Vuxet barn dr Jekyll and mr Hyde
Min mamma och jag levde under många år under min pappas kontroll med framför allt psykisk misshandel. När han blev full tog han ut sin ilska och besvikelse över oss. Mina föräldrar är separerade sen många år, men har trots det fortsatt en vänskapsrelation som stundvis är trevlig och varm, men i perioder väldigt destruktiv (beroende på om han är i en drickarperiod eller inte). Senaste veckorna har min mamma blivit sjuk och han har börjat ringa henne under sena kvällar och nätter när han är full och upprörd över att hon inte tar kontakt med honom (även när hon låg på sjukhus). Har gått emot det jag gjort tidigare och ringt upp och ifrågasatt honom tidigt morgonen efter ett sånt samtal. Han blev arg men erkände efter mycket om och men att det var fel, men fortsätter terrorisera henne. Hon har gått med på att blockera hans nummer kväll/natt. Vad mer kan vi göra?
Hon bor nära honom, men inte inom gränsen för att han kan ta sig dit onykter. Men vi båda är ändå rädda för det och lider av ptsd.
Min halvbror och hans familj bor ännu närmare honom och är i beroendeställning och vågar därför inte sätta gränser eller träffas utan hans insyn/kontroll. Vill inte ge upp kontakten med mina släktingar men ibland känns det som enda utvägen tills den dag min pappa inte finns mer. Livet "på andra sidan" av det akuta medberoendet är otroligt harmoniskt och fint, men det smärtar mig enormt att delar av min familj står kvar och får ta hans smällar, troligtvis även dom som var menade för mig och min mamma eftersom att han är så arg för att han inte har kontroll längre. Känslan av skuld och ansvar är tung trots att jag vet att den inte är min och att jag önskar så starkt att det vore annorlunda.
- Logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
@Nor.Li Ditt inlägg berörde…
@Nor.Li
Ditt inlägg berörde mig mycket.
Det låter som er pappa har ett grepp runt hela familjen och så ska ni inte behöva ha det.
Det där tuffa valet man ibland behöver göra men som innebär att man behöver säga adjö är inte lätta. Någonstans går gränsen för vad som är ok och det din pappa gör är brottsligt. Din mamma ska inte behöva vara rädd i sitt egna hem.
Sök upp en kvinnojour med henne för stöttning?
Var rädd om dig.
@Snödroppen ja en kvinnojour…
@Snödroppen ja en kvinnojour kanske skulle kunna hjälpa oss att veta hur vi ska agera. Min mamma blockerade honom helt från sin telefon i ca en vecka men tog sedan bort blockeringen för att hon är rädd att om hon inte svarar så kommer han komma till henne och göra henne illa. Vi känner oss ganska maktlösa i situationen, men har börjat prata om det som händer och har ett par hjälpande personer som finns i närområdet. Tack för dina varma ord och lite verklighetsförankring mitt i virrvarret av tankar och känslor.
@Nor.Li ❤️
@Nor.Li
❤️
Kan inte sova pga oro inför…
Kan inte sova pga oro inför att behöva ringa min pappa på hans födelsedag som kommer snart. Slits mellan att känna mig tvungen att ringa "han är ändå min pappa" ekar i huvudet och en stark magkänsla av "jag vill inte". Samt en stor rädsla för att göra honom upprörd och elda på hans aggression och destruktiva beteenden mot sig själv och mina närstående. Ikväll känns det hopplöst. Vad jag än gör så gör det ont och hur jag än försöker vrida på det så ser jag ingen ljusning i relationen till honom. Pratade för ett tag sen med en nära vän som sa "men du behöver ju inte honom, du är ju vuxen nu". Frågade "behöver inte du din pappa?" Då var svaret självklart att jo, det behövde personen. Det är sorgligt att det där behovet aldrig försvinner, trots allt skit och trots att man blir äldre. Men den värme och omtanke jag behöver kommer jag aldrig kunna få från min pappa och den slutsatsen verkar aldrig riktigt sluta göra ont. Tänker på alla som har pappor som gått bort. Att jag ändå har en pappa, borde känna någon slags tacksamhet och känsla av att det går att reda ut problemen med tiden. "Finns det liv så finns det hopp" osv. Men hur mycket kan man egentligen förlåta? Och att förlåta någon som fortsätter behandla ens mamma och andra illa än, det är ju omöjligt till slut när nykterheten aldrig varit beständig. Känner mig fast i det här.
