Slutade dricka för två månader sedan efter många om och men. Jag hade haft tankarna länge på att dra ner, men jag är en av dem som inte klarar av en måttlig konsumtion. Jag klarar av en måttlig konsumtion ett tag, eller ett antal gånger. Men det slutar alltid med att det spårar ur. Så det är väl i och med det jag till slut har kommit på att jag måste sluta helt, då måttlighet inte går. Sluta helt fungerar så länge jag bara bestämt mig.

Nu verkar det som om jag kanske har slutat lite försent. Dagen efter jag drack sista gången kände jag inte någon abstinens ens. Det kändes skönt att inte behöva tänka på alkohol den dagen. Jag kände mig inte ens bakfull, förutom lite trött. Började dock bli krasslig. Var och tog lite leverprover och föga förvånande var ett par parametrar förhöjda. Det förvånande var väl att de var så få och att de var så lätt förhöjda. De stabiliserade sig också så att jag 3 veckor efter sista droppen hade alla värden inom gränsvärdena. Vidare undersökningar tyder på fettinlagring i levern, vilket väl också är att förvänta. Men inget som är fel.

Dock känns det som att något är fel. Jag har ännu inte fått de stora symptomen. Gula ögon och hy. Svullen mage. Illamående och blod som kommer ut fram och/eller bak. Spindelvävsblodådror. Tack och lov. Hade varit skönt att prata med någon. Jag har inget som helst sug efter alkohol faktiskt. Jag vet med mig logiskt att det skulle lindra ångesten för stunden, men förvärra den i det långa loppet. Känns också som att den del av ångesten kommer just av att jag inte längre använder alkohol.

Hade varit skönt att prata med någon som har slutat och som det tog ett tag för att repa sig.

Grattis till två nyktra månader! Skönt att du har sluppit svår abstinens och sug, och att du är så bestämd i ditt beslut.

Jag kan inte så mycket om leverskador, men jag har förstått att levern är duktig på att återhämta sig. Jag tycker att du ska ringa läkaren som ordinerat provtagningen och säga att du vill ha provsvaren förklarade för dig. Att du vill veta vad det innebär, vilken prognos du har.

Det tillhör missbruket att stoppa huvudet i sanden, och det tillhör nykterheten att stå rakryggat och fejsa sanningen. Du kanske oroar dig helt i onödan, och oro kan man också bli sjuk av. Man kan oroa sig in i en depression.

Kram ?

Ja, tack så mycket. Vi hade en sammankomst med jobbet häromdagen och det var en kväll jag kände mig riktigt bra och jag kände just vid den tiden att faran var över. Det är ju öl och vin på företagets bekostnad givetvis, och jag brukade väl vara den som utnyttjade det allra mest. Men det kändes liksom inte ens svårt. Det är lite svårt att förklara. Jag tycker ju om alkoholen och effekten av den. Alltså, om man räknar bort de negativa effekterna och bara tänker på det uppiggande men samtidigt rogivande ruset. Men ändå kände jag mig aldrig sugen.

Angående läkaren, jag har redan förmått honom ta ett extra prov mer än han tyckte vad nödvändigt samt att han på grund av min oro kontaktade en specialist och gick igenom min historia och mina olika provsvar. Specialisten uttryckte något i stil med att man inte har dessa resultat på proverna när man har leverskador. Min läkare gick igenom en del av provsvaren. Bland annat finns det en som heter ASAT. Den är normalt högre än den som heter ALAT när man har alkoholleverskador. Vid avancerad cirros ser man ofta dubbelt så höga ASAT-värden. Min ASAT har alltid varit cirka hälften av ALAT och även inom sitt referensvärde. Detta i sig är inget fullständigt bevis på att det inte är alkoholskador på levern, men ett tecken på det. Men om man tar det sammantaget med resten av provsvaren så skall det tydligen visa på att det inte är några skador. Så jag har allt fått en del förklarat, mer än detta. Men sista gången jag pratade med läkaren så pratade vi tills han var tvungen att gå till nästa patient. Han sa också att fler prover inte är nödvändiga. Inte heller att referera mig vidare till specialister.

