Senaste kommentarerna i forumet

"Nog vore det väl själva fan också om jag inte skulle kunna fixa att dricka som folk",

Så har jag alltid känt och känner nog fortfarande innerst inne tyvärr....

Men era goda råd och infallsvinklar har helt klart fått mig att fundera...hoppas de tankarna finns kvar ett tag..

I mitt fall är det verkligen en riktig balansgång mellan himmel o helvete...men trots att jag med jämna och ojämna mellanrum ramlat ner och slagit mig ganska rejält, så har jag lik förbannat hoppat upp på den slaka linan för att bevisa att jag visst kan klara det!

´Nu känns det nog som att mina balansakter måste få ett slut...kan ju inte räkna med att det finns ett skyddsnät som räddar mig nästa gång.....eller nästa.....

Behövs ibland så lite för att linan ska brista...igår räckte det med att min fru (som jag tyckte..) kontrollerade hur mycket sprit jag hällde i drinken...

Vad tror ni jag gjorde? Just det...min smarta gärna reagerade i försvar...tror du inte jag vet hur mycket jag kan dricka??

Så jag hällde upp dubbelt så mycket som jag hade tänkt.. och i nästa...och i...ja ni förstår...

Tyckte då...och på ett sätt nu också att det var hennes fel att allt gick överstyr...jag har ju klarat att dricka måttligt i 3 månader! Varför skulle hon "kontrollera"?

Kvällen slutade i mitt fall på krogen...till jag blev utslängd...hur jag tog mig hem minns jag inte ens......

Hursomhelst....

Såklart var det inte hennes fel. (fast jag fortfarande inte riktigt kan sluta fundera på VARFÖR hon inte litade på mig??)

Nästa gång är det någon/något annat...

Går inte att ständigt skylla på andra? Fast man gärna önskar att det var så...

Jag klarar helt enkelt inte av spriten längre. punkt slut.

Måste bara komma ihåg det. Imorgon. Nästa vecka. Månad och år!

Nu ger jag upp! Slaget är förlorat.Har inget balans-sinne kvar. Överlåter linan till de som tror sig klara av det......

/Mic

Nyss tänkte jag så. Bara för 22 dagar sen. "Nog vore det väl själva fan också om jag inte skulle kunna fixa att dricka som folk", tänkte jag. Men så var det nåt som hände i hjärnan på mig och jag insåg plötsligt att nej, jag kan fan inte det. Hade jag kunnat det så hade jag inte behövt ha all denna fyllångest, försöka fylla i alla minnesluckor, känna denna skam och folkskygghet och detta eländiga självförakt. Då hade jag sluppit allt sånt. Så jag accepterade plötsligt faktum och det är ... det är så himla skönt att slippa vara med om den här kampen mer. Att slåss med ölen och vinet, utmana alkoholen gång på gång för att vinna några gånger och förlora desto fler.

Jag bryr mig inte om hur länge jag kommer att känna det så här inför alkohol. Om det kommer att förändras över tid. Det enda jag bryr mig om är just nu och just nu gör jag mig själv en stor tjänst genom att hålla mig från sprit.

Good luck, Mic! Det verkar som att du också fattat det här. Sen kan det ju ta ett tag innan det verkligen verkligen verkligen går upp för en vad det innebär.

:)

/Lena

Tror du kanske prickade mitt i prick..har nog fortfarande kvar föreställningen att jag ska klara att hantera alkoholen, och som du säga vinna...

Har dock aldrig reflekterat över att just känslan av att inte klara av alkoholen och så att säga förlora varit så stark och central...men när jag nu funderat ett tag så kan det mycket väl vara så att det ligger en hel del i det.

Har alltid hatat att förlora och alltid kämpat tills jag fått det som jag vill ha det..tills jag vunnit. Har för det mesta sett det som en bra egenskap, men i detta fallet är det ju faktiskt att likna vid ett kamikaze-projekt. Det är ju helt klart ett slag som är omöjligt att vinna som du mycket riktigt skriver...

