Vuxet barn dr Jekyll and mr Hyde

@Snödroppen ja en kvinnojour kanske skulle kunna hjälpa oss att veta hur vi ska agera. Min mamma blockerade honom helt från sin telefon i ca en vecka men tog sedan bort blockeringen för att hon är rädd att om hon inte svarar så kommer han komma till henne och göra henne illa. Vi känner oss ganska maktlösa i situationen, men har börjat prata om det som händer och har ett par hjälpande personer som finns i närområdet. Tack för dina varma ord och lite verklighetsförankring mitt i virrvarret av tankar och känslor.

Kan inte sova pga oro inför att behöva ringa min pappa på hans födelsedag som kommer snart. Slits mellan att känna mig tvungen att ringa "han är ändå min pappa" ekar i huvudet och en stark magkänsla av "jag vill inte". Samt en stor rädsla för att göra honom upprörd och elda på hans aggression och destruktiva beteenden mot sig själv och mina närstående. Ikväll känns det hopplöst. Vad jag än gör så gör det ont och hur jag än försöker vrida på det så ser jag ingen ljusning i relationen till honom. Pratade för ett tag sen med en nära vän som sa "men du behöver ju inte honom, du är ju vuxen nu". Frågade "behöver inte du din pappa?" Då var svaret självklart att jo, det behövde personen. Det är sorgligt att det där behovet aldrig försvinner, trots allt skit och trots att man blir äldre. Men den värme och omtanke jag behöver kommer jag aldrig kunna få från min pappa och den slutsatsen verkar aldrig riktigt sluta göra ont. Tänker på alla som har pappor som gått bort. Att jag ändå har en pappa, borde känna någon slags tacksamhet och känsla av att det går att reda ut problemen med tiden. "Finns det liv så finns det hopp" osv. Men hur mycket kan man egentligen förlåta? Och att förlåta någon som fortsätter behandla ens mamma och andra illa än, det är ju omöjligt till slut när nykterheten aldrig varit beständig. Känner mig fast i det här.

Hej @Kristoffer. Jag har fått hjälp periodvis när jag var runt 20 år ä. Fick samtalskontakt med psykolog med kbt-inriktning och en kurator på alkoholmottagning. Jag och min mamma ska få komma och prata med någon på kvinnojour tillsammans men just nu är det kö. Tycker att det är svårt att hitta rätt kontakt som har erfarenhet av våld i nära relationer och komplext trauma. Har du några tankar kring vart jag kan vända mig? (28 år i Östergötland).

@Snödroppen @Kristoffer tack för tips och hjälp! Vi har fått samtalstid 18/10. Börjar där och ser om det blir hjälpsamt (i annat fall har jag via er fått fler vägar att gå).

Känner mig som i en emotionell rävsax. Förhoppningsvis kommer det kännas lite bättre efter samtal nästa vecka på kvinnojouren. Vågar inte längre åka och sova över hemma hos min mamma för att det väcker så mycket ångest och ptsd av bara tanken på att min pappa skulle kunna komma dit. Båda är rädda och känner någon slags "lugnet före stormen ". Varför är det så tyst från honom? Vad försiggår i hans huvud just nu när det börjar gå upp för honom att vi tagit avstånd? Att han bara skulle backa och släppa taget efter så många års kontroll känns overkligt. Vakumet och tystnaden känns som en tickande bomb och inuti mig är det allt annat än tyst. Förväntansångest och oro för någon slags hämd för att vi inte gått som på äggskal, ifrågasatt och tagit avstånd.
Min mamma blir sårad över att jag inte vill vara hos henne över natt, eftersom att vi bor en längre bit från varandra. Ger dåligt samvete för att hon ska behöva vara där själv jämt, när jag inte ens orkar sova över ibland. Men hon måste inte, hon har möjlighet att flytta. Då tycker hon att jag tvingar henne hemifrån, men jag accepterar att hon vill bo kvar. Jag orkar bara inte längre. Jag vill inte vara rädd mer.
Motiverar mig själv med att jag vill vara en trygg och kärleksfull förälder. Måste ta hand om mig för att kunna ge min son det bästa. Det ligger närmare till hands än att se till att skydda mig själv just nu. Får jobba på att känna värde i att må bra för mig också.

