Å Mirabelle, jag ser att jag inte har skrivit hos dig på evigheter. Det är mycket hos mig med, på jobbet då vill säga. Jag önskar att du bodde här där jag bor. Jobbar ju på en ganska stor skola som behöver fler doers, på golvet... som tar tag i och inte bara pratar om. Som INSPIRERAR och drar med andra. Även om vi inte har samma proffession. Jag är ju karriärvägledare eller som de flesta känner mig som - SYV (eller kuratorskontakt/handledare/medlare/problemlösare/samtalskontakt/extra-allt på halvtid känns det som och då menar jag 100% + halvtid) så behövs fler som inte ger upp om skolans mission och framförallt personer som faktiskt ser eleverna som människor. Inte bara som något/någon som måste prestera någonting, en prestationsmaskin. Nu är ju inte alla så men det behövs fler som kan känna av, märka och låta dem känna sig speciella.

OMG, skrev så mycket att jag nästan tog över din tråd, la över det hos mig ;)

Men just sånt här med skolan, ungdomar, att de drar ner för att sedan få bygga upp... det är en sån hjärtefråga för mig. Det är en sån oändlighet, och där är du och jag likadana tror jag även om du är bättre på att säga ifrån och stå upp och inte acceptera läget. Du är ännu mer av en inspiratör tror jag, som folk ser vad du gör. Jag gömmer undan mig mer tror jag, Jag lunkar bara på och "luskar", lyssnar och undersöker, ibland känns det som jag är partiellt autistisk när jag gör det, då jag har så god kommunikationsförmåga och andra människor har så lätt att prata med mig. Det är nog också därför folk blir så chockade när jag berättar om det. Jaja...

Men det är väl också när man ger så mycket av sig själv som man inte klarar det till slut. Kanske har de där lata känslokalla kaffedrickande latmaskarna i personalrummet kommit på något. De kanske har ett bättre liv.. vem vet, men känslan när man hjälp någon, känslan av att se på någon att de mår bra pga. något som man sa, eller liknande. Det är den bästa känslan i hela världen. För mig. Inget slår det, verkligen ingenting. Och definitivt inte alkohol :)

Anledningen till att du alltid varit "my person" här är just för att jag känner igen mig så mycket i dig, inte i allt såklart. Men i delar. Vi har insikt och värnar om det olika, är flexibla in i fingerspetsarna i vårt arbete och har lite svårare för att få ett hållbart arbetsliv. Vare sig det är att man gör för mycket på jobbet, och inte vill släppa något - vill ha kontroll och det alltid blir bra när man själv gör det och inte är så jädra mellanmjölk och bara gör det minsta möjliga. Att man är en person som inte har kapacitet att bara göra "lagom". Jag tror vi båda tänker utanför boxen, så skönt att det inte längre är bag-in-boxen ;)

Hoppas verkligen att du hittar ett bättre ställe om det är vad du känner är rätt för dig. Jag vill inte att du ska må dåligt eller "ta skit" så att säga. Till de flesta skulle jag ur min karriärledarexamen utmana med frågor kring "jobba lagom", vänta ut och se, inte bara ge upp och fly.... men då jag tror mig känna dig lite så skulle du ha svårt att axla det. Men vad vet jag!? Det finns ju kapacitet och kapacitet. För mig som jobbar 100% så får jag ungefär 50-100% mer gjort på min tid än mina kollegor på andra skolor. Så för att göra lika mycket som dem skulle jag bara (rent tidsmässigt) behöva jobba 50%. Problemet jag har, som kanske liknar dig (vad vet jag) är att jag är så inne i det, så engagerad, så duktig, så omedveten om mitt driv att jag glömmer att återhämta mig, glömmer att äta, glömmer att ta paus, glömmer att reflektera...

Sorry Mirabelle för mitt utlägg, jag behövde nog bara skriva av mig lite, det var längesedan. Jag hoppas att vad du än väljer så gå på många anställningsintervjuer för där får man ju briljera som du skrev tidigare. Sälj dig inte billigt som du sagt, mandat ska du ha (vilket jag har). Du har inte funderat på att bli någon slags samordnare på golvet? Nu vet jag ju inte exakt din roll, men jaja... stoooor kram o lycka till.

