Skvallra för sjukhuset?

Min man som är 43 år har druckit öl (7,5%), i ca 17 år. Konsumtionen har ökat genom åren och för ca tre år sedan ökade den ytterligare. Standard har varit två burkar till middag och några efter i soffan innan han somnade. Lagade han mat eller gjorde något annat tog han sig även då en eller två öl. Det spelade ingen roll om det var vardag eller helg.

Jag har genom åren tjatat och gnällt, att han kunde väl åtminstone tänka på barnen att de skulle få slippa se sin pappa ständigt med en ölburk. Jag har varit väldigt trött på detta drickande och se alla dessa svarta säckar med massor med tomma burkar. Plattor med öl och dessa säckar har funnits i matkällaren genom åren, men sakta men säkert har det ökat. Jag har sett fast inte sett, kusligt nog.

Äldsta dottern fick upp ögonen på mig och "väckte mig" i januari. Mannen, hennes pappa, hade då fått diabetes. Han hade otroligt högt sockervärde när han kom in på akuten på nyårsdagen. Han hamnade först ett dygn på intensiven, sen på avdelningen några dagar. Då trodde jag att nu skulle han skärpa till sig och inte dricka, men den tanken var ju onödig. Han slutade inte, utan åkte direkt från sjukhuset till Systemet, vilket jag såg senare genom att titta på bankpapprena. Dottern hade räknat och skrivit ner hur mycket hennes pappa drack och frågade en kväll "Mamma, pappa dricker så här mycket, vad ska du göra åt det?"

Där vaknade jag...Började skriva upp, precis som dottern hade gjort, leta efter gömmor och läsa bankpapper. Det blev en chock att se hur mycket pengar mannen hade supit upp! Dessutom, vilket jag forfarande har svårt att tro/acceptera, är att han även varit till systemet när han hade jour. Det var inte bara en gång, utan flera, på en jourvecka. I praktiken betyder det att han måste köra med alkohol i blodet, vilket han alltid sagt att han aldrig skulle göra.

Från januari har det varit otroligt jobbiga månader. Jag har pratat flera gånger med honom, han har lyssnat och lovat bättring, men inte hållt det. Jag trodde att jag kände min man efter 25 år tillsammans, men nu gör jag inte det. Detta ljugande! För någon vecka sedan osade det öl om mannen när jag kom hem. Jag sa då till honom: "Du har ju druckit!" Han svarade då sluddrandes "Nä, jag har inte druckit en droppe".

I söndags skjutsade jag in mannen till akuten. Han hade hög feber, feberfrossa och flämtade när han pratade. Han hade då 200 i sänka och blev inlagd. Mannen fick dropp och antibiotika och blev piggare.Många prover togs, men de ville ha honom kvar för de visste inte varför sänkan var så hög. Lungröntgen togs också, men de var OK. Mannen var svårstucken, vilket han aldrig varit tidigare. När jag satt där på akuten och läkaren funderade vad som inte var bra, hade jag lust att säga "kanske levern? Han dricker mycket"

Mannen var kvar på sjukhuset i två dygn och de kom fram till att det var bakterier i urinen. Jag trodde att det var något större, men blir inte förvånad om det blir fler besök på akuten. Jag skulle vilja skrika rakt ut och berätta för alla, men kan inte.

Kommentarer

Alternativ för kommentarvisning

Välj ditt önskade sätt att visa kommentarerna och klicka på "Spara" för att verkställa dina ändringar.

Att berätta

Det där med att berätta... Det kommer. Plötsligt kommer det att kännas helt naturligt för dig/er att berätta och då kommer du att hitta orden. Vänta till dess, det är inte bråttom med det.

Men - när du väl kommer dit att du börjar berätta, så kommer du att bli förvånad över hur många som svarar med igenkännande. Jag och maken har mötts av mängder av kommentarer som "jag vet vad du går igenom, jag har själv gjort samma resa", "jag är uppväxt med problemet på nära håll" och "någon jag känner är alkoholist men vägrar inse det"... Jättevanligt.

Och det kan reta mig lite... varför är jag då först med att berätta? Varför är det så tyst kring det här? Det finns en siffra som säger att 10% av befolkningen har ett alkoholberoende (jag vet inte var siffran kommer ifrån, tyvärr). Tänk dig att det i genomsnitt finns kanske fyra personer som berörs på något sätt runt varje alkoholist. Det innebär att halva Sveriges befolkning påverkas. Och ändå fortsätter tystnaden...

Vad vi däremot har mött väldigt lite av, tack och lov, är avståndstagande, dömande, ifrågasättande... Nästan ingen har reagerat på det viset.

Kram!
/H.

Hej Brandbilen...

du vet att du behövs även när det inte brinner, för ingen vet om din frånvaro förrän eldsvådan tagit fart...
Ville bara knyta an lite till ditt nick, och hoppas att du inte har jouren hela tiden...

Tack själv för dina inlägg, jag läser själv mycket mellan raderna och upplever känslan du förmedlar med din meningsuppbyggnad
inte för att diagnostisera men för att få ta del av dina intryck, så jo jag känner med dig...

Tror nog att du är lite starkare än du vet om, men att du känner en oro inför framtiden, du tar på dig lite för mycket av andras problem...
Mitt råd, gör inte det!, koncentrera dig till att må bra själv först, och bli starkare, sen kan du ta dig an andras problem...
Bejaka ditt egna ego, och låt det växa, gör sådant du mår bra av så, peta in lite glädjeämnen mellan alla "måsten"...