@Nor.Li Fy så tufft du har…
@Nor.Li Fy så tufft du har det. Samtidigt som relationen till din pappa är viktig för dig som idé, att ha en pappa, så orsakar relationen dig bara smärta och sorg. Du skriver att du inte kan sova pga oro, och du har skrivit tidigare att du lider av PTSD. Har du fått hjälp för detta, att bearbeta det du varit med om och få verktyg för att hantera oron? Jag håller också med om att en kvinnojour kan vara ett bra bollplank givet att han fortfarande behandlar er illa, har du tagit någon sådan kontakt? Jag känner så mycket med dig när jag läser, du förtjänar verkligen att få bra stöd för att må bättre.
Hej @Kristoffer. Jag har…
Hej @Kristoffer. Jag har fått hjälp periodvis när jag var runt 20 år ä. Fick samtalskontakt med psykolog med kbt-inriktning och en kurator på alkoholmottagning. Jag och min mamma ska få komma och prata med någon på kvinnojour tillsammans men just nu är det kö. Tycker att det är svårt att hitta rätt kontakt som har erfarenhet av våld i nära relationer och komplext trauma. Har du några tankar kring vart jag kan vända mig? (28 år i Östergötland).
Fint att höra att ni fått…
Fint att höra att ni fått kontakt med en kvinnojour och ska få komma och prata med dem. När det gäller hänvisning till var du kan vända dig låter det som att du skulle kunna vara hjälpt av traumabehandling. Som jag förstår det du skriver har du ingen pågående vårdkontakt kring ditt psykiska mående, i så fall kan nästa steg vara att ta kontakt med din husläkare/vårdcentral som kan remittera vidare om de inte har traumabehandling där. Ett annat alternativ är att se om det finns en psykiatrisk öppenvårdsmottagning i din stad, och i så fall ringa direkt dit och se vad de har att erbjuda.
@Nor.Li Så fint att ni fått…
@Nor.Li
Så fint att ni fått kontakt med en kvinnojour.
Jag tog kontakt med min vårdcentral och har gått traumabehandling hos en psykolog där.
Ett tips är att ringa runt lite till olika kvinnojourer för att få tips och vägledning, det har jag gjort.
Kvinnojourer erbjuder ofta samtal också, de flesta som upplevt våld i nära relation har ofta trauma.
Även kommunen erbjuder stöd och samtal för våldsutsatta.
@Snödroppen @Kristoffer tack…
@Snödroppen @Kristoffer tack för tips och hjälp! Vi har fått samtalstid 18/10. Börjar där och ser om det blir hjälpsamt (i annat fall har jag via er fått fler vägar att gå).
@Nor.Li Så fint att höra 🙏,…
@Nor.Li
Så fint att höra 🙏, blev så glad när jag läste detta.
Hoppas du fortsätter skriva här.
Kram
@Nor.Li Jättefint att höra…
@Nor.Li Jättefint att höra att dina ansträngningar ger resultat och att ni ska få prata med någon. Hoppas att det blir så hjälpsamt som ni hoppas, skriv gärna och berätta här om hur det går om du vill/orkar det!
Känner mig som i en…
Känner mig som i en emotionell rävsax. Förhoppningsvis kommer det kännas lite bättre efter samtal nästa vecka på kvinnojouren. Vågar inte längre åka och sova över hemma hos min mamma för att det väcker så mycket ångest och ptsd av bara tanken på att min pappa skulle kunna komma dit. Båda är rädda och känner någon slags "lugnet före stormen ". Varför är det så tyst från honom? Vad försiggår i hans huvud just nu när det börjar gå upp för honom att vi tagit avstånd? Att han bara skulle backa och släppa taget efter så många års kontroll känns overkligt. Vakumet och tystnaden känns som en tickande bomb och inuti mig är det allt annat än tyst. Förväntansångest och oro för någon slags hämd för att vi inte gått som på äggskal, ifrågasatt och tagit avstånd.