@Ensam1984 Heeeej härliga vän! Underbart att höra från dig. Vi är absolut lika du och jag. Effektiviteten är en aspekt jag också tänker på. Jag får definitivt 100% mer gjort än kollegiet på samma tid. Och jag KAN inte hejda mig. Jag har försökt så många gånger att inte köra på i full kapacitet. För det leder bara till att det man gör blir taget för givet och avundsjuka hos kollegiet. Det är inte rättvist att någon lyckas bättre. Det måste betyda att den har bättre förutsättningar. Och det leder till att ”överheten” lägger på mer mer mer och mer ansvar på den som verkar ha kontroll över sitt uppdrag, för att värna om dem som inte klarar av sitt uppdrag, utan mest rusar omkring som yra griniga hönor, stressar livet ur sig utan att få ett skapande skrammel uträttat. Jag förstår tanken ”vänta ut och se vad som händer” och har tänkt den själv hela det här läsåret. Det som hände var inte till mer belåtenhet än det som varit liksom... Och jag har inget officiellt mandat att förändra, utan är hänvisad till att skälla på ”överheten” tills de blir rädda att jag ska lämna och går mig till viljes. Det har jag gjort bra hittills. Och jag skulle förmodligen kunna göra det även nu och ro det i hamn. Men jag har ledsnat, för att det är en never ending repeating story. Jag vill lägga min energi på att bygga pedagogiska visioner hos mig själv och kollegiet, inte på att kriga om logistiken. Så nu går jag vidare, till en verksamhet med ekonomin i ordning, i en erkänt bra skolkommun, för att ta en samordnande roll med officiellt mandat 😊

Nu i veckan skrev jag på mitt nya kontrakt. Det känns bra. Vad tjänsten ska innehålla är inte hugget i sten, utan jag kommer att kunna forma den mycket själv, med goda argument till ledningen gällande var min tid gör störst nytta. Så istället för att ägna sommaren åt att förbereda mig inför ett jobb där jag vet exakt vad uppgifterna består i, och därmed hur jag (enligt eget huvud) fallerar och behöver fortbilda och förkovra mig, kommer jag in i en ny roll ingen vet särskilt mycket om. Jag kan nalkas allt med nyfikenhet, testa mig fram hämningslöst, utvärdera och staka ut vägen vart eftersom 😊 Det är bara den jobbiga aspekten att säga upp sig från nuvarande jobbet kvar... Fast asch... Jag brukade känna mig ondskefullt illojal över att lämna. Det ställer ju alltid till det för kollegiet. Å andra sidan har de ju utan några större samvetskval ställt till det ganska ordentligt för mig. Skillnaden är att de väntar sig att jag ska lösa deras problem på min egen bekostnad. Medans jag löser mitt problem helt på egen hand. Nä, jag finner faktiskt inte tillräckligt med bry för skuldkänslor den här gången. Inte för elevernas del heller faktiskt. Jag har stått på frontlinjen för dem och gjort absolut allt jag kan, och lyckats göra väldigt mycket gott för dem under åren jag haft dem under mina vingar. Nu har vi kommit till vägs ände. Jag kan inte göra mer. Vare sig jag stannar kvar eller går vidare. Det där med att råttorna lämnar det sjunkande skeppet och kaptenen följer med ner i djupet är bara romantiskt larv. Antingen visste de inte bättre på den tiden, eller så var de priviligierade mer korkade än råttor, eller så är det osanna skrönor. Självuppoffring är i vart fall inte min grej längre. Jag hoppar över till en skuta som faktiskt flyter istället, mot nya äventyr.

Anonym26613

Det där händer nog bara för nyktra människor 🙏❤👌 Grattis!! Både till insikten och kontraktet 💚🌸💚🌸💚

Jag har flyttat mig från platsen där jag tidigare jobbade, för att fysiskt ta avstånd från mina gamla uppgifter. Låter sjukhuset att lösa arbetsbristen och slutat lösa problem som inte är mina. Känns fantastiskt 👌🙏❤ övrigt har jag konstaterat att jag sitter fast tills studien är klar vilket tar några år, beroende på covid. Men har iaf fått betydligt mer tydlighet i min roll 💪💚👌 Tack för inspiration ❤

@Mirabelle G-S skrev:"Självuppoffring är i vart fall inte min grej längre. Jag hoppar över till en skuta som faktiskt flyter istället, mot nya äventyr."

