Nu var det riktigt längesedan igen. Min semester är över redan sedan ett par veckor tillbaka och den blev tyvärr inte som jag hoppades på, trots en helt vit sådan. Utöver en vecka vi hade bokat på Gotland som blev otroligt lyckad så hade jag en vision att saker skulle få vara lite spontant och oplanerat. Istället tappade jag mycket lust och blev fast i en rastlös och orolig känsla, hade extremt svårt att varva ner. Jag har testat nåra såna här "bara vara" perioder förr och får nog acceptera att det inte riktigt fungerar för mig, jag behöver alltid små rutiner och en grov dagsplanering. Nu är vardagen tillbaka och jag har börjat strukturera upp kost och träning igen och det känns redan lite bättre.

Jag startar en ny tråd här som ett litet nytt kapitel för jag valde att avbryta min 9 månaders nykterhet strax efter semestern. Det var ett allt annat än spontant beslut, tvärtom har det vuxit fram under några veckor. Som alla övertygat om innan har de här månaderna lärt mig jättemycket och förändrat mina vanor totalt. Jag känner inte något behov alls av alkohol hemma eller ute med familjen, vardag eller helg och har mått fantastiskt bra.
Valet beror på att mitt sociala liv har blivit väldigt lidande. När vänner och bekanta träffas för fest eller enklare bjudningar inkluderar det oftast alkohol och jag har helt tappat lusten till att delta för man är aldrig på samma nivå. Jag har dragit mig tillbaka och känt mig mer och mer ensam och vill ha tillbaka den sällskapliga delen. Jag kommer absolut fortsätta att anstränga mig för att utveckla det sociala livet utan alkohol men i den ständigt fullspäckade och jäktiga vardagen så saknar jag att kunna vara med i den där enkelheten, på samma villkor så att säga.

Så det handlar om sällskapliga tillfällen då andan faller på och att vara uppmärksam på ångesten och oron som kommer om det blir för frekvent. Det finns inget rätt eller fel i strävan att hitta balansen där livet upplevs som bäst på sista raden, att val man gör liksom gett mer energi än det tagit. Så jag får utvärdera under tidens gång hur jag känner att detta fungerar.

Det var ju lite skönt @Amanda L för det är knappt jag gör det 🤔 Jag hade ett stort sikte på ett år men en milstolpe i form av tid var inte motivation nog för mig längre. Jag vet att de kloka tänker att några månader är ingenting men jag nådde ändå stadiet där det blev väldigt klart för mig att i "the big picture" mår jag bäst helt utan alkohol och vilar tryggt på det. Kanske går det att bara fylla den enda delen jag återkommande lidit av, som sagt väldigt mycket, den sällskapliga delen, få tillbaka en stor del av mitt sociala liv? Eller så gapar jag efter mycket och mister hela stycket...
Jag har provat saker förr och ändrat mina vanor igen när det inte fungerat så jag är inte rädd att saker skall gå åt h**v*t*, varje prov blir en ny lärdom.
Jag ska dela med mig av hur det går. Jag har haft två tillfällen hittills där det känts bra men såklart är det lite stelt och mycket analyserande och reflekterande av upplevelsen. Så kommer det säkert vara ett tag framöver.

@Pianisten Om det är så att du klarar det och du även bibehåller ditt sociala liv så är det ju det bästa. Själv tycker jag inte att det är något problem att ungås med folk som dricker, vare sig ”ta ett glas” eller gå på fest. Jag bara dricker något utan alkohol. Men det har du ju säkert testat, dock vet jag inte riktigt varför du tycker att det inte funkar?. Har för mig att du skrev om det för längesedan, hur du isolerat dig utan alkoholen…
Och kan förstå att du inte vill leva som eremit. Om det funkar att dricka bara då får du väl utröna. ❤️😀

