Senaste kommentarerna i forumet

Isgata ute och jag föll pladask raklång på magen. Hann inte få upp ärmarna, med fläskläpp som följd. Tänderna klarade sig dock, men jag fick skrapsår på ena knät. Jag fastnade med skosnöret i en av hyskorna på dubbskorna. Trippelsuck. Nu ska de hyskorna klämmas ihop med hjälp av en tång eller något, det är inte första gången skosnörena fastnar så.

Det är tredje gången i hyfsad närtid som jag ramlar från stående ner till raklång på magen. Jag är stor och tung, det är fan snudd på livsfarligt. Ändå blir följden ”bara” småsår, benskör är jag bannemig inte och jag har ändå haft tur när jag ramlat - att tex ramla med armbågen, handleder eller skallen först skulle leda till svåra skador.

Ett äldre par kom till undsättning när jag ramlade, ”vi ska hjälpa dig” och det gjorde gott i hjärtat. På samma promenad lite senare fick jag själv hjälpa en äldre dam med rullator över en isvall, hennes tacksamhet gjorde också gott i hjärtat ❤️

Kram 🐘

@Thompa_68 Jag måste tillägga att jag förstås ser att forumet har avdelningar för nykterhet respektive dricka kontrollerat, vilket är jättebra. Kanske det jag saknar är en given plats för att diskutera om vilken väg man bör gå och varför. Det blir av naturliga skäl högt och lågt i diskussionen, vilket är toppen, men ibland känner jag att det spretar lite för mycket, till exempel att jag skriver om nykterhet i en kontext där någon faktiskt vill och tror sig kunna dricka kontrollerat, och då blir det lätt att man oavsiktligt trampar någon på tårna. Jag tror att en diskussion om man är alkoholist eller inte, om man behöver vara nykter eller kan lära sig dricka kontrollerat kan vara väldigt givande med tanke på alla erfarenheter som finns, men att den kan må bra av att ha en egen avdelning.

Eller så övertänker jag bara, det har hänt förut! :-)

Söndag framför Vinterstudion, solen skiner in genom fönstren, katterna tassar mjukt omkring i huset och jag sitter fortfarande i morgonrock och avnjuter ännu en kopp kaffe. Jag känner mig lätt i kroppen, tankarna far men jag kan hålla i trådarna och tänka klart innan nästa impuls tar över. Känslan av att vara närvarande här och nu är påtaglig, även utan någon övning i mindfulness. Igår kom ett visst sug på besök, men jag accepterade det, tog mig något alkoholfritt att dricka och lät det gå över.

Jag uppskattar min nykterhet väldigt mycket och är fortsatt rädd om den. Det jag brottas med just nu är frågan om varför jag inte kommit till detta läge förrän nu. Jag vill inte älta det som varit men använda mina erfarenheter på konstruktiva sätt. Alla i forumet har sin historia och det finns otroligt mycket värdefullt att ta del och inspireras av.

Att vara nykter en period har jag varit många gånger under de senaste 25 åren, men alltid återvänt till alkoholen. Förr eller senare har det inneburit återfall till okontrollerat drickande. Det är inte förrän nu som jag helt och hållet accepterat att jag inte kan dricka alkohol, jag har utvecklat alkoholism, jag är alkoholist. Det skrämmer mig inte, jag låter inte det definiera mig, jag är inte min diagnos. Däremot vill jag att resten av mitt liv blir så bra som möjligt, och då har alkoholen ingen plats.

Jag borde ha förmått komma till denna insikt och acceptans betydligt tidigare, jag har ju upprepade gånger visat att jag inte kan dricka kontrollerat. Men varje period av nykterhet blev ärligt ett enda lidande där jag bara ältade allt negativt och inte förmådde ta tillvara på det positiva. Nu när jag är på andra sidan är det fullständigt underbart, men det är ju själva hin håle att det tagit mig så lång tid. Det hade sparat mig och min omgivning mycket elände om jag varit här för 25 år sedan. Inget kan göras ogjort, men jag kan anstränga mig för att reflektera och kanske få fram tips om hur man kan göra för att komma till insikt och acceptans snabbare.

