av Åsa08

Åsa08
tors, 2024-05-09 - 22:25

Efter 5 år separerade jag och min sambo nyligen efter att hans drickande spårade ur på en helt ni nivå. Han blev så arg att han slog sönder en glasruta och skadade sig så illa att han var nära att blöda ut innan polis och ambulans hann komma.

Jag slängde ut honom samma kväll. Jag var jätterädd, min pappa fick sova över så jag inte behövde vara själv och jag var skakis i två dagar efter. Min sambo har absolut varit ett otrevligt fyllo, men detta var något helt nytt. Nu förstår vad uttrycket ”det blev svart i ögonen”.

Han har sökt hjälp förut, gått på Antabus, men alltid fallit tillbaka. Denna gång ska dom utreda bakomliggande psykiska tillstånd sant samtalshjälp.

Detta är, i nyktert tillstånd, en jättefin människa. En peppande partner som alltid finns där, tänker på mig och har en riktig ”You go, girl!” inställning till att jag tar mig för. Han har haft en tuff uppväxt som lett honom in på fel spår i livet och är saker han fortfarande kämpar med. Han blev fri från droger, men alkoholen har varit svårare.

Han har ingen annan i livet som inte själv är strulig, jag är i princip hans tråd till ett bättre liv. Och han är SÅ värd att komma på fötter!

Det jag tampas med är min önskan att inte ge upp på honom, och har en vilja och önskan att ha en relation igen - OM han kommer tillrätta med allt. Är det dumt? Är jag för förstående?

Jag tycker det här är så otroligt svårt!

bella70
tors, 2024-05-09 - 22:46

Hej
Jag tror att du måste släppa taget och låta vården göra det de kan, vi kan inte göra något mer än vi gjort (min hade också en kombo av missbruk o psykiskt)

Känner mer att man möjliggör det om man stannar (än ger upp ) samt tar sönder sig själv om man fortsätter relationen. Tänk även på dina anhöriga - de måste vara så oroliga om de vet att ni har kontakt.

Förstår detta med de svarta ögonen - det minnet kommer alltid att finnas kvar för mig.
Även min partner var otroligt mjuk i fin när han var stabil.
Men det hjälper inte alls.

Åsa08
fre, 2024-05-10 - 09:50

@bella70

Ja någonstans djupt därinne förstår jag nog att det aldrig kommer gå - jag har ju än så länge aldrig hittat en historia där en person lyckas ta sig ur det och kan fortsätta sin relation

Det är bara en sådan enorm sorg för mig, jag har nog inte ännu lyckats släppa det där sista hoppet ännu

Tröttiz
fre, 2024-05-10 - 10:03

@Åsa08
Ja, de där "svarta ögonen" griper tag i en. Själv har jag aldrig blivit slagen, men jag är övertygad om att hade jag i vissa situationer inte backat hade knytnäven kommit fram. Som en demon som tatt över honom. Fruktansvärt obehagligt.
I detta är jag orolig för dig då läget blivit så där, "Dr Jekyll / Mr Hide". Och på fötter kan bara han göra - det är hans jobb, hans resa. Man kan vara ett stöd där förstås.

Det här med att vara för förstående, svårt att säga. Man ja, man kan vara så förstående så att det går ut över sin egen hälsa - och vad är den sunda relationen då? Men man bryr ju sig samtidigt. Det som jag tror blir ohållbart i längden är om man själv försöker agera vård, vi är inte deras vårdare. Att få det stödet/hjälp, det finns "riktiga" vården för det. Risken är att rollerna blir helknas om vi förutom partners, familjemedlemmar m.m. försöker agera vårdare. Jag tänker så så att konsekvensen kanske då blir att dessa roller missgynnar både den beroende och oss anhöriga. Blir fullständigt kaos?

Skriv gärna igen och berätta hur det går.
Sköt om dig.
KRAM!!

bella70
fre, 2024-05-10 - 10:33

Träffar du honom igen och de ögonen kommer så möt inte blicken, provocera inte - ta dig därifrån.
Knuffad blev jag men hade vid två tf råkat mycket värre ut om jag inte bara lagt mig.
Det kom blixtsnabb hos denna normalt fredliga person.

Det kan leda till mycket negativa händelser som ger livslånga konsekvenser.
Han dunkade även huvudet i en spegel en gång, sitt eget alltså. Skulle ta livet av sig osv.

Bra att ni inte har barn iaf .

Du.. gå vidare. Finns många bra män.

Miriam
fre, 2024-05-10 - 11:37

@Åsa08 du har redan fått många fina kommentarer och här kommer en till från mig. Jag tänker att du beskriver just det jobbiga med att vara anhörig till någon med beroendeproblematik; hur svårt det är att gränsa och ge sig själv rätt att bara ta hand om sig själv -och inte någon annan. Du blir osäker på vad som är rimliga förhoppningar.

Ni har nyligen separerat då du fått nog och ni hamnat i en situation där du blev rädd. Nu har du kanske fått lite distans och nya funderingar väcks till liv. Bara du vet vad som är bäst för dig att göra, men fortsätt gärna att hålla dig själv och dina egna behov i fokus oavsett vad du bestämmer dig för att göra. Det är svårt att släppa taget men du har samtidigt rätt att ha det bra och vara trygg! Fortsätt gärna att reflektera här, det brukar göra det lättare att sortera i tankar och känslor.

Önskar fin helg,
Miriam

Åsa M
fre, 2024-05-10 - 17:58

@Åsa08 du är inte dum, du är
medberoende. I all välmening, det går inte att ha en frisk relation med en sjuk människa. Du behöver fundera på varför du accepterar att bli illa behandlad för det obefintliga hoppet att denna individ en dag är färdigbehandlad från psykisk ohälsa och alkoholism och redo för en frisk relation?
Mitt ex har supit halva sitt liv och jag är inte förvånad över varför alla, inklusive hans tre barn, inte vill veta av honom. Det är för att han fullständigt saknar sjukdomsinsikt och förmåga att hantera sin hälsa. Man kan inte älska någon frisk.
Mitt råd är att du fokuserar på ditt eget mående istället för på hans. Det kommer du ha nytta av. Kram till dig från en annan Åsa.