@SÖRMLAND71 Hoppas att du har haft bra dagar. Min man har inte druckit sedan i lördags och är fjäskig på alla sätt. Han fattar vad han satt på spel och jag accepterar inget kasst från han mer. Ser att han är eftertänksam med vad han säger och gör, men jag skall inte ropa hej. Har sett detta innan. Ska bli "spännande" att se hur det blir i helgen. Kommer inte acceptera det om det köps hem en endaste droppe. Men jag vill inte att det blir så att jag måste "vakta" honom och påminna om vad vi kommit överens om. Han är en vuxen människa med egna val och egen vilja. Finns inte heller några mellanlägen eller bara lite. Jag vet inte om han kommer att orka med detta, men då förlorar han allt. Det är lite pest eller kolera som jag ser på det. Jag vill att alla skall må bra. Vet dock med säkerhet att om vi skulle gå skilda vägar så skulle han fortsätta sitt race, men det är inte hållbart i vår situation. Hoppas att han fattar det och värdesätter det han har. Det har han inte gjort på länge. Han är rädd för att förlora och då borde man fatta tycker jag.
Trots allt har jag inte känt mig så här avslappnad på länge, men ändå är jag helt slutkörd och dränerad. Har lyxen att jobba hemifrån så jag gör det denna veckan för återhämtning.

@lejo- tack för tips. Kanske kunde funka bättre att prata med någon via telefon istället för besök på VC. Jag står ut för jag vet att vi har en stark kärlek och jag vägrar ge upp o sära på oss för att sen EFTER det, vakna upp och ta tag i skiten. Känns som att det inte är värt det i vårt fall. Jag ska söka upp o leta tips på vad som finns i hjälpväg, lägga fram det och sen är det bara till att vänta o se igen. Han lovade ta tag i sig själv senast för ca 3v sen men inget har hänt. Ger lite kraft o energi att läsa era inlägg. Tack

@@lejo Jag hittade denna sida ikväll. Ledsen att höra att så många är med om liknande upplevelser, men skönt att höra att jag inte är ensam. Har under en längre tid tänkt att nu är gränsen nådd, men så en dag är han nykter och vill sluta dricka och ha hjälp. Sen efter någon dag är det samma sak igen. Min man gömmer spriten, men jag vet såklart var och vet när han druckit. Medberoende, ja! Trodde inte att jag skulle hamna i detta. Blir så arg över den egoism som uppstår i när han dricker. Jag vill separera, men så svårt när han inte vill. Har ändå varit tydlig att jag inte vill längre, orken finns inte längre att stötta i hans väg till nykterhet, speciellt när han själv inte vill. Men inser att det kommer bli en tuff tid o jag hoppas att han till slut går med på att separera. Många skriver om vad är viktigt för mig. Det har även professionella sagt till mig. Det är den meningen jag tänker på och jag vill inte leva med en man som dricker. Finns inget attraktivt i en onykter man, som oxå somnat tidigt i soffan, luktar sprit. Just nu finns inget hopp att vi ska ”finna” varandra igen. Tyvärr!
Tack alla som delat med er av era upplevelser. Ni som lyckats komma ur er relation, skriv gärna hur ni till slut gjorde.

@@lejo Jag hittade denna sida ikväll. Ledsen att höra att så många är med om liknande upplevelser, men skönt att höra att jag inte är ensam. Har under en längre tid tänkt att nu är gränsen nådd, men så en dag är han nykter och vill sluta dricka och ha hjälp. Sen efter någon dag är det samma sak igen. Min man gömmer spriten, men jag vet såklart var och vet när han druckit. Medberoende, ja! Trodde inte att jag skulle hamna i detta. Blir så arg över den egoism som uppstår i när han dricker. Jag vill separera, men så svårt när han inte vill. Har ändå varit tydlig att jag inte vill längre, orken finns inte längre att stötta i hans väg till nykterhet, speciellt när han själv inte vill. Men inser att det kommer bli en tuff tid o jag hoppas att han till slut går med på att separera. Många skriver om vad är viktigt för mig. Det har även professionella sagt till mig. Det är den meningen jag tänker på och jag vill inte leva med en man som dricker. Finns inget attraktivt i en onykter man, som oxå somnat tidigt i soffan, luktar sprit. Just nu finns inget hopp att vi ska ”finna” varandra igen. Tyvärr!
Tack alla som delat med er av era upplevelser. Ni som lyckats komma ur er relation, skriv gärna hur ni till slut gjorde.