Det jag funderar på just nu är bland annat följande:
- Beroendevården kan bli mycket tydligare på att hjälpa en förstå om man utvecklat alkoholism och i så fall måste inrikta sig på ett nyktert liv. Det behöver också följas upp av samtal om hur man ska undvika att se det som ett fängelse utan istället ta tillvara på allt positivt det ger.
- Vi behöver prata mer öppet om alkoholism. Beroendeproblematik är en för mild beskrivning, det kan passa den som inte passerat gränsen och fortfarande kan lära sig att dricka kontrollerat. För mig som utvecklat alkoholism behövs ett enkelt och tydligt lackmustest som visar när nykterhet är den enda hållbara vägen. Kan jag inte styra över när jag dricker och hur mycket jag får i mig är jag alkoholist, punkt slut. Då är det också lättare att komma till acceptans över valet framåt.
- Oavsett varför man inleder en period av nykterhet, och hur lång den är/blir måste man fokusera på det positiva och möjligheterna. Som någon skrev, att man är på ett träningsläger. Upplever man att man är fast i fängelse, med full offerkofta på och tycker mest synd om sig själv kommer den nyktra perioden alltid att avslutas och tillvaron efter den är dömd att misslyckas. Här behövs det återigen samtalsstöd, antidepressiva läkemedel om man behöver och uppföljning.
- Min korta erfarenhet av detta forum är överlag otroligt positivt. Det som märks är att många har en ambivalent inställning till alkohol, man vet att man har problem men är osäker på eller vill inte acceptera den lösning som behövs. Kanske skulle det på något sätt gå att förtydliga den avgörande frågeställningen om man ska försöka lära sig dricka kontrollerat eller om man måste lära sig avstå alkohol helt och hållet. Helt enkelt om man utvecklat alkoholism eller inte. Det kan vara stressande för den som inte är redo att lämna alkohol helt att få läsa om hur avgörande nykterhet är för andra, och vice versa tänker jag.

Med dessa lite blandade reflektioner ber jag att få önska er alla en riktigt fin söndag!

@Hoppfulla Tack själv, jag önskar dig all styrka och lycka i livet! Här i forumet finns många som är villiga att dela sina erfarenheter och tips om hur man kan tänka och agera kring alkohol. Jag är väldigt tacksam att ha möjlighet att skriva av mig och vet hur värdefullt det är att få återkoppling. Det minsta jag då kan göra är att försöka återgälda den omtanke som visats mig. Tillsammans skapar vi en väldigt stor källa av kunskap och klokhet att ösa ur.

@Hagman Jag tänker att nykterheten är medlet, målet är att leva gott. Det finns alltid saker att förändra för att må bättre, men här fokuserar vi på förhållandet till alkohol. Då finns det enligt en ytterst viktig fråga att ärligt ställa sig och besvara: kan jag dricka kontrollerat eller inte? Tror man sig kunna göra det finns det många metoder att prova och stöd att få från till exempel beroendemottagningar och psykologer. Vet man innerst inne att man inte kan styra över när man dricker och hur mycket man då får i sig har man utvecklat alkoholism, och då är den enda lösningen ett nykter liv.

Har man insett och accepterat att man inte kan dricka kontrollerat och behöver vara nykter gäller det att fokusera på allt det positiva ett nyktert liv innebär och vilka möjligheter det ger. Det kan vara allt från att inte ramla och slå sig till att höja sitt stämningsläge och vara glad över livet i både stort som smått. Fastnar man i vad man måste är det lätt att fokusera på att man gör en uppoffring och avstår sådant man egentligen vill. Det är en smärta som inte kommer att ge sig förrän man gör upp med sig själv om fördelarna med att välja en annan väg. Det första glaset följs alltid av fler och den första korta ruskänslan uppväger inte baksmällan och ångesten dagen efter.

Som det skrivits, ta en dag i taget och bestäm dig varje morgon för att inte dricka idag. Gör saker du tycker om, träna på din förmåga att ha kul utan alkohol i glaset, så kommer livsglädjen att trumfa hjärnans besvikelse över det uteblivna inlärda mönstret. För varje dag kommer den besvikelsen att upplevas allt svagare för att till slut utebli helt.

@supportivechaos Tack för att du delar, jag blir verkligen ledsen när jag läser vad du fått gå genom och är med om. Fint att du skriver av dig! Jag har missbrukat alkohol sedan jag började dricka i 16-årsålder, är idag 57 år. Alkoholen har periodvis gjort att jag dragit mig undan från mina närmaste och käraste, som min fru och mina barn. Jag har ibland sagt och gjort saker som jag skäms över, men också varit närvarande och kärleksfull. Under de senaste 25 åren har jag gjort många försök att vara nykter, men alltid misslyckats för att jag mentalt aldrig var redo för ett nyktert liv, jag såg det som ett ingrepp i mitt liv med enbart negativa konsekvenser och led av den smärta som jag tyckte det åsamkade mig. Jag såg inte de positiva sidorna och möjligheterna utan räknade bara ned till jag fick börja dricka igen. Problemen var jag medveten om, men förminskade och/eller sopade under mattan.

