Att orka lämna

I söndags så bestämde jag mig för att lämna min särbo.
I måndags, igår och hela dagen idag har jag varit lika säker på min sak.
Så kom kvällen och jag kunde inte låta bli att ringa honom.
Det slutade i kaos som alltid. Han häver ur sig något riktigt otrevligt som gör att jag slänger på luren. Han ringer upp igen och säger förlåt. För jag är ju hans lilla söta älskling.

Vi har varit sambos. För tre månader sen fick han flytta för han började dricka igen efter ett års nykterhet.
Han säger att han kommer att hålla sig nykter om han får flytta hem till mig och min son igen.
Jag kan inte köpa det. Han måste ju ansvara för sitt liv och jobba för nykterheten lika väl som jag måste jobba för att jag ska må bra och för att jag ska ta mig ur mitt medberoende.
I min mage bor våran skrotbebis. Inte ens det får honom att sluta dricka.
Jag hatar honom just nu.
Och jag blir så trött på mig själv för att jag inte bara kan lämna honom.

Jag har ingen att prata med.

Kommentarer

Alternativ för kommentarvisning

Välj ditt önskade sätt att visa kommentarerna och klicka på "Spara" för att verkställa dina ändringar.

Du är inte ensam

Vännen.

Jag vet inte hur man gör. Jag har inga svar.

Men jag kan säga att du inte är ensam, och att vi är många här som lyssnar och bryr oss om dig.

Kram!
/H.

Lyssnar & stöttar...

Hej Curry... lyssna till ditt inre så finns dina svar... ibland när man är förvirrad är de svåra att tolka.
Vi finns här & lyssnar & stöttar dej.
Kram från Mie...

Hej Curry, jag citerar dig...

"För tre månader sen fick han flytta för han började dricka igen efter ett års nykterhet. Han säger att han kommer att hålla sig nykter om han får flytta hem till mig och min son igen. Jag kan inte köpa det."
Jag vill inte gärna ge råd till någon men tror jag du ska hålla fast vid att inte köpa det - och också din följande mening "Han måste ju ansvara för sitt liv och jobba för nykterheten lika väl som jag måste jobba för att jag ska må bra och för att jag ska ta mig ur mitt medberoende."
Hoppas att han hittar sin egen kraft att återgå till nykterhet!
Jag vet inte om du har läst här på forumet. Gör det! Du kommer att hitta mycket stöd och inspiration av att läsa hur andra förhåller sig till att leva i medberoende. Här finns alltid nån att "prata med". Du är inte ensam! / mt

samma

ÅH, det gör så ont..är i nästan samma situation som du samt även jag ny här..Har varit tillsammans med min 14 år äldre kille nu i drygt ett år. Vi bodde tillsammans i drygt ett halvår men han fick flytta ut i slutet av januari för då gick det inte längre. Han var inte nykter under den tiden vi bodde tillsammans och hans alkoholism eskalerade ständigt, han fick sparken från ett jobb han haft i dryga 20 år...slutade med att jag tvingade ut honom och sa att vi kunde vara särbos, jag gjorde inte slut för jag älskade honom ju det är ju det som är det svåra!! Efter en vecka hade han supit ner sig så pass att jag blev riktigt rädd och när han sa att han skulle ta livet av sig så ringde jag polisen så han fick komma in på tillnyktring....sedan beroendecentrum. Jag blev förvånad att han själv ville ha hjälp så jag bestämde mig för att stötta honom..Han var även 2 veckor på ett behandlingshem och det såg ljust ut. Han skulle fortsätta sin vård inom öppenvården, alltså 12 stegsprogrammet på dagtid, 2:a gången han går där....då sjönk mitt hopp för det verkar inte funka för honom....
Mina misstankar har bekräftats, han dricker när han har tillfälle IGEN och varannan helg, då vi inte träffas. Jag har barn som jag har varannan vecka o jag vill vara själv med dom nu..
Har fått nog och konfronterat honom om detta, men får då höra att jag inbillar mig, inte kan ta mina egna beslut är en svag person som låter mig påverkas av min omgivning och inte törs stå för min kärlek till honom!! usch, nu vet jag inte igen, är vid en brytpunkt....
Hur många gånger kan man ta emot hjälp o misslyckas?? vad är felet? Jag tvivlar inte en sekund på att han älskar mig men han har ju en kärleksaffär (alkoholen) vid sidan av som han förnekar...
RÅDVILL

