Hej vänner! Ja, ni känner ju inte mig, men jag har läst här på forumet i rätt många år nu. De senaste månaderna har jag läst mer än nånsin, så därför känns det lite som om ni faktiskt är mina vänner också. Och jag säger som Lena Nyman gjorde i sin tråd: Jag tycker om er. Det finns en sån omtanke här på forumet och en sån humor i trådarna, så om ni som verkar vara såna trevliga, intressanta och roliga människor finns här, är jag kanske inte heller helt misslyckad om jag inte kan hantera alkoholen.

De första åren när jag läste här kände jag mig som att mina problem inte var så stora. Drack för ofta, drack i smyg kanske, men blev aldrig för full, inga minnesluckor. Hanterbart. Ingen som märkte. Drack för att somna.

Sen har det gradvis blivit värre. Oftare, större mängder, minnesluckor. Vid olämpliga tider. Smygdrickandet eskalerade. Usch och fy. Barnen har kanske märkt, vilket jag absolut inte vill tänka på. Min sambo vet nu, efter att ha hittat gömmor förra sommaren, och nu till sommaren. Hans besvikelse denna gång var enorm. Jag har ju skött det ganska snyggt. Många gånger har jag trappat ner, som längst tre månader, då med "målet" att få dricka igen och det har jag gjort. Har hållit upp några dagar för att sedan trilla dit igen. Känt mig nöjd med mig själv när jag bara druckit 1-2 öl el 1/2 flaska vin.
Innan sambon kom på mig i maj, hade jag börjar undra om det verkligen skulle gå att sluta på egen hand. Inte vågat börja skriva här för jag vill ju inte misslyckas så att det syns. Varit gruvligt avundsjuk på de som verkade lyckas så lätt... Men de trådar som beskriver misslyckandena, kämpandet, eländet är nog de som är mest lärorika ändå. Just nu hoppas jag att det här ska gå vägen, att jag inte ska dricka för mycket eller i smyg igen. Men om jag trillar dit, så ska jag in här och skriva. Jag har haft alltför lätt att sudda bort mina misslyckanden i mina tankar. Tror att jag kanske klarar det denna gång. Ska inte dricka något hemma i fortsättningen. Bara alkoholfritt. Så tack alla här som kämpat/kämpar och vistas här i forumet. Jag har haft en enorm hjälp av er kamp särskilt de sista månaderna. Ni är inspirerande.

Tack Miss Mary!
Idag har jag 6 månader utan en droppe alkohol, eller förresten jag har smakat nån mun nån gång, senast igår - en öl som smakade väldigt starkt av alkohol.
Jag har lärt mig vila.
Jag har inte behövt ägna tid att att planera inköp, gömma och smyga.
Jag är här och nu, inte ständigt på väg.
I det gör jag saker som är kul i stunden, när man ständigt är på väg till nästa plats finns ingen njutning, ingen vila. Även om man gör nåt kul.
Tror inte bara att det har varit alkoholrelaterat, men inte bidrar det alls till något bättre när man dricker.
”Livet är det som pågår när man väntar på något som aldrig händer”.
Det får vara slut med det nu. Fördelar:
Det är kortare från tanke till handling nu och då menar jag inte tanke på alkohol, där fanns det ju en väldigt kort sträcka.. andra saker däremot de där lite jobbiga, där går det mycket kortare tid nu.
Ingen tid går åt till alkohol.
Nykter, närvarande, inte på väg.
Inga andra fysiska/psykiska problem kan skyllas på alkohol.
Körbar, pigg, mer entusiastisk. Trötthet beror på trötthet, inte på vad jag drack igår.
Så nu dags för morgonpromenad!
Vad dagen i övrigt ska erbjuda måste faktiskt inte planeras! Men den blir inte tråkig, så mycket vet jag.

Stort grattis till 6 månader! För mig var 6 månader en milstolpe, det var då jag började må bra på riktigt liksom. Efter det har det bara fortsatt åt rätt håll. Tack för allt du skriver här på forumet! ? En stor tillgång för väldigt många.