Nu har jag, sent i livet, äntligen kommit till insikt och acceptans om att jag inte kan hantera alkohol, jag har utvecklat alkoholism, jag är alkoholist. Sedan 25 dagar är jag nykter och njuter för första gången i livet av det på riktigt. Det är kort tid, men den känslan och renheten i själ och hjärta jag nu upplever har jag aldrig varit i närheten av under alla de gånger jag försökt tidigare.

Vad fick mig då till denna insikt? Svaret är att det vet jag tyvärr inte. Jag har kämpat hela livet med mitt förhållande till alkohol, men det tog till nu för att inse att jag inte kan dricka kontrollerat och att alkoholen tar bort mig från det jag sätter värde på, som min fru och mina barn. Även mina fritidsintressen och vänskaper har lidit av mitt drickande. Min fru har aldrig riktigt gått i klinch med mig, vilket jag verkligen förstår, det är vare sig trevligt eller lätt att prata med någon om oro för alkoholvanor, inte minst sin livspartner. Risken hade också varit att det uppstått konfrontation. Så här i efterhand hade det nog varit bra om vi gått på någon form av gemensamt samtal med en terapeut eller liknande som hjälpt oss kommunicera och förstå våra egna problem, styrkor, svagheter och möjligheter.

Vi har varit tillsammans i princip hela mitt vuxna liv. Det har absolut funnits perioder när jag funnit vår relation ganska tom, vilket ofta har sammanfallit med ett skov av drickande. Vad som varit orsak och verkan har varierat, men jag har alltid kommit tillbaka till grundkänslan av kärlek och att hon är min livskamrat, att livet skulle vara tomt utan henne.

På din beskrivning låter det som din partner inte har några känslor för dig, och/eller är så djupt beroende av alkohol att han endast tänker på sig själv och sitt behov av att berusa sig för att hitta mening med livet. Ska det finnas någon mening med ansträngningar för att läka er relation behöver han ha en nykter period på åtminstone 2 veckor för att han ska kunna reflektera över sig själv och er och prata på riktigt med dig. Då kanske du kan få en mer ärlig bild av vad du betyder för honom och hur han ser på er framtid. Fixar han inte det har han stora problem med alkohol och då kommer livet att kana utför så länge han inte själv kommer till insikt och acceptans om att han är alkoholist och måste hålla sig nykter för att leva. Det är helt och hållet hans eget beslut och hans egen kamp, du kan stötta, men har inget ansvar för hans förändring, den måste komma från honom. Framför allt har du ingen skuld. Kanske tycker han som jag också har gjort att livet och livskamraten ibland behandlar honom på sätt som han inte tycker om och skulle vilja ändra på saker och ting. Då är det faktiskt hans förbannade ansvar att kommunicera om det som en vuxen människa istället för att vända sig till alkoholens klena tröst. Den tanken hade jag behövt tänka väldigt mycket tidigare i mitt liv, jag har mitt ansvar för och del i det som händer i mitt liv, jag kan inte bara sitta tyst och förargas över det som gör mig besviken.

Han kanske har testat allt, men inte det viktigaste: att vara nykter och se positivt på vad det medför istället för att ömka sig med offerkoftan på och tycka synd om sig själv. Hur potentialen för ett fortsatt liv tillsammans är kan bara du avgöra. Han förefaller ha gjort tillräckligt mycket ont för att du ska ha lämnat honom flera gånger om, precis som jag kan tänka mig varit fallet för min fru. Men hon måste ha sett möjligheten till förändring och att det goda kompenserat för det onda. Jag är innerligt glad för att jag nu nått en punkt i livet där jag till 100% kan göra henne glad, men samtidigt sorgsen över att det tagit så lång tid.

Jag önskar dig all lycka, ta hand om dig och tänk verkligen på dig själv och ditt barn i första hand.