Det funkade rätt hyggligt för mig när jag var som trasigast, inte lätt till en början, men det smittar av sig snabbt...
Jag vet att jag klarar av rätt tuffa duster idag, men mest genom att inte tillåta yttre saker påverka mitt inre, för det är ett privat område...
Om jag mår dåligt av en sak, så slår jag ifrån mig det, i en ren skyddsmekanism, och koncentrerar mig på sådant som jag kan rätt bra...
Det bygger upp min självkänsla till något som jag kan hantera, och jag bryr mig inte om hur andra försöker ta det ifrån mig...
Jag är jag, och de är de, ja du märker nog hur jag utmärker mig på mig och andra, det är skillnad...

Många av oss som är här på forumet är nog känslomänniskor, och vi låter oss lätt nedmonteras av andra, eller alkoholen...
Och vi har lätt för att ta åt oss av andras kritik, och förstärker det hos oss själva...

Jag har försökt få tillbaka min självkontroll, och det gör jag med att sätta upp "regler" för vad jag får göra eller inte göra...
Och en av de viktigaste är att inte tillåta andra ställa sig över mig och frivilligt låta sig nedtryckas...
Vi har lätt för att ställa oss i offersituationen och det kräver en hel del av en för att bryta det mönstret...

Till det yttre kan det se ut som om man har blivit lite mer hårdhudad, men det har blivit precis tvärs om,
jag har aldrig tidigare haft så nära som jag har till mina egna känslor som nu...

Bra eller dåligt?, spelar ingen roll, men jag trivs i min nya kostym även om den är lite för stor för tillfället..

Jag vill gärna påstå att alkoholen har den största inverkan på det hela, jag har ingen "säkerhetsventil" som kan lätta på trycket
när det blir för mycket för en att hantera, och då fick jag ta hand om känslosvallningarna på egen hand..

Att sluta med alkoholen kunde man aldrig tro att den skulle ha en så stor inverkan på ens liv, lite omtumlande men...till det bättre!

/Berra

Nu är mannen på hotell i storstan,

han ringde nyss, en snabbis. Han berättade att de tio jobbarkompisarna och han snart skulle till Kasinot. Där ska det bli trerätters....och här sitter jag och skriver...Mannen frågade efter sonen, han hade lovat att ringa och prata med honom. Sonen är hos en kompis och då sa mannen att sonen kan ju ringa när han kommer hem, men han kan inte lova att han hör. Nähä....eller han kan inte lova att han kan prata så det går att förstå vad han slöddrar om?

Berra, jag förstod inte riktigt det där med återfall...Menar du att det är bra, eller inte? Du skrev att vi ska stötta och påminna om kontraktet, men "distansen för honom kommer att öka till att vilja/våga ta ett återfall."

En kompis mailade och frågade om vi kan gå på bio eller gå ut och äta i morgon. Ett litet ögonblick blev jag sugen, men sa nej. Jag jobbar till 17 och vet att jag kommer vara helt slut. Det tar att inte trivas och önska att man inte måste vara där. Det andra problemet tar också kål på mig, axlarna sitter under öronen. Huvudet är väldigt tungt och jag är sååå trött. På fredag, i morgon alltså, har jag dessutom annat för mig.

I morgon kväll kommer mannen hem och då börjar hans kontrakt att gälla. Det känns som jag vill vara hemma och "kollla" vad som händer. Berra, ska jag gömma ölen som finns hemma, eller låta de vara i matkällaren?

Finns det alltid en anledning till att någon dricker, eller kan det bara råka bli så att man får sjukdomen pga. anlag? Mannen har druckit många öl under många år, men de senaste (ca) tre åren har konsumtionen ökat otroligt mycket. Han säger att han dricker för att det är gott, men håller med om att han dricker för mycket. Samtidigt kan han säga att han inte är sugen utan det bara blir så att han öppnar en burk, eller går till systemet.

Vi bor i ett litet samhälle, att han inte tycker att det är pinsamt och skäms när han går till systemet nästan varje dag? Han har sagt på den frågan att han tänker inget på det, går bara dit. Ja, det är väl en del av sjukdomen kan jag gissa. Vill man ha något då skaffar man sig det, även fast man känner de som jobbar där. Eller hur?

Ja, det var några frågor.

He Brandbilen!

Jo det var väl det jag menade...tänk så bra det vore om han fick komma till ett proffs, man nästa hoppas på att han skulle fail'a och behöva gå dit...
Och det andra var väl att ni inte skulle glömma bort kontraktet, utan vifta med det framför hans näsa då och då, och visa att NI inte hade glömt bort det.

I det hela så ville jag väl berätta att ni inte ska ge honom några chanser, utan ha järnkoll på allting...
Och då "ta bort" alkoholen så att han inte lätt skulle kunna få ett ryck och bara "testa"...
Eller tvärsom låta den stå orörd med inte mindre än att du har kollat hur mycket det är och vart det står, kapsyler öppnade osv...
Det finns ju ingen anledning för honom att behöva "flytta" på grejorna...

Han vill ju just nu bevisa inför er att han visst kan låta bli alkoholen, och det är ju ett hedersvärt försök....
Men alkoholen är manipulativ och kommer (troligen) att vilja utsätta honom för erat svek, först lite sedan mera...
Det kommer att flyttas runt bland flaskorna, och sigillet (ringen under kapsylen) på vissa flaskor kommer nog att brytas, vattnas för att hålla samma mängd.
Eller så har han en ännu inte upptäckt gömma, eller skaffar sig en ny på det mest sofistikerade stället...(under skottkärran, i stövlarna, verktygslådan osv)
Så länge han inte blir upptäckt, ja då kommer han att försöka, och det kommer att nekas, eller han går på plötsliga promenader eller gästar kompisar osv..
Kanske t.om sover borta någon natt för att sista bussen har gått osv (packad!)

