av nilssonnilsson

nilssonnilsson
tis, 2026-01-13 - 15:55

I fyra års tid har min sambo druckit nästan varje dag. Det har sällan gått två dagar utan. Undantaget är fyra månader förra nyår till påsk då erkände det för mig. Det var bland de fyra bästa månaderna sedan vi träffades för 7 år sedan. Han slutade tvärt då, men började igen till jul. Skulle bara dricka öl för det var bara (??) spriten som var problemet. Men det stannade såklart inte där. Utan det blev både vin och sprit till slut.
Han säger att han inte har problem. Att det är normalt att dricka en eller två öl varje dag. Vissa dagar är det bara det. Men oftast något glas vin eller en grogg. Jag vägen boxen varje morgonen, räknar ölen, antecknar det samt hur hans humör har varit dagen innan. Fick en käftsmäll denna veckan när jag insåg hur konsekvent han dricker. Vissa dagar försöker han att inte dricka, men då märker jag att det blir jobbigt för honom. Han säger att han inte dricker. Alltså ljuger han.
Jag har aldrig antecknat såhär, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Men jag tror att jag har insett hur illa detta är. Under så många års tid har han vänt allt och fått mig att låta helt galen. Jag är på tå hela tiden och inser att jag alltid är nervös kör jag åker hem. Och det värsta av allt är våra barn, våra älskade små barn. Han har aldrig varit fysisk mot oss, och han blir inte odrägligt full. Men så fruktansvärt otrevlig, noll tålamod gentemot barnen så det är ofta ofta han skriker på dem på ett sätt som inte alls är ok. Jag är rädd att socialen tar barnen om detta kommer fram och om jag då valt stanna hos honom. Det är min största rädsla.
Trots att jag vet att det är fel, så ifrågasätter jag mig själv ändå. ”Han har kanske rätt, 3 öl och tre glas vin varje dag är ok” jag har bett hans föräldrar om hjälp, de tog emot all vår sprit när jag gömde dem och har pratat med honom. Men några månader senare erbjöd de honom en GT.
Jag känner mig enormt hjälplös, och ensam, fruktansvärd ångest gentemot barnen. Min mamma tipsade om denna sidan. Jag lider med alla när jag läser hur alla har det, men finner någon tröst i att jag inte är ensam. Hoppas kunna hitta lite styrka här.
Tack!

Rike
tis, 2026-01-13 - 16:54

Men du detta är ju väldigt allvarligt. Du måste söka professionellt stöd för att du och barnen ska komma ur detta.
Socialen kan ställa krav på dig att du som frisk om än medberoende ska skydda barnen men tänker att det då bara är att följa deras direktiv och flytta.
Om de gör det är det för barnens säkerhet.

Jag föreslår att du förekommer orosanmälan och kontaktar soc eller vården för omgående hjälp och stöd.
Du kommer att behöva det och förtjänar det - du har rätt till ett bra liv ♥️
Bra att din mamma stöttar 🤗