Senaste kommentarerna i forumet

Människan föds fri och överallt är hon i bojor
Jean-Jacques Rousseau
fooliehutten spånar i sin nattmössa 😴:
Hej alteregon, trist att det är knepigt på din arbetsplats. Har du kollat upp dina siffror på ”Min pension”? Jag är samåldrig med dig och kommer strax att börja ta ut privat- och tjänstepension. Vid 64 börjar jag plocka ut % från allmänna. Nallar under tiden också av mitt sparande, ”men hellre snålt ett tag och ’stjäla’ av mig själv än att dräpa mig hos en rälig arbetsgivare” tänkte jag och sa upp mig. Har även en partner som jobbar ihop strån till stacken och lite slattar kvar från A-kassa. Du skrev att du måste jobba åtminstone till 66? Men hur stor skillnad blir det egentligen på pensionen mot om du går nu? Jag har räknat min pension till förbannelse på utagsplaneraren och konstaterat att: visst blir det lägre pension per månad om jag går tidigare men tar jag inte ut fullt från början så blir det inte så stor skillnad när jag väl tar helpension. Visst kliver jag ner några kronor men den ”stora slanten” på pensionskontot påverkas inte så mycket om jag sliter några år till. Nu vet jag inte hur det är för dig, men jag tänkte för flera år sen att jag ville gå vid 64, märkt som jag var av Beatles dänga ”When I’m 64”. Nu är jag ute i hyfsat god tid och har börjat släppa tanken på arbete. Hursomhelst har det varit skönt rent mentalt att ställa in sig på sin plan. Jag har aldrig riktigt trott mig bli rik på pensionen, men det ska inte hindra mig från att leva rikt liv i nykterhet när jag väl blir ”statsanställd” på heltid. Jag kommer att minska utgifterna även efter den löneförhöjning nykterheten gett. Helt kostnadsfritt får jag också ut så mycket fint i tillvaron. Häpnadsväckande många gratis intryck gick mig helt förbi under alkoholepoken. Mitt enda orosmoln är att stadiet jag går in i känns så definitivt, men jag jobbar på att gilla läget. Det är som det är med tiden. Så slå dig fri från bojorna käre alteregon och börja tänka pension, det är också gratis åtminstone under tiden du leker med tanken i utagsplaneraren.
”…will you still feed me, when I’m 64?”
🥱☕️

Tack 🙏

@Ny dag Jag tänker att du behöver inte ha tagit ett återfall bara för att du inte har skrivit på några veckor, men det skulle kännas bra om du bara skrev en rad. Jag vet att du har mycket med din mamma.

Kram ❤️

@Antonia Ja, jag är socionom. Här där jag bor och i grannkommunerna är det inte så många jobb utannonserade, tyvärr. Fast, jag kan tänka mig att det kan vara så på andra orter. Kanske större städer🤔

@Andrahalvlek ❣️ Det är helt ok! Jo, jag kan tänka mig att det är olika beroende på vilken organisation man jobbar i att det kan vara annorlunda om man arbetar inom kommun, landstinget el statligt. Min man arbetar inom kommunen, jobbar tre dagar i veckan. Han är 70 år. Jag vet inte om det är skillnad när det gäller kön. Jobbar män längre än kvinnor el tvärtom eller beror det på vilket yrke man har haft🤔

@Sattva❤️ Om det dyker upp ngt som verkar intressant då tänker jag söka. Som socionom tänker jag att livserfarenhet är betydelsefullt likaså yrkeserfarenhet.

På mitt arbete har vi fyra psykologer varav en är föräldraledig. En av dem har redan fått nytt jobb resterande tre har sökt nya jobb. Det här är ett resultat av en chef som inte vågar ta sitt ansvar. Det här är också ett resultat av långa väntetider där psykologer känner sig ifrågasatta. De här är också mina kollegor som jag känner mig närmast i relation i synnerhet en av dem. Det här gör mig SÅ ledsen och förtvivlad🥲