@Snödroppen kram till dig med som peppar och stöttar så mycket. Det är hemskt att inse vilken stress och rädsla jag levt med så många år. Hoppats på förändring och byggt upp tillit som raserats om igen. Hittat mycket hjälp i en podd som heter epilogen podcast av Mia Makila. Kanske är det någon som läser som kan hitta lite guldkorn där. Om läkningsprocessen efter missbehandling som hon kallar det.

Så kom samtalet på kvinnojouren. Fantastisk stödperson, varm och kunnig. Gick dit med min mamma och det blev ett bra samtal där vi fick prata ut och bolla tankarna med någon som förstod.

Har inte riktigt kunnat samla mina tankar efteråt. Bara faktumet att vi behövt stöd på en kvinnojour på grund av min pappas beteende är svårt efter så många år av medberoende och förminskade av den farliga situation vi befunnit oss i. Skam, tystnad och mask på/fasad upp.

Stödpersonen skulle via kollegor hitta förslag på rekommenderad traumateraput till mig. Någon som är kunnig inom missbruk/anhörigvård. Det känns hoppfullt. Har ett gäng dagböcker från den värsta tiden när jag var 11-19 som jag inte vågat läsa, kanske kan jag våga med stöd. Har förträngt mycket och vissa delar känns utraderade ut minnet, därför är det läskigt att rota. Samtidigt känns mina minnen ibland som drömmar, nåt som inte hänt mig. Tror det kan vara viktigt att äga sin historia för att gå framåt. Det har mer eller mindre känts som att mitt liv är en flykt sen vi flyttade i min tidiga tonår. Sen följde många egna flyttar, utbildningar och jobbyten. Någon slags trygghet i att vara rotlös och på väg. Längtar efter att hitta någon slags lugn och ro. Vara förankrad i mig själv till slut.

Märkte också att jag blev tårögd på samtalet av en så enkel och självklar sak som stödpersonen sa "Det är inte ditt fel att du blivit utsatt för våld. Det val han gjort är inte ditt ansvar". Tror jag behöver hjälp med att inse det på ett emotionellt plan. Så glasklart att det nästan är provocerande intellektuellt men inte i hjärtat. Där är jag fortfarande kvar i någon slags sekundär skuld och skam över att min pappa är kapabel till att behandla mig och andra så illa.

@Snödroppen läste det du skrev imorse innan jobbet. Dina ord gjorde det lättare att orka med dagen efter en jobbig kväll/natt med mycket tankar som snurrat. Skönt att höra att jag inte är ensam i det här och att fler förstår. Du är också stark som jobbat för ett bättre liv och mående och tagit dig genom det här! Kramar till dig

Fars dag. Vilken skitdag. Ångest över att inte säga grattis och riskera vrede. Ångest över att säga grattis och köra över mig själv när jag uppenbart inte vill och vi inte hörts på månader. Önskar att kvalen kunde ta slut någon gång.

Hej @Grelod. Skönt att inte vara ensam och att det finns andra som gått före och mår bättre nu. Bra att du jobbar med dig själv och har fått hjälp! Det var ett stort och modigt steg efter många år. Äntligen! Bra! Hoppas att vi kommer fortsätta röra oss mot en ljusare och lugnare framtid och säga ja till det som är rätt för oss.