Hej rådvilla gråmusen,

läs här på forumet, särskilt trådarna under rubriken Att hjälpa någon man står nära (eller ungefär så) - du kommer att känna igen dig, och även din särbo i många berättelser. Vi som skriver här vet vad du talar om, även om våra berättelser och även våra livsval är olika finns en gemensam kärna.
Fortsätt skriva också så kommer du att få hjälp på vägen till ditt beslut.
Du är inte ensam och jag hoppas att du snart blir en mer färgglad mus - eller kanske nåt helt annat djur. En tiger kanske? Styrkekramar / mt

gråmusen...

Känner igen mig i dina rader "jag tvivlar inte en sekund på att han älskar mig men han har ju en kärleksaffär vid sidan av..."
Mm, så är det. Man är tre i förhållandet med en alkoholist.
Sa det till min sambo vid hans återfall: "jag älskar dig och vill leva med dig men jag kan inte vara tre i förhållandet"
Och den där tredje parten är så stark, finns inget som går före den då suget sätter in.
Två veckor sedan sambons återfall. Hoppas att han fixar detta nu, med sin egen insikt och styrka, AA-möte och min stöttning.
Vi firar 6 år tillsammans på lördag så jag önskar en fin och lugn helg.

Hoppas solen lyser på dig idag!

Jag har läst lite på denna

Jag har läst lite på denna sida.
Det är skrämmande hur lika det ser ut för alla! Ibland känns det som om man läser om sig själv.

Idag har han varit nykter i 4 dagar. Nu vill han att jag ska komma springandes till honom som så
många gånger förr. För det har jag gjort. Oavsett svek och lögner.
Skulle jag göra det nu så skulle jag gå emot allt som jag känner.
Han känner att jag är starkare och han blir mer och mer desperat. Han ringer och gapar om att jag måste
ha pratat med någon om det här och att jag har någon som puttar på mig i detta beslut. Han tror visst inte
att jag har förmågan att fatta egna beslut.

Jag vill så gärna vara med honom men jag kan inte så länge alkoholen är viktigast.

Varannan vecka är min son hos sin pappa. De veckorna har jag varit hos min särbo och då har han varit nykter.
Han säger att han alltid skulle vara nykter om han fick komma hem till oss igen. Jag hävdar att han är nykter varannan
vecka bara för att han vet att han snart kan dricka igen. Han är tillbaka på samma ruta som han var när vi träffades och
jag anser att han behöver en behandling.
För det kan väl inte vara mitt fel att han dricker? Jag kan väl inte ta på mig det ansvaret för att jag väljer att inte släppa
in honom igen?
Jag vill se en förändring. Och då talar jag inte om 4 dagars nykterhet. Jag hoppas att han gör en förändring för sin egen
skull.

Oro

Nej Curry det är inte ditt fel att han dricker!! Aldrig nånsin!

Har en skitkväll fylld av oro. Denna j-a oro som gnager sönder mitt hjärta.
Sambon är i annan stad, i tjänst. Allt har varit bra hela veckan och även idag. Men så lovade han att höra av sig och har nu ej gjort det. Jag hoppas innerligt att detta har en naturlig orsak och jag vet att jag så himla lätt tror det värsta och blir grymt oro. Jag försöker verkligen att inte oroa mig, att inte ta ut ngt i förskott men jag kan inte...
Jag vet att det är urdumt att oroa sig så här mkt, för sen om det visar sig att det var helt i onödan...ja, då har jag suttit här i flera timmar och mått skit!
Faaan!!!

Nej!

Hej, curry-vännen!

Nej, det är INTE ditt fel att han dricker. Det är INTE ditt ansvar. INTE!

