Hej,
Jag är helt ny på detta,men så här är det...
Jag har en lillebror som har alkoholproblem.
Jag vet inte när det började gå över styr, men nån gång i sena tonåren tror jag.
Han är idag 45 år.
Han säger själv att han är alkoholist och inte kan styra det.
Han har varit i kontakt med socialen sen nån gång på 90-talet, och vill komma på behandlingshem.
Tyvärr har han fått avslag.
Han ser sig som ett offer och tycker att samhället ska ta hand om honom.
Visst, vår uppväxt var inte en dans på rosor, men han hyser otroligt agg mot både vår mor och våra äldre syskon.
Det är inte i proportion, tycker jag. Han har ingen kontakt alls med dem.
När jag säger att han måste försonas med de känslorna så att han kan komma vidare, vill han höra att jag tycker han ska försonas med mor och syskon.
Jag menar inte så, har jag försökt att förklara.
Han vill eller kan inte förstå vad jag säger.
Idag hade vi ett stort gräl via telefonen.
Han: Jag har kapitulerat och bett om hjälp men ingen hjälper mig!!
Jag: T & P har ju ställt upp för dig jättemycket. Jag har också försökt, framförallt att lösa rent praktiska problem.
Han: Ja, men ni är ju inte proffs. Jag har inte fått nån hjälp från samhället.
Jag: Men om soss säger nej till behandlingshem så får vi söka andra vägar och ansöka om behandlingshem igen. Det finns ju beroendeteam på öppenpsyk.
Han: jag har redan gått på samtal. Det hjälper inte för jag är för smart. Jag vet hur jag fungerar och jag vet vilken hjälp jag behöver.
Här nånstans brast det för mig. Jag började skrika åt honom att inte bete sig som ett offer och börja agera.
Jag är inte stolt över det men det har varit som en berg- och dalbana.
Jag fixade en ny mobil åt honom när han söp bort den gamla. Nu är den nya också borta.
Jag försöker sätta mig och prata med honom, men han är hal som en ål och är alltid på vag nånstans.
Han har bott hos mig och min sambo en vecka och jag körde honom till och från jobbet.
Jag har fixat hemförsäkring och el till den nya lägenheten, och en TV.
Han har ett par vänner som hjälp honom otrolig mycket. Både med flytt och att han bott hos dem utan att ha behövt betala ens för mat.
Hans arbetsgivare har ställt upp på honom och ordnat så han får skjuts till soss, för att ta antabus, på arbetstid.
Arbetskamrater har skänkt honom porslin, bestick och möbler.
Jag förstår att detta inte gör honom nykter, men han verkar inte ens vilja.
Han "gömmer" sig bakom sin dåliga uppväxt, att vår far är alkoholist (så då "måste" ju han också vara det) och att samhället inte gör nåt för honom (nu när han har ställt upp och gått nio år i grundskola). hans egna ord
Han säger så mycket dumma och elaka saker på fyllan, och jag undrar vad som VERKLIGEN rör sig i hans huvud när han är nykter.
Jag vet inte hur jag ska agera!
Gör jag inget får jag dåligt samvete, gör jag något är det inte tillräckligt.
Ibland känns det som om han skiter mig och sina vänner rakt i ansiktet. (Ursäkta uttrycket)
Jag älskar min bror när han är nykter, då är han rolig, klurig och hjälpsam.
Jag hatar min bror när han dricker, då är han spydig, elak och egoistisk.
Har någon ett råd eller två?
Varma hälsningar
Lilla storasyster