@Gåbert, det kanske är mer individuellt om dag för dag funkar? För mig har det funkat hittills, men så har jag målet att vara alkoholfri och inte att börja ”tulla” ett visst datum i framtiden. Jag vill inte påstå något om dina val, men tänker från min egen resa hur svårt det kan vara att hålla mig till 2 glas. Förresten borde vi säga enheter i stället, för ett glas kan ju variera avsevärt i storlek. Kämpa på du klarar detta 🤗

@vår2022 På pricken, synnerligen väl sammanfattat! Förhållningssättet till alkohol är det viktiga och vägskälet är om man är förbi "point of no return" eller inte. Hur man avgör det är olika från person till person, men ett lackmustest är ju vad som händer om man efter en period av nykterhet börjar dricka igen. Hamnar man då, förr eller senare, återigen i lägen när man vare sig kan styra när man dricker eller hur mycket, då har man utvecklat alkoholism och för att leva ett gott liv med det finns bara en väg, den nyktra. För att inse och acceptera det behöver man fundera mycket och länge på sitt förhållningssätt, vad alkohol ger och tar, samt vad man behöver för att må bra på riktigt, utan kemiska stimulanser.

Tror man sig kunna lära att dricka kontrollerat kan man förstås lägga energi på att hitta metoder för det som funkar för en. Det verkar finnas en hel del forskning och resurser inom behandling av alkoholberoende för just det, som man kan få ta del av och stöd från. En alkoholist som jag kommer aldrig att klara av det oavsett hur mycket stöd jag får, vilket jag sent i livet äntligen har insett.

@Vinäger Hej 👋🏼 Det är klart det är jobbigt emellanåt men dina ord värmer- tack så hemskt mycket 🙏🏼❤️.

@Gåbert Räknade också tidigare dagar till ”muck”, när jag skulle få dricka igen. Det slutade alltid med att jag återgick till gamla vanor eller till och med drack mer. Jag tänker precis som @Bubbelmorsan att en dag i taget är mer som ett mindset. Att man tar en sak i sänder, klarar av en sak i sänder, då blir det inte så stort i tankarna och mer överkomligt. Man kan stärka sig själv genom att ha klarat av dag för dag.

Det som är skillnaden för mig idag är att jag har hittat mitt förhållningssätt till hur jag vill leva mitt liv. Jag har förstått att muck inte är för mig för jag kan inte hantera alkohol på ett bra sätt, kan inte bara ta ett glas, vill alltid ha mer. Så jag tänker att om man ger det tid så kan man lättare komma underfund med vad man har för relation till alkohol, hur den ser ut, hur jag mår i den, vilken betydelse den har och hur den påverkar mig. Lite som att ta en paus i en dålig relation för att begrunda hur man mår i den och vilka steg man behöver ta för att må bra. Vad händer om man tex går tillbaka till sin relation, om man blir särbo eller tar sig ur relationen, vad skulle funka och få mig att må bra i det långa loppet?

Så att ta en dag i taget är en bra strategi och så det inte blir övermäktiga eller överilat beslut att ta. Ha en fin söndag!🌟

Jag behöver råd och hjälp från personer i liknande situation, eller som själva är medberoende, eller tvärtom missbrukare som kan se detta klart ...
Jag är en kvinna på 30+ som lever med en man som har problem med alkohol. Vi har ett barn tillsammans (2 år). Min partner blir som en helt annan person vid alkoholintag och konflikter.

Exempel på beteenden:
 - 1/10 gånger dricker han tills han tappar kontroll och försvinner i dygn. Han är alltså ingen missbrukare som dricker "ofta", men tillräckligt ofta.
- Vid större alkoholintag blir han personlighetsförändrad, kan vara elak. Dagen efter minnesluckor.
- När jag var gravid och senare fick havandeskapsförgiftning och blev inlagd var han hemma och drack istället för att vara med mig. Detta ett par dygn innan vårt barn föddes.
- Han vaknade upp på häktet när vårt barn var 5 månader. Detta efter en fest han gick på, jag var under tiden hemma med vårt barn.
- Han har ljugit om att jag “varit däckad med barnet” (legat med armen över vårt barn) och pratat om “bildbevis”. Detta efter konflikt då jag har uttryckt sorg och besvikelse över hans drickande.
 -  Han klarar ingen kritik: vrider på allt, hånar, härmar mig, snurrar till samtalet tills jag tappar fotfästet.
- Han säger saker som: “Jag kanske blir lite för full någon gång ibland men det är inte så farligt.” När jag nu, efter att ha sagt att jag inte kan leva med honom längre och att jag inte förstår hur han ska klara framtiden utan att söka hjälp. Han förminskar alltså alla gånger han blivit så full, råkat illa ut, betett sig illa.
- Han växlar mellan total tystnad, ilska, och att låtsas som ingenting.