Min mamma blir sårad över att jag inte vill vara hos henne över natt, eftersom att vi bor en längre bit från varandra. Ger dåligt samvete för att hon ska behöva vara där själv jämt, när jag inte ens orkar sova över ibland. Men hon måste inte, hon har möjlighet att flytta. Då tycker hon att jag tvingar henne hemifrån, men jag accepterar att hon vill bo kvar. Jag orkar bara inte längre. Jag vill inte vara rädd mer.
Motiverar mig själv med att jag vill vara en trygg och kärleksfull förälder. Måste ta hand om mig för att kunna ge min son det bästa. Det ligger närmare till hands än att se till att skydda mig själv just nu. Får jobba på att känna värde i att må bra för mig också.
@Nor.Li Jag känner så med…
@Nor.Li
Jag känner så med dig. Det är våld det handlar om.
Jag tycker du gör rätt i att inte sova hos din mamma, din mamma behöver ta steget själv och klokt att du väljer att inte utsätta dig för ångest och förvärra din PTSD.
Kram och hoppas du känner att du får bra hjälp på samtalet.
Det är starkt och klokt av dig att du väljer att ta hand om dig också för din sons skull.
Bryta den kedjan av våld och psykisk makt din pappa har över er.
@Snödroppen kram till dig…
@Snödroppen kram till dig med som peppar och stöttar så mycket. Det är hemskt att inse vilken stress och rädsla jag levt med så många år. Hoppats på förändring och byggt upp tillit som raserats om igen. Hittat mycket hjälp i en podd som heter epilogen podcast av Mia Makila. Kanske är det någon som läser som kan hitta lite guldkorn där. Om läkningsprocessen efter missbehandling som hon kallar det.
Så kom samtalet på…
Så kom samtalet på kvinnojouren. Fantastisk stödperson, varm och kunnig. Gick dit med min mamma och det blev ett bra samtal där vi fick prata ut och bolla tankarna med någon som förstod.
Har inte riktigt kunnat samla mina tankar efteråt. Bara faktumet att vi behövt stöd på en kvinnojour på grund av min pappas beteende är svårt efter så många år av medberoende och förminskade av den farliga situation vi befunnit oss i. Skam, tystnad och mask på/fasad upp.
Stödpersonen skulle via kollegor hitta förslag på rekommenderad traumateraput till mig. Någon som är kunnig inom missbruk/anhörigvård. Det känns hoppfullt. Har ett gäng dagböcker från den värsta tiden när jag var 11-19 som jag inte vågat läsa, kanske kan jag våga med stöd. Har förträngt mycket och vissa delar känns utraderade ut minnet, därför är det läskigt att rota. Samtidigt känns mina minnen ibland som drömmar, nåt som inte hänt mig. Tror det kan vara viktigt att äga sin historia för att gå framåt. Det har mer eller mindre känts som att mitt liv är en flykt sen vi flyttade i min tidiga tonår. Sen följde många egna flyttar, utbildningar och jobbyten. Någon slags trygghet i att vara rotlös och på väg. Längtar efter att hitta någon slags lugn och ro. Vara förankrad i mig själv till slut.
Märkte också att jag blev tårögd på samtalet av en så enkel och självklar sak som stödpersonen sa "Det är inte ditt fel att du blivit utsatt för våld. Det val han gjort är inte ditt ansvar". Tror jag behöver hjälp med att inse det på ett emotionellt plan. Så glasklart att det nästan är provocerande intellektuellt men inte i hjärtat. Där är jag fortfarande kvar i någon slags sekundär skuld och skam över att min pappa är kapabel till att behandla mig och andra så illa.
@Nor.Li Jag är så glad för…
@Nor.Li
Jag är så glad för din skull och tycker det är modiga steg du tagit framåt.
Det är smärtsamt att möta och tidvis skrämmande, alla möjliga känslor dyker upp. Jag har gått igenom detta själv och tycker du beskriver det så träffande.
Det är inte ditt fel och det är inte ditt ansvar.
Kram, du är verkligen stark!
@Snödroppen läste det du…
@Snödroppen läste det du skrev imorse innan jobbet. Dina ord gjorde det lättare att orka med dagen efter en jobbig kväll/natt med mycket tankar som snurrat. Skönt att höra att jag inte är ensam i det här och att fler förstår. Du är också stark som jobbat för ett bättre liv och mående och tagit dig genom det här! Kramar till dig
Fars dag. Vilken skitdag…
Fars dag. Vilken skitdag. Ångest över att inte säga grattis och riskera vrede. Ångest över att säga grattis och köra över mig själv när jag uppenbart inte vill och vi inte hörts på månader. Önskar att kvalen kunde ta slut någon gång.