Så vad jag vill säga är, att han har just nu givit er hans förtroende, och eran uppgift är att försöka spräcka det..
För alkoholism är väldigt bedräglig, för alla, och han måste tillåta sig underkastas era kontroller och frågor, tvivel etc
Och helst allra bäst från början, redan första dagen, så att han vet att det inte ens är värt att försöka smuggla undan med något,
han har då bara två val, hålla sig nykter av egen fri vilja, eller enligt kontraktet söka sig hjälp, och båda ska ju leda till en förbättring..
Och det är väl där hela poängen ligger, att han ska fatta att det blir bättre...

Ni är inga poliser som ska behöva gå runt och kolla honom, men ni gör det för en god sak, och då blir det en uppsträckning, ganska så hård en också!
Men det handlar ju om ett förtroende, ni ska kunna lita på honom, och den som ljuger, den ska grillas!!!

Jag tror ni nog fixar det hära, men det blir lite av den gamla skolan, hård, rättvis och lite kärleksfull ändå någonstans...
Förlåter?, det gör man när någon har lyckats, inte tar återfall på återfall..

Lycka till!

/Berra

Ja, men var försiktig!

Jag håller med Berra om det allra mesta av det jag just har läst, men jag får samtidigt kalla kårar längs ryggraden av uppmaningen att du skall hålla koll, Brandbil.

Vid några tillfällen har jag fått sådana råd, och de ger mig alltid ett stort obehag eftersom min stora utmaning ligger i att släppa taget och sluta hålla koll. Så det är så otroligt dubbelt...

Min poäng är: gör som Berra säger - visa att du inte har glömt vad han lovat. Tumma inte en millimeter på det. Men samtidigt - var uppmärksam på både dina egna och hans reaktioner, så att du inte hamnar i att han är nykter för din skull och för att du kontrollerar honom. Hans nykterhet kan inte bygga på att bevisa någonting för dig, för då kommer han att starta en dragkamp med/mot dig och den kan sluta illa.... Så, var försiktig. Ok?

Kram, vi finns här!
/H.

Du skriver att "Mannen ville klara problemet

själv med hjälp av oss, hans familj, sa han. Jag undrade då "hur?" Ja, som jag har gjort hittills, kollat honom, och sagt åt honom, sa han. Han ville inte be någon annan om hjälp, han skäms."

"Precis som hittills, kollat honom och sagt åt honom...." det har ju faktiskt inte hjälpt hittills. Eller har det?

Jag tror att det är din man som måste ta ansvar för sin nykterhet och sitt liv.

Du ska göra klart för dig själv vad du orkar och vill med ditt eget liv. Du verkar ha fullt upp med dig själv nu och skulle väl också behöva stöd?

När jag läser Berras lista på sofistikerade ställen så verkar det uppenbart att det är omöjligt att hålla koll på en som sitter hårt fast i alkoholens garn. Det är också min erfarenhet. Men om du tror på den vägen och känner att du vill välja den så ska du naturligtvis göra det.

Fokusera på hur du önskar att ert liv ska se ut, vad du inte orkar och vill leva med och tala om det för honom. Framförallt vad du önskar och vad du ser att är gott i ert liv .Pröva för dig själv vad du vill säga och var ärlig med vad du vill och vad som känns rätt för dig. / mt

En blogg jag följer

är Information och stöd för medberoende, det här läser jag rätt ofta:

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

UPPLAGD AV CARINA BÅNG
ETIKETTER: ALKOHOL- OCH DROGBEROENDE, MEDBEROENDE, PERSONLIG UTVECKLING
.

Att berätta....

Det är många som har gjort samma resa som vi medberoende... men jag kan inte prata om det hela tiden, då kommer jag aldrig vidare.
Mitt i kaoset är det nödvändigt, tom livsviktigt att berätta & prata,prata,prata.

Precis som Lelas säger så kommer det oerhört många reaktioner som att man känner ngn som är alkoholist, både nära & längre ifrån.
Alkoholism är en otroligt vanlig folksjukdom som finns i alla delar av samhället.
Men du är inte först med att berätta... vi går igenom samma faser & att berätta är en av dem.

Numera berättar jag bara om det kommer på tal genom andra.
El om jag tror att det finns ngn i min närhet som skulle bli hjälpt vidare i sitt eget liv om jag berättade.
Är väldigt öppen om hur mitt liv tillsammans med en alkohol/drogberoende man var.
Jag är i en annan fas.... Att leva för min egen skull.
Dit kommer du oxå genom att så småningom berätta....

Jag gillar inte det här med att kontrollera & hålla koll på den beroende & alla burkar & flaskor.
Självklart är det bra att tala om att jag inte tolererar att det dricks & att det blir konsekvenser av det. Men det ska inte ligga på mej, jag har nog med att jobba med mitt medberoende.
Att lita på min magkänsla & säga du är full nu ska räcka.
Alkoholistens nykterhet är dennes ansvar.
Jag kan bara visa vilken väg jag skulle uppskatta att han ska gå.... jag kan inte gå den vägen åt honom.

Kan berätta om en av de gånger jag råkade ha en flaska vin hemma som var min (hörde till ovanligheterna) jag hade blivit sjuk då jag skulle på en middag med vänner. Vinflaskan skulle med till värdinnan... nu låg den kvar, gömd så han inte skulle hitta den.
Av ngn anledning så har alkoholister supernäsa när det gäller att nosa sig till alkohol.
När jag nästa gång skulle ta med mej flaskan var den tom, men den såg hel ut, han hade lagt ner en massa jobb på att öppna den försiktigt för att kunna sätta tillbaka kork & försegling så att det inte skulle synas... jag bara gapade när jag plockade fram den.

Stor kram & försök se till dej själv... livet är till för att levas... / Mie.

Att räkna, är ett sätt att ha koll...