Hej @Pianisten! Och välkommen till denna delen av forumet. Jag har inte följt hela din tråd men är otroligt imponerad över din resa och dina 9 nyktra månader. Strongt! 🥳Jag är ny här, lite knappt fyra veckor och mitt mål från början är "måttlig". Vi får se hur det går 🤞.
Jag förstår hur du tänker med det sociala. Jag skulle sakna det också i vissa sammanhang. Jag tänker också att du verkar ha en väldigt realistisk och skön inställning: att funkar det inte så börjar du om. Önskar dig lycka till och ska följa din fortsatta väg med intresse!
Ha en fin lördag 🌻

@Amanda L, jag glädjer mig genuint att du inte känt något problem att dricka a-fritt i sällskap. Låter härligt, du verkar härlig och utåtriktad, öppen och trygg där du är ❤️
Det är väl det här sociala filtret jag och många åt det introverta hållet har. Avvaktande, intagande av intryck, mindre "samtalsbenägna", som en egen liten bubbla. Har bilden att det är ganska klassiskt för "såna som oss" att leva ut i sociala sammanhang genom lite dricka, något släpper, man blir utåtriktad, avslappnad och lättsam. Efter såna tillfällen är jag ofta fylld med energi och jag gläds över stunden både undertiden och efteråt. Så precis, jag känner att det gjort mig isolerad från en bit jag egentligen inte haft problem med. Men allt hänger självklart ihop. Alkoholens avslappning är lika farlig som skön på fest som hemma. Ska det kunna fungera måste man vara jäkligt klar över var, när och varför.

Hej @Eirene.
Kul att höra från dig :) Med 4 veckor är du ju redan lite inbonad här men säger ändå varm välkommen också.
Har skrivit här i 5 år med två andra långa trådar som gått igenom hopp och förtvivlan. Precis som många sagt har också jag fått bevisat att några månaders nykterhet är väldigt bra för att förstå vem man är igen men för mig behövde jag vrida och vända ganska länge innan jag kände mig redo, liksom ville hela vägen in vara helt vit ett längre tag.
Då, för nåra år sedan nu, när jag var inne i mitt missbruk gick en första plan på en helt vit månad käpprätt åt helvete och blev triggen till en riktiga krasch. Jag satsade på ren vilja. Ingen plan. Bara vit. På "vita knogar" brukar det kallas.
Så att börja med en plan att dricka mindre är aldrig fel bara man har en plan, en tydlig insikt, börja med nått man tror på. Kanske falla, ta lärdom och fortsätta framåt.
Tack för peppen! Du fixar detta också! ⭐️

@Pianisten Hmmm, jag vet inte om jag är sååå himla extrovert. Att jag började dricka berodde mest på grund av dålig självkänsla och social fobi. Gick omvägar som tonåring för att slippa prata med kompisar. Anledningen var min enorma blyghet. Den har jag fajtats med hela livet. Nu är jag pensionär….
Alltså har jag druckit på alla möjliga tillställningar just för att öppna upp, slappna av.
Så vad är skillnaden nu?
Jag tror att min självkänsla vuxit under livet och den sociala fobin har på något sätt tränats bort. Jag har tvingat mig. Till och med gått kurser i att tala inför folk. (Hemskt).
Men fortfarande kan jag känna att de där första femton minutrarna är skaviga på alla tillställningar. De som jag tidigare snabbt dövade med ett eller två glas vin.
Men jag tror de är skaviga för alla människor!
Men sen blir det numera faktiskt bättre. Istället för en tilltagande dimma, kan jag lyssna och kolla in mina medmänniskor. Att de dricker gör det också möjligt att skoja eller tramsa mig om jag känner för det. Alla är ju så tillåtande och okritiska efter ett par vinglas.
Jag vet, jag får alla fördelar!
Får nästan dåligt samvete.
Jag tror att det kan funka bra med alkoholfritt för fler, men det krävs en del träning. Och man måste stå ut med den första kvarten…
Jag tycker det är synd att du istället isolerat dig. Kanske du skulle det prova igen??
Det kan ju lossna i bästafall. 🙏🏻❤️😌

@Pianisten ; tack för välkomnande! Detta forum är verkligen så fantastiskt varmt, kärleksfullt, peppande, inspirerande, ärligt och hudlöst. Apropos det här med måttlighet har jag börjat läsa en bok som heter: ‘‘För mycket, för ofta’’, men den har du kanske rean läst?
Fint beskrivet @Amanda L med det ‘skaviga’ och lite nervösa som nog många känner i sociala sammanhang och också vilken skillnad det kan vara att uppleva sociala tillfällen på helt nykter kalufs.
Ha en fin dag!

