av Markus86

fooliehutten
mån, 2026-03-16 - 19:49

@Markus86, vilket elände du har. Du kanske borde börja planera för ett liv utan plågoanden? Har du fotat, filmat eller dokumenterat hennes utbrott mot dig? Vet inte hur lätt det är för dig att göra det, men det är alltid bra att ha stöd att visa upp. Din plågoande beter sig som en psykopat och de har en otrolig förmåga att dupera omgivningen och förvränga verkligheten till sin fördel. Det kan bli knepigt när ord står mot ord. Sen kanske du också kan öppna upp och berätta för någon du har förtroende för. Du är nog inte ensam om att ha sett eller drabbas av hennes galenskap. Men så länge du ”skyddar” hemmet har hon kontroll över dig. Öppnar du upp porten på vid gavel och visar upp trollet i dagsljuset så ska du se att det spricker och tappar makten över dig. Hoppas du hittar kraft och stöd att kriga för dig och barnen! All omtanke till dig i din kamp🫶

Rike
mån, 2026-03-16 - 19:49

@Markus86
Ok - du o barnet kanske kan sova hos honom i natt eller om han får med sig henne?
Så du får andas ut lite.

Men det kommer ändå behövas stöd framåt, så ring o prata lite lugnt med dem imorgon - om det inte blir akut ikväll/natt.

has
mån, 2026-03-16 - 22:24

@Markus86 känner din desperation 💔

Du har redan börjat ta stegen för att göra något åt situationen, det är verkligen starkt och helt rätt.

Jag instämmer i det @Rike skriver: polisen kommer för att hjälpa, jag har också behövt ringa dem vid ett tillfälle och de var helt fantastiska. Lugna och trygga.

Ingen skulle orka leva som du/ni gör nu och ingen ska behöva göra det.

En av mina barndomsvänner var gravt alkoholiserad under många år och när jag träffade honom efter han blivit nykter och frågade vad som hjälpt honom var svaret: att folk tog avstånd.

Så även om ett agerande i första hand handlar om att du och barnen ska få en trygg och dräglig tillvaro så kan det också vara det bästa du kan göra för din partner.

För vissa kan det bli ett uppvaknande, för andra inte.

Din känsla av att inte stå ut längre är helt adekvat.

Skickar styrka❤️

Markus86
mån, 2026-03-16 - 22:34

Tackar så mycket allihopa för ert stöd, nu barnen sover och ska börja våra samtal med hennes bror, jag ska vara rak om det händer bara en gång till jag ringer polisen, hennes familj måste veta det jag vill inte bära några skulder för det. Återkommer så fortjag kan. Ni är underbara.

Rike
mån, 2026-03-16 - 22:43

@Markus86
Sannolikheten att det händer igen - om hon inte läggs in på rehab t ex- är mycket stor .

Ps berättade för släkt osv bla om polisen. Ingen höll det emot mig. Och är det dessutom små barn inblandade så stöttar varje sund människa att man tar hjälp.

Rike
mån, 2026-03-16 - 22:45

Och som ovan skrivet, för journal o ta foto även av ett rivmärke.

Det som kan hjälpa är att tänka på vad barnen själva kommer att säga, hur de kommer att påverkas, som vuxna.
Ofta lättare o mer självklart att göra det som krävs för dem, än för sig själv.

Vitvargen
ons, 2026-03-18 - 10:24

@Markus86, hur går det? Jag läser här varje dag, din berättelse berörde mig djupt men visste inte vad jag skulle kunna säga för att hjälpa. Tack och lov har du fått bra råd och medkänsla från andra medlemmar här.

Nu efter några dagar så har det faktiskt flutit upp någonting jag paketerat in väldigt väl längst in i minnets mörkaste garderober. Efter att mitt första barn föddes för många decennier sedan så drabbades hennes mor av svår bipolär sjukdom. Det var ett elände både i de depressiva faserna och i de maniska. I de depressiva faserna var det otaliga suicidförsök med akutinsatser, ambulans osv, svårhanterligt såklart för oss båda. I de maniska blev det ofta våldsamt, hon blev som en bångstyrig tonåring och var ute och rumlade med alkohol och diverse lösa bekantskaper. Hon kunde bli mycket aggressiv mot mig ungefär som du beskriver, typ som en psykopatisk vildkatt. Bokstavligen livsfarlig. Jag fick vid något tillfälle tillgripa våld för att hindra henne och anhanget att ta med sig vårt barn som låg och sov i vaggan, grannarna ringde polisen och det blev en del uppståndelse såklart. Men barnet var skyddat fysiskt i alla fall.

Jag ser litet av liknade situation för dig, du är i en väldigt utsatt situation där du ska hantera både din egen säkerhet och ditt (dina?) barns. Barn måste ha lugn och ro omkring sig, alltid, och det måste du också ha. Sjukdomsinsikten finns inte i de maniska faserna, alkohol/droger får alla spärrar att släppa och det blir extremt svårt att hantera som närstående. Kommer inte ihåg alla detaljer men socialtjänst gav begränsat stöd, barnets mor blev inlagd på psyket under perioder och fick flytta till egen lägenhet. Över åren som gick blev den bipolära sjukdomen mera stabil via medicinering, och barnet fick träffa sin mor när det var lämpligt. Alla har det bra idag inklusive hennes mor.

Tror och hoppas att man som far har betydligt bättre stöd idag än vad som fanns när det begav sig i mitt fall på 80-90-talet, men du måste ta kontakt med vad som finns så du kan få vägledning. Det går ju inte för någon utomstående att ställa diagnos på en berättelse men jag tycker inte du ska utesluta att det finns en allvarlig underliggande psykisk sjukdom med i bilden här, och finns ingen sjukdomsinsikt så är det svårt att få igång en förändring. Som alla säger: dokumentera precis allt, du behöver dessa evidens när du med hjälp av andra drar igång åtgärder som måste ske så fort som möjligt. Personer med dessa personlighetsstörningar är extremt skickliga på att förvrida verklighetsuppfattningen inte bara hos närstående utan även hos vårdpersonal och alla andra runt situationen.

Varmt lycka till och berätta hur det går med allt!

Vitvargen
ons, 2026-03-18 - 14:01

PS. Läste första inlägget igen och ser att det är barn i plural som är inblandat i situationen (går inte att editera inlägg här). All styrka till dig i att driva igenom de radikala förändringar som måste ske med stöd av kloka och kraftfulla medhjälpare!