha

förstått att nu är det allvar så ska du prata med honom om hur du vill ha det framtiden - om du känner att du vet det. Det där med efter resan och före semestern låter lite "nykter parentes) hmmmm. JMen jag kan ju ha fel .... Är det ok för dig att han dricker på semestern? Och resan? Fundera över det.
Man kan säga att mannen är i kris nu, världen gungar. Det är också då öppenheten är stor och möjligheten till förändring finns nära. Ta vara på det på ett kärleksfullt och rakt sätt där du står upp för dina behov och önskemål. Om relationen till barnen är äkta och nära är det en stor tillgång för er alla!
Otroligt nog är det så att mina vänner och trogna följeslagare här numera vet mer om mig än de flesta av mina vänner irll. / mt

Bra!

Hej, vännen!

Det låter bra tycker jag! Heja!

Precis om Berra skriver så måste man börja någonstans. Även om det är så där som jag skrev, att han klarar att hålla sig nykter när han vet att det är tidsbegränsat, så är det ändå ett viktigt steg. Det visar att han märker att han gör er illa, att han någonstans förstår att han har tappat kontrollen, och att han vill förändra sitt beteende.

En av AA-s deviser är "En sak i taget" och en annan är "Det viktigaste först". Och för dig är det viktigaste just nu att han är nykter ett litet tag, för då kommer det gå att prata med honom på ett annat sätt. Börja där.

Ledsen om jag "punkterade" dig med de där raderna, jag hoppas att de kan vara till hjälp för dig trots allt... Kram!
/H.

Ser att Lelas skrivit om att "punktera", En skön sak

med forumet att man får del av olika tankar och erfarenheter och så får man tänka vad som känns rätt för en själv just nu. Vid sidan av de mer personliga erfarenheterna och synpnkterna finns en enorm och värdefull kunskap om just alkoholism. Hoppas jag inte var för negativ när jag skrev att det låter som nykterheten är en parentes mellan resan och semestern. Du ska göra de val som känns rätt för dig, både i tanken och med hjärtat - så tror jag. Inte lätt men det är viktigt att göra sina egna val. Kvällshälsningar och allt gott, mt

Jag läser och suger in allt ni skriver

Det känns så bra att få tips, råd och nya tankar. Det känns så konstigt, men också såå skönt att jag faktiskt inte är ensammen. Genom att läsa det ni skriver blir jag starkare med mina tankar och tänker i nya banor. För tänker gör jag ständigt.

Ja, jag vet, mulletant, tiden var ju väldigt lämplig. Först bo på hotell med jobbarkompisarna och dricka massor, för det kommer de att göra, och sen börja de "vita veckorna". Det vet jag kommer att bli extra svårt, eftersom de säkert har festat en hel del, det smakar säkert mer då han kommer hem och det är fredag. Sen kommer semestern....Självklart vill jag inte att han ska dricka då, men känns som det får jag ta då. Det är en lång tid, att inte dricka på fem veckor.

Något jag har funderat på är att jag undrar hur många i min omgivning har precis samma problem? Om alla är tysta och skäms så kanske sjukdomen härjar hos grannen och andra i släkten? Hur är det med mannens systers familj? Har de samma problem? Eller kanske finns det hos mina yngre syskon och deras familjer? Varför är det så jobbigt att berätta för andra, att få stöd? Jag önskar att jag vågade berätta....Hur gör man? Mannen vill inte att det här ska komma ut, och kanske inte jag heller...

Mulletant, du har så rätt i det du skriver! Jag känner mig väldigt "grön", fast det har pågått länge. Jag är glad att dottern väckte mig och fick mig att se det jag inte såg. Jag suger åt mig allt ni skriver, men jag sållar också...

Berra, jag kommer nog att läsa dina rader många gånger, som en "karta", där det finns vägar att gå. Jag ska läsa om din bakgrund i "Ångesten tar mitt liv". Du, tack! Innan jag läste ditt inlägg hade jag precis tagit tillbaka 200 av de 400 kr. han fick tidigare av mig. Vi har gemensam ekonomi, men det kändes bra att ta tillbaka dem.

Lelas, ja, det blev "punka", men också en hjälp att inse det jag innerst inne vet. Tack!

Kram till er alla!

För närvarande är 1 användare och 9 gäster aktiva.

Inloggade användare

  • wolf