Man är bra korkad egentligen...

Tackar hursomhelst för din infallsvinkel på vårt gemensamma problem!

Man lär så länge man lever och till sist kanske polletten äntligen ska ramla ner!

Förhoppningsvis innan det är för sent..

Fick mig verkligen en tankeställare!

Tack Fenix!

/Mic

en riktigt bra sak för ett par dagar sedan av en man som varit nykter i 27 år. Jag frågade honom varför det hela tiden går åt helvete med mina försök att bli nykter. Han svarade: Du tror fortfarande att du kan vinna över alkoholen! Så djävla bra sagt, jag fattade plötsligt att så är det, någonstans inom mig tror jag att jag kan vinna kampen mot alkohol och dricka normalt. Bara att lägga ned och inse att den kampen kommer jag aldrig att vinna, jag har provat i minst 20 år. Så Fenix, lägg ned vapnen och inse att slaget är förlorat för mycket länge sedan. Ta i stället vara på det liv jag har kvar, och som det är. Det är rådet till mig själv och kanske till dig också Mic som jag känner det just nu.

Vet inte om du kommer ihåg mig. Var ett tag sen jag skrev här sist...hursomhelst..

Av någon anledning så brukar det bli din tråd som hjälper mig mest när jag mår som allra sämst...Du finns där alltid på något sätt. Som en kär gammal vän..

Du har räddat mig från avgrunden ett antal gånger...

Nu är jag där igen. På botten...och fan va de gör ont...

Av någon klipsk?! anledning så har jag de senaste månaderna intalat mig själv att jag kan dricka normalt. Det höll ett tag....3 månader ganska exakt. Jag trodde på allvar att det var över..att jag var normal! Så fel jag hade...var såklart bara en tidsfråga tills jag gick överstyr igen...

Tänk om jag bara kunde få lite av din klokhet och visdom...

Du (och alla andra) får gärna säga "Va var de vi sa?". Varsågod. Jag bjuder på det.

Kan jag få en enda människa som läser detta och har samma naiva tankesätt som mig att få en tankeställare så är det värt det.

Alkis? Jag? You bet... FAN!

/Mic

... menar du om det skulle vara fara för hans liv just nu för att han druckit den mängden?

:)

Den tog. Om du läser vad jag nyss skrev i Ebbas tråd, så förstår du.

:):):)

... chilituggande Muminpappa som pratar världens charmigaste finlandssvenska. Skulle inte det vara himla gulligt, så säg?
;)

/L

En kall och ruggig höstdag står för dörren och bjuder in till sällskap. Kram på dig!

/L

Nej carje gång man dricker skadar man sin kropp.

... få en bamselördagskram av hon den här ohängda LenaNyman som nu är i fjärde veckan?

:)

... är det han som ska städa upp efter sig, inte du. Sen kan du överväga alternativet att alls inte prata med honom om den här senaste fyllan. Bara vara tyst, göra ditt och se hur länge han står ut i sitt dåliga samvete. Du vet, ungefär som en människa som bara måste börja prata när motparten inte säger ett knyst under tillräckligt lång tid.

Hur det nu än blir, låt mannen äga sina problem och du dina. Kram, lycka till med denna dag.

/Lena

Och så trevligt att du är så sugen på att tappa sugen igen, C!
:)

/L

... är som att spara pengar på banken. Det är skönt att ha en massa innestående och man vill inte göra av med dom på nåt onödigt.

7v idag :) en upp och ner vecka. Trött ti+fr.em denna vecka. Tryck över tinning. Lock känsla öron. Vätskebrist kanske. Stress. Men kommit igång med intervall träning. Full gas. Slut med negativ och bromsande skit träning. Skönt med träningsvärk. Hyfsad återhämtning. Jobbet går toppen. Är så smart. Vilken härlig lördag. Ska nog lägga in en maskin tvätt och sen hmm sova lite till.

