Hej igen,
Efter julhelgen hade jag bestämt mig att jag skulle säga att vi går ifrån varandra men tyvärr så har jag inte gjort det. Vi pratade om det men som vanligt vart jag övertalad han har inga problem och jag hade som vanligt fel. Nu har hela januari gått och han skötte sig dom 2 första veckorna vilket var enkelt för honom då han ändå jobbade. Och nu börjar mängderna öka igen den här veckan har han jobbat eftermiddag men måste då dricka minst ett sexpack 3,5 när han kommer hem och kan inte hjälpa till att väcka barnen och få iväg dom till skolan, jag vet att det inte är normalt men det har blivit som en vardag för mig att han går i säng när vi går upp. Igår gick han av då hade han varit till bolaget innan jobbet så han inte ens innanför dörren när han kom hem så hade han tagit en starköl. Och så kommer det antagligen fortsätta nu tills måndag kväll när han börjar jobba natt. Vad är det för fel på mig som tror att han kommer att ändra sig, han är 53 år och det blir bara värre för varje år, jag är egentligen en ganska social människa men har totalt börjat isolera mig säger nej till middagar för att jag vet att han är halvfull när det är dags att åka. Samt är jag så otroligt trött på att styra barn och hem helt själv. Han hjälper inte till med något hemma jag handlar fixar mat städar tvättar kör killarna till träningar eftersom vi bor på landet så tillbringar jag i snott 2 timmar i bil varje dag med körningar. Så min ork är nästan slut just nu. Barnen är tonåringar men har lite svårt iskolan så det krävs också att jag stötar dom mycket. Så skulle vara så skönt om man bara hade någon att få hjälp av hemma bara att någon fixade middag eller plockade undan. Sen när han ligger full så ska jag även orka höra hur ful jag är att jag inte gör något samt andra vackra ord. Så min fråga är varför stannar jag när jag vet att det skulle bli bättre utan honom, vad är jag så rädd för?
/totalt energilös

Detta är medberoende har jag fått lära mig den hårda vägen.
Läste någonstans att det klassas som beroende av känslor, och det kanske är det.

Jag har nyss brutit med min....eller han bröt med mig. Jag är dock särbo inga barn och är helt körd i botten känslomässigt. Så finns det någon styrka kvar så gå, bara gå! Stor kram

@Kärringen va skönt att du kommit ur ditt medberoende även om det är en bit kvar att återfå energin.
Ja jag vet att jag lider av medberoende och måste börja att ta mig ifrån honom, men det är lite trixigt när man sitter med ett hus som ingen har råd att ha kvar själv så tror även att det är därför allt blir ännu jobbigare. Samt att jag är rädd för mina barns reaktion trots att dom är 14 och 17 år att det är deras barndomshem jag rycker dom ifrån. Har inte heller pratat med någon om vårat problem allt för att skydda barnen men misstänker att vissa i våran omgivning förstår eftersom han oftast blir full när vi träffar folk.

Jag råder dig att söka stöd först och främst. Har ni någon beroende enhet i närheten? Det är lättare att bena upp saker med någon helt utomstående.
Jag förstår ju att det är komplicerat med hus och barn.....men hälsan och det egna mående måste gå först, era barn blir inte gladare eller tryggare om du brakar helt!

@Kärringen ska kolla efter en beroende enhet, håller med dig skulle nog verkligen behöva prata med någon helt utomstående , det är otroligt jobbigt att hålla allt för sig själv och hålla upp en fasad utåt att allt är så bra.
Tack för ditt stöd.

@ann74 jag fick väldigt bra stöd på vårdcentralen, en kuratorskontakt, så finns ingen beroendeenhet så finns andra vägar att gå.

Jag har nyligen flyttat och vi behöver också sälja vårat fina hus. Efter all stress som varit känns det nästan skönt att sälja, eftersom känslan där inte längre är positiv för mig.

En fråga som jag fått med mig från samtalen är: hur känns det här för dig?

Kommer på mig att jag lätt försvinner iväg och fokuserar på andra, men kan upptäcka det nu och gå tillbaka till frågan: hur känns det här för dig? I olika situationer och det har varit enormt hjälpsamt.

Ta hand om dig❣️

@ann74 Det är rent hemskt hur man utplånar sig själv för att missbrukaren ska slippa störas i sin sjukdom. Fokusera på DIG. Vad behöver DU? Hoppas du kan prata med någon och ta fram en "rymningsplan". Du förtjänar ett bra liv.

@has bra fråga att ställa sig, det ska jag ta med mig. För i hela den här situationen så gör man allt för att dölja det värsta för barnen samt för alla utomstående. Så det sista man tänker på är sig själv, finns ingen tid d till det. Jag ska verkligen försöka hitta någon utomstående att prata med skulle verkligen behöva hjälp att reda ut allt som snurrar i mitt huvud.
Tack för ditt stöd 🤗

@Åsa M ja ellerhur det är sjukt , samtidigt blir jag så irriterad på mig själv att dom få stunder han är bra så börjar jag alltid fundera om det är jag som är känslig. Eller att jag har fel. Men antar att det är för att man levt så länge i det så det har blivit normalt.