Klokt tänkt! Ibland kan man stånga sig blodig utan resultat, och då är det bättre att lämna och söka sig till ett ställe där man faktiskt har mandat att påverka. Det låter som du är på väg dit nu.

Kram 🐘

@Miss Mary Poppins Bra där! Det är ju en oerhört viktig insikt du har gjort... Du börjar ställa dig frågan ”Vem äger problemet?” istället för att bara lösa det för att du kan. Det var den frågan jag lärde mig att ställa och agera utefter i mitt förra jobbyte. Då när jag blev nykter och lämnade en dysfunktionell arbetsplats i ett slag. Den här gången är jag än mer raffinerad i min frågeställning. ”What’s in it for me?” Är nya mantrat. Och när svaret blir ”nothing really...” tvår jag mina händer. Vi blir bättre och bättre på det här med att inte vara så satans duktiga i självutplånandets tjänst 😊 Jag tror du har rätt i att det bara händer om man är nykter. Att vara sann mot sig själv funkar inte ihop med att dränka den inre rösten med vin... Kram

@Andrahalvlek Så rätt. Att stånga sig blodig utan resultat fungerar bara demoraliserande. Jag har ägnat mig litet åt att läsa och tänka tillbaka. Fy fan för den lede hur arbetssituationen var när jag började på den här arbetsplatsen. Då när alla varnade mig om att uppdraget var omöjligt. Men jag stångades, och stångades, och stångades. Hackade envist ner motståndet några smulor om dagen. Och fick resultat till slut. Jag är så oerhört stolt över det jag har byggt upp under den här tiden. De andra klasserna är fortfarande kvar i det tröstlösa kaoset som rådde då. Skolledningen glömmer passligt att det även var verkligheten i min klass. Tills jag jobbade som ett as för att vända det. Och att det varje dag hänger på en skör tråd huruvida vi hamnar där igen eller ej. De förändringar ledningen nu beslutat om kullkastar hela den utvecklingsresan min klass har gjort. Tyvärr. Vi hamnar tillbaka på ruta 1. Det kommer inte vara möjligt att uppnå resultat den här gången. Förutsättningarna finns inte. Alls. Men ledningen verkar nöjda med att det kommer råda samma tröstlösa kaos i alla klasserna. Det blir ju rättvist. Jag har stångats färdigt.

Harm harm harm haaaaarm 😤😤🤬🤯
En av anledningarna bakom mitt snuttande på vinflaskan brukade nog vara harm. Jag tycker mig minnas att jag satt och kokade så att det började osa bränt ur öronen... men så halvvägs genom första vinglaset lade sig lugnet inombords. ”Mehhh spelar roll... ork bry...” Ungefär så var tankegången. Synd att det inte stannade halvvägs genom första glaset vin, utan att man ville hålla i den där loja känslan, och därmed var nödd och tvungen att hälla i sig mer vin. Annars kanske det hade varit en skitbra strategi. Vad vet jag.

Idag har jag harmat hela dagen över en über-toxisk pucko kollega. En sådan där som aldrig har något att säga annat än att kritisera hur andra gör sitt jobb. In i minsta triviala lilla skitdetalj. Bakom ryggen. Givetvis. En sådan där som alltid måste passa på att sista minutrarna av ett möte dela ut tjuvnyp, för då finns ju inte tid att på riktigt lyfta frågan och ge något intelligent svar på tal. Mig har människan passat sig för, efter att jag bitit ifrån ilsket vid de tillfällen hen försökt. ”Åsikten är fri. Själv tycker jag det är larvigt att bli så detaljfixerad” har jag kort och gott kontrat med. Då hoppar människan till på stolen och ser ut som om man klappat till hen. Sen måste alla resa sig från mötet och rusa vidare. Men hen måste alltid attackera någon, och det finns dold kritik i precis allt hen yttrar till, och oftast OM dem som står jämlika eller under hen i hierarkin. Eftersom jag biter ifrån när hen försöker så har hen iofs slutat snacka skit om andra till mig. Desto mer skit snackar hen om mig. Givetvis. Arbetslagsledare, chef och dylika kysser hen däremot i arslet dagen lång. Idag har jag varit så in i bängen trött på fanskapet och alla tjuvnyp hen delar ut till folk som kommer till sitt skittuffa jobb varje dag och gör så gott de kan. Deras enda brott är att de inte räcker till, för det GÅR INTE. Det toxiska fanskapet räcker inte heller till. Hen misslyckas ganska spektakulärt varje dag. Men ingen jävlas med hen, kritiserar eller snackar skit för det. För alla andra är normalt funtade människor. Om ack det vore socialt acceptabelt att fläta till fanskapet varje gång hen yttrar sig nedlåtande till/om någon... Men nä. Istället harmar jag. Utan att dricka vin.