Har känt mig så ledsen den senaste tiden eftersom jag känner ingen förbättring. Även om jag är traumatiserad och utmattad så undrar jag hur länge ska jag vara så här trött?!?!Är det arbetsmiljön som även den påverkar mig väldigt mycket? Min man tog min dotter som exempel. När vi satt på utskrivningssamtalet sa läkarna att man kan börja må sämre om man är inlagd för länge på psykiatrin. Jag tänker att det handlar delvis om miljön. När jag träffade läkaren förra gången bad jag om att bli sjukskriven heltid en el två veckor men hon trodde inte att det skulle påverka min trötthet. Jag känner att jag kopplar inte riktigt av, att min rehabplan inte fungerar och chefen kommer på torsdag.
Det finns ju många här på forumet som har kanske mått som jag, vad har ni för råd t mig, vad skulle ni ha gjort?

Varm kram❤️

@Sattva Tänker att jag skulle haft precis samma problem som du med wifi mm om jag flyttade in själv i ett nytt boende😉

Vilken resa du har gjort det senaste året eller det gått längre sedan din ex-man flyttade? Du känns så modig och grundad. Saker och ting faller på plats. Härligt!

Allt gott t dig💝🍁Kram 🤗

@eling Bra att du skriver av dig, det brukar lätta på trycket. Har du läst ”Jag tycker det är tungt nu” av Karin Adelsköld? Jag har bara läst artiklar om den, men det verkar vara uppskattad. Hon beskriver sin kamp mot alkoholism, med fokus på ångesten, fyllebråken och den ständiga kampen för att inte dricka. Hon beskriver insikten om att alkoholen blivit både en krycka och en livlina, och hur hon arbetar för att hålla sig nykter. Hon skriver att hon hade varit vit i fem månader och ingenting hade blivit som hon tänkt sig. Hon hade lyssnat på en massa poddar om det fantastiska nyktra livet och hur bra man skulle må när man tog bort alkoholen. Men hon mådde bara sämre och sämre. I dag förstår hon att hon hade abstinens, men då drog hon inte den slutsatsen. Hon berättar om när hon till slut kände acceptansens om att vara alkoholist som förlösande lättnad. Att det är en dom, men ändå en frihet att slippa förhålla sig till alkohol varje dag. Hon behöver bara förhålla sig till att hon inte ska dricka.

Så kanske handlar det om en långdragen abstinens du känner och som gör det jobbigt för dig. Att alkohol upptar mycket av dina tankar. Tror också som Karin skriver att det handlar mycket om acceptansen för att man är alkoholberoende, att den behöver landa ordentligt. Och att det finns motivation och en stark vilja till förändring. En dag i taget och att inte ge upp räcker långt!

Du kämpar på så bra!💪❤️

@Surkärring Jag upplever att som nykter är jag mitt autentiska jag och har en kontakt med mina äkta och sanna känslor och behov. Även att självkänsla stärks och funderingar kring hur jag vill ha det i mitt liv och vad jag vill fylla det med.

Ingen direkt partyprinsessa längre, men den gav mig mest ångest efteråt för det var alkoholen som förvandlade mig. Jag trodde att jag var mig själv då, men kontakten med mig själv suddade alkoholen bort. Idag är den spralliga kvar, men i en annan skepnad och beteende, ett autentiskt spralligt jag och jag får inte ångest av det. Inget fyllebeteende eller bråk längre, istället bra samtal som ger något och leder vidare.

Som nykter kommer du att hitta svar på dina frågor och du kommer att kunna hantera det som behövs så mycket bättre. Allt är möjligt! Kram❤️

@zalkin Hipp hipp hurra! Grattis till 1 år🥳. Med ett nyfiket utforskande blir livet så mycket roligare och intressantare. Det nyfikna utforskandet av alkohol ledde till ett djupt mörkt dike och som du skriver, ett utsugande av livslusten. Fantastiskt av dig att göra en helomvändning och påbörja ett nytt nyfiket utforskande av ett liv i nykterhet och allt annat positivt som man kan ha i det livet.

Ha en fortsatt fin resa och nyfikenhet i år 2❤️

@Hoppfulla tack! Du har rätt, jag måste bli bättre på att prioritera mig själv.

