Tycker det är himla intressant att läsa på här och har mer och mer börjat fundera på det här med medberoende och normalisering av alkohol i samhället. Att ursäkta andras beteende och deras samt sin egen relation till alkohol. Jag funderar om man är mer benägen att göra det ifall man själv också har problem. Exempelvis hade ett av mina ex otroligt besvär med alkohol. Jag såg det, många såg det, men inte riktigt han själv. Han blev verkligen som förbytt och en demon tog över. Han kunde slåss, slå i väggar, slå totalt oskyldiga oprovocerat, bete sig helt omdömeslöst och sket fullständigt i vem han sårade. Han blev svart i blicken. Trots det försökte jag hjälpa honom och liksom ursäkta hans beteende inför andra, och jag funderar ofta på varför jag gjorde det då jag vet hur åt helvete det var. Jag ville rädda honom och tyckte lite synd om han på något vis.
Jag tänker om man själv har upplevelse hur alkoholen är som en demon som förändrar en, riskerar vi också att acceptera andras demoner? Jag tänker också överlag i samhället med debatten som var kring Anders Borg, det är ju skrämmande att så många påstår sig "varit där" och därför ska man inte vara så hård mot honom. Men kan vi rättfärdiga sånt vi gör överhuvudtaget på fyllan bara för vi inte kan hantera alkohol och ev inte minns vad som hänt? Och vart går gränsen? För exemplet Borg där man sexuellt trakasserat kvinnor, kallat de för horor och hotat folk, är inte det helt enkelt lagbrott som inte ska ses som nåt mindre bara för han var full?
Jag är så delad i det hela, för å ena sidan har jag förståelse för hur jävla personlighetsförändrad och demonlik man kan bli på fyllan pga egna erfarenheter, och att man kan få minnesluckor. Å andra sidan tycker jag samhället överlag har för hög acceptansnivå för alkohol och dess konsekvenser, och att folk håller varann om ryggen i drickandet för mycket. Man normaliserar att dricka sig full. Varför är det lättare att uppmuntra att strunta i vad alkoholen kan göra med oss än att faktiskt ta ansvar för att ändra sitt drickande?