Det gör mig lite lugnare i alla fall. Men man kan kanske inte alltid tänka logiskt heller.

Men nu tror jag faktiskt du mår bäst av att släppa oron. Grubbla dig inte sjuk när läkaren är så bestämd. Fokusera på att fylla ditt nyktra liv med trevligheter ?? Återuppta en hobby, sök upp umgänge. Umgås med andra nykter är helt magiskt! Man är närvarande och lyhörd på ett helt annat sätt.

Fortsätt skriv och berätta om dina tankar, planer och strategier i det fortsatta nyktra livet.

Kram ? (som blir 8 mån nykter den 9/10, tjoho!)

Jag har själv periodvis varit väldigt orolig för olika sjukdomar. Har börjat se ett mönster att om något annat stressar mig som kanske är lite svårare att definiera, så har jag istället får för mig att jag har någon svår sjukdom och riktat oron på det. Kan det vara något sånt för dig? Att bli nykter är ju rätt omvälvande och man måste skapa en ny självbild och bryta massa vanor, typiskt läge för åtminstone mig att få en släng av hypokondri.. Utifrån vad din läkare säger så tror jag du kan vara lugn.

En annan sak jag läste om katastroftankar är att hjärnan blir beroende av dem, på så vis att man först jagar upp sig med sitt scenario och sen får den sköna tillfredsställelsen av att lugna sig med tanken att det inte är någon fara. Och det är så skönt efter att ha stressat upp sig att man blir lite beroende av det tankemönstret: oro-lugnande tanke-tillfredsställelse.

Men viktigast av allt, vad bra att du är nykter, resten kommer lösa sig!

Tack för att du kommer med dina synpunkter. Jag vill inte gå igenom allt här. Saker är ju den att symptomen inte är så många innan levern är ganska långt gången. Jag har inte så många symptom heller. Sen kan det ju ta tid, när man druckit större mängder, innan man är på banan helt igen med magen o.s.v. Problemet är väl att det är så diffust. Jag försöker förklara det här kortast möjligt. Jag mår mestadels ok, men det jag ser visar inte entydigt att det är ett problem, men kan, som jag ser det, inte heller avskrivas.

Men såklart har jag funderat på det där om det är så att jag har blivit hypokondrisk. Jag har aldrig varit det tidigare i mitt liv. När min fru bett mig gå till läkaren på grund av något har mitt svar nästan alltid varit att det går över, även en gång när jag hade en infektion en gång för många år sedan som krävde läkarvård och hann förvärras innan jag sökte.

Dock är det ju svårt att veta det själv. Om man inbillar sig något som inte är sant så är det ju svårt att analysera sig själv och veta hur mycket man själv överdriver och tolkar fakta ensidigt.

Jag förstår precis vad du menar.

Egentligen är det ju så. Oro för något som inte är en omedelbar fara är ju irrationellt såklart. Att man får ångest med påslag av kortisol och så vidare kan ju vara bra när man måste vara vaken och alert för att undröja en omedelbar fara.

Men har jag t.ex en underliggande sjukdom som kommer ta kål på mig om en vecka. Nu tror jag ju inte att det är i närheten så illa i vilket fall som helst, men som ett exempel. Så är ju ändå det bästa att släppa ångesten och njuta av de dagar som är kvar. Ska man ligga och oroa sig varje dag fram tills man dör har man ju inget liv ändå och kunde lika gärna ha dött idag.

Jag känner mig för det mesta bättre nu. Men jag känner mig inte helt 100%. Nu har ju den här ångestproblematiken dykt upp också och jag vet inte längre vad som beror på ångesten och vad som beror på annat. Jag försöker fokusera så mycket på mitt jobb som möjligt för jag vill inte att det ska bli lidande heller av detta.

En sak till jag funderar på är att jag känner, i alla fall just nu och har känt, att det är väldigt enkelt för mig att hålla mig från alkohol. Jag har liksom inte haft något sug överhuvudtaget. Inte ens i de jävliga stunderna. Jag kan inte förklara varför det är så. Finns det ändå någon idé att prata med någon stödlinje eller liknande? Lite liknande skulle jag också vilja ha det dokumenterat att jag inte dricker. Jag vet att jag skulle klara av ett PEth prov. Är det någon som vet var man kan ta det?

