av Denhärgången

33 helnyktra dagar.
Bråkade med min pojkvän, skulle trösta mig med en folköl.... Krasch.
Jag tvivlar på mig själv och min förmåga att ha ett riktigt liv.
Känner mig mindre ensam när jag läser om alla er.
Dag 2 idag. Nu kämpar vi.

Denhärgången
fre, 2020-02-28 - 11:01

Min cykelkärra blev stulen. Mitt vardagspussel havererar. Jag söker efter ett rimligt sätt att hantera det.
Min hjärna försöker få mig att sjunka in i självförakt igen. Logiken är ungefär att jag får skylla mig själv, att universum vill visa för mig att det här lilla livet jag envist försöker driva är dömt att misslyckas och det är dags att bara ge upp nu. Den enda rimliga lösningen på det här är att börja om från början. Skaffa körkort innan jag blir gravid, skaffa stabil ekonomi innan jag skiljer mig, helst bli en person som klarar av att vara gift alternativt förstå från början att personer som jag inte bör föröka sig.
Jag har alltså lärt mig att inte lyssna på det här. Ungefär som mantrat att jag inte kan och inte vill dricka, jag kan inte och vill inte gå den vägen. Stop.
Jag kan däremot inte komma på en alternativ reaktion. Och att jag känner mig handikappad i att hitta rimliga känslor till situationer sätter ju direkt igång nästa eviga destruktiva loop, sönderalkad, misslyckad, hopplös, körd från början - stop.
Så, är det nån som har ett förslag på en lagom reaktion att prova? Hur hanterar man att bli av med något riktigt viktigt?

Sofia
fre, 2020-02-28 - 11:20

Vad frustrerande att bli av med cykelkärran som gör att vardagspusslet i vanliga fall håller ihop! Det låter som att hjärnan på autopilot drar ner dig i självförakt och ånger över saker du inte kan göra någonting åt nu. Starkt av dig att du kan se dessa tankar för vad de är - bara tankar. Något gammalt självdestruktivt eko som försöker locka in dig på ett dåligt spår. En alternativ reaktion skulle ju kunna vara ilska, frustration, irritation - rikta fokuset utåt (den hade jag testat...). Vad är det för elak människa som stjäl en cykelkärra? Det ligger ju utom din kontroll. Eller en stunds sorg, du har blivit av med något som gör att din vardag går ihop och nu står du utan. Det kan ju också kännas ledsamt. Några förslag på alternativ till självkritiska tankar... Din förmåga att stanna upp och reflektera över dina tankar och reaktioner är en verklig styrka!
Trevlig helg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Denhärgången
lör, 2020-02-29 - 07:30

Ilska fanns ju inte på min karta. Det känns ju logiskt. Jag provar det, jag kan tänka det, men jag känner mig inte arg. Det är i alla fall en början.
Det är ju någonting som händer här. Det måste ju vara så att ilska och sorg är dom första reaktionerna för mig också, men att jag flyr dom direkt och att självföraktet är ett automatiskt försvar. Jag är rädd för att vara i dom negativa känslorna, och jag har tränat in det här andra som att det är konstruktivt på något sätt, är det så? Hur funkar det, varför tycker jag att det är ett skydd? På något sätt kommer jag alltid tillbaks till det, trygghet för mig är att bli pytteliten. Och... Det är något med att jag bara kan uttrycka min svaghet som självförakt.
Jag måste ju ha tränat in det här för att det fungerade nån gång när jag var liten. Nu är det ju värdelöst.
Vilken ordning börjar man i? Försöka stanna i att vara arg och ledsen. Klara av att det känns jobbigt. Det krävs en stor och stark person för det. Jag vill inte vara pytteliten.
Tack för ditt svar, Sofia.

FinaLisa
lör, 2020-02-29 - 13:27

Hej Denhärgången! ?

För min del gäller följande när det det händer jobbiga saker:

1. Kan jag göra något för att få det ogjort?
2. Polisanmäla (om det är en stöld)
3. Anmäla till försäkringsbolaget.
4. Var kan jag köpa en motsvarande? Secondhand?
5. Tänka att jag kunde ha blivit född i Syrien.. dvs jämföra mina problem med andras som är värre.
6. Hitta på något roligt att göra så jag avleder mina tankar på det som är jobbigt.

Ja, ungefär så fungerar jag. Vet inte om det är till någon hjälp precis....?
Men jag tror att jag har blivit handlingskraftig på grund av min uppväxt. Fick klara det mesta själv och lärde mig tidigt att inte lita på någon annan.
Det har varit både bra och dåligt under mitt liv. Dåligt för att jag blivit kontrollneurotisk som påverkat mina barn negativt.
Bra för att jag blivit självständig.