@Rike ja, när jag läser mitt eget inlägg inser jag ju att jag nog lurar mig själv. Och att jag ju inte kan bestämma vad och hur mycket han ska dricka. Jag kan bara bestämma vad som är ok för mig, och fatta mina beslut utifrån det och vad som är rätt för mig. Tack för dina tankar.

Sättet som jag umgås med min man har förändrats.
Mitt liv förändras. Vårt liv.
Vi sitter inte längre uppe och lyssnar på musik till sent på kvälarna, vi ser inte film eller går ut på samma vis, nu när jag inte dricker. Visst kan vi se ett avsnitt på Netflix och visst är det ok att han dricker öl till maten, till tvn, till datorspelet.. men jag blir trött och lägger mig vid 21. Det finns ingen anledning att sitta uppe, jag sover hellre.
Förr blev jag glad och energisk (ända tills jag blev sur och trött) när vi delade en flaska vin. Nu är jag mest ganska ok i humöret, mest lite trött och inte så sprudlande..
Ikväll hörde maken om nån konsert som hans vänner skulle på. Självklart frågade han om jag ville med, det tackar jag för, men.. nä inget band jag lyssnar på så varför hänga där och titta på när de dricker bärs. Det känns inte så meningsfullt. Tycker han blir lite pinsam när han är full. Vill verka stilig och charmig, men svajar, fumlar och kommer med konstiga skämt.
Lite tråkigt, kan jag tycka. Drygt, till och med..
Han tycker säkert det är tråkigt med.
Vart tog partyprinsessan vägen, liksom..?
Han säger inte det, men han väljer ju att dra ut m vännerna, han väljer att pimpla öl. Kylen är full av hans flaskor.. Så nog kan jag gissa,vad han tänker..

Tja partyprinsessan byttes iaf ut till någon som slutat fyllebråka.
Som inte längre tar dåliga beslut på fyllan och sen har ångest för dem.
Som nu tar halvkassa beslut istället, kan se nyktert på saken och rätta till tokigheter utan panik.
Någon som har lite mer pengar kvar måndag morgon.
En som kan köra och hämta barn eller föräldrar när som helst om det behövs.
En som kan ta hunden i bilen tidigt på morgonen för en tur till skogen (och slipper räkna timmar tills det är säkert att köra).

Det har skett en förändring hos mig, och den är fortfarande pågående. Det är ok.
Jag tror jag kan trivas med den jag ser mig utvecklas till.

Min oro är att min man inte är på samma plats som jag. Och jag vet inte om han kommer att vara lika ok med mig, eller jag med honom, om det är såhär olika vi är, när vi inte umgås i sällskap av alkohol.

Det är svårt att föreställa mig en separation men jag tänker oftare på, drömmer oftare om "mitt eget".
Att ha ett eget krypin, där bara jag och mina grejer finns.
Mitt lugn och ro.
Inga öl i kylen.
Jag längtar efter egentid.

Har länge känt att alkohol inte längre ger mig ett skit. Jag blir alltid full, och fort går det. Och ändå kan jag få i mig mer eller mindre en hel box på några få timmar. Och ändå hamna i säng vid 21-tiden. När fan jag drack allt det där har jag sällan en aning om, jag drack väl bara 2-3 glas!? Eller?! Känslan när man känner på boxen på morgonen och inser att man måste tillbaka till bolaget igen... Men den här gången handlar jag en box som ska räcka hela helgen, eller hur?! Tills man känner på boxen dagen efter och historien upprepar sig. Tog tillslut tag i det för ca 2 månader sedan och sökte hjälp. Fick en läkare som inte dömde, tog en massa prover och det visade sig att jag hade en massa vitaminbrister och en påbörjad nedåtgående resa för levern. Fick campral utskrivet men det gav mig inget annat än jäkligt dålig hy. Att levern börjat protestera, att min man aldrig fick egentid med mig på kvällarna eller att dottern börjar komma upp i ålder och se förbi barnögonen att allt inte står rätt till verkade inte min hjärna förstå. Så jävla besviken på mig själv. Så jag tog kontakt med vården igen. Den här gången fick jag naltrexon utskrivet. Berättade även om min sinnessjuka pms som många gånger gör mig helt handlingsförlamad när det kommer till självkontroll så fick även antidepressiva utskrivet. De två tillsammans gör just nu underverk. Första gången jag tog naltrexon blev jag rejält "drogad" jag var yr, trött och kände mig hjärndöd hela dagen. Det har fortsatt på liknande sätt fast minskar för varje dag. Nu är det mest tröttheten som hänger kvar. De antidepressiva håller mig på en balanserad nivå utan överdrivna dippar som triggar hjärnan att vilja dricka. Så 10 dagar in och det går okej. 16-18 är det absolut värsta tiden men fan jag har klarat det. Nu ska jag försöka ta mig förbi julen och nyår och kanske vi äntligen kan lyckas bli gravida igen och återgå till det liv vi hade innan jag tyckte att en box med vin var viktigare än min och min familjs framtid. Har även börjat träffa en psykolog även om jag inte riktigt har kommit på vad jag ska göra där, men det får tiden utvisa.