Jag tror att du måste tänka åt andra hållet liksom (vilket du ju också verkar vara inne på, även om dina känslor motarbetar dig lite...). Han menar att han skulle bli nykter om han bara fick vara mer med dig. Nej, det kommer inte att fungera, tyvärr. Det kommer knäcka dig, och han kommer att dricka mera. Men - om du istället vänder på det och säger: du kanske kan få leva med mig när du är nykter, bevisa det för mig först, så kan vi diskutera det hela sedan - då hamnar ansvaret där det hör hemma.

Och naturligtvis räcker det inte med fyra dagar. Och det räcker inte med att vara nykter varannan vecka. För precis som du är inne på, så kan en alkoholist hålla sig nykter hur länge som helst om h*n bara vet att det är för en begränsad tid och att h*n får dricka igen så fort den vita perioden är över.

Nä, det du behöver sätta som krav är att han på allvar tar tag i sina problem. Förändringen som du efterlyser handlar inte om antal nyktra dagar, utan om att bestämma sig för att det är slut på drickandet en gång för alla. Han behöver inte kämpa i ensamhet, det finns massvis av möjligheter till hjälp. Men du kan inte vara den hjälpen.

Stå på dig, det är det bästa du kan göra för både dig själv, honom, barnen och er framtid. Svårt, jag vet...
Kram!
/H.

Nej Curry, det är inte det fel att han dricker. Om han

väljer att dricka är det hans ansvar. Vet alltför väl hur otroligt lätt det är att falla i fällan och tro att det beror på att jag... .... .... finns säkert hundratals varianter på varför det är nån annans fel att man dricker. Du är säkert inte "felfri" för det är INGEN - men ingen behöver dricka för att du är den du är. Om man har problem i en relation finns många vägar att försöka lösa dem. Att dricka löser aldrig några problem! Kram / mt

Till curry...

För några år sen sa min sambo till mig att han behövde min hjälp att hålla sig ifrån ölen och jag trodde väl att jag kunde vara den hjälpen han behövde.
Men nej... Jag fanns fanns fanns fanns men han slutade inte dricka.

I vintras sa han att han enbart skulle dricka i mitt sällskap och som måltidsdryck.
Men nej... Han hittade fler o fler skäl till att få dricka (våra bråk, mkt på jobbet, soligt väder, helg, regn, glädje, sorg...)

Nu vet jag:
Det är enbart HANS ansvar och ingen annans!

Stå på dig!
Styrkekram

Faaaaaaaaan!! Nu sitter jag

Faaaaaaaaan!!
Nu sitter jag här med gråten i ögonen.
I mina tankar var jag typ redan i egen lgh pga all oro över att han ej hördes av.
Och nu smsar han och berättar, att allt är lugnt, han dricker bara kaffe med en kollega och han ska ringa mig om 30 min.

Lättad
Ledsen

Hatar min oro!

Du!

Blacky!

Stå fast vid dina beslut!

Glöm inte varför du fattade dem!

Kram.
/H.

Tack så mycket för alla

Tack så mycket för alla svar!
Vad bra det känns att skriva och läsa här!

Jag har sagt till honom att jag inte kan vara med honom så länge han dricker.
Jag har även sagt att om han vill ha en förändring så måste han jobba för det.
Om ca två månader kommer bebisen och han tror att han bara kan sitta på röven
och säga att det ordnar sig. Det gör det inte. Och det vet jag att han vet också.

Så mitt i allt så tycker jag synd om honom. Så sjuk jag är.
Jag mår så piss emellanåt att det är sjukt. Ännu värre är att jag har kraft att tycka synd om honom.
Och jag vet att jag inte kan rädda honom. Den tanken har jag gett upp för längesen. Det fungerar inte så.