Men kan du relatera till din uppväxt och hur du blivit som vuxen? Har någon annan vuxen hållit undan det svåra för dig när du var liten?
För om du känner trygghet i att vara liten när livet blir svårt så kanske det är så?
Stor kram till dig ?

Denhärgången
sön, 2020-03-01 - 08:22

Vilken bra lista. Dom första fyra stegen gör jag också på automatik, det är sen jag fastnar. Mitt steg 5 är liksom "ge upp hela livet och födas som en ny person".
Jag känner mig tacksam över denna händelse nu. Det blev ett så väldigt konkret tillfälle att observera mitt mönster. Kanske universum gav mig precis vad jag behöver.
Jag tror att roten kanske är en nedärvd brist på självkänsla. Min mamma (som är en superhjälte) har växt upp i misär, och saknar grundtrygghet i sig själv. Jag tror du har alldeles rätt i att jag behöver efterforska. Jag letar efter konkreta, tydliga mönster att peka på. Det är svårt, suddigt, kladdigt. Men kanske lyckas jag pussla lite i taget såhär.
Stor kram till dig, önskar dig en fri och stark vecka!

Denhärgången
sön, 2020-03-15 - 08:22

Min arbetsplats stängde ner. Min ekonomiska magknip blir en konkret panik. Men det är man ju inte ensam om just nu. Kanske är det snarare ett tillfälle att få det lite i ett perspektiv, man är tacksam att man finns.
Jag är tacksam över alla som hjälper varandra behålla lugnet. Små stunder av delad närhet här och där, samtal med människor som tidigare skulle gått som främlingar. Mitt i världens kallaste rymd finns också den varmaste värmen.
Det är också ett väldigt bra tillfälle att vara tacksam över nykterheten. Herregud vad jag skulle kaosat loss i en situation som den här.
Kramar och kärlek, empati och tålamod, tacksamhet och lugn.

Denhärgången
fre, 2020-03-27 - 18:07

och jag försöker andas.
Stå emot demonerna. Ta det lugnt.
Det blir lite snurrigt för att jag inte kan bryta mitt tjatter med mänskliga samtal. Det är okej. Jag kan passa på att vara lite glad över hur bra jag ändå blivit på att inte dras ner helt. Eller det kan jag inte, men kanske sen när det går över.
Jag är vilse i skallen och jag vet inte vem jag är.
Jag provar det här då, att bara acceptera.
Det är ju mörkt och kaos precis överallt. Det kanske inte måste vara bra. Det kanske går att bara tycka fy helvete.
Allt suger och jag är utmattad.
Det är okej.
Jag har inte koll på läget men det är fredag. Jag ska fredagsmysa.

Denhärgången
tis, 2020-04-07 - 10:03

idag är jag hemma och gråter.
Det här är en ganska ren känsla av att bara inte orka. Av att skämmas och vara besviken på mig själv för att jag inte orkar.
Stanna upp, träna på det. Äga den här känslan så att den inte äger mig.
Kan det vara så att jag siktar fel? Jag drömmer om att vara en fri och hel och stabil person. Jag blandar ihop det med att vara någon som aldrig gör fel.
Jag blir bättre på att göra fel mer sällan. Och så kommer såna här dagar när det bara inte går. Och all uppdämd frustration rinner ut i fel hål. Jag bryter ihop för att barnen inte vill ha regnbyxor. Sen bryter jag ihop för att jag borde förstå att det inte är så farligt.
Att bli personen som aldrig låter frustrationen gå ut över fel sak är förmodligen ett för högt krav, eller hur. Om jag hade någon bredvid mig som gick igenom samma sak skulle jag förstå att det är normalt, eller hur. Ibland blir det bara inte bra.
Kan jag träna på att se styrka som något annat än en prestation? Kan jag hitta en förebild för att bara hantera och ta hand om det som kommer nu? Att förlåta sig själv och acceptera att orken tar slut.
Det är inte så konstigt. Hela världen är en stressboll. Jag har byggt upp det här livet som bygger på mitt eget driv, och just nu finns det ingenting att driva mot.
Det hjälper inte. Jag har ont i hela magen och känner mig värdelös. Jag vill bara börja om den här dagen. Det här året. Men jag kanske sakta kan träna på att ställa om mina själsliga ambitioner till en lite rimligare nivå.
Och är det nån gång det är okej att bara vara hemma och gråta är det väl nu.
P&K

Andrahalvlek
tis, 2020-04-07 - 10:41

Vi är så många som sätter oerhörda krav på oss själva. Perfekt är knappt bra nog liksom.