Jag vill också tacka för alla fina ord och stöttning från alla. Även om jag inte ens velat "behöva" logga in på denna sida så är det så oerhört viktigt att kunna "prata" med er som vet vad man går igenom. Här har det inte druckits sedan lördag kväll och oj vilken skillnad på både beteende och humör. Dock har vi bråkat lite då jag kan vara väldigt hård. Tror att det blir så när man fått nog. Jag vill vara respektfull, men kan inte hålla mig hela tiden. Speciellt när min man inte alltid tänker på vad han säger. Tycker själv att jag oftast gör det, men har kanske dålig självinsikt 🙈. Vill dock inte vara en dörrmatta någonsin mer. Vet att detta inte är hållbart i längden om vi båda är taggarna utåt. Hoppas att det lugnar ner sig, men allt ligger väl på ytan nu. Nu låter det säkert som att vi bara bråkar, men mestadels av tiden är vi sams. Summa sumarum, ett misstag och så går vi isär. Som jag nämnde finns inga mellanting. Känner mig "trygg" i mitt beslut och i det att jag har ett gäng med familj och vänner, som tar emot mig om allt faller. Hoppas ni alla får en bra helg ❤️

@gerbera@
Så bra att du hittat hit! Välkommen till forumet. Jag hade redan separerat när jag hittade hit, men var fortfarande medberoende då. Hade just loggat ut, då jag skrivit min "dos" för idag. Vaknade tidigt och ska laga mig frukost snart. Såg din fråga och loggade in igen. Ett kort svar på din fråga " jag insåg att jag inte skulle orka leva längre, då mitt ex tacksamt tog emot min generositet då jag försörjde honom i flera år och han fick allt jag hade av besparingar, investeringar och jag sålde även mina ägodelar för att jag lät mig bli uppäten". Så jag var på botten. Han ville inte flytta ut när jag önskade det, men jag lärde mig att sätta gränser till sist, vilket tog mig åratal och tack vare stöd från en psykolog. Mitt ex manipulerade mig skickligt. Nu andas jag min egen luft. Och jag behöver aldrig känna hans stinkande alkoholångor längre.
Jag har träffat en ny kärlek och att våga komma dit, krävde också en psykologkontakt. Men det är värt att investera i sig själv, om man inte får stöd av vården. Jag investerade i en utbildning till mindfulnessinstruktör för flera år sedan. Det var min verkliga räddning. Men så har jag haft turen att ha varit sjuk i en bipolär sjukdom i flera år. Så jag vet vad som krävs. För att välja hur man vill leva. Quick fix eller förändringar. Och genom att jag levde med en alkoholist så kunde vi inte leva ett vanligt liv. Jag la all min tid och pengar på att bli frisk. På att köpa min egen hälsa, eftersom det inte erbjöds inom vården.
Genom att meditera regelbundet ställde jag inte bara frågan, hur jag ville leva mitt liv. Jag svarade även på den genom att steg för steg, välja det liv jag idag lever.
Det första steget var att ta ett beslut.
Ta hand om dig.
Och gör det som du behöver.

Hur har ni det? När jag åkte hem från jobbet igår fick jag den där känslan av oro...hur är det när jag kommer hem? Han hade " bara" värmt glögg o sen inget mer... bättre än det värsta.... Jag uttryckte min oro o han lyssnade o det känns bra ..... tänk om ❤️

@SÖRMLAND71 Här är det ok. Min man är dock lättretlig och jag vet inte om det är att han är sugen eller känner sig "tvingad" till ett liv som han inte vill leva. Han säger att han vill ha ett lugnt liv, men vet inte om det är så. Han har allt han någonsin önskat sig, men känns som att han aldrig är nöjd och blir uttråkad på något sätt. Känns också som att han inte lär sig av sina misstag heller. Påstår att han måste få vara sig själv och det håller jag med om, men om man inte förstår att man beter sig på ett visst/orättvist (om man avsiktligt sårar ngn ex) sätt så inser man inte att något måste ändras. Det har ingenting med ens personliget att göra. Det är bara (dumma) beteenden, som man inte förstår att man faktiskt kan ändra på om man vill. Nu svävade jag nog ut i ngt helt annat 😊.
Hoppas alla får en trevlig onsdag.