@Nor.Li Jag känner igen mig…
@Nor.Li
Jag känner igen mig i dig, inte riktigt på samma sätt med min far. Det var inget faktiskt våld. Men han hade en hotfull utstrålning och vi syskon var rädda för honom.
Känner igen att i vuxen ålder få tvinga sig till kontakt, och att göra det för skuld och pliktkänslor. Tvinga mig till att ringa upp med hjärtat bankande av ångest. Att oroa sig för alla i familjen. Jag tog på mig att vara den som skulle stötta och finnas där. Alla hade alkoholproblem och/ eller psykiska problem. Till slut bröt jag ihop och slutade fungera. Gick i terapi och fick hjälp att förstå min situation. Jag tog avstånd ifrån familjen för att överleva. Det var inte lätt det heller.
Jag mår bättre nu. Har också alkoholproblem, som jag jobbar med här.
Det här vill jag säga till dig - det är inte ditt ansvar att stötta/rätta till din fars eller övriga familjemedlemmars liv. Ditt ansvar är att se efter dig själv. Jag önskar att jag hade kommit till denna insikt tidigare i livet. Först efter 50 sökte jag och fick hjälp. Så många tunga år.
Kramar till dig! Säg nej till det du inte vill, säg ja till dig själv!
Hej @Grelod. Skönt att inte…
Hej @Grelod. Skönt att inte vara ensam och att det finns andra som gått före och mår bättre nu. Bra att du jobbar med dig själv och har fått hjälp! Det var ett stort och modigt steg efter många år. Äntligen! Bra! Hoppas att vi kommer fortsätta röra oss mot en ljusare och lugnare framtid och säga ja till det som är rätt för oss.
Börjar känna mig lite tryggare och lugnare till mods ju mer vår kontakt ebbar ut. På hans födelsedag och farsdag skickade jag trots mina känslor ett grattis på sms. Har så länge jobbat så otroligt hårt för att få en närmare relation, visa uppskattning och vara "duktig" i hans ögon att ett sms känns som ett svek nästan lika stort som ingenting. Har burit vår relation så länge jag kan minnas och när jag inte gör det finns den inte mer, vilket är både en tyngd som faller från axlarna och en sorg. Ilska för att han inte var kapabel att se mig, ge kärlek och emotionell närhet. Ilska över alla år jag trodde att det var jag som inte var bra nog.
Alla i hans omgivning som hade sluppit så mycket lidande och dålig självkänsla. Det går inte att greppa hur stor skada en enda människa kan åsamka andra.
Men jag ska försöka fortsätta bryta trenden i min familj och göra nya misstag och förhoppningsvis många bra saker också. Det är svårt att inte överkompensera åt andra hållet, bli överdrivet omhändertagande, kärleksösig och empatisk som förälder. Glömma sig själv. Vara lite för mjuk och tillåtande.
Men det är så skönt och ger så mycket att äntligen ge kärlek och engagemang till människor som ger tillbaka. Det får mig att må bättre och är bra för att inte känna för mycket bitterhet. Tacksam över att det fortfarande finns människor omkring mig som jag liksom glömt bort för att jag roddat så mycket med mina dysfunktionella relationer. Att ta bort en dysfunktionell relation lämnar plats åt ganska många bra. Det blir en positiv spiral tänker jag.
@Nor.Li Så har det varit för…
@Nor.Li Så har det varit för mig också, allt eftersom tiden gått utan kontakt, har ångesten minskat. Sedan tror jag att när man vuxit upp i en sådan miljö som du har, och jag, så har man utvecklat vissa personlighetsdrag, för att överleva. Detta påverkar ofta vem man sedan blir som person. Det kan vara väldigt svårt att ändra på detta, (om man nu skulle vilja det).
Jag har svårt för sociala relationer. Jag är misstänksam och litar inte på någon. Samtidigt vet jag inte hur man sätter gränser eller säger nej. Detta har gjort att jag blivit ganska ensam, och har ingen egen familj. Tänk om jag kommer nära någon, och den personen har problem med alkohol, eller annat? Jag kan inte ta den risken.