Ja, jag räknar burkar, de som är fulla och de som är tomma. Jag letar på alla ställen jag kan komma på, allt från garderober och skåp till smutstvätten i tvättstugan. Jag har dock inte hittat alla hans ölgömmor. Sen, för att inte glömma antalet skriver jag ner det på datan. Där skriver jag kortfattat om vad som händer. Jag är nu uppe i åtta sidor sedan januari. Varför gör jag dettta? Varför lägger jag ner energi på att leta, jag som har så lite av den varan...

Jo, det är mitt sätt att ha koll, ha ett litet försprång. När det sen drar ihop sig, som det har gjort lite då och då, har jag fakta. Det blir svårare för mannen att ta sig ur det hela, när jag vet. Ja, jag vet inte alltid allt, men en del. Ibland verkar han så förvånad när han försöker ljuga och jag svarar med fakta. Tror han inte att jag kan räkna, se och lukta? En del av burkarna går att räkna, en del gömmer han. Ibland blir jag förvånad av hur "duktig" han är på att hitta gömställen. Lelas, jag hoppas att jag en dag "kan släppa taget" som du skrev och inte leta.

Samtidigt, är jag väldigt besviken på hur mannen kan ljuga mig rakt i ansiktet så många gånger, att han bara kan! Vi har känt varandra så många år, ja sen jag var 18 och nu är jag 42. Vi har varit gifta i 19 år och förlovade i 24 år. Men, innan januari behövde han inte ljuga, för jag ställde honom aldrig mot väggen, då letade jag inte efter några burkar. Jag behövde inte, för de ramlade alltid ut när jag öppnade skåpdörren under diskhon...De svarta soppsäckarna i matkällaren, på altanen och i garaget, kunde jag inte heller missa att se...Jag såg, gnällde, men såg inte. Konstigt....

Mulletant, det har du faktiskt rätt i, det har ju inte hjälp hittills! Du, det tänkte jag inte på...men du har sååå rätt. Tack för den tanken! Det var något att fundera på.
Sen har du också rätt i att jag skulle nog behöva prata med någon, men jag vet inte med vem. Jag har verkligen nog med mig själv, mitt problem hade räckt, kan jag tala om. Jag är en sådan person som "alltid" är på jobbet. Barnen har sällan varit sjuka genom åren och jag har bara varit hemma när jag har haft magsjuka. Men, nu funderar jag ständigt på hur jag ska klara av att gå till jobbet varje dag till semestern. Det är en sådan pina att gå dit och att vara där. Jag har funderat på att sjukskriva mig, men sen då? Det blir knappast bättre när jag kommer tillbaka. Samtidigt känner jag mig sjuk, är helt slut, otroligt irriterad, ledsen och besviken. Hur sjutton kunde jag sluta på mitt förra jobb?!

Mie, det kanske är så, att allt har sin fas, faser man måste ta sig igenom för att kunna berätta. Först måste man smälta och jobba med problemet själv för att sen kunna lätta sitt hjärta. Jag hoppas att jag en dag kan komma till den punkten, Jag kan dock berätta att det finns faktiskt två personer som vet, fast det var inte planerat att berätta. Den ena var tjejen som jag får akupunktur av. När jag kom dit för en behandling brukar hon alltid skriva ner dagsformen för att sätta nålarna på rätt ställe. Den här dagen frågade hon hur jag mådde och då kom ALLT!. Jag satt där, berättade och grinade. Jag var så upprörd och ledsen, men det kändes otroligt skönt att få ur sig allt till denna gulliga tjej.

Den andra är en otroligt gullig, trevlig och stark kvinna, 64 år ung, och jobbar på mitt förra jobb. Hon berättade några gånger om sin dotter som är alkohlist och om deras problem. Vid ett tillfälle, min sista dag på jobbet, berättade jag för henne. det kändes väldigt sorgligt, men skönt. Jag vet att det jag sa stannar hos henne.

Men, jag skulle vilja berätta för min syster, kanske inte för mina föräldrar, men för mannens syster.

Sen är det här med jobbet....Jag tänker aldrig berätta där, men samtidigt skulle det kanske hjälpa mig, eftrsom jag känner mig så otroligt trasig och orkar inte med att börja om på ett ställe med en barngrupp som har många problem och är mer i taket än på golvet. Slåss, skriker, är "fula i mun" osv.

Berra, det känns så bra att läsa dina rader! Att du som vet, kan uttrycka dig på ett härligt och givande sätt och dela med dig av dina erfarenheter är guld värt!

Kramar och tack för att ni finns, ni alla där ute! Nu ska jag masa mig upp och se på TV. Heja Sverige!

Det där att min man ljög var helt ofattbart !!!

