av Kameleont

förvirradtjej
tors, 2024-04-11 - 17:31

Har läst din tråd och känner igen mig så mycket. Oron som blir vardag och löften som inte hålls..
Jag har bara levt i detta i 3,5 år och är helt slut. Det har varit intensivt och jag har inte alls varit lika tålmodig som du utan ställde krav och "bråkade" om alkoholen första gången efter något år. För oss har det varit en riktig bergochdalbana, pendling mellan hopp och förtvivlan. Jag samlar kraft för att klippa bandet helt.
Jag är inte ens 30 år fyllda och tror de flesta skulle säga åt mig att lämna innan man har barn, giftemål och huslån tillsammans. Min kille har flertalet gånger sagt att han vill sluta, men bara när jag stått med packade väskor och sagt att jag flyttar. Därför har han aldrig lyckats vara nykter mer än 4v. Jag trodde dock att han var nykter först under 6 mån, och andra gången 3 mån.
Jag blev otroligt skör i de perioderna, kastade mig hem från jobbet för att övervaka vad han gjorde när han kom hem, att han inte skulle gå till nån pub eller liknande. Satt hemma i soffan när han väl kom hem från gymmet för att analysera hans blick eller röst för att se om han hade druckit. Det tär på en något otroligt.

Jag har sen i höstas gått till en helt fantastisk terapeut som är specialist på medberoende. Jag hade nog inte kommit hit utan henne, hon har tillfört så mycket. Kan varmt rekommendera att ta hjälp av någon utifrån som kan ge en lite andra tankesätt. Stor kram

Kameleont
mån, 2024-04-15 - 07:46

@förvirradtjej
Hej tjejen!
Du har det inte lätt nu, tuff situation, men det låter som du är på rätt väg. Dvs bort från den personen, med beroendet, som behandlar dig respektlöst o får dig att må så dåligt.
Bra! Strongt!
Jag önskar att jag 'bråkat' mer o satt ner foten tidigare, när jag började känna att något var fel.
Min man o jag har varit tillsammans 'för alltid', sen vi var unga o alkoholen har blivit ett problem de senaste 2-3 åren först. Vi har barn i övre tonåren.
Min man smyger med drickandet, sköter jobb o umgänge utåt. Han dricker regelbundet, i perioder nästan dagligen tror jag, men är aldrig fylleslag eller fester som urartar. Han sas sköter sig. Ingen utom jag vet hur han verkligen dricker o hur han mår.
Känner igen det du skrev om att 'analysera' blicken, rösten när han kommer in från tex garaget.
Det tär på orken, energin o omsorgen om honom övergår mer o mer i irritation.
Fint att höra att du har en bra terapeut. Jag tänker att jag behöver något sådant. En utomstående som kan hjälpa att reda i alla tankar o känslor.
Ta hand om dig!

Kameleont
tors, 2024-05-09 - 00:49

Reflekterar över att det är 1 år sedan jag började skriva här....
Och läget är oförändrat.

Tack @has för din fråga hur det går. Det är fint att någon frågar.
Värmer.
Har inte haft ork att skriva något på ett tag. Helt slut.
Hur ska det kunna bli någon ändring?!
Jag kan inte se någon ljusning just nu.
Mannen har druckit flera ggr efter de två troliga veckorna med uppehåll, igår o idag tydligt. Efter jobbet. Alltid efter jobbet, sköter sig där.
Inga synliga ölburkar. Varken fulla eller tomma. Det jagar mig att jag inte vet var han har dem numera. Känner att den lilla koll/kontroll jag hade har försvunnit.
Men jag lurar mig själv. För vad gör det för skillnad om jag kan räkna till 4, 5 eller 8 bukar?

Det bara rullar på. En dag, en vecka, en månad - ett år!
Det är så sorgligt.
Känner mig svag som inte tar tag i något o skapar någon slags förändring.
Hur länge kan man säga att man är för trött eg, utan att göra något åt det?
Men orkar inte nu (heller).

Kevlarsjäl62
sön, 2024-05-12 - 20:29

@Kameleont min vän det gör mig så ont att läsa ditt inlägg. Det är längesedan jag var inne här, men naturligtvis har tankarna gått till dig och flera andra här många, många gånger.
Jag har varit så hoppfull och trodde lite, lite grann på att kanske, kanske finns det en chans denna gången. En
chans för ett nyktert liv för min man,
kanske skulle vi kunna ha något slags
liv tillsammans även om vi inte bor
ihop. 6 månader och tre veckor, sedan
började jag misstänka att det dracks
igen. Det passade inte alltid att jag
kom och sov över. Jag frågade förstås
och jodå, några öl ibland till hockeyn
eller när det skulle städas t ex. Nu
märker jag hur det accelererar,
sommarvärmen gör väl sitt till. Färre och färre förslag på att vi ska göra något tillsammans och jag inser på riktigt att nu är jag ensam och nu måste vi igenom en ordentlig separation, en skilsmässa och en uppdelning av ekonomin. Orkar inte ens tänka på det. "Hur länge kan man
säja att man är för trött?" Ingen aning, käraste vän, ingen aning 🧡

Snödroppen
mån, 2024-05-13 - 00:20

@Kameleont
Ville bara flika in och säga att du är allt annat än svag. Jag tror inte det går att förstå om man inte levt i samma situation vilken kraft man måste uppbåda dagligen och hur långt in i själen det går.
Du är inte ensam, har tänkt på dig och andra jag skrivit med här.
Kram

has
mån, 2024-05-13 - 11:14

@Kameleont jag förstår så väl den där tröttheten❤️

Har du sett att de öppnat anhörigstödet här igen? Kanske kan det hjälpa lite i processandet. Någon annan här tipsade också om Put The Showel Down på youtube. Tycker själv att jag fått med mig flera riktigt tänkvärda saker därifrån.

Bland annat att det är bättre att släppa den där kontrollen/försöken att få klarhet i om/hur mycket/när den anhörige dricker eftersom det snabbare kommer att bli ett faktum att det de gör inte fungerar om saker får ha sin gång.

Låter inte riktigt bra när jag skriver det känner jag, men hon förklarade det på ett väldigt bra sätt som hjälpte mig i alla fall.

Jag står nu på andra sidan. Flyttat ut och nu med nykter man som särbo. Jag är så glad för både hans och min skull. Många peppar honom och tycker att han är stark. Jag är jätteglad för det stöd han får.

Bredvid står jag, som vet vad det här kostat för mig. Hur svårt det var att ta mig ur det och vad både perioden som fru till en alkoholist, processen att komma fram till att lämna och sedan fysiskt genomföra det innebar för mig på alla plan. Men bredvid honom blir allt mitt kämpande osynligt.

På samma sätt som jag känt mig osynlig som fru under de åren min man drack.

Har fått mig att fundera på de osynliga. För jag tror vi är många. Och vi behöver stötta oss själva och varandra.

Vad tror du skulle kunna ge dig stöd och kraft i det du finns i och mot det du vill? Finns det något litet första steg du kan ta som inte känns helt övermäktigt (tex ställa dig i bostadskö eller börja med en aktivitet som du vet skulle göra dig gott)?❤️

Jag ser dig och din kamp❣️