Hur får man en äldre person att förstå att dess alkoholkonsumtion sprungit all världens väg? Det som brukade vara något glas vin i veckan är numera några glas vin om dagen (En 4L tetra varannan dag).

@anhou
Hej.
Fint att du skriver här, att få svar av andra i liknande situationer, och att få ur sig saker är klokt tror jag.
Nu vet jag ju inte hur gammal denna "äldre" person är. Detta är mina tankar som kommer här nedan ... Jag har varit tillsammans med en alkoholist och känner flera, och jag har uppfattat att de nog, åtminstone emellanåt, inser att det finns ett problem men att man inte tar tag i det. Det jag upplevt är att man inte kan få en anhörig att sluta. Det funkar inte.

Som jag tolkar din fråga angående "stopp" så är det i förhållande till den person med problem. Att sätta stopp för dem. För mig tog det länge att inse att jag kan inte sätta stopp för hans drickande, ville han så gjorde han. Utan mitt "stopp", blev i stället relationen med honom, att sätta stopp i olika saker. Till exempel att lugnt förklara "Nej, jag pratar inte med dig om jag misstänker att du dricker/är onykter, det gagnar ingen av oss". "Far vi på utflykt vill jag inte att du tar med alkohol, då åker jag ensam" m.m.

Något jag i efterhand ångrar är att jag inte satte stopp i relationen tidigare, att i tidigare skede sagt nej, t ex stopp vid "fyllesamtal". Vet inte hur många timmar jag suttit i telefon, timmar som en annan person inte ens minns ... Och att tidigare berättat om mina upplevelser kring hans beroende, att då lugnt berätta ur mitt perspektiv. Det kan också du göra tänker jag, om det känns bra för dig att göra det förstås. Att också då kanske säga att jag har märkt att du från att ha druckit ett glas, dricker några till, är det något speciellt som hänt, hur har du det? Men, det kanske du redan gjort. Det hände för mig massa saker och dagen efter var det som att det inte ens hänt. Men - jag har uppfattat att detta är rätt vanligt hos den medberoende, att dra sig för att prata om upplevelser. Kanske en idé för dig att "smyga in" nyktra aktiviteter nu och då när det är möjligt, något du vet att personen tyckt/ tycker om?
Då det gäller drickande kan man tänka på orsaken, ligger det en depression som grund för denna "äldre" persons drickande, en verklighetsflykt?

Möjligen inte de svar du hoppats på, men kanske mina tankar och ord fått dig lite vidare. Att vara både beroende och anhörig är smärtsamt. Vi kämpar bägge, på olika sätt.
Fortsätt gärna skriva här. Att få ur dig saker och ting.
Kram!!

Jag vet inte heller, kommer från beroendesidorna. Kanske kan du hänvisa hen till de sidorna. Där diskuteras ofta det negativa måendet med att dricka och det positiva i att sluta.
Kanske kan du ha en förutsättningslös diskussion med din anhöriga. Varför dricker hen? Mår hen verkligen bra av att dricka 2 liter vin om dagen? På beroendesidorna diskuterar vi hur passiv man blir när man dricker. Kanske har din anhörige en depression i botten och medicinerar måendet. Alkohol spär på ångest och oro och är väldigt skamfyllda. Som Tröttiz skriver kan du inte sätta stopp så länge hen kan handla själv, men du kanske kan så ett frö, särskilt om drickandet inte pågått så länge. Så läs på och försök ha en diskussion.
Det finns trådar på beroendesidorna som verkligen beskriver fördelarna med att sluta dricka. Läs i Det Vidare Livet.
Jag har väldigt svårt att förstå att någon egentligen innerst inne tycker att det inte är något problem med 2 liter vin om Dan. Jag har svårt att tro att man inte mår dåligt av det, men ställd mot väggen kanske försvaret tar överhand, så försök ha diskussionen tycker jag. Låt hen förklara vad, varför, hur? Ifrågasätt i lagom dos. Lycka till!

@Tröttiz Det gäller min mamma som är pensionär sedan många år. Jag känner liksom inte att jag kan sätta ned foten och kräva att hon ordnar upp sig. Tror att hon i så fall bara möjligen försöker säga upp bekantskapen. Har försökt prata med hennes sambo (inte min far), men han vågar/orkar inte hålla emot. Han är den som handlar åt henne. Jag har försökt förklara att han måste hålla emot, och sluta möjliggöra hennes drickande, men han säger att "det går inte". OM jag konfronterar henne rakt av så lär hon bli fly förbannad och spotta och svära och möjligen göra mig arvlös. Jag kan ta allt det, bara jag får tillbaka henne som min mamma. Men är det rätt väg att gå? Hon verkar ju själv ha svårt att inse att hon har ett problem. Jag misstänker att det stora problemet är att få henne att just inse att det ÄR ett problem?

@anhou Ibland undrar jag om man inte tänker annorlunda när man gått i pension och fortfarande dricker. Ju mer åren tickar kanske man inte längre bryr sig? Man kanske på något sätt vet att klockan tickar. Är ok med om det går åt pipan så bara att pimpla på. Göra den stora förändring som krävs kanske inte känns så lockande om man är 70+. Den generationen är nog ännu sämre på att prata känslor. Locket på och skam ännu större så hur kommer man igenom? Hur skapar man ett seglivat incitament?

Upplever att jag fått stopp på det där grava drickandet för min mamma i min närvaro. Ringer mig aldrig full längre. Då ringer hon syrran istället... Jag har dock en stor fördel och det är att jag inte dricker alls. Korkat igen för gott och de kan historien bakom. Så av respekt till mig drar de ner när vi träffas. Vid läkarbesök verkar det som om rädslan slår till. Den håller i sig och sedan blir det "återfall" efter ett tag.

Jag har släppt det. Det har jag börjat göra med en rad olika situationer där folk inte tar tag i sina problem. Erbjuder min support om de vill, säger att jag finns om de vill men är tydlig med att jag inte kommer påtvinga förändring. Tänker det är deras liv. Deras beslut. Får välja själva. Vill man dö tidigare på grund av dålig hälsa så gör det då. Samtidigt vägrar jag prata vid onykterhet. Spelar egentligen ingen roll vem som är onykter. Tycker alla blir intetsägande och korkade så orkar inte hålla någon trevlig fasad och prata på då. Avbryter med någon snabb ursäkt om dåligt med tid bara. Det jag förändrat mao är mest min inställning och sedan klargjort att alkohol cirkulerar inte runt mig. Då får folk gå åt annat håll. Det fungerar fint i min familj. Alla vet och verkar ganska avslappnade kring situationen. Är ok med upplägget. Inget drama utan snarare acceptans från alla sidor. Kan du få till någon sådan gränsdragning? En som kan kännas ok även för dig?