Vad jag har gjort:

Jag har burit honom i flera år.
Jag har försökt stötta, peppa, läsa på, prata, vara lugn, anpassa mig, skydda barnets trygghet.
Jag har uppmanat honom att söka professionell hjälp och gå till AA.
Han säger att han absolut inte behöver hjälp, att det “bara drabbar honom”, och att han “redan testat sånt”.

Hur det påverkar mig:
-  Jag är så medberoende att jag börjar tvivla på min egen verklighet.
- Jag har PTSD som triggas av hans beteenden.
- Jag får skuldkänslor av helt normala saker.
-  Jag pendlar mellan att minnas allt fint och att inse hur sjukt mycket som är fel.

Nu:

Vi har pratat om att flytta isär.
Han visar inga känslor alls inför separationen.
Pratar om dejting, bilköp, praktiska detaljer - men inte ett ord om drickandet, om ansvaret, eller om oss.
Det är som att sex års relation bara är bortblåst. Han visar inte ens någon form av sorg.

Min fråga:

Jag vet att jag måste lämna.
Men jag är så känslomässigt nedsliten att jag börjar tvivla.

Hur kommer man ur ett sånt här grepp?
Hur hanterar man skulden och förvirringen?
Hur gör man praktiskt med barn och boende när man är mitt i kaoset?

Och för er som själva varit i missbruk eller gått igenom behandling:

Hur såg ni på era relationer innan ni sökte hjälp?
Vad hade någon behövt säga eller göra för att ni skulle inse allvaret?
Är det vanligt att man förnekar allt och förminskar problemen så här?

Alla råd uppskattas.

@Hagman, välkommen hit. Läs trådarna i forumet och skriv inlägg. Välj hälsan din och skrota alkoholen. Ta dag för dag som nykter och bekymra dig inte om mer än så. Det blir bättre dag för dag. Styrkekram åt dig i din kamp🤗

@Hagman, välkommen hit! Här är du bland vänner som förstår och vill hjälpa.
Jag ser att du varit med tidigare i forumet och nu hittat tillbaka. Bra, nu är du på gång!
Första steget är att be om hjälp och sedan bestämma sig att göra detta. In och skriv här varje dag, läs andra trådar och börja. Tänk inte så långt framåt utan gör. En dag i taget. D-u behöver inte tänka på hur det blir nästa helg, du tänker på att vara nykter idag och sedan imorgon ska du vara nykter den dagen också. när några dagar passerat så tänker du klarare och friskare tankar. I alkoholdimman tänker du bara på nästa glas. Ge dig fan på att klara några dagar till en början, det kan du!! Heja heja!

Rent fysiskt är det inte svårt att vara utan alkohol. Psykologist är det svårare. Är uppväxt med en familj där man drack varje fredag och lördag och när man gick på fest drack man. Även jag. Det tycker jag är svårast.

Jag äter bloförtunnande. Jag dricker alkohol. Vet ej när det kommer att bli för mycket. Det händer att jag ramlar. Det är farligt om jag börjar blöda och inte tar mig upp eller somna så kan det bli farligt för mig. Jag ramlar inte varje gång vet dock inte när det kommer att hända.

@zalkin Att vakna upp nykter en lördag morgon med nedsjunkna axlar, oron är borta och där tankarna återgått till balans, det är en guldkant det!🌟. Livet skiftar verkligen i sinnesstämningar och när man kommer igenom motgångar och motstånd är en skön känsla. Och det positiva i det är att man tar med sig nya erfarenheter som lagras och som man kan använda vid nästa motgång.

Ha en fin söndag!🌟

God morgon @Gåbert. Jag förstår hur du tänker kring räknandet och en dag i taget. Jag är själv novis med 37 dagar men kommer ihåg räknandet första tiden, att det kändes viktigt. Nu glömmer jag att fylla i dagarna i kalendern och tänker inte antal dagar längre. En dag i taget tror jag dock på, har läst en del här och böcker och det dagliga löftet är viktigt, att idag ska jag inte dricka. En dag i taget är mer ett mindset än ett räknande tänker jag. Så sluta räkna och fokusera på ditt löfte varje dag skulle jag säga.