Du behöver träna på att vara lite snällare och mer tillåtande mot dig själv ❤️ Jag brukar tänka ”Om en vän/kollega hade gjort så här hade jag dömt henne/honom då?”

Nä, det hade jag förstås inte gjort. Jag är oerhört tillåtande mot alla i min omgivning. Jag har en oerhörd förståelse för att folk inte hinner, mäktar med, avbokar och inte levererar i tid.

Så vi mår bra av att behandla oss själva lite mer som vi behandlar våra vänner.

Styrkekram ❤️

Fibblan
fre, 2020-04-10 - 09:10

Som vanligt..?! Din livserfarenhet och dina träffsäkra reflektioner tar dig vidare mot nya höjder?✨! Precis som du säger; en fri, hel och stabil person, är inte en person som aldrig gör fel. Utan en person som gör, som du gör. Stannar upp, reflekterar, tillåter sig att gråta och våga känna. Ibland pressar vi oss för hårt och då kommer trötthet, frustration och värdelöshetskänslor som ett brev på posten.. Tyvärr känner jag alltför väl till denna loop. Skönt att du landar i acceptans och att du är okej som du är❤️?! Att fortsätta träna på att hålla en rimlig nivå på de själsliga ambitionerna, låter som en väldigt god idé ?! Jag jobbar på med samma, här vid sidan om?❤️?!
Önskar dig en fin påsk??☀️!
Kramar!
/Fibblan ?.

Denhärgången
sön, 2020-04-19 - 09:54

Tiden har flutit ihop och försvunnit. Senaste veckan (veckorna?) har jag mest legat i sängen. Jag har slagits rätt hårt av denna kris. Ekonomisk kollaps, brusten kärlek, och alla mina nära bor i andra städer. Jag fungerar bra när jag träffar barnen, faller som ett korthus när de är hos sin pappa.
Jag klarar nästan att hålla mig undan destruktiva beteenden. Jag klarar nästan att bara vila och acceptera att det är jobbigt, att det kommer att gå över, att det drabbar nästan alla.
Och sakta smyger sig insikten också fram. Att det är precis det här jag måste gå igenom.
Jag är tvungen att bara ta hand om mig själv nu. Det här är vad som är jag, utan prestationer, utan relationer, utan utomstående syfte. Det är här jag måste bli värd någonting för mig själv.
Jag tränar att tänka att varje minut jag bara hanterar just nu är värdefull. När världen öppnar igen kan jag möta mina vänner från ett annat håll. Jag har chansen att bygga grundstyrka.
Det gör ont nästan hela tiden.

Adde
sön, 2020-04-19 - 10:04

ett gäng cyberkramar och gillar ditt klartänkta sätt att tänka ! Du är den mest betydelsefulla personen i ditt liv och det vet du <3
Kram !!

StarkareK
sön, 2020-04-19 - 10:05

”Det är här jag måste bli värd någonting för mig själv”
Jag är i samma båt, tänker att nu finns chansen att rasa och bygga nytt. Acceptans och nyfikenhet är bra verktyg. Framför allt behöver förväntningarna få ge sig av, jag släpper taget om dem.
En sekund i taget, en minut. Tacksamhet och förståelse. Vi hjälps åt! ?

Vinäger
sön, 2020-04-19 - 10:46

Fina du, du är så bra på att sätta ord på känslor. Ärligt, naket och på något sätt vackert mitt i allt det svåra.

Önskar av hela mitt hjärta att du snart får känna ett lugn. Att glädjen och tillfredsställelse kommer för att stanna. Det är du sååå värd. Till dess är jag oändligt tacksam för att du är den kämpe du är och inte faller helt. Det är starkt, mycket starkt. ?

Många kramar till dig

Denhärgången
mån, 2020-04-20 - 19:06

Om ni kan förstå hur mycket det betyder att ni tittar in och tänker på mig <3 <3
Att släppa taget om förväntningarna var fantastiskt uttryckt.

Det hjälper jättemycket att få höra att det finns hopp om att glädje och tillfredsställelse kan komma och stanna. På nåt sätt är det som att hela världen blir öppnare om jag tänker att det finns människor som tror på att jag kan klara det.
Tack <3

Idag har jag känt vårglädje, alldeles rak och ärlig inifrån mig själv. Jag har apat runt som en tok i lekparken bara för att jag tycker om att röra mig i solen med barnen.
Jag känner mycket hopp och stor tacksamhet.