Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

@Ullabulla du uttrycker dig så bra allt känns igen!
Man vill ha ett nytt liv men ändå inte. En bra dag från exet då hoppas jag igen trots det inte Går, och han har verkligen inte överöst mig med bekräftelse o kärlek..... men smulorna är tydligen värda mycket vissa dagar....suck.

Du gör det bra ❤️ bara 7 år här

Just att vänta på smulor.
Att väga dom på guldvåg och gotta sig.
Att plötsligt blev man någon igen.
Utan de där smulorna kan man lika gärna begrava sig under en sten.
Jag minns då för 10 år sen då jag bröt upp från min alkoholberoende sambo.
Det fanns absolut i get av värde i min egen person.
Jag fick jobba som en galning för att bygga upp ett nytt jag.
Nu finns det nygamla jaget i mig,trots det nya uppbrottet.
Men jag haltar betänkligt vissa delar av dagen.
Jag ringer väninnor istället för att skicka ett där smset eller gå in i fantasier där vi går tillbaka till varann.
Så min drog är blandannat relationer.
Och att avstå ger abstinens i olika styrkor.
Så håll taget som mulletant alltid skriver.

Hej @Ullabulla & @Kärringen! En sak men samtalskontakt tog upp sist jag var där var att när man befunnit sig i stress under en alldeles för lång tid hamnar man ofta i en tid av utmattning/nedstämdhet innan man kommer tillbaka till ett mer ”normalt” läge.

Själv kan jag se att jag viljemässigt gärna vill pressa upp mig själv till stressnivån igen, eftersom jag måendemässigt hellre befinner mig där än i utmattning/nedstämdhet. Troligen känner jag mig mer hemma där (då jag varit där under långa perioder av min uppväxt och resten av livet). Med lite självironi kan jag ju nästan fnissa åt mig själv när jag hör mig själv tänka ”men det är ju så tråååååkigt att känna sig låg och energilös”, för det är så jag tänker. Vilket gör att jag gärna försöker elda upp för att ta itu med något, om så en ommöblering eller annat praktiskt att lösa.

Hans förklaring var att kroppen mer eller mindre kräver återhämtning efter så långa perioder av stress, och det bästa jag kan göra är att vara vaksam på att inte pressa mig själv och tvinga upp energin som egentligen inte finns där. Att istället låta kroppen vila, acceptera tårarna, uttråkningen och låta saker vara. För att på så sätt invänta att energin faktiskt får komma tillbaka, på riktigt.

Vet inte om detta känns hjälpsamt för någon av er, men jag fick en känsla av att det skulle kunna vara så när jag läste i tråden.

Ta hand om er❣️

Förstår vad du menar has.
Att ge sig själv ickeaktivitet några timmar per dag för att läka och återhämta sig.
Känner mig inte deprimerad och låg.
Mer bedrövad att det ska vara så svårt att mötas i relationer på ett bra sätt så att båda får vara sig själv och växa.
Mitt "nya" ex har inget alkoholberoende.
Däremot hade mitt gamla det.
Men mönstret är lika om än inte lika våldsamt som förra vändan.
Övergivenhet och sorg blandat med djävlar anamma.
Så det blir nog bra.
Att skriva här ger mig stadga och påminnelser om att gå på min egen stig.

Jag läser om andra som har det tungt.
Som lämnar men går tillbaka.
Precis som att man dkapar ett parallellt universum.
Ett där man samlat alla fakta varför man ska fortsätta själv som man vet är den rätta vägen.
Sen den andra som man så enkelt halkar tillbaka i.
Det är tungt att stå kvar vid sin egen sida.
Vara lojal med sig själv.
Så mycket enklare att ge vika.
Tills man igen står inför en vägkorsning.
Alla ni därute.
Kämpa för er egen sak.
Hitta strategier när kärleks eller trygghetslängtan rider er.
Det är i alla fall i mitt fall abstinens.
Det går över och man får klappa sig själv på axeln.
Den energi ni lagt på er partner,hitta sätt att kanalisera tillbaka mot er själv.
Det går lättare och lättare eftersom tiden går.

@Ullabulla du är så klok❤️
Med facit i hand har min abstinens också varit ensamheten, att den blir så överväldigande att jag inte står ut.

Den senaste tiden har dock hans förfall varit mer skrämmande , jag kanske ska vara tacksam?!

Eller så är det ren och skär abstinens.
I alla fall jag är sjuk i medberoende.
Då är abstinens en del av den sjukdomen.
Först när jag får vara i kontakt,eller knyta an till alkoholister får jag frid.
Som alk. Som dricker och då får frid.
Så jag behövde avstå,då för 10 år sedan.och det rev och slet i mig.
Jag hade mycket svårt att fungera,helt absorberad av känslan att vara utestängd från min källa till tillfredsställelse,dvs kontakt med mitt ex.

Bitvis river det i mig.
Men jag skrev en lång lista på varför det är dags att sätta punkt.
Så när jag tvivlar så läser jag de i minnet.
Det är svårt att släppa taget.
Men så länge jag inte gör det så ger jag honom en energi han inte bett om
Och som inte gör något för mig heller.

Buäää
Nu är jag i abstinens och vill tillbaka.
Mitt nya ex rricker inte.
Men relationen har inte varit bra för mig och vi har båda kämpat utan att lyckas få till det.
Men såna här dagar då växer hålet i mig och blir som ett vidöppet sår.
Och en rad,eller ett telefonsamtal då är jag på banan igen.
Fast jag innerst inte vill.
Förnuft och känsla,ack vad de strider just nu.