Första gången jag insåg att han ljög var totalt omskakande eftersom det inte alls överensstämmer med hans hållning och värdegrund. Men honom som person. Då, när han blev avslöjad, trodde jag att det aldrig skulle hända igen!!! Och sen insåg jag långsamt att han ljuger förbehållslöst och skamlöst ang alkohol. Kontrollerande, räknandet, sökandet efter nya platser - allt det har jag gjort. Ställt mot väggen och bett att han ska be mig om hjälp för att låta bli att dricka. Resultatet blev att när han druckit och jag konfronterade honom och situtaionen var helt skit sa han med sårat tonfall, ungefär "och du har lovat hjälpa mig". När det hade gått så långt att jag krävde att han skulle söka hjälp av proffs eller AA och han insåg att jag var på väg att flytta sa han "bara du kan hjälpa mig". DÅ kom min insikt som jag också sade till honom "jag har försökt under flera år på alla sätt jag kan och jag inser att jag kan inte hjälpa dig". Jag sa vidare "du väljer". Han sa "det är du som väljer att lämna mig". Jag har sagt och det står jag fast vid att jag helst av allt vill leva med honom i vårt nuvarande hus och hem under förutsättning att han är nykter. Om han dricker så flyttar jag.
Han har forfarande inte sökt hjälp utifrån men han är nykter. Huset är fullt med vin och öl och säkert nån sprit också både i vinstället och i källarförrådet (alltså inte en gömma) men han är nykter. Jag räknar ingenting, jag går på min magkänsla och när jag varit orolig nån gång har jag sagt det. Hans reaktion är totalt annorlunda när han är nykter (och inte behöver ljuga). Han har tidigare i desperata lägen skrivit lappar "jag jag ska bli nykter" och så - men det har varit för att han tvingats lova bli nykter för min skull. Noll och inte värde i de löftena.
Det är svårt att se den supersmala skillnaden.... men den är totalt avgörande i vårt liv. Jag har klargjort att jag inte kan hjälpa honom att vara nykter men om han dricker flyttar jag. Ansvaret över nykterhten är hans. Nu när jag slutat ta det ansvaret och enbart ar ansvar för mitt eget liv känner jag att jag helt naturligt är ett stöd för honom för vi har det bra tillsammans.
Ultimatumet är: "dricker du så flyttar jag". Så har jag valt och beslutat. Valet att dricka eller inte är hans. De gånger han frågat nu (efter de två sociala glasen 11 mars) har jag varit helt rak. Då har han frågar efter min känsla, inte "får jag" och jag har svarat rakt utifrån min känsla "jag vill inte att du dricker en lättöl" och "ja, jag blir orolig om du dricker en lättöl".
Jag tar en dag i taget nu och har en plan vart jag kan flytta i första hand. Jag hämtar kraft rån forumet och jag skriver här i stället för i min egen datorfil - där skrev jag bara när jag kände mig lurad, besviken och arg - för att ha som bevis. Jag räknade ideligen upp datum för alla misslyckanden. Om det skrev han själv här och fick stöd av Lelas, det gjorde honom så gott och mig uppmärksam på hur jag upprepade dåliga erfarenheter. Det har jag slutat med. Vi lever i nuet.
Lycka till och tack för att du gav mig input till en återblick! Vi behöver varandra! / mt

Sen den dagen, då mannen tog bilen,

har jag känt mig deppig, ledsen och besviken. Allt känns skit! Hur kunde han först försöka ljuga för mig och sen ta bilen? Hur kunde han!??? Jag har tidigare anat att han kör med öl i blodet (genom bankpapper), men det här var första gången som han gjorde det framför mina ögon. Han som alltid har varit emot alkohol och bilkörning...

Jag tränade tidigare på Svettis, men har inte orkat göra något vettigt på länge. Önskade att jag kände mig som "Carpe diem" och sprang av mig ilskan. Men, jag orkar inte byta om och ta mig till lokalen. Nää, jag sitter vid datorn och gråter en skvätt lite då och då och stoppar i mig en massa godis istället. Jag mår säkert bättre av det...

I natt drömde jag att jag och mannen låg på sjukhus. Jag hade tydligen fått diabetes, som min man har. Jag är nålrådd och brukar säga att det är tur att jag inte fått den sjukdomen. Men, nu i drömmen var det jag som hade diabetes och till min stora lycka sa läkaren att han skulle se till att jag fick komma tillbaka till mitt gamla jobb. Där finns nämligen en arbetskompis som har diabetes. Drömmen gick ut på att eftersom jag är nålrädd så skulle hon hjälpa mig med sprutorna, därför måste jag tillbaka till mitt gamla jobb...

Jag mailade till mitt gamla jobb i morse och frågade om det finns något hopp för mig att komma tillbaka. Svaret jag fick var som väntat, det ser mörkt ut. Jaa, nog ser det mörkt ut, på många sätt.

Gråt du.

Vännen. Du har rätt att vara arg, besviken, ledsen, sårad, förbannad, uppgiven... Och du har rätt att äta mängder av godis.

För vet du - den här fasen kommer inte att vara för evigt. Jag har känt mig som du gör nu. Vissa saker finns fortfarande kvar som ärr, men de gör inte på långa vägar lika ont längre. Men jag tror inte att jag hade kunnat må bra idag om jag inte hade tillåtit mig att gråta och känna alla de där jobbiga känslorna.

Och, glöm inte att det finns folk som bara väntar på att hjälpa dig med det, så fort du hör av dig... Du behöver få ur dig all din ilska och besvikelse, annars kommer du antingen att explodera eller implodera...

Kram!
/H.

Du bär två stora sorger nu samtidigt,

förlusten av din man som den du trott att han är och förlusten efter jobbet och arbetskamraterna. Så klart du är ledsen, förtvivlad och arg! Du har gjort den smärtsamma insikten att din man ljuger och går emot sin värderingar. Acceptera att så är det och gråt när du behöver och kan. Som du vet delar jag och många andra dina erfarenheter. Du ser också att det går att komma igenom! Du hade förslag på vilka du kunde tänka dig att tala med. Gör det. Berätta fär någon eller några få och sök dig till Al anon om du har den möjligheten. Läs här. Ta hand om dig allt vad du orkar. Var tydlig med din man utifrån dig själv, dina behov och önskemål. Var tydlig med vad du inte vill och kan. En kris innebär alltid förändring - och också möjligheter! Gör något litet gott för dig själv mellan godstuggorna. Det finns också möjlighet till förändring för din man. Det ser du också här på forumet. Kram! / mt

Polisen stoppade dottern och hon fick blåsa,

det var synd att det inte var hennes pappa som satt vid ratten. Dottern har haft körkort i 1,5 år och polisen körde efter henne ett tag, såg att det fattades en list över registreringsskylten och därför lös lampan. På slutet av färden satt polisen på blåljusen så att hon skulle stanna. Skräckslagen svarade hon på polisens frågor och fick blåsa. Hennes pappa har haft körkort i många, många, år men aldrig blivit stoppad och fått blåsa, synd det, kanske...