Ouch, den sorten är vidrig. Jag tycker att du gör helt rätt som markerar att du varken vill höra skitsnack om andra eller tar någon skit själv från vb. Att alla andra på din arbetsplats inte gör likadant är inte ditt ansvar. Du lider dock av det. Jag brukar vara hjälpt av att inte gå i svaromål alls utan istället tänka ”stackars hen, det måste verkligen vara svinjobbigt att vara så bitter”. Jag vänder irritation till sympati istället. Skruvat, men det funkar. Ibland, när det är riktigt illa, tänker jag det inte bara utan säger det även till vederbörande. Då brukar hen bli tyst. Hur bemöter man att någon tycker synd om en liksom?

Kram 🐘

@Andrahalvlek Den är bra... att vända irritationen till sympati. Den här människan känner sig tyvärr då ännu mer rättfärdigad i sitt beteende. Hen är så upptagen av sin bitterhet gällande sin egen förträfflighet i jämförelse till alla andras tillkortakommanden att ren otvetydig sarkasm går hen helt över huvudet. Ge minsta gnutta uppmärksamhet så spelar hen ut hela martyr-registret. För att hålla mig lugn tänker jag bara ”Aaaaaw... hen är dum i huvet... stackars...” och totalignorerar. Det har alltid funkat för mig tidigare i arbetslivet, men den här människan måste jag tyvärr ha ett nääääära samarbete med. Och det blir inte bättre av att vi som arbetslag måste sitta i en massa hemmasnickrade terapi-liknande möten som går ut på att älta problem. Om det var professionellt skött av proffs skulle det säkert vara utvecklande för alla. Men det är ju inte det. Nu längre. Efter att de nya effektiviserande in absurdum huvudmännen tog över. Det är billigare hobby-folk som liksom ska hålla i tömmarna. Tex vanliga dödliga, överarbetade lärare, som ”brinner för” något de egentligen vare sig har kunskap eller utbildning för 😝 Martyren får således hålla låda och manipulera fritt, medans hobby-folket ler saligt och känner sig duktiga som lyckas få oss att praaaaaata om prrrrooooblemen. Skapa hitte-på-problem istället för att se sig själv i spegeln och acceptera jobbiga sanningar more like. Dårhus.

@Mirabelle G-S Andad, andas, andas. Håll ut. Snart är den arbetsplatsen och kollegan ett minne blott. På ditt avslutningssamtal med chefen kan du ju berätta vilket arbetsmiljöproblem den kollegan faktiskt är. Det är ju synd om avhoppen från arbetsplatsen fortsätter på grund av det. Kanske anser sig chefen nödgad att agera, kanske inte. Men då har du bidragit till en eventuell lösning i alla fall.

Kram 🐘

I ett tidigare arbetslag jag ingick i fick gnäll allt för stor plats. Det dränerade mig på energi. På ett möte föreslog jag att vi skulle införa en ”gnällhalvtimme” dagligen då alla fick gnälla i munnen på varandra, men därefter skulle vi inte gnälla alls på resten av arbetsdagen för att inte förpesta stämningen. Det fick avsedd effekt, folk skärpte till sig med gnällandet. Några kastade dock arga och sura blickar på mig, men det bjuder jag på. Jag fick en massa ryggdunkningar också.