@cthd Vad roligt att du tittar in igen och grattis till dina alkoholfria dagar🥳 men framförallt till din nya insikt, att du har slutat och dricker inte alkohol längre. Jag kan känna igen mig i det, det liksom bara föll på plats och landade i hela mig.

Låter spännande med ”sober coach” och att du vågar vara du. Jag tror att när man vågar vara sann och ärlig med sig själv så släpper skammen. Att man känner självmedkänsla och möter sig själv med värme och förståelse istället för självkritik och dömande. Att man har acceptans för sina misstag och istället lär sig av sina misstag och får nya erfarenheter.

Fortsatt lycka till på din fina resa❤️

Jag kan känna mig väldigt motsägelsefull. Ena stunden tycker jag att jag blivit bättre på att resonera med mig själv. Nästa stund tänker och känner jag annat. Jag har svårt att hantera när suget återkommer och återkommer, det suger. Vad är det för fel på mig tänker jag. Jag har ju inte druckit starksprit varje dag eller en bib per dag, inte druckit gigantiska mängder i vardagen. Så suget kommer, jag blir ledsen, gråter och får panikkänslor. Blir på jättedåligt humör och ser vin och whiskey framför mig. Tänker att eftersom jag inte druckit gigantiskt så vill jag bara dricka för att jag är en normalkonsument som bara vill dricka just nu, att det inte är mer än så. Att jag lurat mig själv att jag har problem och att jag borde börja dricka igen. Att om jag skulle haft problem borde det gått över nu, då borde jag förstå. Att jag kan sluta framöver om det blir värre. Och att jag inte orkar stå emot en gång till.. Är det värt det. Varför kan jag inte bara följa en rak linje. Jag bestämde mig och så är det så. Eftersom jag misslyckats förut har jag ingen vidare tilltro till mig själv. När det blir såhär är det svårt. Jag vet att det finns gömd sprit någonstans här hemma. Men det kändes lite skönt att skriva det här. Det lättar kanske.

Nu har jag försökt att svara alla. 🩷 Har säkert skrivit lite olika, men vill i alla fall ännu en gång säga ett stort TACK, om jag glömde det hos någon.

Vad fint att få en så härlig respons. Ett bevis på att forumet - som jag lovordat så många gånger - fortfarande fungerar som det är tänkt. Den där växeldragningen jag pratat så mycket om. De första åren "bodde" jag på forumet, hälsade välkommen och peppade de allra flesta. I omgångar behövde jag stödet. Så fantastiskt att ha fått och fortfarande få vara en del av denna värdefulla och hjälpsamma plattform. 🩷

Skickar en extra kram till er, då jag säkert glömde det också hos en del i mina svar. 😁 Hoppas att ni känner min tacksamhet. 🩷

@miss lyckad Du är en av de första jag träffade här som fortfarande finns kvar. 🩷

Tack för dina råd och ditt stöd i början, det betydde mycket. Kommer ihåg din beskrivning av hur du som nykter vågade åka över höga broar, vilket du var rädd för när du drack. Att ångesten så sakta och per automatik kunde släppa inom vissa områden. Jag kanske inte var skeptisk, men trodde nog inte fullt ut att det skulle kunna bli så. Men vissa tidigare ångestframkallande situationer fixar jag faktiskt nästa helt utan attacker nu.