Förresten, testa inte hur alkohol smakar för ofta. Det smakar inte bättre ju längre tid du är nykter, snarare tvärtom.(tror jag)Men alkoholens beroendeframkallande egenskaper finns alltid kvar.

Kram

Håller med Torn om att 6 månader var lite av en milstolpe. Fördelarna med nykterheten var då så många, och mitt nyktra beslut kändes mer och mer hugget i sten. Jag har inga problem att tänka ”aldrig mer” eftersom nykterheten blir en allt tydligare del av mina grundläggande värderingar. Alkohol orsakar så mycket misär, jag vill inte vara en del av den industrin helt enkelt.

Stort tack för ditt stora engagemang på forumet och dina många kloka inlägg som genomsyras av enorm empati - och konkreta förslag på förbättring.

Kram ?

Hoppas du har haft en riktigt fin dag och firat genom att ta hand om dig själv och ha det bra!
Jag vill också tacka för din närvaro och dina kloka kommentarer här på forumet. Du gör stor skillnad för mig och många andra!
Tack!
Och GRATTIS igen!
???

Tack allihop för alla fantastiskt fina ord. Ni är toppen och var och av er är så viktiga för att forumet är det som det är.
Angående smakandet så har jag ofta tagit en klunk av sambons öl innan jag slutade helt. Det kan se så gott ut och igår tog jag en klunk. Det var när jag skulle skriva imorse att jag inte druckit en droppe som jag insåg att det inte var sant. Jag tänker inte vara rädd för alkohol. Jag har trillat tillbaka en gång tidigare. Det gör jag inte igen. Jag tänker inte vara rädd, men jag har verkligen respekt för att det är lätt att göra exakt samma misstag som tidigare.
Jag känner och vet att det är skillnad nu. Det jag också vet är att alkohol inte fungerar som medicin,
Inte hjälper när jag är trött,
Inte ger nån lättnad vid oro
Och inte gör något roligare. Kanske rättar jag in mig i ledet hos er som aldrig tar första glaset. Kanske kan jag nån gång ta ett glas. Om det blir en massa resonerande och räknande kommer det inte att vara värt det. Om det kan bli som det jag har haft i nästan 40 år av mitt liv, så handlar det om att alkohol aldrig var särskilt intressant eller spännande. Jag kan såklart ha fel men jag känner mig inte rädd. Däremot vet jag faktiskt inte om jag vill ha. Men jag vill helt enkelt bestämma själv och fatta mina egna beslut för att jag tror att det är bäst, inte på grund av rädsla eller för att andra har förklarat hur det blir. Jag bara vet att jag inte blint kommer att hoppa på alkoholtåget igen oavsett val. Två resor räckte bra.

Vad härligt att du hittat din väg i förhållandet till alkohol! Varken svart eller vitt. Har aldrig tänkt på det sättet att man kan vara styrd av rädslor i valet att inte dricka. Rädslostyrt är ju sällan bra.
Själv är jag nog helt klart styrd av rädsla för alkoholen. Vågar för mitt liv inte testa. Livrädd falla dir igen. Ja du hör!
Hur som helst, så glad att du hittat din väg som känns trygg o bra för dig! ?⚘??

Häng på Nystart, tycker jag. Du har alltid verkat få ut lika lite av ditt drickande som jag. Du har aldrig beskrivit glädjen i ruset eller något positivt alls, möjligen flykten då. Men där är jag rätt övertygad om att alkoholen bidrar till handlingsförlamningen. Man har inte tillräckligt med fokus. Det fanns så mycket hopp när du höll upp en längre period, så häng på. Du ångrar dig inte.

Oj Sattva, det där inlägget var inte menat som att man är styrd av rädsla om man väljer att aldrig ta första glaset. Jag tror att vi är olika och att vissa härinne absolut inte ska ta första glaset. Vi får olika kickar av det helt enkelt och det finns andra droger som jag absolut inte ska använda. Där är jag rädd för att fastna. (Och det kallar jag inte ”styrd av rädsla” utan självbevarelsedrift).
Om jag skulle dricka vid nåt tillfälle och vilja dricka igen eftersom ”det gick bra”, så vet jag att det inte är en väg att gå. Kanske har jag förändrat så mycket i hjärnan att jag är där och gillar ruset nu, men just det har aldrig varit mitt problem med alkohol tidigare. Därför känner jag mig inte rädd. Samtidigt är det kanske inte så att jag väljer att testa. Jag gillar att vara nykter och klar i huvudet.