Hur har era veckor varit? Här för det mesta ok, men i onsdags hade han druckit när jag var borta en stund på kvällen. Han sa det när jag kom hem och jag sa att jag märkte det direkt. Han såg att jag inte var så glad för detta och det sa jag också. Han tyckte att min reaktion var dum och tyckte att jag skulle sagt att han förtjänade det då han fixat och donat hemma. Va?? Jag hade ett allvarligt samtal med honom för mindre än 2 v sedan. Yttryckte min oro, sa att jag inte känner mig trygg i mitt egna hem och att jag kände obehag. Kan man missuppfatta det på ngt sätt? Han var iaf väldigt ångerfull då, men verkar inte så längre. Ons kväll slutade med bråk.... Idag är han ute på stan. Frågade mig om det är ok och jag tänker inte ta hans beslut eller hindra honom från ngt. Jag har sagt det jag sagt, men tänker inte sitta barnvakt till en vuxen man. Skall jag vara ärlig så tycker jag att det är skönt att vara själv hemma så här på en fredag kväll. Jag slipper en "främling" som jag inte orkar lyssna på tills han somnar. Låter väl lite bitter, men så känner jag just nu. Känner mig lite besviken på mig själv, som tänkte mig att han kanske lyssnar denna gång. Imorgon skall jag träffa mina tjejkompisar och oj vad jag skall passa på att njuta av deras sällskap.
Trevlig helg på er!

@@lejo hej, jag önskar att min också kunde vara borta nån gång så jag fick en kväll ifred men han gillar o va hemma med vinglaset framför tvn... Jag har påpekat hans intag jag me i fredags kväll o det blev bråk...sov på soffan o fick ordentlig hjärtklappning o ångest ... sjukt vad vi utsätter oss för 🙈

@SÖRMLAND71 Ja vad man utsätter sig själv för egentligen onödigt lidande. Jag är inte säker, men kändes som att han tagit ngt (druckit) idag när jag kom hem från jobbet och jag var hemma strax efter 4... Han var i vårt förråd där jag har cider. Han dricker inte det egentligen, men det har försvunnit en del burkar, som jag inte har druckit. Han va konstigt "check" (lr hur man skriver det) och pratade väldigt mycket. Han gör det om han har ngt att dölja. Pratar mycket med en massa detaljer. När han inte har druckit så är han ganska "mellanmjölk" eller hur jag ska uttrycka mig. Nu vet inte jag 100 % för jag tyckte inte han luktade, men ngt skumt är det. Han ligger också och sover på soffan vilket är ett tydligt tecken. Usch, fy och bläh....

Hej, god fortsättning till er alla. Jag har inte skrivit på ett tag som säkert märks. Har försökt fightas med en massa jobbiga känslor och här är det inte bra. Känns som allt eskalerat under jul o nyår. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vi har bråkat ganska mkt o min man har döljt sitt drickande och blir på dåligt humör när jag konfronterar honom. Enligt honom anklagar jag honom för att vara alkis och han tycker att jag bestämmer vad/hur han skall göra. Har förklarat för honom att jag är orolig, men att jag aldrig förbjudit honom att göra ngt. Det är också "mitt fel" att han "måste" dölja sitt drickande. Hur kan man skylla sitt agerande på ngn annan? Det är så många varningssignaler här så att hälften vore nog. Han är ute "på promenad" med sin kompis idag. Ringde han när jag kom hem från jobbet och hörde att han druckit. Nu har jag lagat middag och nu är maten klar och ingen man är hemma för att äta middag med sin fru... På en tisdag. Jag tror att han varit nykter typ 5 dgr på 3 veckor. Det här är inte normalt någonstans. Jag vet inte vad jag skall göra. Jag har gett han alla chanser och han väljer att göra så här.... Usch, jag tycker att han varit tillräckligt egoistisk i 3 års tid. Orkar inte några mer motgångar. Jag mår inte bra och är olycklig 😐...

Och han kom hem onykter och sluddrandes. Hade en "massa" ursäkter till varför. Jag blir så besviken på honom och det märker han. Jag vet inte hur jag skall bemöta detta. Hur gör man? Jag sa att det känns olustigt. Han blev inte arg iaf.... Jag försöker bemöta allt med, ja, jag vet inte vad...

@Tröttiz Jag höll väldigt låg profil. Jag har ingen lust att umgås eller prata med honom när han är så här. Han var "kärleksfull" igår och ville ha en massa kramar och närhet, men jag får en känsla av ängest av lukten, hans sluddrande och överdrivna sätt. Just nu känner jag mig som jag vore 10 år. Så liten, ledsen och ensam. Jag vill bara hem till mina flräldrar och prata med mamma. De vet inget och tror att allt bara är bra. De ser upp till min man. Han visar en annan sida av sig utåt, men mot sin familj är han urk.... Bläh..