På tisdag ska mannen till sin diabetessköterska på sjukhuset. Jag har tidigare sagt att nästa gång du ska dit så måste du berätta för henne, så att du får rätt hjälp. Jag kommer att påminna honom i morgon och samtidigt säga att jag kommer att ringa dit och kolla att han har berättat. Kanske fel väg att gå, att just kontrollera, men hur ska jag annars göra? Hotar jag inte så kommer han inte ta upp sitt drickande, det är jag helt säker på. Han kommer förmodligen ljuga för mig och säga att han har berättat.

Annars så har han inte druckit den här veckan, den första på kontraktet. Men, nu har han haft jour (går av på torsdag) och på tisdag ska han til sjukhuset. Jag tror att det har hjälpt lite och sen är det lättast i början. Torsdagen och fredagen innan kontraktet började var han ju borta med jobbet. Jag vet att där dracks det en hel del, och det var han nog inte ensammen om att göra.

Kram till er, Lelas och mulletant,och alla ni andra!

Bra!

Hej vännen!

Det är en balansgång det där... med att man dels måste lära sig att inte kontrollera, och samtidigt visa att man menar allvar och att man inte heller litar på hans egna berättelser...

Mitt råd till dig är att göra precis som du planerar. Jag tycker att det låter som en jättebra grej att tala om för honom att du kommer att göra så här - och att sedan faktiskt också göra det (du vet, annars urvattnas dina "hot"...). När du pratar med sköterskan - se då till att klämma ur henne vad som händer i nästa steg också. Alltså, får han någon remiss någonstans? Vem tar över behandlingen? Vad kan hon personligen göra?

Kanske är det så att hon inte kommer att svara på dina frågor, hon har ju trots allt tystnadsplikt. Men - du kan berätta för henne oavsett. Om din man har berättat, så kommer hon att känna igen det du säger. Om inte, så får hon veta nu. Tala om för henne att hon är din plan nu, att du räknar med att hon ser till att han får möjligheten att få hjälp... Så att hon inte kan missförstå dig. Förstår du hur jag menar?

Lycka till!
/H.

hej :) denna ständiga balans

hej :) denna ständiga balans gång mellan ska jag - ska jag inte, varför - varför inte. va trött man blir. tack för att du delar med dig. jätte skönt att få höra en frus perspektiv. jag är dotter men känner igen situvationerna med min pappa. Oftast vågar jag inte göra det som är svårast/jobbigat i dessa situvationer, men när jag vågar funkar det bättre. Det ger mer i längden.
Lycka till /J

Min man borde få en medalj!

Ja, han var riktigt stolt i dag när han kom hem från sin diabetessköterska, och det ska han vara! Han visade mig papper som han hade fått, papper om information om vart han kunde vända sig med sitt problem. Jag påminde honom igår om att han måste berätta, annars skulle jag ringa och tala om...Jag trodde inte att han skulle säga något, för han var inte så sugen på det. Men nu är det gjort! Han fick en låång kram för att han hade varit duktig, ungefär som om han hade varit ett barn. Det var ett tag sen han fick en kram, för jag har mest varit arg och besviken på honom.

Kul att du har svarat, potatismos. Jag tror att du är några år äldre än min äldsta, så det är givande att läsa dina rader för då tänker jag på henne.
Lelas, det fungerade, att hota!

Yes, ett steg åt rätt håll! Äntligen!

Fint! Det är nödvändigt att vara tydlig och att stå

fast vid det man sagt. Klargör för dig själv vilka dina behov och önskemål är och ha en färdig strategi för vad du ska göra om han dricker. Kraft, styrka och uthållighet! / mt

:-)

Härligt, Brandbil! :-)

/H.

Gratis Brandbilen...!

..ingen utryckning idag alltså..
Vilodag, och inga bränder att behöva släcka, ingens hem som har blivit förstört...

Rätt väg, nu gäller det bara att uppmuntra, hela vägen, och krama ofta, mänsklig värme och tillgivenhet är bland det bästa man kan få...

/Berra

Tänk att för mig har det varit så att tillgivenheten,

känslan och lusten att kramas fanns där alldeles av sig själv när mannen blev nykter. Det är jag tacksam för, att kärleken överlevt. Jag tänkte igår när jag läste ett annat inlägg, där det kändes kallt och tomt trots nykterhet, att då är det kanske försent (hade inte möjlighet att svara då).
Det känns gott Berra att få din bekräftelse på att uppmuntran och mänsklig värme är viktigt - även om jag och säkert alla andra vet det. / mt

Mannen forfarande nykter, sååå skönt....

En stor bukett blommor och choklad fick jag av barnen och mannen i går på mors dag. Jag fick även ett kort där det stod att kl. 14 ska jag vara klädd och hela familjen ska åka någonstans och äta. Dottern körde och direkt tänkte jag förstås tanken, ska han dricka på restaurangen? Samtidigt så trodde jag inte det, inte idag, inte framför ögonen på oss.

Otroligt mätta begav vi oss hem efter en trevlig måltid. I bilen fick mannen beröm, det var nog första gången som han drack loka på en restaurang. Mannen sa då att "jag har ju skrivit ett kontrakt". Men påpekade sen direkt att "vilka stora ölglas de hade!"

Kontraktet går ut midsommarafton och han kommer att klara det galant, att inte dricka tills dess. Men, sen då? Kommer han att ta igen allt han förlorat, eller? Han sa för en tid sen att går det bra tills slutdatumet så fortsätter jag väl...Men senare har han antytt att "på midsommar tänker jag dricka lite".

Mulletant, ja visst känns det härligt när "de" är nyktra? Å, ja, känslan att kramas kommer då av sig själv...Men, den känslan kommer inte första veckan för då är jag misstänksam och avvaktande, vecka två börjar jag slappna av och sen får han.... Men, när han sen dricker så åker jag långt ner i avgrunden och mår skit.