....det jag vill ha är underbar kärlek !

....det jag vill ha är underbar kärlek !

...det är fredag. Vi är i sommarstugan . Har lagat god mat, druckit lite vin ( jag totalt från 18.30 tills nu 00.50 3 glas vitt vin) mannen har hällt i sig och kröp ner under bordet precis.....sover som en baby. Vaknar han i sitt egna kiss ? Oavsett - inte ok .

kommer prata regler och respekt med honom imorgon !

,,,tänker ofta på dig.

Har inte läst allt sen sist men ser du känner dig ledsen, upprörd och orolig över vårdnaden och utredningen.
Jag förstår dig, jag kände detsamma i min historiska skilsmässa jag relaterat till tidigare.
Att gå igenom alla stadier kändes som spill av tid som jag gissar du känner nu eftersom du känner det är akut.
Mina barn var några år äldre än dina men även de kände sig överkörda.
Oavsett vad som utreds, hur det utreds och hur utgången blir så kan du överklaga tills barnen blir stora!
Glöm aldrig det! Det är inte slut för ni får ett beslut nu!
Klandra inte dig själv..lätt att säga...men försök...
Hur korrekt du än försöker framställa dig och situationen så mottages den efter mottagarens förmåga och erfarenhet. Det är sällsynt att någon har de erfarenheterna du har och levt med att relatera till...bokkunskap är inte att förakta men din erfarenhet är mycket mer komplex än någon kan föreställa sig.
Sänder en varm kram!
Du duger precis som du är just för du är du och det är dig barnen behöver och vill ha!

...ett avtryck att jag varit inne och tagit del.
Tack för värmande omtankar, de behöver jag, tack.

Adde, jag skrev mail till översta namnet på GiG-listan och fick inget svar. Ditt såg jag först långt senare, tyvärr. Men, jag var hos bror min med familj några dygn och åkte sen tillbaka till dåvarande jobbuppdrag.

Är utomlands på jobb, som oftast, vilket är bra men samtidigt drar det ut på helvetet.
Jag mår dåligt men känner för var dag som går att kärleken dör. Idag kändes det som den försvann helt, det är sorgligt men enda vägen.
Jag är orolig för hur uppbrottet kommer te sig men har den information jag behöver rent juridiskt. Det är bara att svälja och försöka hålla huvudet över ytan, betala och se det som en befrielse.
Men ont gör det, förskräckligt ont, torterante ont...jag vill ju inte detta....

Det värsta är hans lögner...att inte ens vara värd sanningen....det är plågsamt

Jag har stort stöd men samtidigt gav jag ju hela mig till honom, jag valde det och lovade mig själv att oavsett vad som händer så är detta mitt sista förhållande, det ska hålla tills jag dör. Det har jag trott på tills det för ett år sen började gå upp för mig att han inte är ärlig någonstans. Jag trodde ju i min naivitet att behandlingen såg igenom hans lögner, samtidigt som jag ju vet att det är helt upp till honom. Ju längre tiden nu gått har han bara betett sig illa mot mig, kanske precis som tidigare, men nu utan alkohol...

Hans familj har han ingen, enligt mig, normal kontakt med, de lever i någon fantasivärld, något konstlat och hans äldsta barn inklusive exet har alla problem och går i diverse terapier, alla tre.
Att jag inte gått sönder helt är mig en gåta, men jag känner att det hugger i hjärtat, rent fysisk och trycket i hjärnan är extremt. Jag har haft två lediga dagar och gör absolut ingenting, sover och stirrar in i väggen eller på tv utan att egentligen följa med. Men, det är skönt med ett andningshål..jag, om jag inte haft tjock gråt i halsen hela tiden. Den försvinner inte även om tårarna strömmar emellanåt.