@ann74 nu vet jag förstås inget om dina barn, men är du säker på att deras problem med skolan inte är relaterat till situationen hemma? Det är omöjligt att barn inte påverkas av att det finns en missbrukare i hushållet. Att ta dem ur den situationen kan snarare göra dem gott. Att växa upp i en familj med missbruk märker en för livet, och har man otur tar man med sig de mönstren in i sitt eget vuxenliv sedan. Det har du säkert tänkt på, men jag ville ändå säga det i all välmening. Den onda cirkeln måste brytas av den vuxne som är frisk. 🤗

@Åsa M ja jag har tänkt den tanken, och klart det satt spår. Min 17 åring som är ute mycket med kompisar är på fester har ännu knappt druckit medans hans kompisar gör det. Jag har suttit och väntat på att det ska hända ” den första fyllan” men när jag frågade honom så sa han jag vill inte dricka tänk om jag blir som pappa. Så klart att dom märkt det . På helgerna ringer dom innan dom sak ta med kompisar hem och frågar om pappa är nykter eller jobbar. Så de helger min sambo jobbar är huset fullt av ungdomar medans övriga är det tomt. Så klart dom märker. Och jag vet att det är sjukt att det även har blivit en vardag för dom.
Det är så otroligt skönt att få skriva på denna sida och få era synpunkter. 🙏

@ann74 vilken klok son du har! När jag läser det du skriver verkar det som om din man inte bidrar eller medverkar i ert familjeliv och att både du och dina barn har det bra när han jobbar och inte är hemma. Även om ni skulle behöva flytta till mindre hus eller lägenhet, skulle ni inte må bättre och bo själva?
Jag separerade nyligen vilket jag inte ångrar en sekund. Mitt ex hade ingen självinsikt och inget problem med alkohol enligt honom själv. Hade jag inte brutit tror jag allt hade fortgått och hans beroende eskalerat över tid. Jag skötte också stor del av barn och familjeliv och på så vis underlättade hans drickande, han hade ingen motivation att förändra något.

@Samsung50 exakt så är det här också han gör allt precis som hann vill jag sköter allt som har med barnen och hemmet känner att det finns ingen tid för mig. Börjar känna mig slut både psykiskt och kroppsligt det är nog därför jag började skriva här. Men det är bara så svårt att ta steget fullt ut. Är så himla ensam i detta eftersom ingen i omgivningen vet jag har gjort ett super bra jobb med att dölja åt honom. För tillfället känner jag mig så trött att jag känner mig sjuk mellan varven orkar knappt jobba så något måste hända i mitt liv. Men det går ju inte ens att prata med honom för han har inga problem att dricka 2 lådor starköl i veckan är enligt honom normalt.
Jag behöver verkligen boka in tid hos någon beroende enhet och få prata tror det kanske skulle hjälpa mig att ta det sista steget. Hur gjorde du?

User37399

Hej
Vad är det som hindrar dig från att ta steget? Din 17 åring är ju viktigare än sin man eller något annat. Och du.

Att resonera med din man kring det hela är inget att tänka på i detta läget.

@bella70 ja du jag vet faktiskt inte det kanske är det som är mitt problem. Jag känner mig som en bov för allt just nu. Dra upp barnen från deras liv, lämna min sambo hur kommer det gå för honom. Ja jag vet helt enkelt inte.

User37399

Barnen kommer att uppskatta att du han dem ett trygg tillvaro och jmf med hur de har det nu?
När de är vuxna minns de att du agerade för deras bästa.
Sen kan det även efter flytt vara lämpligt att ordna samtalsstöd o tala med skolan.
Hur det går för din sambo är sekundärt. Även om man kan hoppas på en vändpunkt.
Barnen är ditt ansvar, du är den som kan ge den en sund miljö. Och det måste du. Tänk på att du inte har något val som mamma. Då känner du dig inte som en bov för att du tar hand om dina barn. Det är medför all respekt istället. Han är inte ditt ansvar.

Börja agera. Måla upp en bild av ge dem ett fint sommarlov utan en aktiv missbrukare.

Om inte så måste du kontakta kommun och skola direkt.

Du klarar det❤️

@Ann74 finns det någon i din närhet du kan anförtro dig åt? Ibland tänker jag att ett första litet steg kan vara det viktigaste, att det därifrån inte blir så långt till ett nästa litet steg?

Om du inte hittar en beroendeenhet, sök samtalskontakt på vårdcentralen, är det lång väntetid kolla om de har något stöd via kyrkan eller dylikt.

Att få säga saker högt till någon annan gör att man själv hör hur det låter på ett helt annat sätt än att ha konversationen med sig själv i huvudet.

Om steget att flytta ännu känns för stort, börja med ett lite mindre som känns överkomligt.

Du är viktigast för dig och dina barn❤️

@has ja jag ska försöka hitta någon jag litar på och berätta, jag måste göra det. För hela min kropp håller på att ta slut känner ofta total trötthet och nästan som sjukdom tillstånd . Jag har alltid tyckt mitt jobb är roligt och är energisk men de senaste månaderna är det som deg i hjärnan får inget gjort varken på jobb eller hemma. Så är rädd för att jag ska gå in i väggen. Så måste skärpa mig nu . Men det är så svårt så svårt.

@ann74 det kommer kännas bättre när du har en plan, det ger energi. Livet passerar förbi medan man har kaos varje dag, och man får det ju tyvärr inte åter. 🤗