Nu när mannen har varit nykter i någon vecka, har jag tänkt, speciellt i början, att han mår så bra, men inte jag. Han har lagat saker som borde ha gjorts för länge sedan, han fixar och donar. Men jag då? Jag gör inte mycket, kommer mig inte för. Har ingen lust, har ingen ork. Visst är det knäppt?

Midsommarafton har varit och kontraktet

har gått ut. Mannen "snubblade på mållinjen", kan jag berätta. Han har varit väldigt duktig och inte druckit något på dessa sex veckor. Jag kan nog säga att det har aldrig hänt på de senaste 18 åren, men nu hade han ett kontrakt, ett kontrakt som var hans idè. Det var därför som han nästan lyckades...

Första veckan var jag lite skeptisk till att han skulle klara det, kände att jag var misstänksam och kollade lite här och där efter burkar. Men sen började jag slappna av och det var så skönt! Jag vet att många har nämnt att magkänslan säger direkt om han har druckit eller ej. Jag förstår nu vad det innebär. Under de senaste veckorna har jag inte känt något behov av att leta, för det behövdes inte. Mannen var nykter och jag fick tillbaka min "gamla man", så som han var förr, för länge sedan.

Dagen innan midsommarafton tog mannen ledigt från jobbet och handlade efter min matlista och städade huset. Systembolaget var han också till, det hade han nämnt tidigare, att då, när kontraktet går ut, ska han dricka lite. Ett extra kylskåp ordnades i garaget till mat och dryck.

När jag kom hem från jobbet fick jag den där klumpen i halsen, som sen sagta åkte ner i magen. Magkänslan sa direkt "han har druckit". Usch, det var så jobbigt! Men, precis som tidigare, blir man lite osäker. Jag kanske har fel? Fast det var ju löjligt att tänka så, men det var väl ett sätt att försöka få bort obehaget.

Dottern var sur när jag kom hem och sa med irritation i rösten "pappa har druckit, jag har bildbevis"!!! Har han inte ett kontrakt!, undrade dottern? "Vad menar du, undrade jag?" Ölglaset stod på bordet när han städade och jag tog kort med mobilen, sa dottern.

Jag gick ut till garaget och tittade i kylskåpet. Där fanns 20 stycken 7,5% öl, cider och annat....Då frägade jag/ sa, för jag var ganska upprörd, så det blev en blandning mellan frågor och påståenden. Har du druckit? Hur mycket? Är det inte väldigt onödigt att "snubbla på mållinjen"?! Går inte kontraktet ut i morgon!? Vem ska dricka upp så mycket öl?

Först kom den "där blicken" som jag har sett många gånger sen i januari, den som funderade på hur och vad han skulle hitta på att svara. Han surrade något om att han hade druckit, bara en eller kanske två. Ja, det var dumt att dricka en dag innan kontraktet går ut. Han surrade också om att han inte visste om morfar och mormor skulle sova över eller åka hem, det var därför som han köpte så många. Till saken hör att mormor dricker inte öl, kanske ett glas rött och morfar dricker en och annan öl. Vem ska ha resten?

Jag blev riktigt, riktigt upprörd, vilket mannen förstås märkte. Han kom efter en stund och då hade han tänkt. Kontraktet ska ju utvärderas står det, tycker inte du att det har gått bra de sex veckorna, undrade mannen. Jo, sa jag, du har varit duktig. Men, det är nu det blir intressant, hur tänker du hantera fortsättningen? Han sa då att han tänker inte dricka varje dag som tidigare, kanske bara på helgen och hoppa över ibland. Då kom dottern och sa det jag brukar säga "du kan inte dricka en öl, då vill du ha fler". Jag stöttade hennes svar och sa "en alkoholist kan inte bara dricka lite, det fungerar inte! Mannen sa då direkt "du tycker alltså att jag är alkoholist!?" Vad är du annars? Törstig? sa jag. Det bara kom...

På midsommarafton, från kvällen, var min syster med familj och mina föräldrar hos oss. Äldsta dottern med kille kom ett tag innan de åkte vidare. Vem stod för drickandet? Mannen såklart.

Något som iallafall är bra, är att jag har fått tillbaka mitt gamla jobb! Jag är otroligt glad, men mest lättad. Vilken himla tur! Vad hade jag gjort annars? Det räcker med ett problem, jag orkar inte att ha fler...

Hej igen Brandbil, jag har tänkt på dej! Fint att du är

tillbaka här. Så trist med mannen, det är en beskrivning på det Adde kallar att vara nykter "med vita knogar" antar jag. Så himla underbart bra att du fått tillbaka jobbet där du trivs! Det är en viktig bit av DITT liv. Och så bra att du har den kloka dottern med klar blick.
Magkänslan kan man inte beskriva för nån men man vet när man lärt sig.... Vi har mycket att lära av varandra här på forumet, hoppas du stannar kvar så följs vi åt längs vägen oberoende åt vilket håll den går. Styrkekram / mt

Hej Brandbilen...

Du har nu fått flera saker i klarhet...
Han "planerar" sitt drickande med att bunkra för mycket , hade det varit till mormor och morfar hade det nog varit andra sorter än hans favoriter...
Han klarar inte av att ha alkoholen hemma, en sketen dag, allt eller inget...
Någon gång då och då låter ju bra i sagoformat, men hur ser verkligheten ut då?

Skitbra att ni nu ger honom fakta, att det är fler än du som säger att han inte enbart kan dricka enbart EN öl...
Och att du faktiskt anser honom som en alkoholist, det kommer han att fundera på länge, med alla sina förutfattade meningar...
Han blir nog lite kantstött med tiden, men låt det få smälta in, det är bara nyttigt att han får lära sig att kallas alkis, för han har ju alla redan alla symtomen...