Det tycks vara lite ovanligt, men jag undrar om det är någon annan som varit med om samma sak?

Ett otal gånger har jag bestämt mig för att dra ner på alkoholen. Som jag tidigare nämnt så fungerar det bara till en viss gräns innan det spårar ur. Jag har lyckats övertala mig själv om att jag bara ska dela en flaska vin med frugan på en lördagkväll och den räcker till ett långsamt glas under matlagningen, ett till maten och sen en sista skvätt till filmen efteråt. Då har jag väl känt vid det laget att det hade varit gott med lite till men lyckats tränga undan det. Sen nästa gång har jag lyckats med något liknande. Kanske ett par gånger till håller jag nere mängden. Sen hamnar man i ett läge där tillgången inte är lika begränsad och man inte behöver anstränga sig för att få i sig en till och ett sådan läge klarar jag också av, ibland, men måste kämpa lite mer med tankarna. När som helst dock, så spårar det ur.

Likadan kan det blir när jag lägger upp lite luddiga regler. Som att jag ska hålla upp "ett tag". Då håller jag upp. Tills ett tillfälle råkar presentera sig. Någon ska ha grillfest. "Ja, ett par öl kan man ju ta" och så är uppehållet slut. Detta visar ju klart och tydligt att jag är alkoholist.

Men nu när jag väl bestämt mig för att aldrig dricka igen är det mycket enklare. Nu har det väl varit lite färre sociala evenemang i och med Covid, men när det händer att man hamnar i ett sammanhang när det dricks så är det inte ens något jag funderar på. Förmodligen hjälper det väl till att jag ibland funderar över min hälsa, men även när jag känner mig bra så har det inte varit något problem. Mina nära vänner har självklart fått erfara att jag inte är den som spottar i flaskan men de vet också att jag har slutat. De verkar dock tro att jag känner att det är svårt att se på när andra dricker när jag själv inte gör det. Tvärtom kan jag få ångest när någon dricker något glas för mycket och beter sig som man kan göra och man tänker "Sådär har jag varit många gånger".

Är det någon annan som har känt likadant angående att sluta helt.

Tycker också att det är mycket enklare att låta bli helt. Känner inte heller att det gör mig något när andra dricker, förutom att det som du säger blir jobbigt när någon blir för full. Det där med att dra ned och hålla koll var något av rysk roulette, funkade ibland, men man hade ingen kontroll över när det kunde smälla till. Mår så mycket bättre nu, hoppas att du också gör det!

Egentligen stör jag mig inte särskilt mycket på människor som är lite för fulla. Jo, om de börjar bli odrägliga. Annars är det väl mest det att man sitter och förfasas när man inser att man själv har varit så.

Jo, jag mår också mycket bättre av att ha slutat helt. Det gör ju också allt så mycket enklare. Det krävs ingen planering eller någonting. Man bara kör på. Jag mår också mycket bättre nu. Börjar närma mig tre månader nykter. Det enda jag har kvar nu är väl att det känns som att magen inte är helt med fortfarande. Inte så att jag har några jätteproblem. Men det kanske ordnar sig med tiden om jag bara fortsätter att äta nyttigt och låter bli alkoholen.

Hur länge har du varit nykter?

Hoppas att magen mår bättre och att nykterheten tickar på. Jag är på väg mot åtta månader nu. Har haft lite mentala svackor i motivationen, men kör på ändå. Känner att jag som nykter har högre murar mot andra människor. Orkar inte med andras svada, tröttnar fortare när samtal inte intresserar mig. Tror att jag alltid varit orolig att andra uppfattar mig som en aning självgod och det förstärks av att jag nu också slutat dricka. Jag inbillar mig att andra tycker att jag sitter på mina höga hästar och gör mig märkvärdig genom att inte dricka längre.. Det är inte så att jag vill dricka igen på grund av det, jag blir bara lite trött på att känna mig annorlunda..