av diris

diris
ons, 2026-02-11 - 17:27

I förra veckan ringde soc sambon för att han dotter lagt orosanmälan på honom pga drickat.. jag har varit för feg pga konsekvenserna som
Komma skall… jag har dock vetat om, inte sagt nåt men nu kommer ju det upp till ytan. Sambon känner sig kränkt, känner sig anklagad, känner att de han har som närmast har ”förrått honom”… han har druckit varje dag i de år vi träffats snart 4..egenföretagare och kan bestämma tider själv vilket blir ibland, inget jobb eller jobba endast eftermiddagen…idag är 4:e nyktra dagen, aggressionen kommer, och det är jag som får ta den…är han i förnekelse? Eller är det en annan som förstorar upp? Han säger att han inte behöver dricka, men ändå har han alltid druckit för han vill ”slappna av”..
I vilka olika steg tar dessa förnekelserna? Ska jag stå ut med att han just nu är arg på mig? En psykolog skulle ringa honom och prata, jag antar att han måste gå behandling pga att barnen sagt att han dricker.. kan han neka?

Rike
ons, 2026-02-11 - 18:57

Bra med orosanmälan! Så starkt gjort. Soc kan ställa krav på föräldrar och om man inte deltar kan lämpligheten ytterligare ifrågasättas.

Men nej du ska inte acceptera att vara ”slagpåse” för hans fel och ilska över att bli avslöjad o konfronterad.
Egoismen i att som förälder tänka på sig själv istället för barnet, visar han tydligt. Inte bra alls..

Vill du fortsätta leva med honom eller hur går dina tankar? Barnens uppväxt o trygghet fri från missbruk i det egna hemmet är inget att diskutera särskilt som de är i beroendeställning, det är ett måste, men DU är också viktig!!!

Åsa M
sön, 2026-02-15 - 21:53

Ilskan är också ett tecken på något. Det är mycket skam i den här sjukdomen. Klart han vet att han dricker för mycket och ofta. Klart det hade varit lättare för honom om alla spelade med.

Bra gjort av dottern att anmäla. Nu är det upp till honom att se sig själv i spegeln och förstå vad han själv behöver göra för att behålla sin familj och sin relation.

diris
sön, 2026-02-15 - 22:12

En veckas nykterhet idag…under de 4 år vi varit ett par har han aldrig varit utan alkohol så här länge… fortfarande lägger han över mycket på mig…att han ” inte får göra som han vill i sitt eget hem”, att han inte känner av abstinens eller sug…att han är sur för han ska ju få dricka öl/vin om han tycker det är gott…
Jag går och velar om jag orkar stanna kvar om det är denna personen han blir utan alkohol…
Jag ska prata med soc imorgon…
Jag vill att han ska in på behandling, eda sättet tror ja att få bukt med hans självcentrering och ego som just nu är mycket stort…alla är ju ute efter honom, och elaka samt dömande…

SensibleFlounder
sön, 2026-02-15 - 23:23

@diris Det är HAN och enbart HAN som kan ta ansvar för hur han vill ha /leva sitt liv.
Har gått igenom två förhållanden som medberoende. Vi-oftast kvinnor-täcker upp fasaden, vi tar skit, lappar o lagar o tassar på tå för vredesutbrotten. Stanna inte för er ert barns skull-snälla🙏🏻 Sök stödjande samtal på beroendemottagningen för de hjälper oss som försöker leva ett liv med dessa män För ditt barns skull ❣️

SensibleFlounder
sön, 2026-02-15 - 23:33

@diris Fantastiskt gjort av din dotter! Barn kan vara hjärntvätts liknande lojala, obeslutsamma att
”gola” och inte minst leva i villfarelsen att en dysfunktionell förälder är normalläge, ”man vet ju inget annat”.
Önskar er ALL framgång i er väg framåt och ”ura” hans livsval.