Och är väldigt glad för din egna skull med jobbet, man orkar inte ta för många problem samtidigt...
Som med Medberonde kan man ju också ta dagarna en dag i taget, ett problem i taget en dag i taget, de andra får ställa sig i kö, och så behandlas de (eller ojas om) när du har tid för dem...

Men nu ska du vara glad för din egna skull med jobbet, och att du fick några dagar nyktra med din gubbe, en liten bit på väg...mot något nytt

/Berra

Åh nej!

Åh, nej! Gumman.... :(

Jag kan inte säga någonting annat än det Mulletanten redan skrivit... Jag är glad att du skriver, men blir så ledsen för din skull.

Vad händer nu? Vad gör du om det fortsätter? Hur mår du idag? Hur mår dottern?

Kram!
/H.

Mållinjen...

Hej..
Jag kan inte hjälpa att jag nästan tycker det var bra att han inte klarade
sitt kontrakt... OM han hade gjort det hade han ju haft belägg för att han
minsann inte har problem, utan kan dricka precis så mycket han vill...
nu bevisade han istället för sig själv och er att han inte kan hantera
alkoholen... inte för att det gör det lättare för någon av er runt omkring,
det känns antagligen helt ruttet nu...

Hoppas att du och dottern verkligen kan prata med varandra om allt,
och kanske tillsammans göra upp en plan. en konkret plan med utvägar
om det barkar åt skogen... tillsammans är ni starka!!!

Lider med dig, det måste vara fruktansvärt att fått tillbaka mannen under
ett par veckor, för att sedan förlora honom igen...

Stora kramar!!
/k

Tack ALLA för era kloka svar,

det ger så mycket, mer än vad ni kan ana...

Ja, Berra, jag tror att mannen funderade på det där om att jag sa att han är alkoholist. Han drack inget på flera dagar, men mest bara för att bevisa att jag och dottern hade fel. Att han, trots drickandet på midsommarafton, kunde låta bli att dricka i några/flera dagar. Jag tror verkligen att det var "med vita knogar" som Mulletant citerade Adde.

Sen glömde mannen att "bevisa" och svepte några öl i snabb takt. Trots att han vet vad vi i resten av familjen tycker, känner och har sagt om hans drickande, drack han öppet. Före maten, till maten, efter maten....Ingen sa något.

Lillablå, du har rätt, det var kanske bra att han inte klara det hela vägen, men jag tror inte att han bryr sig om det idag. Precis då brydde han sig säkert, då när jag blev arg och påpekade det hela, men det är nog glömt nu...Jag har svårt ibland att förstå hur han fungerar, den mannen som jag trodde att jag kände. Samtidigt vet jag att han är sjuk. Lillablå, barnen och jag har bra kontakt, men vi har ingen plan...

Jag har inte påpekat något om hans drickande tiden efter att han föll på mållinjen. Han har haft semester en vecka och jag har precis börjat min. Skulle jag säga något så hade han säkert svarat något om att lite tänker han dricka nu när han är ledig. Hur mycket är förresten lite? Det känns mer som om jag väntar, att jag avvaktar hur han kommer att hantera sommarveckorna. Men, jag tar en dag i taget, kan inte lova att jag tänker vara tyst och titta på.

Sommarkramar till er alla!

Eget kontrakt?

Hej vännen!

Vad skönt att du skriver lite och berättar hur du har det!

Som jag ser det är du i ett avgörande skede nu. Om du tiger och låtsas som ingenting när din man dricker nu, då kommer han att se det som ditt godkännande. Så länge du inte markerar så kan kan ju fortsätta, eller hur? Hans mått på vad som är ok är dina reaktioner. Och dessutom... Eftersom alkoholen är viktigare än du och barnen nu, så kommer han att öka takten tills ni inte klarar mer. Jag vet att det är smärtsamt, men det är så alkoholismen fungerar...

Jag minns inte vad han skev i kontraktet om vad som skulle hända om han bröt mot det - fanns det med något sånt? Har hans drickande i så fall fått de konsekvenserna? Om inte, så måste du se till att det får det... Annars signalerar du bara att du inte tog kontraktet på allvar, och alltså behöver ju inte han heller göra det.

Jag undrar... Vad skulle hända om du kontrar med ett kontrakt nu? Du kan ju också skriva ett avtal... Där det framgår att du stannar kvar hos honom så länge han är nykter och tar emot hjälp. Men, var i så fall noga med att det framgår supertydligt vad som händer om han bryter kontraktet, på ett så konkret sätt att det inte går att misstolka. Vad tror du om en sån grej?

Oavsett så tror jag att det sämsta du kan göra just nu, för er allihop inklusive din man, är att vara tyst.

Var rädd om dig, kram!
/H.

Hej Brandbil, har saknat dig här. Jag läste tillbaka

i din tråd. Vi är så många i ungefär samma belägenehet här så det är lätt att tappa bort detaljerna ...

Har du klargjort för dig själv vilka dina behov och önskemål är?
Har du talat om för honom vilka dina behov och önskemål är...?
... och vad som är AVGÖRANDE för att du ska leva med honom?
Har du en plan för vad du ska göra om han inte vill tillmötesgå de behov och önskemål som är avgörande för dig?
Har du klart för dig hur du ska förverkliga planen?

Det här låter enkelt, det är lätt att skriva men ett stort jobb att tänka igenom och genomföra. Ofta praktiskt och alltid känslomässigt.

Och så håller jag med Lelas: Oavsett så tror jag att det sämsta du kan göra just nu, för er allihop inklusive din man, är att vara tyst.

Kram! / mt

För närvarande är 0 användare och 6 gäster aktiva.