Kram 🐘

Mm... På två år har sex personer sagt upp sig och gått vidare pga den här människan. Två av dem var ingen förlust. Men fyra av dem hade kunnat bli riktigt lyckade kollegor med litet tid och tålamod. Nu är det även två riktigt dugliga kollegor som är på väg. Det är bara en tidsfråga innan de inte står ut längre. Och tyvärr är ju den groteska personalomsättningen en av orsakerna bakom varför verksamheten blir direkt fysiskt farlig. Det behövs kontinuitet för att det ska gå runt. Men men... vad gör väl det om hundra år... Som sagt. Ett par månader till och sedan är jag upptagen av annat. Tills dess har jag bestämt mig för att bara le, vara världens bästa kollega och hålla god min i elakt spel. De ska fan sakna mig när jag går 😉

1 år och 11 månader... Så länge säger min app att jag varit ”en sån som inte dricker”. Och jag väntar fortfarande på den där känslan man läser om titt som tätt på forumet... Euforin, saligheten, entusiasmen över det nyktra, äkta livet. Känslorna ska bli genuina. Sömnen ska bli utsövande. Maten ska smaka bättre. Färgerna ska bli klarare. Stressen ska bli mindre stressande. Blicken ska sprudla och huden ska gnistra. Livet är bättre utan alkohol. Määäh... Sorry, but I don’t feel it. Livet är precis det samma. Utom att jag inte stresshanterar med vinaren i soffhörnet. Det är OK. Man behöver inte tycka att det är fantastiskt att vara nykter. Man kan vara det ändå, av den enkla anledningen att man vet att det är ett smart val när man råkar vara en sån som är förälskad i berusningen. Predisponerad för missbruk och på god väg in det. Då är det helt enkelt klokt att avhålla sig. Även om livet inte blev ett dugg mer fantastiskt. Ingen aning vad jag ens vill med att skriva detta. Det är nog mest ett stillsamt konstaterande inför mig själv, att nykterheten behöver inte åtföljas av fanfar, konfetti och jubel. Den kan vara värdefull ändå. Ha en fin valborg alla forumvänner ❤️

Usch vad beklämd jag blir av att läsa om din kollega. Jag har träffat den typen. De kan förpesta en hel arbetsgrupp. Min första arbetsplats var definitivt en sån. Å så jobbar ni med elever. Det är sorgligt. Den där typen av människor äter energi från såna som bryr sig och är engagerade.
Entusiasmen och förmågan att samarbeta försvinner. Jag kan heller inte stanna i såna sammanhang. Att harmas är inget alternativ i längden, att sluta engagera mig funkar inte, att gnälla och älta är det tråkigaste jag vet. Jobbar i en grupp nu med människor som ser möjligheter och vill utveckla. Vi är rätt många ändå. Vi är säkert också många som hällt alkohol på vår själ när det känts hopplöst. Glöden finns därunder. Den väntar bara på att tända igen.
Men euforin, saligheten, gnistrande och glittrande. Jag tänker att den beskrivs mest precis i början av nykterheten. Den gick mig obemärkt förbi,, mig också.
Tänker att det hänger mycket samman med livet i övrigt. Det är fint att höra att du känner dig nöjd med ditt arbete, det hade nog inte varit så om du druckit. Jag känner mig inte euroforisk nu som nykter. Däremot vet jag att det finns saker jag hade hanterat annorlunda om jag druckit. Jag hade kanske ondgjort mig över kollegor och fastnat i det. Nu ser jag en väg ut och de får vackert hänga med. En del av mina farhågor med det jag jobbar nu har faktiskt inte ens infriats. Undrar om jag hade tolkat saker annorlunda om jag druckit. Tänker att euforin kommer att hänga starkt ihop med ditt yrkesliv. Hoppas du hittar rätt och en bra grupp. Det är så kul att jobba tillsammans med människor somnar duktiga i förändring. Det ger kickar och mindre stress.