Grattis också till alla dina nyktra år, de lär väl vara tvåsiffriga nu. 🩷

Resan har varit väldigt lång med många hinder, men nu känner jag att jag vågar ropa hej :-)
I morgon är jag 302 minus 3 dagar alkohol fri och det är 200 dagar (6 1/2 månad) sedan jag senast drack alkohol.
Tog tag i problemet (igen) i januari, kände att jag behövde en ny paus. Mycket jobbigt i början, som vanligt, men jag ändrade mitt sätt att hantera det. Hade tidigare läst This Naked Mind av Annie Grace som jag blev väldigt inspirerad av, men lyckades inte hålla fast vid det. Hittade nu Holly Whitakers bok ’Quit like a Women’ och det bara klickade.

Jag kom fram till att jag inte kan dricka måttligt. Med det menar jag att jag kan inte dricka ett glas då och då. Jag har försökt med det så många gånger och det slutar alltid på samma sätt - efter några veckor så dricker jag igen varje dag.

Från att ha tänkt att jag skulle ta en längre paus kom nu tanken om att jag vet inte hur länge den här pausen ska vara och jag ser fram emot att se hur lång den kommer att bli. Ställde mig frågan - vill jag verkligen dricka? Whitakers budskap att inte ifrågasätta sitt beslut att inte dricka fastnade.

Men vi hade en middag i början av april på 1* Michelin restaurang där vinet ingick i menyn, så jag drack 4 glas den kvällen. Funderade på vad det gav och kom fram till ingenting. Jag kände mig mer och mer färdig med alkoholen. Hade dock 2 flaskor kvar hemma som jag ’behövde’ dricka upp. Så det blev 2 ytterligare drick-tillfällen i april, då vi (sambon och jag) delande på dessa flaskor, båda gångerna funderade jag på vad det egentligen gav, återigen ingenting och 30 maj blev den sista gången.

Vad som också har hjälpt mig den här gången, mer än de böcker jag läst, är att jag tog kontakt med en ’sober coach’ via Instagram och har haft möten med hennes grupp 2 gånger i veckan sedan dess. Att få prata och lyssna på andras historier är någonting som har blivit så viktigt för mig. Att våga vara jag, visa mitt ansikte och riktiga namn har gjort att jag har börja ta mer ansvar för mitt tidigare beroende och min historia. Jag har förstått med hjälp av henne och även med Holly Whitakers bok, vikten att jobba med mig själv. Det är så mycket mer än att bara sluta dricka.
Jag har nu ingen önskan eller lust att dricka alkohol. Jag mår bra som jag är. Min sambo dricker fortfarande, men mycket mindre än tidigare. Vi går fortfarande ut, festar med vänner, dansar på nattklubb till kl 4 på morgonen, skillnaden är att jag gör det nykter och det fungerar utmärkt. När jag blir trött och tycker att dom andra är för jobbiga och full, då går jag hem.

Jag mår bra, min ångest har blivit så mycket bättre, jag sover ok (har alltid haft problem med sömnen), jag är finare i hyn. Men framför allt så känner jag mig så mycket lugnare och harmonisk. Jag känner mig hel igen.

Jag har tidigare läst andras historier om hur dom helt plötsligt bara kände att nu var dom klara med alkoholen, inget mer av dricka måttligt eller ta en längre paus, utan att bara säga - Jag har slutat, jag dricker inte alkohol längre. Jag förstod det aldrig. Men nu gör jag det. Det har tagit så mycket tid och energi att kontrollera mitt drickande att jag kände att det är enklare att inte dricka alls.

Claire Pooley skriver i sin bok Sober Diarys att det är som en hinderbana som man måste ta sig igenom. I slutet av hinderbanan är livet vackert, ljust och mycket bättre, men man vet inte hur lång banan är. Hoppar man av, då måste man börja om från början.
Så många gånger som jag har påbörjat min hinderbana och sedan hoppat av för att sedan försöka igen.

Och nu är jag framme på andra sidan!

