Hej! Jag har läst. Och läst.
Ser en gemensam nämnare hos er som lyckats på er resa. Nämnaren är; Ni har oftast en partner och vänner. Ni är egentligen inte särskilt ensamma, och just därför skäms ni och känner att ni gör bort er. Jag är nog rätt ensam. Ingen hör av sig till mig, men jag uppskattas på jobb och i mer formella sammanhang. Så ingen lider av mitt drickande. Ingen ser. Ingen bryr sig. Utom jag själv. Jag kan hantera det hela och är inte kliniskt beroende. Men jag har ett behov att bedöva mig i mitt liv. Såsom många här inne gör av olika skäl. Ni har min fulla medkänsla och respekt.
Vet inte om mitt inlägg är adekvat? Men budskapet är; vad gör vi fullt fungerande men ödsligt ensamma människor åt en alkoholkonsumtion som faktiskt inte skadar någon eller gör oss själva till åtlöje?
Utom rädslan att det kanske går överstyr. Då vi inte bara är ekande ensamma utan dessutom alkoholberoende? För de som bara är ensamma brukar man rekommendera att gå med i lite föreningar och höra av sig till folk som man förvisso känner men som själva aldrig hör av sig. För de med alkoholberoende finns det mediciner och program att följa. Och sen kan man förstås få lite gemensamhet på AA möten. Men där är ju inte jag.

@vår2022 Nej, du har inte provocerat, med det kändes mer som att du ville berätta för mig vad jag ska göra/tänka. Och jag är förstående för att du vill dela med dig av tips och kunskaper som du skaffat dig på din väg till nykterheten. Om du vill vara ett stöd så är det fint.

@Andrahalvlek Dopaminsystemet är mer klurigt än så. Det påverkas av många faktorer och beteenden på samma gång. Till exempel kan man lära sitt dopaminsystem att gå igång på prövningar och smärta. Det går lätt att utlösa med fasta eller med exponering av kallt vatten. Det har jag lärt mig genom att prova de grejerna. Hård fysisk och psykisk belastning är något jag gått igång på under livet. Visste bara inte tidigare att det var höjningen av basnivån av dopamin jag gillade. Nu vet jag det.
Alkoholen har under de åren inte varit något stort nummer, eftersom jag gillar att känna mig fokuserad och att anstränga mig. Men tack för att du tog upp det och på så vis gav mig inspiration!

Kommer hem från min morgonpromenad där jag ägnade mig åt en favoritgrej; Vandra medan solen går upp och njuta av skönheten i naturen.
Kom att tänka på dem som måste ha med sig powerbars, vattenflaska och speciella kläder för att gå några kilometer. Såna trygghetsnarkomaner, tänker jag. Tänker på att såna som jag, måste ha varit en enorm tillgång på savannen i början av mänsklighetens historia. Gå igång på fysisk ansträngning och hunger. Fan, vad bra egenskap!
Snart inser jag att jag ju är en likadan trygghetsnarkoman...... Tycka att det är läskigt att vara utan alkohol en längre period. Vad är skillnaden?

Apropå goda råd:
Profeten Hesekiel (gamla testamentet) får en uppenbarelse; Gud matar honom med skriftrullar som Hesekiel med välbehag tuggar i sig "och de smakade som mjölk och honung". Tänk nu om Gud därför försökt proppa in sådär fem skriftrullar till i Hesekiels käft?
Resultatet: Hesekiel hade känt sig skrämd och äcklad och aldrig mer velat ta del av Guds förkunnelse.
Sensmoralen: Du kan inte ge mer än någon kan ta emot!

God Morgon! Väldigt vacker soluppgång idag med.
Tänkte på hur man kan hantera alkoholberoendet och suget. Jag gjorde först så att jag kände mig skamsen och värdelös över mitt drickande de gånger det spårade ur. Sen förlade jag hela paketet utanför mig själv under benämningen Alkoholdjävulen. Alkohol, ångest och sug fick efter ett tag arbetsnamnet Psykopaten. En något mer hanterbar figur. Craig på Youtube kallar det The Evil Clown (who wants you dead). Rätt läskiga typer allihopa.
Har nu insett att det där inte är ett fruktbart sätt att hantera alkoholproblem och sig själv.
Har många gånger djupt analyserat vad jag menar med att prata om mig själv. Vem är själv?? En gång för några år sedan var JAG så trött på MIG SJÄLV, att jag ville ta mig av daga. Jag tänkte JAG orkar inte längre ta hand om MIG SJÄLV. Och då väcktes frågan; vem fasen är själv, som jag är så trött på??
Efter ganska mycket introspektion har jag kommit till en annan tanke;
Den där alkoholdjävulen är nog min egen inre lilla förtvivlade apa. Apflickan som gillar att röja runt, ligga och studsa runt i naturen. Så när apan vill komma loss och bli synlig och verklig, så är ju alkoholen ett fantastiskt universalmedel!! I små doser blir effekten en glad och underhållande lite apa. I större doser blir apan fullkomligt oreglerig och galen.
Jag har bestämt mig för att bli kompis med apan.
Tänker på det Adde skrev till mig; En ensam alkoholist är en farlig alkoholist. Kanske likadant med ensamma apor??