Jag känner däremot att jag inte är lika genomledsen längre, att det är på väg ur kroppen emellan attackerna, tidigare satt det så djupt att jag inte fick luft.
Jag njuter det jag ser och har runt mig, jag har kontroll på jobbet och får beröm, mina barn är starka och sunda och vet hur det ligger till, mina syskon också, mina riktigt nära vänner vet och dömer mig inte för att inte skynda bort från detta. Men varje gång jag öppnar munnen känner jag att det leder mig bort, den enda rätta vägen trots mitt löfte till mig själv....

"Personalfest" gick grymt bra idag utan A.
Lyckades känna lycka och glädje med allt folk utan A.
Iofs lämnade jag nu innan det ev. "Brakar loss".
Men känner mig helnöjd med mitt agerande under kvällen.
Ha en fin kväll!

Ungefär det är min plan.Det är mitt förhoppningsvis allra sista hopp som då flyger iväg om detta grusas.Jag hoppas ändå,då han faktiskt inte är så alkoholiserad som han faktiskt är :)
Han har i 20 år legat på ett rätt normalt drickande som urartat ett par gånger per år.Däremellan har han legat på 1-2 flaskor vin per månad.Dvs en normalkonsumtion.Därför hoppas jag att detta ska vara en övergående hemsk period som han själv vill ur men just nu inte klarar.Men jag är ju då inte den som hoppas så värst.Utan det är just detta att ge mig själv chansen att kliva ur detta med någon sorts värdighet i behåll om det kommer till den slutpunkten.Samtidigt var vår relation så slutkörd och detta avbrott så nödvändigt.För mig har det gett en massa insikter om hur värdefull han är för mig och hur många gånger jag prioriterat fel i mitt liv tillsammans med honom.Jag har själv en beroendeproblematik då jag hänger mig åt saker på ett osunt sätt och glömmer allt annat viktigt runt mig.Han har troget väntat på att jag ska bli klar och ofta fått stå utan den näring han behöver.Så problemet är absolut inte bara hans att vi nu står där vi står.Så bortsett från mitt medberoende så måste jag fortsätta min resa med mig själv och vilka prioriteringar jag gör och har gjort i mitt liv som hjälpt till att skapa den eländiga situation vi befinner oss i.

Och jag förstår dig - du hoppas säkert att han ska sluta dricka och vilja ha tillbaka det fina och bra som ni haft...?
Kanske händer just det, och om det itne gör det så har du ändå försökt...

Det viktigaste är att du känner att du tänker på dig, att du får det som du vill ha, att du gör som du vill och att du stärker dig! Var noga med att det inte blir att du lägger upp ditt liv kring just den dagen då ni ska träffas, att du inte försöker hålla koll även de andra dagarna?! Och inte minst - att du kan vara bestämd med att den dagen när ni träffas - har han druckit då så måste du vara säker på vad du gör. Kommer du acceptera det? Eller kommer du kunna säga "Jag träffar inte dig när du har druckit så denna veckan blir det ingen träff, men vi kan prova igen nästa vecka"?
Var rädd om dig!!!

... att komma in här en fredag kväll och mötas av era goa kommentarer! Tack, humöret steg precis till tropisk natt!

Klockan 22.49 har jag inte druckit alkohol på tre veckor. Jag vet att jag inte hållit det om jag inte haft detta ställe. Tycker min kropp känns lite otacksam faktiskt. Det kliar i handflatan, ett tecken jag hänför till abstinenssymptom, har ont i skallen och är allmänt energilös. Nu vid senaste mensen fick jag kvisslor i fejset jag aldrig sett maken till sen tonåren.

Men nykter är jag. Och nu blir det fredagsmys med (känsliga läsare kan ägna sig åt annat nu) chips, godis, dricka och glass. Rabarberpajen sparar jag till i morrn.

Fredagskram till alla som just nu kämpar, oavsett om det är mot onykterheten eller för nykterheten!

/Lena icke-Lagom