curry

Även jag har blivit anklagad för att inte kunna fatta mina egna beslut, nu senast i helgen när jag konfronterade honom igen och sa att jag VISSTE att han fortfarande, trots 12stegsprogrammet dricker samt sa att jag borde nog vara själv ett tag o tänka då sa han att det är min omgivning och mina nära o kära som sätter griller i huvudet på mig....Ja men jag ser ju vad som händer...har sagt till honom att handling är starkare än ord...jag vill se med egna ögon innan jag tror ngt och då talar vi inte om ngn veckas nykterhet...
Det värsta tycker jag är att jag älskar honom så, har verkligen starka känslor, även han och det gör nästan fysiskt ont när vi är ifrån varandra för mycket.. alltså måste jag lämna ngn jag älskar men kommer nog att må mycket bättre i längden...jag vet varken in eller ut just nu..han kommer i helgen och det kommer att bli svårt att stå emot känslorna, faan så svårt. Ibland önskar jag nästan att han slog till mig rent fysiskt..då skulle jag gå!!
när jag läser här blir jag oxå rädd, det verkar inte finnas många solskenshistorier och de flesta följer samma mönster, med viss variation då...
Och JA, jag tycker oxå synd om x, men det är det ju inte..han måste få stå för sina beslut..Jag önskar jag kunde stänga av mina känslor..det är de som hindrar mig

Blacky - hur går det? Har han

Blacky - hur går det? Har han ringt? Hur känner du dig?

curry - ja, det är sjukt, det är precis vad det är... Men, det är en av väldigt få sjukdomar som man själv kan göra sig fri ifrån.

gråmusen - handling ÄR starkare än ord, särskilt i en relation som har präglats av lögner under lång tid. Har du tänkt på att det gäller "åt båda hållen"? Jag menar, vi tror inte längre på vad "våra alkoholister" säger för deras ord om att de minsann har slutat dricka och att de minsann har kontroll redan är förbrukade för länge sedan - men på samma sätt så gör vi också våra egna ord tomma och meningslösa genom att säga saker som vi sedan inte står fast vi.

Kram, alla!
/H.

Lelas- ja, han både ringde

Lelas- ja, han både ringde och smsade. Jag kände mig mest...tom. Det tar så mkt kraft från mig att känna oro. Önskar jag var bättre på det där, kanske blir jag det.
Avskyr hans jobb som hela tiden skapar osäkerhet och rädsla inom mig med alla dessa resor.

gråmusen- känner så väl igen mig i det du skriver om känslor/kärlek. Att när de där starka känslorna finns är det så mkt svårare. Jag tror även att jag i längden hade mått bättre av att bo själv. Men våra känslor för varandra är de starkaste jag nånsin känt. Gör allt så mkt svårare.

Ny dag. (Som genast börjar med oro...tills han har hört av sig.)
Solen lyser från en klarblå himmel.
Hoppas på en fin dag och önskar er alla dsamma!

Blacky!

Det är väl inte så konstigt att du känner oro?
Du går ju på gamla meriter.
Det är inte så bara att lita på någon som ljugit så mycket.
Det är ett förtroende som tar tid att bygga upp.

Ha nu en toppendag! =D

Tack curry! Jag skapade mig

Tack curry!

Jag skapade mig en toppendag :)
Cyklade till sjön och låg och solade i 3,5 timme! Visst blev en hel del tankar och sms till nära vän men ändå...MIN EGEN TID och att vara i solen är så najs för själen min <3

Hoppas du åxå haft en toppendag :)

Låter härligt! Jag har fixat

Låter härligt!
Jag har fixat på balkongen så nu är det sommarfint där =)
Har även varit på kommunens öppenvård på samtal. Kändes skönt.
Kommer nu att gå där regelbundet. För även om jag känner mig så
jäkla stark i mina beslut nu så vet jag att det går upp och ner.

Har pratat med honom idag. Jag hör att han har druckigt. Han nekar såklart.
Eller så är han påtänd då det verkar som hans gamla vänner ränner där igen.
Vad vet jag.
Det känns bara så hopplöst nu...
Fast nu är det kväll, och jag vet att det är då det känns som värst.