Fördelen med att se att lusten att dricka som att det är den inre lilla apan som tjatar och hoppar runt, är att man ju själv är apskötaren. Man kan ta kloka beslut som gör både apan och en själv nöjd.
Om jag skulle se det hela som att jag förlorat mot en elak clown, en alkoholdjävul eller blivit outsmartad av en psykopat, så är det lätt att slå på sig själv för sin dumhet eller att ställa sig i offerroll.
Genom att se sig själv som den vuxna som tar beslut, men samtidigt gör apan nöjd och lugn är bättre.
Till exempel så fick apan bestämma härom dagen när vi var i butiken; Det blev inte bara mjölk som jag bestämt att köpa, utan en hel kasse med naturgodis, snacks, två sorters god glass och en låda konfekt. Apan fick välja och det var extrapris på många av varorna och jag hade råd. Bra deal!! Tur att apan gärna hänger med på promenader också.

@Denlillamänniskan Bra liknelse! Tänker osökt på min åttamånaders storpudelvalp. Han kan bete sig illa hela tiden om jag tillåter honom. Istället för att tillrättavisa honom försöker jag förekomma - så att han gör rätt saker. I det ingår kompostgaller och stängda dörrar, glasögon på oåterkomligt ställe etc. Du behöver en sådan plan för din inre apa!

Kram 🐘

@Andrahalvlek Jo, jag tackar jag för hundar i slyngelåldern. En hundägare berättade att han hade lust att "skjuta sig själv och hunden" varje dag under en period. Hoppas din hund lugnar ned sig så småningom, så att du får ha glasögonen ifred! Om man bara lär dem vad ett nej är, och är en kul person att hänga med så går det oftast riktigt bra. Ungefär som med apor, alltså ;)

Varit uppe tidigt som vanligt. Haft lite fysiskt pyssel utomhus och gick sedan en sväng med hunden.
Har igår kväll ytterligare informerat mig om beroende och dopamin, eftersom jag gillar att lära mig saker om människan och hjärnan. Försöker sedan koppla ihop det med mig själv så att det inte bara stannar vid ord, utan också blir en förankrad handling av det hela.
Blev klar över att jag dricker för att stärka och förbättra ett redan pågående dopaminpåslag. Så drömläget för en dryckeskväll är följande; Först fysisk aktivitet och/eller göra nytta. Nöjd och tillfreds gör jag sen en god middag och spar där inte på fina råvaror och vacker presentation. Till det hela goda drycker (alkoholhaltiga såklart).
Nästa dag vaknar jag avslagen och med obehag i kropp och själ. Men det gillar jag ju också!! Då är jag sträng mot mig själv; inget softande i soffan utan GÖRA NYTTA och ANSTRÄNGA sig. Det enda jag inte gör är att meditera, för det fungerar inte så bra när man är degig i huvudet. Har under hösten tänkt mig som jag helt enkelt måste "böta" för varje dryckestillfälle. Sen tar det minst en nykter dag, oftast tre, innan jag är i balans igen. När jag känner mig kompetent och tillfreds med tillvaron så är det dags igen!!
Jag förflyttar mig alltså ständigt mellan lycka och lidande och verkar gilla att guppa upp och ned. Lärde mig av gårdagens information att det är så hjärnan fungerar. Minsta lilla lyckopåslag följs av en dipp. Man har trevligt och pratar med folk, på väg hem infinner sig ett lätt vemod. Man äter en glass eller tar en smörgås.... Jaha? Dags för en lätt förnimbar melankoli en stund därefter. Dricker man vin är det likadant; Två glas och dopaminet surrar behagligt i hjärnan. Varför inte ett glas till? Sen är man så dum i huvudet så man bara vill ha ett till....en skvätt till.... Äsch varför inte ett litet glas till? Tills man är smått radiostyrd och tippar i säng. Duktigt som fan att tvätta ansiktet och borsta tänderna också. Ställa undan vinglaset för att slippa se det på morgonen. Det är väl därför jag aldrig lockats av återställare? För jag vill ju genomlida morgondagens plåga, känna att livet lyfter igen. Mitt på dagen säger man till sig själv; Ja, nu vänder det uppåt igen. Bara stånga sig vidare!! Och när du uppnått något eller är nöjd då kan du fira igen!
När jag var ute och gick och fick den insikten, stod livet helt plötsligt stilla. Jaha. Nu återstår tomheten. Jag dricker när jag är glad, för att bli gladare. För att sedan njuta av smärta och olycka....
Det var en insikt som gav total tomhet. Jag kunde inte ens famla efter något trösterikt. Det enda som föll mig in var Zenmunken Masunos favoritord; -I tomheten finns många möjligheter.
Men jag var så paralyserad att jag tyckte hela frasen var som en enda ödslig tomhet. För de av er som är bevandrade inom det buddistiska filosofiska systemet kan det beskrivas som att jag plötsligt stirrade in i såheten och sögs upp av den. Upplösning av jaget där känslor och tankar bara passerar förbi som moln. Stillheternas stillhet.
Ingen glädje i nykterheten. Ingen stolthet. Ingen strävan. Bara total känsla av tomhet.

