av Lunis

Lunis
mån, 2025-12-15 - 21:50

Jag står inför att sätta den slutliga gränsen men hur gör man? SMS? Brev? Face to face?
Min pappa har under större delen av min uppväxt druckit mycket, min mamma är enormt medberoende. Så även jag såklart, men efter att jag flyttat därifrån och fått egna barn ser man allt med nya ögon.
I februari drog jag en gräns, min mamma blev galen, skrek och levde om. Menade att jag ljuger och hittar på, det är jag som är sjuk och behöver sjukskrivas och medicineras. De har inga problem, för alla gillar väl öl. Och jag dricker ju också vin anklagade hon.
Mottagligheten av vad jag försökte säga var ungefär noll.
Efter det hade vi inte kontakt på cirka 2 månader men var tvungen att återuppta pga att min svärfar insjuknade.
Jag har under hösten förstått att min mamma pratat väldigt mycket skit om mig bakom min rygg, till den grad att min moster gjorde en orosanmälan.
Att bli offrad på det sättet kunde jag aldrig tro att min mamma skulle göra. Det var en fruktansvärd anmälan att behöva bemöta i alla känslor som redan pågick och sedan dess har vi inte pratat. Det var i början på oktober och jag kan inte förstå mammas agerande mot mig som sin dotter eller tystnadskulturen som hon utövar mot mig just nu. Det är plågsamt.

Men hur sätter man gränsen? Jag tänker erbjuda henne att följa mig till öppenvården där jag redan går i terapi men har ingen förhoppning att hon kommer följa med. Därav får hon ta beslutet att avsäga sig kontakten med mig och mina barn. Ansvaret ska ligga där och inte på mig. Även om hennes svartmålande av mig säker kommer fortsätta..

Hur har ni andra gjort när ni dragit gränsen?

Rike
mån, 2025-12-15 - 22:30

Hm.. känns som att du redan gjort så mycket mer än du behöver!

För min del skrev jag helt enkelt att jag inte orkar mer kontakt och att jag direkt efter detta meddelande blockerar SMS tfn och messenger. Och gjorde så.

Kom till en punkt där det gällde mig eller henne. (Min sk mamma)

Lunis
tis, 2025-12-16 - 10:17

Det är så svårt att acceptera att ens föräldrar hellre väljer sin situation (alkohol/medberoende) än att lyssna till sitt barn och dess behov, än om man är vuxen idag. Man vill inte tro att man skulle betyda så lite. Det är viktigare att dölja vad som pågår bakom sina egna väggar och låtsas som att allt är frid och fröjd

Jag är uppväxt (medvetet eller ej) med att behöva ta ansvar tidigt och i efterhand ser jag även att jag fått ta ansvar för min mammas mående. Det är ett beteendemönster som är så svårt att släppa.

Önskar att jag snart hittar den styrkan du beskriver och bara får det gjort.

Rike
tis, 2025-12-16 - 11:09

Det är en livslång sorg, men det var det enda jag kunde påverka.

Skriv ner de fem värsta sveken. Tänk att det gällde ditt barn eller någon annan.
När jag själv fick barn o föreställde mig om jag gjort något av allt mot dem, då blev det tydligt hur illa det var.
Dessutom tänkte jag på hur kontakten med henne påverkade mina barn indirekt. För den stressade mig - mina barn ska inte ha en trött/ mindre glad mamma pga henne. Det sociala arvet bröts där och då.

Fick frågan via annat håll - vad skulle hon säga till grannarna?
Då blev det rätt tydligt. Inte omsorg om mig, bara sin fasad.

Borde gjort det tidigare..

Lunis
tis, 2025-12-16 - 21:32

@Rike Det är det jag mantrar med hjälp av terapi också. Jag kan inte hjälpa någon som inte är mottaglig för det.
Tack för jättefina råd. Det är för mig men även mina barns skull jag påbörjat den här enormt jobbiga resan. Det är inte lättvindigt en säger upp kontakten med sina föräldrar. Det känns bara oerhört sorgligt att de aldrig kommer att förstå det.