@Eirene ja visst är det så här ❤ Nej den boken har jag inte sett men jag uppskattar mycket att läsa så den kikar jag på 🙂

Tänk så fel man kan ha @Amanda L, fick en så extrovert bild av dig 🙂 Ska också förtydliga att jag inte är ett introvert skolboksexempel, jag har tränat hårt för en extrovert sida också, alltid velat utveckla min sociala kompetens och bort från den introverta som jag aldrig gillat. Bl.a. tagit ett väldigt utåtriktat jobb som säljare. I roller känner jag mig ganska naturligt självsäker och kan t.o.m. ta ledarroller. Jag har spelat i band, hållit i allsånger, varit ordförande i föreningar etc. Skulle tro att ingen i det offentliga skulle se mig som introvert, det är min "hemliga" sida. När jag blir själv undviker jag människor. Våndas över telefonsamtal med kallprat. Gömmer mig för pratglada förbipasserande grannar och måste samla massor av ny energi efter all social tid.

Isolerat mig är också lite överdrivet, har såklart tagit mig igenom ett gäng sociala aktiviteter under de här 9 månaderna också och haft ganska trevligt emellanåt även med onyktert sällskap men det har dragit åt det hållet för jag har haft svårare och svårare att uppskatta det och det har kommit en väldigt kraftig olust. Håller verkligen med dig om den där kvarten, den känner vi nog av nästintill alla och att mjukna och släppa loss lite det tar alltid en stund. Men att i förlängningen få bli lite flamsig och tramsig och tänja på lite sociala gränser, (i rätt sälllskap!), det bekommer inte mig annars och det är kanske lite det jag söker, löjligt eller ej, kliva ur min vardagskostym.

Efter lite nya utsvävningar i helgen, ja det råkade bli några täta gånger nu av sedan väldigt länge planerade aktiviteter med nära vänner, så känns det fortfarande väldigt bra. Jag vet att den kommer och så även denna gången, en liten eftersvit av viss omotivation och lägre energi under ett par dagar men eftersom jag är medveten om det och införstådd att det är spelreglerna så fokuserar jag inte på det utan vad jag fick ut av helgen och blickar framåt mot rutiner och ordning.
Nu finns inga planerade träffar eller andra aktiviteter framöver där jag ser något behov av att dricka så som det ser ut nu är det a-fritt så långt kalendern sträcker sig och det känns toppen även det.

Nä du @Amanda L det ska gudarna veta. Men jag lever på hoppet att det kan vara det. Jag skulle vilja leva efter mottot jag hörde en gång "det är inte hur man HAR det utan hur man TAR det", det ligger fint på tungan. Man får aldrig göra sig till offer över livets motgångar, orättvisor och komplikationer då blir det en självuppfyllande profetia. Med det inte sagt att det är lätt. Livets hårda skola är väl kampen mellan instinkt och förnuft, hjärta och hjärna, magkänsla och eftertanke. Instinkt tar oss in i missbruk, bara förnuftet kan ta oss ur det? Men visst kan förnuftet också ändra våra instinkter och lära oss att vissa magkänslor är fel?

Har kommit ut liksom från en tunnel fastän jag inte riktigt tydligt känt att jag varit inne. Inser att jag legat i en lång låg period under sommaren nu när jag plötslig häromdagen fick en energi jag inte känt på väldigt länge. Det är lite otäckt när det är som en switch slår om och man inte märkt helt tydligt när den slog om nedåt.

