Det har gått ett helt år sedan sist jag var här inne men jag har fått så mycket värme och stöd härifrån, så nu vänder jag mig hit igen.
För två - tre år sedan gick jag igenom en skilsmässa med alkoholisten som är pappa till mina tre barn och jag lever idag ensam med dem. Inte förrän nu har jag börjat inse graden av smärta som barnen har behövt bära under lång tid.
Pappan har själv valt att flytta från vår hemort, till ett annat land faktiskt, och håller sporadiskt kontakt med barnen. Han har inte en stabil tillvaro och han fortsätter att skylla detta förhållande på mig.
Barnen är 9, 11 och 13 år idag och vi arbetar oss långsamt igenom svårigheter som de burit inom sig.
Min oro just nu gäller 13-åringen. Jag har igår tjuvläst dagböcker (!) Det står att hon sysslat med att skära sig. Det står också en hel del som är rena felaktigheter, t.ex. att hon inte fick träffa sin pappa under en period när hon i verkligheten bodde varannan vecka hos honom. Det står också att hon under det senaste halvåret inte skurit sig alls och hon verkar må så mycket bättre nu. Själv har jag inte alls märkt något av att hon skurit sig tidigare.
Mina tankar sedan igår ser ut såhär; Min stackars flicka har mått så mycket sämre än jag kunde (kanske orkade) föreställa mig. Hon mår dock så mycket bättre just nu. Är det då rätt tid att prata med henne och föreslå samtalshjälp.
Vart ska jag i så fall vända mig? Det verkar ju vara så illa ställt med resurser i alla instanser och jag känner inte till t.ex. BUP eller Ungdomsmottagningen på platsen, om de verkligen är bra. Hur får jag henne dit, om hon inte vill?