Min oro är att när jag "muckar" så tänker man att nu är det klart, nu är jag botad. Att uppehållet bara är att sätt att lura sig själv att kunna fortsätta dricka efter uppehållet. Jag tänker mycket på det och tills jag inte vet så fortsätter jag, en dag i taget, ett löfte varje dag...

@Silvertärnan Starkt och modigt av dig att kunna vända på ditt liv som du gjort i snart 6 månader!🥳. När man nått 6 månader har man kommit en lång bit på vägen och man får ett större perspektiv på hur det var då och hur det är nu. Att man liksom lever i ett helt annat och nytt liv med ett avstånd från det självdestruktiva beteendet som alkohol innebar. Tänk vilket härligt slut du får på året med jul och nyår och en fin start på 2026.

Bra jobbat! Var stolt över dig själv! Kram❤️

@Tiffii det där känner jag väldigt väl igen. Lärde mig i ung ålder att det inte var någon idé att visa att man blev sårad eller arg för något, för då blev jag bara hånad/förlöjligad eller så fick jag dåligt samvete-snack. Så när jag hon gång på gång gar irriterat mig grön i vuxen ålder, har jag bara svalt det. Tills det till slut rann över, men även då var det ingen respons att få annat än dryga och likgiltiga svar.

@a3519 hej och välkommen.
Jag läser ditt inlägg och upplever det som att du bär på många tunga känslor, som går ett stort stycke bakåt i tiden.
Du skriver att alkohol blivit en dämpningskudde mellan dig och din sambo och jag tror då att alkoholen är ett symtom på något som kanske mer handlar om din relation, och under den, din egen självkänsla.
Det är inte lätt att lyfta frågor om detta och även om sidan här är full av medkännande och stöttande personer, tror jag liksom Gåbert att du skulle må bra också av professionell hjälp.

För mig funkar en dag i taget.
Vakna på morgonen, tänka att idag ska jag inte dricka. Sedan ta samma beslut imorgon. Och dagen efter det och så vidare.
Känslor kommer fram som varit bedövade av alkohol, men det är det som krävs, hur ska man kunna hitta och bearbeta sina sanna känslor och tankar om de göms under ett moln av alkohol?
Eftersom tankar och känslor kan vara svåra att bära, tror jag att hjälp utifrån är bra, för då får man lite perspektiv på saker.
Det finns flera tjänster som erbjuder kontakt via appar och jag har själv fått bra hjälp av en psykolog online.
Det var läskigt i början men hon gav ett otroligt fint och icke-dömande bemötande. Jag tror du skulle kunna våga.

Din egen hälsa är viktigast! Du gör helt rätt. De senaste två åren har jag fått två allvarliga, akuta sjukdomar och det har vänt upp och ner på min världsbild. Andra kanske inte bryr sig om det, för de förstår inte hur det påverkar en. Men jag vet, och jag skulle aldrig riskera hälsan - fysiskt eller psykiskt - för något.
Kämpa! ❤️✊🏻

@a3519 Välkommen hit och tack för att du delar. Intressant och svårt, som så många olika livsöden här. Jag tror att eftersom du uttrycker att du dricker för att döva stark ångest så bör du söka professionell hjälp, även om det finns ett program för självhjälp här.

Dag 22. Många hävdar att man ska ta en dag i taget, och jag har prövat den metoden denna månad, men jag vet inte om det är så bra för mig. Blir lite fixerad vid att räkna dagar, ungefär som pinnar till muck (dvs 30 november). Kanske skulle försöka att inte alls tänka på alkohol och bara leva. Eller så ska jag fortsätta och räkna till sista november och sedan ta ett beslut om att leva utan ett vanligt liv där alkoholen inte är något jag tänker på i vardagslivet, men som jag kanske tillåter mig om jag bjuds på vinprovning eller middag...

@Jasmine Vad glad jag blir av att höra från just dig. 🩷 Jobbigt dock att läsa att du fortfarande har det tufft med alkoholen. Önskar av hela mitt hjärta att du snart kommer att fixa nykterheten. Friheten är värd allt, jag lovar. Men det vet du ju redan.
Be careful out there (om du minns)! 😉
Kram 🩷

@Varafrisk Förstår att det måste finnas en fördel att många runt omkring en vet om vad man gått igenom. Du ÄR modig. 🩷 Får se om jag kommer att berätta så småningom. Det känns mindre läskigt för varje år som går.
Kram 🩷