diris
mån, 2026-02-16 - 19:53

Idag kom nästa samtal från soc, min pojk blev orosanmälan, troligtvis pga att sambon ändå erkände för soc att han drack nog för mycket…
Detta ledde till att sambon är rasande, på mig, på sin dotter och att vi dragit igång denna skiten.. han ser inte sin del alls i detta, och ser inte sig själv som en alkoholist… jag förstår att han är i förnekelse samt att han abstinens efter en vecka utan alkohol…
Jag börjar fundera på om orkar jag detta…pallar jag…jag har varit en möjliggörande, samt medberoende, trott att min kärlek till honom såklart ska få honom att lyssna och sluta dricka…
Förstår att han är inte alls där i erkännandet…han ser det endast som att vi haft problem med att han dricker. Han själv har inte haft problem…
Jag trodde aldrig att en människa kunde bli så här arg pga att han inte får dricka…
Men jag förstår att jag har satt hårt mot hårt IOM orosanmälan och han är inte redo att erkänna..

Azalea
mån, 2026-02-16 - 22:26

Känner igen alla dina känslor då jag själv varit i den situationen du är nu.
Det tog väldigt lång tid, flera år, men till slut orosanmälde båda jag, sonen och hans syster. Jösses vilket liv det blev första gången och inte bättre gångerna efter.
Men det är det rätta att göra .
Ansvaret ligger helt hos honom för den situation han hamnat i och förhoppningsvis kan det leda till ett uppvaknande där han kan söka och ta hjälpen som finns.
Ta hand om dig och dina barn, tillsammans är ni starka

diris
fre, 2026-03-06 - 09:14

Även om de slutar dricka, håller uppe och ”biter ihop” finns fortfarande de här egoistiska tankarna kvar?
Jag kan ärligt sakna den min sambo va när han drack varje dag.. den han är nu är en självisk offerkofta som lägger allt på mig kring att han aldrig mer kommer kunna dricka utan att de ska bli blickar mm.
Jag ser ju även att de är en skam som ligger i grunden, men när en vuxen människa lägger sitt eget ego över barnens, men kan ändå förstå om jag säger ”om din dotter hade druckit varje dag i flera år, hade du inte blivit orolig då” de kan han se och förstå, men inte hans eget agerande..
Igår blev det ett stort bråk pga att jag är så trött på att få ta all skit när han blir arg, det är inte mitt fel att barnen vill ha en nykter pappa…hur länge orkar man, och ska man ens behöva ta detta när han inte förstår att det han gör nu är psykiskt misshandel mot mig…

november25
fre, 2026-03-06 - 11:32

@diris Det låter väldigt tufft och i längden säkert outhärdligt att leva så. Den andre måste ju kunna ta ansvar för att man ska kunna ha en vettig relation på sikt.
Psykisk misshandel ska du inte behöva utsättas för.

Men vad är planen, ska han gå någon behandling eller samtalsterapi?
Tänker att det kanske är där nyckeln ligger till mer förståelse för det egna beteendet och hur det har påverkat andra. Det kommer kanske ta lite tid också?

Om han absolut motsätter sig behandling kanske du kan sätta en tid som du kan tänka dig att stå ut med det som det är nu, tex en månad eller hur mycket som kan vara rimligt, och har det inte ändrats innan dess så kanske relationen är ett sjunkande skepp?

En annan variant är ju att faktiskt flytta ut för en tid, så att han får reflektera på egen hand. När han blir ensam förstår han kanske på ett annat sätt att ingen "tvingar" honom att bli nykter, utan livet är helt enkelt ganska sorgligt som han håller på. Fattar ju att det är jättesvårt rent praktiskt med boende och barn osv osv. (Men jag har ju möjligheten att kunna göra så eftersom det bara är vi och jag har mitt boende.)

Har du anhörigstöd? 🙏

Åsa M
fre, 2026-03-06 - 18:48

@diris ibland är det så att man inte når fram. Mitt ex ville aldrig riktigt förstå varför hans vuxna barn valde att bosätta sig på andra sidan stan från där han bor. Alla andra i hans familj förstår varför...