Med medicinen har de markanta ytterligheterna dämpats så det var längesedan jag kände en sån här tydlig övergång och överväldigande känsla när toppen kommer och man plötsligt blir så organiserad och motiverad till ordning och reda igen och saker blir så lätt och fixas och donas i bara farten. Jag får tänka på att hålla foten redo på bromsen nu så jag inte får gammal hybris.
Sett fram emot träningsrutin igen men fick direkt grus i maskineriet när jag åkte på förkylning och hosta för drygt en vecka sedan. Har t.o.m. ett par nya löparskor som står och väntar på mig. Kan vara den ingrediensen som behövs för att hålla toppen i schakt för det är så lockande att rida på vågen och bara köra på.

Jätteintressant inlägg på flera sätt. Nu har du en diagnos, men jag tror att det är vanligt härinne att ha lite ups and downs.
Det är lurigt det där att man inte märker att det är dåligt förrän energin kommer tillbaka. Just dipparna kan ju ha en massa olika orsaker om man inte har en diagnos, bland annat järnbrist och brist på D-vitamin, men just det där du beskriver om att man inte riktigt märker när det går ner är otäckt… man märker bara när man är tillbaka.
Men jag tänkte på en sak nu när du skrev just det här i din nya tråd… du behöver inte svara eller förklara, men jag som medicinerat med alkohol för att avhjälpa dippar, trötthet, få energi etc. Jag kan inte låta bli att notera att din måttligt tråd kanske startades när du ”behövde” alkoholen för att få balans. Nu resonerar du ju om alla möjliga orsaker och det jätteintressant att läsa, men jag vill skicka med dig den här funderingen. Jag måste verkligen jobba med just det där själv. För mig har det tidigare varit lätt att återvända och utöka drickandet under perioder när jag behövt energin. Jag måste fortfarande vara på tårna.
Jag hoppas verkligen att din energi stannar och att du kan komma igång igen med din träning.

Uppskattar jättemycket dina reflektioner Sisyfos! Humörsvängningar har lika många olika orsaker även om man fått en diagnos. Jag gillar egentligen inte att använda diagnosen som nått slags försvar. Jag har sagt det många gånger här att den som tror att diagnoser som Bipolär, ADHD, ADD, GAD etc är en bestämd form på en svart-vit skala har en helt fel uppfattning. Alla dessa diagnoser är bara ytterligheterna av naturliga personlighetsdrag på ett spektra där det ligger en väldigt vag gräns där människor börjar uppleva problem. De som har så stora problem att de inte kan leva ett fungerande liv söker vård, får ev göra en "screening" och sen tillsammans med en subjektiv bedömning ev får en diagnos. Jag ser det främst som en "kvittens" i vården för att få rätt hjälp och behandling/stöd i arbete/skola och ev medicinering.

Jag har ärligt talat inte alls tänkt i de banorna att mitt val att börja dricka måttligt igen har haft något att göra med en dipp utan bara känt att det hänger ihop med det sociala men jag tar verkligen till mig av dina reflektioner och ska ha det i åtanke, som sagt uppskattar att du ställer frågorna!

Glad fredag forumvänner. Känner att allmäntillståndet har stabiliserats efter den lite kraftigare toppen som kom förra veckan. I full fart med träningen igen och har ett litet ilandsproblem att jag inte vet hur jag ska få tiden att räcka till det jag vill. Jag vill inte släppa min kära styrketräning samtidigt som jag är i full gång med löpträningen inför loppet nästa år. Jag klarar ju tyvärr inte träna bara för välmåendets skulle utan måste ha mål. Distanslöpning och styrka är helt olika träning så det kräver många pass i veckan och tid som inte är lätt att få ihop tillsammans med familj och vardagsbestyr.
Dessutom har jag gett både dottern och mig själv löftet att vi ska motionera tillsammans en gång i veckan för att jag vill hjälpa henne på traven att bli lite aktivare som annars bara slappar hemma. Det är såklart på en helt annan nivå men tiden skall också finnas. Så igår t.ex så sprang jag först en runda för att direkt efter cykla en lång runda med dottern. Får passa sig så kropp och knopp orkar med!