Jag är så svag

trots att jag alltid varit en stark människa. Min kärlek till min man sedan 14 år gör att mitt förstånd vacklar. Jag har i en tidigare tråd skrivit så stolt om mitt ultimatum - men inte fan kan jag hålla det. Han har haft flera återfall sedan det ställdes, han smyger och avslöjar sig själv på direkten. Men att erkänna, det skulle aldrig falla honom in. Min syster sa för en tid sedan att han kanske inte är tillräckligt "dålig", det ligger nog mycker idet. Men samtidigt tror jag inte att jag mår tillräckligt dåligt heller. De goda dagarna är övervägande vilket är positivt (ironin dryper). Han har börjat ta emot hjälp, han har erkänt att han har ett sug. Han väntar på att få träffa en kbt:are vilket jag hoppas kommer att bli bra. Jag har sagt att jag vill stötta honom i tillfrisknandet eftersom vi har tre barn som fortfarande är i stort behov av två föräldrar. Men ikväll funderar jag över min livskvalitét. Det är stort jippo på samhället och jag vill inte lämna honom hemma själv, varje gång jag gör det får han ett sug - snacka om att man känner sig skyldig. Vill bara få ett slut på alla bekymmer och leva ett gott liv, vi har haft en del sjukdom i familjen så det räcker och blir över nu. Jämfört med många andra livsöden så känns vår situation uthärdlig - tror att väldigt många befinner sig i vår situation, men likaväl har vi gigantiska berg att bestiga. Bra dagar känner jag att han vill bestiga dem och besegra dem tillsammans med min familj. Dåliga dagar har han börjat visa en lite småelak sida - kan han börja känna sig trängd???? Nätet stramas åt, hans familj finns och stöttar, arbetsgivaren vet om det och företagshälsovården är inkopplad. Är tyvärr bitter ikväll så det är väl dags att fundera över framtiden?

Det är svårt att stå för det man säger ibland.

När min särbo hade gjort sin behandling så var jag stensäker på att jag skulle lämna honom
om han började dricka igen. Det var också vad jag sa till honom.
I julas åkte jag och sonen bort och då tog han ett återfall.
Jag vart jättebesviken men det vart liksom som om jag lät det bero.
I början av mars åkte jag och pojken bort igen. Då passade han på att dricka i fyra dagar.
Då bodde vi ihop och jag sa till honom att jag ville att han skulle vara borta när vi kom hem igen.
Jag var hundra på att jag skulle lämna honom. Det gjorde jag inte.
Nu har det gått tre månader av otaliga fyllor och jag har ändå stått ut. Tills för en vecka sedan.
Jag valde att lämna honom och jag känner med hela hjärtat att det är rätt beslut. Jag har hotat så
många gånger att jag ska lämna honom men jag har aldrig menat det. Och han visste precis vart
han hade mig. Att han kunde bete sig som ett svin, ljuga och sätta alkoholen i första hand utan
att jag lämnade honom.
Nu är han så desperat att han inte vet var han ska ta vägen. Han är så maktlös för det sidan som jag
visar nu har han aldrig sett förut.
Han tycker att jag har blivit känslokall. Jag skulle snarare säga att jag någonstans har hittat kraften att
göra det som är bra för mig.
Nu har han fullt upp med att leta stöd och hjälp för att han ska hitta tillbaka till nykterheten. Han vill absolut
inte förlora mig och sin ofödda dotter säger han. Jag tycker att det är jättebra att han tar tag i saker om han
verkligen vill det. För sin egen skull. Och för sina barn. Jag vet faktiskt inte hur jag vill ha det. Jag kan
absolut inte lova något. Och förändringen kommer inte på en dag. Nu får framtiden utvisa vad som sker.
Jag vet bara att just nu så måste jag ta tag i min sjukdom. I mitt medberoende.

Ledsen.

Jag har varit med om mycket hittills i mitt förhållandevis korta liv, men detta tar priset. Jag har aldrig tidigare upplevt en sådan känslomässigt krävande stress och press som den jag är under nu. Aldrig. Jag lämnade mitt X för ett tag sedan pga hans drickande.

Har försökt hålla en ganska stram attityd för mig själv men emellanåt brister det för mig och jag känner mig bara så ledsen och förtvivlad. Min allra bästa vän menar att detta var det bästa som kunde hända, att jag tog steget ur relationen och bort från honom. Så känner jag också när jag och mitt förnuft umgås, men när mina känslor knackar på bara gråter jag och jag känner mig hemsk som inte kunde bättre, som inget kunde göra för att hjälpa. Samtidigt vet jag att jag inte hjälper genom att medlöpa i hans destruktiva mönster, men känslorna lyssnar ju inte till sådant.