Så jag överkompenserar nog jag också, fast åt ett annat håll.
Sedan jobbar jag med mig själv dagligen, och med det jag lärde min i terapin. Att jag ska ta hand om mina behov, jag ska få må bra, och göra det som jag behöver. För jag har märkt att de där skuldkänslorna och ångesten, de är inte så väldigt långt borta. Så fort jag till exempel har lite kontakt med någon i familjen, eller annat som gör mig stressad eller orolig, ja då vill alla de egenskaperna gärna komma tillbaka. Jag blir den där personen igen, som ska rätta till allt och göra alla glada. Och jag vill verkligen inte hamna där igen.
Så tänk på det nu på din goda resa, att vara vaksam på att inte halka tillbaka. Eller att liksom notera det, och se om det händer, så att du kan hitta tillbaka till dig själv. Du ska fortsätta på denna vägen att ta hand om dig själv, och den familj som DU väljer.
Jag har aldrig varit förälder, men att vara empatisk och mjuk låter väldigt fint för mig. <3
@Grelod jag känner igen det…
@Grelod jag känner igen det där också. Misstänksamheten och svårigheter att lita på att andra vill en väl. Svårt att lita på att andra skulle tycka om mig om jag visade hela mig. Inte be om hjälp eller vara till besvär. Behöva vara till hjälp och nytta för andra för att känna något slags existensberättigande.
Att till exempel söka jobb, träffa nya människor eller prata inför publik är oerhört laddat och utmattade. Rädsla för att bli bedömd och någon skrämmande känsla av att bli genomskådad som trasig eller fel på nåt vis. Får ofta höra att jag framstår som väldigt lugn och trygg (helst när jag är som mest otrygg på insidan). Någon försvarsmekanism antar jag.
Jobbar med att testa att dela med mig av (mindre smickrande/smärtsamma?) delar av mig själv eller min bakgrund för några utvalda trots att det är obehagligt, det hjälper mig att stärka tilliten till andra om jag tar det i babysteps.
Trots det vi varit med om så finns det människor som vill väl och är kapabla till att ge genuin omtanke och kärlek. Det vore ju synd att gå miste om den kontakten. Jag önskar att vi båda vågar testa att släppa på garden lite mer, i lagom takt. Det måste ju ändå ses som fullständigt naturligt att vakta på sig lite extra efter att ha farit så illa. Någon som tidigare brutit benet sig inte ut och springer maraton det första den gör utan testar att stödja försiktigt i början. Rimliga förväntningar och små vinster här och där gör stor skillnad i längden.
Det är jättelätt att ramla tillbaka som du säger och det går fram och tillbaka hela tiden. Ska försöka påminna mig om att komma tillbaka på rätt kurs igen och låta den inre rösten bli starkare.
Ta hand om dig!
God morgon Nor.Li! Har läst…
God morgon Nor.Li!
Har läst lite på din sida och känner igen en hel del tankar och även familjebiten kring en jobbig och kontrollerande farsa med psykologiskt tungt inflytande över en, och detta trots att han var helnykterist. Men min bakgrund är ju annars lite annorlunda om man så säger.
Ha en fin dag!
God morgon @Flarran. En sak…
God morgon @Flarran. En sak som är säker är att alkoholen inte är nödvändig för att vara kontrollerande och trycka ner andra. Det klarar min pappa även i nyktert tillstånd. Svårt att sia om hur det skulle varit utan alkoholen, men jag tror i grunden att det är självmedicinetande för andra psykiska problem, som det säkert är för de flesta. Sökt svar så länge på vad det kan handla om - narcissism eller kanske emotionellt instabilt personloghetssyndrom. Dumt att försöka vara hobbypsykolog men det är svårt att ta till något annat i försöken att förstå och hantera relationen när han inte tar emot hjälp. Fått höra från leg. psykolog att någon form av personlighetsstörning troligtvis ligger till grund. Ger väl både tröst och ökad känsla av hopplöshet. Att som du ha trillat dit i missbruk med en liknande uppväxtsituation och depression är förståeligt. Har även jag kämpat med depressioner sen tidig tonår men haft turen att ha intressen/fantasi att försvinna bort och hitta en paus i.
Kämpa vidare! En stund i taget.