@Mirabelle G-S skrev:"Sorry, but I don’t feel it. Livet är precis det samma. " Jag ler när jag läser din text. Jättebra att du tar upp just detta att det kanske inte blir fyrverkeri och bomber för alla som slutar dricka. Min erfarenhet från alkostoppet är dock lite euforisk. Det lugn och de stråk av harmoni jag kan känna nu har jag inte upplevt sedan jag var barn och hade aldrig kommit om jag fortfarande druckit. Har just slutat snusa också och där kan jag inte känna EN ENDA positiv grej med stoppet. Fyra månader senare består avsaknaden av nikotin fortfarande bara av stor jvla saknad och ett sug från hlvetet. Men jag slutar ändå eftersom jag numera är betydligt mer påläst inom områdena beroende och psykisk hälsa. Nikotinstoppet kommer att bidra till bibehållen psykisk hälsa, normal ämnesomsättning och förhoppningsvis insomnade beroendereceptorer i skallen (vill inte mata dem åtminstone).

Kram!

Jag tänker att euforin nog kommer först när vi fyller livet med roligheter. Roligheter som vi inte hade orkat med under vårt förra liv. För då orkade vi ingenting mer än att dricka. Drickandet var lösningen på allt. Men livet blir verkligen ingen räkmacka bara för att man slutar dricka, problemen kan hopa sig ändå. Men i alla fall jag tar mig an problemen med ett större lugn, ”okej, nu hände det, nu får jag fixa det”.

Och precis som @charlie70 känner jag ofta stråk av harmoni och nöjdhet på ett sätt som jag inte känt på evigheter. Jag är mycket mindre rastlös, kan verkligen njuta av att bara vara. Och hopar det sig alldeles för mycket så vet jag numera att sova är den allra bästa medicinen.

Jag tänker också att din nuvarande jobbstudion hindrar dig från att uppleva euforin, och att det nya jobbet nog kommer att ge dig större chanser att umgås med de positiva känslorna ❤️

Kram 🐘

@Sisyfos Tack Sisyfos. Ja, jag tror också att jag hade hanterat den toxiska stämningen på jobbet annorlunda om jag fortfarande bedövat den inre rösten med vin. Jag hade druckit och stått ut. Inte för evigt, men definitivt för länge. Jag begriper mig inte på folk som är så detaljfixerade att ALLT framställs som gigantiska problem och dödssynder. Vi har ett stentufft jobb i en emellanåt farlig arbetsmiljö. Det finns gott om saker att oroa sig över, stöta och blöta, förebygga och krishantera. Då tänker jag att man kan andas och glädja sig när man lyckats vända de värsta stormarna till en hanterbar bris. Men nej. Då ska det snackas skit och attackeras över skitsaker. Hysteriska anklagelser över att det är oordning i pussel-hyllan, papper på golvet i toaletten eller att någon stackars kollega är ondskan själv pga gick in med skor, använde för litet rengöringsmedel när hen städade bort en olycka, eller fyller inte på toapappret lika ofta som vederbörande. För mig framstår människan som patetisk och imbecill, och det är en källa till evig förundran hur andra tar larveriet på allvar, ”lyssnar in”, tar till sig och hjälper till att lyfta tramset på allvarsamma möten. Mest förundrande är hur villiga annars vettigt funtade människor är att lyssna på outsinliga tirader av skitsnack om andra vettigt funtade människor. Hela gruppdynamiken är en stor besvikelse faktiskt. Det är ju inte bara det toxiska fanskapet som är problemet, utan alla jamsare runt omkring som stryker medhårs (tex chef och två arbetslagsledare). Den chef (och samtidigt arbetslagsledare) vi hade för två år sedan hade vett att vänligt (oftast iaf) men bestämt hålla den här människan kort och inte ge utrymme.

@Charlie70 Duktigt att sluta snusa! Det är jag absolut inte redo för. Jag har slutat förr. Längsta uppehållet var på fyra år, då vi bodde i ett land som det var riktigt jäkla besvärligt att föra in snus till... En flytt till ett land där processen snusinförsel var enklare var allt som behövdes för att jag skulle återgå till vanan 😬

Stor igenkänning på stråk av harmoni! Nu för tiden klarar jag av att ”bara vara” på ett sätt jag aldrig fixat förut. Inte sedan jag blev vuxen iaf. Att bara vara, utan att göra nytta, brukade kräva den där vinaren och dimmig glömska. Kanske finns ett frö till euforin där i den nyttolösa harmonin.