... det får jag när jag läser i din tråd. Det här med rädsla tror jag definitivt gäller för mig. Jag är väldigt noga med att inte få i mig någon alkohol, och jag vet också att rädsla kanske inte är den bästa drivkraften men den finns där, nånstans.
Men främst handlar mina val och beslut om livet jag önskar leva. Precis som det är just nu. Att jag orkar leva mig igenom motgångar, att jag kan glädjas, ja du vet det vanliga ? Och jag vet precis som du skriver, att inget blir bättre av a, men den mikro-lilla chansen att ett sug skulle väckas om jag tog en klunk. Den är jag inte beredd att utsätta mig för. Kram!

Ibland skrivs det saker här som får en att inse att Jamenvisst, så är det, så måste det få vara!
Jag hör definitivt till dem som inte skall ta första glaset, men jag låter inte bli p g a något förbud, "jag får inte" eller "jag måste låta bli". Jag avstår av ren självbevarelsedrift. På det viset blir det en positiv tankegång och handling. Jag skall försöka få det ordet att slå rot i min gamla trötta hjärna.

Tack för "självbevarelsedrift", Sisyfos!

Till sex månader, och tack för många kloka inlägg och pepp i egen och andras trådar. Känner igen mig i din relation till alkohol, tror att jag har ett liknande förhållningssätt. Alkoholen drar inte längre, liksom, den känns varken farlig eller åtråvärd. Men som flera av er skriver är vi alla olika, man får hitta sin egen sanning. Bra att vi resonerar här, att man får prova sina tankar.

Fjärde gången gillt
Idag ska jag göra något jag verkligen avskyr mer än nåt annat - besöka en läkare.
Jobbar med mitt mindset just nu. Inte låta mig avfärdas. Jag har tolkningsföreträde. Jag är och har varit helt alkoholfri i snart 7 månader, i fyra år innan det var det mycket korta perioder av överkonsumtion. Problemen jag har är INTE alkoholrelaterade. Har aldrig varit, kanske istället tvärtom. Medicinen har varit alkohol.
När man har alkohol som medicin går det ju heller inte riktigt bra att stå upp för sig själv. Känslan av misslyckande, obehaget, rädslan för upptäckt ligger där och skaver och skaver. Detta trots att jag egentligen vid de senaste besöken vetat att jag aldrig skulle avslöjats på prover eftersom jag inte drack så mycket, men min problematiska relation till alkohol låg där som ett enda stort misslyckande.
Så nu med drygt 6 vita månader i ryggen ska jag svepa in och vägra låta mig nedslås. Tänker ibland att läkare gör det lite lätt för sig att skuldbelägga patienter. Det är mat, sömn, stress, hormoner, ålder, kön, livsstil som är orsak till alla problem. Och därför är det så lätt att känna sig så liten hos doktorn. Läste en intervju med Gunde Svan om hans upplevelse hos läkaren när han hade Twar... läkaren var övertygad om att Gunde var frisk men hade för höga förväntningar på sin egen förmåga och ork.
Så man är i gott sällskap när man känner sig lite liten och missförstådd. Idag tar jag med mig Gunde.. håll tummarna. 🙏

@Sisyfos Håller tummarna för dig!
Du är så välformulerad och genomtänkt härinne, jag hoppas du kan använda de förmågorna hos läkaren! Säger det ganska ofta, de är bara människor de också. Ofarliga. Som förhoppningsvis har valt sitt yrke för att de vill hjälpa...

Ta med Gunde, och oss!
Och din egen kloka röst.
Men oj vad jag känner igen känslan. Den där klumpen som ligger ivägen för att känna sig stolt och stark. Men det är gammalt- nu är nytt och nyktert!
Heja dig, kram 🌱