Börjar känna mig lite tryggare och lugnare till mods ju mer vår kontakt ebbar ut. På hans födelsedag och farsdag skickade jag trots mina känslor ett grattis på sms. Har så länge jobbat så otroligt hårt för att få en närmare relation, visa uppskattning och vara "duktig" i hans ögon att ett sms känns som ett svek nästan lika stort som ingenting. Har burit vår relation så länge jag kan minnas och när jag inte gör det finns den inte mer, vilket är både en tyngd som faller från axlarna och en sorg. Ilska för att han inte var kapabel att se mig, ge kärlek och emotionell närhet. Ilska över alla år jag trodde att det var jag som inte var bra nog.
Alla i hans omgivning som hade sluppit så mycket lidande och dålig självkänsla. Det går inte att greppa hur stor skada en enda människa kan åsamka andra.

Men jag ska försöka fortsätta bryta trenden i min familj och göra nya misstag och förhoppningsvis många bra saker också. Det är svårt att inte överkompensera åt andra hållet, bli överdrivet omhändertagande, kärleksösig och empatisk som förälder. Glömma sig själv. Vara lite för mjuk och tillåtande.
Men det är så skönt och ger så mycket att äntligen ge kärlek och engagemang till människor som ger tillbaka. Det får mig att må bättre och är bra för att inte känna för mycket bitterhet. Tacksam över att det fortfarande finns människor omkring mig som jag liksom glömt bort för att jag roddat så mycket med mina dysfunktionella relationer. Att ta bort en dysfunktionell relation lämnar plats åt ganska många bra. Det blir en positiv spiral tänker jag.

@Grelod jag känner igen det där också. Misstänksamheten och svårigheter att lita på att andra vill en väl. Svårt att lita på att andra skulle tycka om mig om jag visade hela mig. Inte be om hjälp eller vara till besvär. Behöva vara till hjälp och nytta för andra för att känna något slags existensberättigande.

Att till exempel söka jobb, träffa nya människor eller prata inför publik är oerhört laddat och utmattade. Rädsla för att bli bedömd och någon skrämmande känsla av att bli genomskådad som trasig eller fel på nåt vis. Får ofta höra att jag framstår som väldigt lugn och trygg (helst när jag är som mest otrygg på insidan). Någon försvarsmekanism antar jag.

Jobbar med att testa att dela med mig av (mindre smickrande/smärtsamma?) delar av mig själv eller min bakgrund för några utvalda trots att det är obehagligt, det hjälper mig att stärka tilliten till andra om jag tar det i babysteps.

Trots det vi varit med om så finns det människor som vill väl och är kapabla till att ge genuin omtanke och kärlek. Det vore ju synd att gå miste om den kontakten. Jag önskar att vi båda vågar testa att släppa på garden lite mer, i lagom takt. Det måste ju ändå ses som fullständigt naturligt att vakta på sig lite extra efter att ha farit så illa. Någon som tidigare brutit benet sig inte ut och springer maraton det första den gör utan testar att stödja försiktigt i början. Rimliga förväntningar och små vinster här och där gör stor skillnad i längden.

Det är jättelätt att ramla tillbaka som du säger och det går fram och tillbaka hela tiden. Ska försöka påminna mig om att komma tillbaka på rätt kurs igen och låta den inre rösten bli starkare.

Ta hand om dig!

God morgon @Flarran. En sak som är säker är att alkoholen inte är nödvändig för att vara kontrollerande och trycka ner andra. Det klarar min pappa även i nyktert tillstånd. Svårt att sia om hur det skulle varit utan alkoholen, men jag tror i grunden att det är självmedicinetande för andra psykiska problem, som det säkert är för de flesta. Sökt svar så länge på vad det kan handla om - narcissism eller kanske emotionellt instabilt personloghetssyndrom. Dumt att försöka vara hobbypsykolog men det är svårt att ta till något annat i försöken att förstå och hantera relationen när han inte tar emot hjälp. Fått höra från leg. psykolog att någon form av personlighetsstörning troligtvis ligger till grund. Ger väl både tröst och ökad känsla av hopplöshet. Att som du ha trillat dit i missbruk med en liknande uppväxtsituation och depression är förståeligt. Har även jag kämpat med depressioner sen tidig tonår men haft turen att ha intressen/fantasi att försvinna bort och hitta en paus i.

Kämpa vidare! En stund i taget.