Jobbar med mig själv och mitt liv för att ta mig upp till nivån av den starka kvinna jag var innan jag mötte honom, men det går bara skapligt om ens det. Ser jag en ölburk blir jag alldeles ifrån mig, förtvivlat ledsen och känner känslor jag knappt förmår sätta ord på. Det går inte, de är för intensiva och svåra att ringa in.

Känner mig så sviken och besviken att det känns som om det fräter sönder min person, att jag bara är en dålig kopia av den kvinna jag en gång var. Känner mig kantstött och suddig i konturerna. Jag blev riktigt rädd, riktigt rädd. Känns som om jag drabbats av känslomässig fallandesjuka. Jag är fortfarande rädd, rädd för vilka uttryck detta ska eller kan komma att ta sig i framtiden. Hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen?

/ Hanne

hej Hanne

du behöver nog lite tid att landa
tiden arbetar för dig
väcker rädslor i dig
förstår det
nu är det dags att återbygga
denial

Hej Denial

Tack för ditt stöd. Ja, jag måste verkligen återbygga, jag vill absolut INTE tillbaka till den mannen och hans öl. Så, att återbygga är det enda alternativet.

/ Hanne

Det blir bättre!

Det tar tid, Hanne, men det blir bättre. Du kommer inte leva ditt liv kvar i den här känslan, du kommer ta dig ur den. En ölburk kommer inte få dig att bryta ihop. Men, låt den göra det nu ett tag, det är tillåtet att vara ledsen och svag.

Har du sökt någon samtalshjälp eller så? Det finns folk som bara väntar på att du skall höra av dig, för att få lov att hjälpa dig med detta. Och - glöm inte att vi är många som är i samma situation, du är inte ensam! Därför kan det vara skönt att söka sig till tex Al-Anon för att möta vänner som vet precis vad du går igenom. Du är välkommen dit även om du har lämnat ditt ex. Titta på www.al-anon.se - där hittar du tider och platser och sånt...

Kram!
/H.

Hej Lelas!

Tack för dina rader och ditt stöd, det värmer. Det är väldigt jobbigt nu. Känns nästan som ett slags sorgearbete med ett märkligt fokus. Nej, jag har inte sökt någon samtalshjälp i den meningen att man träffas och pratar, jag har endast ringt alkohollinjen i samband med att jag hade fattat beslutet att lämna honom.

Jag ska titta på www.al-anon.se, jag kanske skulle behöva någon att tala med, vem vet, det kanske inte är så dumt. Har du talat med någon?

Kram

/ Hanne

Tips på trådar

Hej igen!

Ja, jag har pratat med en terapeut på kommunens familjeenhet, och i vissa skeden så har det varit nödvändigt för att jag skulle kunna behålla mitt förstånd och mitt lugn. Det är så skönt att höra någon utomstående vända och vrida på saker som man själv knappt är medveten om att man tänker...

Ett annat råd till dig är att rikta in dig på att läsa trådarna som lillablå och Mie har startat här på forumet. Här är länkarna:

Lillablå: https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4378
Mie: https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4345

De har gått igenom samma sak som du, de valde att lämna. Och i deras trådar kan du se hur de allteftersom blir starkare och lugnare. Det är härlig läsning! (Fast jobbig, såklart...)

Min tråd (där det också finns länkar till mina tidigare trådar, så att du hittar helheten) finns på
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5023 om du vill läsa mer om min resa.

/H, tillfrisknande medberoende och lycklig fru till en nykter alkoholist

Panik!

Jag får verkligen panik.
Jag var ju så jäkla säker och kände mig så stark denna gång.

Nu sitter jag här och svarar på hans gulliga sms. Snart sitter jag väl där igen.
Fan, jag orkar inte det här.
Han säger att han har varit nykter i en vecka nu. Jag tror honom inte. Och även
om det skulle vara sant så är en vecka ingenting.
Jag blir så trött på mig själv.
Jag vill inte gå tillbaka.

Stå på dig!

Åh, vännen...

Gör som jag tipsade Hanne om innan, och läs till exempel Lillablå's tråd. Du är inte ensam.

Du fixar detta! Lyssna på din inre röst - du vet vad som är rätt för dig. Stå på dig!

Kram!
/H.

För närvarande är 0 användare och 2 gäster aktiva.