Det har tagit den tid det tagit, klart det hade varit bättre om jag hade fattat allt detta tidigare.
Jag hade aldrig som mål att bli beroende av alkohol, jag gjorde det jag trodde var bra för stunden och när jag väl var fast i det så var det så mycket svårare att komma ur än vad jag trott. Jag ser att jag har varit påverkad av filmer, serier och böcker där det dricks. Att se vänner och bekanta dricka, att göra som ’alla andra’. Men man vet ju inte hur det ser ut på insidan hos de andra. Dom vänner man tror ’dricker normalt’ kanske också har problem, så som jag hade. När jag nu pratar med mina vänner om att jag har slutat dricka säger alla ’Men du drack ju inte så mycket’. Dom flesta blir förvånade när jag säger att jag drack varje dag. Jag känner ingen skam längre när jag pratar om det. Det var så det var då. Jag är istället stolt över att jag insåg att jag hade ett problem och att jag tog tag idet.

Förhoppningsvis kan detta inspirera och ge hopp!

Fridens liljor,
cthd

@Sattva Tack så mycket! 🩷

Du var ju en av de målmedvetna jag alltid imponerades av. Bra jobbat och grattis till dina år. 🩷

@Charlie70 Åh, vad roligt att höra från dig. 🩷 Har fortfarande ditt nummer, kanske kan vi få till en träff i sommar igen. Har lite kontakt även med Sisyfos.

Hoppas innerligt att du har det efter omständigheterna bra. Det är du så värd. 🩷 Kram

@Vitvargen Välkommen hit! 🩷

Vilken bra reflektion du gjorde kring det dåliga vinet. Kanske en riktig/viktig ögonöppnare. Glad om mitt inlägg kunde vara till någon hjälp.

Lycka till! 🩷

@LAO Tack så mycket! 🩷

Visst kan det krävas en del jävlar anamma, men det viktigaste är nog viljan att bli helnykter. Finns den helhjärtat brukar de flesta klara det förr eller senare.

Lycka till! 🩷

@Carisie Tack för de orden! 🩷 Ingen kan vara gladare än jag om min historia skulle kunna inspirera eller hjälpa någon om så bara yttepyttelite.

Saknar att följa dig, gillade verkligen dina inlägg. Kanske hittar jag tillbaka till forumet, ibland går det i vågor. Vet i alla fall att det går bra för dig, så stort grattis. 🩷

@Blenda Vilka fina ord. Från djupet av mitt hjärta: Tack! 🩷

Vet ju hur du har kämpat och hur långt du har kommit. Grattis! 🩷

Tycker också att du resonerar så klokt kring detta med pension. Dina ord angående det har hjälpt mig vad gäller planeringen av att sakta men säkert fasa ut mig från mitt arbete. Tack för det. 🩷

@Himmelellerhelvette Åh, vad jag känner igen mig på flera sätt i din beskrivning. Mitt beroende började också långt tidigare och varade länge innan jag förstod att det var just ett beroende.

Att kunna avstå ett tag för att man vet att man får dricka sedan/senare. Lite så körde jag som strategi under ett par år för att helt enkelt inte supa ihjäl mig. Klarade att låta bli under veckan för att ta igen det när helgen kom. Till slut drack jag så mycket under helgen att jag skadade mig så gott som varje gång. Vissa gånger hade jag enorm tur, men de fysiska ärren finns kvar, jämte de psykiska.

Grattis till dina år, vilken kämpe du är! 🩷

@Varafrisk Ja du, vi följdes verkligen åt under några år. 🩷 Minns att jag var så imponerad över att du berättade om ditt beroende för ett par vänner/kollegor. Förutom din familj var du även ärlig inför någon som jobbade på Systembolaget. Så himla modigt. 🩷

Jag berättade enbart för min man - och lite lite för min husläkare. Det är fortfarande min stora hemlighet. När människor frågar varför vi slutat att dricka, säger vi att alkoholen började bli för viktig och ta upp för stor plats i vårt liv. Ingen lögn, men ändå inte hela sanningen. Som jag känner nu behåller jag den för mig själv ett tag till, även om jag inte längre skäms som tidigare.

Kram och grattis till din långa nykterhet! 🩷