Jag som inte dricker alkohol(bara små mängder) men ändå har en beroendehjärna,i mitt fall medberoennde och arbetsmarkomani känner igen mig.

Avsaknaden av kickar och det hål man kan känna att man faller ner i.
Att vara i det är tungt men var för mig en väg till tillfrisknande.

Alla vi som skriver härinne har vår egen väg,ibland spikrak men för det mesta väldigt krokig.

Jag säger som det läses på alanonmöten.
Ta till dig det du tycker om och låt resten vara.
Alla bär vi vårt eget ok och måste hitta vår egen väg.
Det enda vi kan göra härinne som ibland hjälper någon annan är att berätta vår egen historia.
Pyttesteg,myrsteg och ibland jättekliv sån var min resa.
Först mot en allt mörkare plats när jag släppte taget,men sen en sakta återhämtning på en ny stig som passade mig.
Jag och många med mig har varit i liknande situation som din.
Det kommer förhoppningsvis att lätta för dig.

@Denlillamänniskan Annie Grace säger bland annat: ”Alkoholen tar ifrån oss förmågan att känna glädje i vardagen.”

Själv är jag mer grundglad, grundnöjd som nykter men kan också bli så sprallig att jag mentalt gör hoppsasteg. Så till den grad att jag ofta tänkt: ” Hmm, har jag fått i mig någon alkohol av misstag?” Det har jag inte.

Som nynykter kände jag mig också låg, och förbannat trött. Märkte en tydlig vändning i måendet efter 2-3 månader. Tålamod. Det är inte vår bästa gren, men allt man övar på blir man bättre på.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Tack för uppmuntran
Läste igenom min gamla tråd från 2019. Livet vände tyvärr inte mot det bättre.
Jag har sagt upp kontakten med min mor. Min bästa kompis slutade höra av sig och nu har jag inte sett henne på några år. Min exman ville ta upp en relation igen, men det blev bara dåligt och sedan dumpade han mig och gick vidare med nya kvinnor. Vi har haft fortsatt kontakt då han tar hand om hunden medan jag jobbar, men jag har mått jättedåligt varje gång jag hämtat eller lämnat hunden.
Jag har tappat mitt hopp och självförtroende. Jag har försökt kämpa vidare i livet men inte lyckats. Till slut har jag insett att alkoholen varit en stor anledning till att det gått som det gått. Jag har liksom gradvis sjunkit in i ensamhet och alkoholproblem. Hållit folk ifrån mig. Dragit mig undan och stött bort. Inte velat att någon ser mitt mörker, men ändå längtat efter medkänsla och tröst.
Min stora skräck har alltid varit att hamna där jag är nu. Men nu är jag i mörka hålan.
Jag är iallafall glad för att jag har mina yttre förmågor intakta. Jag har ett fint hem som är välstädat, jag har bra kontakt med mina barn. Jag har ett jobb där jag känner mig uppskattad.
Att skriva här känns tudelat; Jag ställer ut mig själv i ett tittskåp. Vet inte hur du som läser tänker:
-Åh, vad skönt att jag inte har det som hon. (Jag gläder mig att de finns de som lyckats bättre än jag).
- Om hon bara kunde göra som jag säger, så skulle hon inte behöva vältra sig i självömkan. (Ja, varför är jag så barnsligt trotsig och vill gå min egen väg ?)
- Nej, usch!! Kan hon inte bara hålla käften istället för att skriva om sitt elände? (Jo, tanken har faktiskt slagit mig)