Det känns bara skönt nu efter testerna av sällskapsdrickande för nåra veckor sedan. Där det blev kanske lite vågat med nåra ganska täta bokade tillfällen men efterföljande veckorna varit helt naturlig nyktra och ser än så länge inga behov framför mig. Jag ser fram emot nåra goa alkoholfria öl ikväll, förmodligen blir det lite trökig tacos till men då vet man ju att det är fredag! :)

Önskar er en trevlig helg!

Mitt mående spökar lite igen, det är obehagligt svajigt. På ett par veckor gått från känslan av en skön topp till att vara nere i lätt handfallenhet igen. Har senaste veckan upplevt ångesttryck över bröstet och okontrollerbara stressreaktioner från ingenstans. Känslan av att sakna kontroll på tillvaron.
Jag är så pass familjär med de här känslorna nu att jag ändå är ganska bra på att behålla lugnet, men kännedomen får dem inte att försvinna och ett par gånger har jag snudd på närmat mig en panikkänsla.
Vad jag kan minnas var det väldigt längesedan jag hade så här starka reaktioner och på just de här känslorna får jag mörka flashbacks när jag gått ner i källaren till min gömda spritflaska och klunkat. Det går nästan att ta på minnet av känslan när spriten strömmar ut i kroppen och stressreaktionen avtar och det blir lite obehagligt hur det finns ett litet lockande kvar trots att det var flera år sedan.
Nu har det utan vidare varit över 4 nya nyktra veckor så jag är inte på nått sätt orolig. Det kommer inte att hända men kan ändå kännas obehagligt.
Vi blickar framåt. Jag kör på med det jag vet fungerar. BTB = Back to Basics = Träning, kost, sömn och återhämtning.

Ett kort fredagshej. Mått bättre i veckan. Fått till några sköna aktiviteter. Ett par träningspass. Snart utloggning från jobbet och då blir det en löprunda borta på motionsslingan innan jag kör hem. Igår hade vi en fantastisk fin kväll med vädret och det blev en halvspontan tur hela familjen med båten på havet, helt underbar kväll, nästan spegelblankt. Stannade till och åt lite matsäck och lyssnade på fiskmåsar.
Sovit halvtaskigt ett par dagar men ändå känt mig pigg och utåtriktad. De kommer de där dagarna ibland där jag blir extra social från ingenstans. Liksom får en kick av att prata med människor och känner energi och liv.
Ser fram emot löprundan sen är det hem och kanske inte lika upplyftande kolla på Fångarna på fortet, säsong 20-25, eller nått? Men, lite planer finns i helgen som känns upplyftande så jag ska inte gnälla, det kommer man ingen vart på. Ska bli riktigt gott med en kall alkoholfri öl hemma, kanske hinna sitta ner en liten stund och njuta av kvällssolen innan fredagsstöket börjar.

Trevlig helg på er.

Hej forumvänner, jag behöver er hjälp.

Nu var det ett bra tag sedan senaste inlägget igen och jag tänkte egentligen skriva mycket mer men jag är i akut behov av råd då jag står inför ett stort moraliskt dilemma. Egentligen helt off topic detta forum men tänkte att det kunde vara ett snabbt sätt att få inputs från kloka människor.
För några veckor sedan visade jag ett lite oskyldigt intresse för en ny tjänst internt på mitt företag. En roll jag tror skulle passa mig mycket bättre än idag. Det lilla oskyldiga intresset har nu växt till att jag skall ha en sista förhandling med min ev nya chef om en timma och då ska jag ha tagit ett beslut om jag säger ja eller nej. Jag vill ta den här tjänsten men mina nuvarande kollegor och chef är verkligen bland mina bästa vänner och om jag lämnar min post så sätter jag min nuvarande chef i en jättetuff situation då vi redan är under personalbrist för en annan kollega är pappaledig 6 månader framåt.
Jag har förvarnat min chef att jag sökt tjänsten men inte vet vad jag vill ännu men nu vet jag det.
Den nya tjänsten behöver tillsättas så fort som möjligt. Är det helt omoraliskt att tänka på mig själv i detta läget och lämna mina nuvarande kollegor i skiten?