Jag har ju ingen direkt "aktiv alkis" idag då jag valde att lämna henne. Efter många turer med SOC, Polis, Vård, Jobb, Skola osv osv då vi har barn ihop så har hon nu gått på behandling i nån vecka. Allt detta är jättebra och enbart positivt för alla inblandade såklart och jag stödjer henne fullt ut i allt detta.

Meeeeen, nu ca: 2 veckor efter att hon accepterat att hon är en alkis och behöver hjälp så börjar hon höra av sig och ska vara min vän igen. Hon vill ha med mig på möten med sin handläggare eller vårdare, hon ska berätta hur mötena går, hur allt känns osv osv. Det kommer sms och samtal då och då där hon vill ha stöd och bekräftelse kring att hon inte är en dålig människa. Jag vet att det är positivt och hoppas verkligen att hon hittar rätt. Däremot så vill jag egentligen inget annat än att skrika och skälla på henne.... Få henne att fatta hur sjukt mkt hon ställt till med, pengar, barn, relationer, vänner, jobb osv... Att hon snart ska sitta inne i 3 månader å alla runt omkring henne får ta ansvaret hon lämnar efter sig... Jag blir på riktigt knäpp av att det verkar saknas en insikt kring vad hon skapat under alla år. Häromdagen så skrev hon och ringde för att berätta att jag borde visa mer stöd och finnas där, att det är orättvist av mig att tveka kring om jag ska gå med på hennes möten osv...

Verkar som hon totalt saknar skam i kroppen.... Jag har betalat, skyddat, ljugit och löst alla hennes problem i 8 år. I 8 år har man stått som en idiot och täckt upp, försvarat och rett ut hennes KAOS utan så mycket som ett tack. När hon nu för första gången på evigheter tar ett bra beslut så ska även det innebära att man dras in i skiten igen och blir en del i hennes nät av människor som ska "finnas" där för att en vuxen människa ens ska klara av sin vardag! Jag fattar att jag aldrig kommer bli kvitt henne då vi har barn ihop men att ska man verkligen behöva dras in i hennes behandling och förvandlas till ett skyddsnät åt en vuxen person för att saker ska fungera... Jag kanske är orättvis och kanske är det så det fungerar men jag blir på riktigt arg och förbannad över hur självklart det ska vara att man finns där. Finns det ingen insikt i att man som vuxen borde förlita sig på sin egen förmåga och inte tvinga in medmänniskor i massa skit dom inte vill???

Missförstå mig rätt i detta, jag är glad, otroligt glad att hon äntligen svänger åt rätt håll. Jag har förlikat mig med tanken att hon aldrig kommer ta ansvar eller säga förlåt, att hon inte är kapabel att sköta sig själv har jag accepterat. Jag vet att saker antagligen kommer bli till det bättre för vårt barn även om jag fortsatt kommer få ta det stora ansvaret så vet jag att det kommer bli bättre. Men det måste ju finnas en gräns för dumheter kan man tycka... Att efter att man ruinerat hela sitt liv verkar tro att efter två veckor och lite glada hejarop så är man pånyttfödd och då ska alla återigen för 8000e gången stå där och ställa upp. Som att man är skyldig henne nånting fortfarande...

Trodde ärligt min tid som "anhörig" till en alkis var över och att hon slutat ställa till saker och påverka mig. Där hade jag tydligen fel då man fortfarande ska vara en del i att städa upp hennes oreda på något vis. Å känner jag mig själv rätt så lär jag säkert gå på hennes behandling, sitta där tyst och stöttande på bekostnad av mig själv och mitt liv.... Tänk att det aldrig tar slut när det kommer till hur mkt hon kan kräva och behöver för att ens "försöka" fungera!

Det är ett svårt läge när man har barn ihop. Men du har ändå rätt att välja att inte ta del av hennes behandling, om du inte vill. Det enda ansvaret du har är gentemot ert barn.

Du får inte glömma att det är ditt val om du ska fortsätta vara stöttande.. När jag gick ett anhörigprogram fick jag lära mig att innan jag gör något ska jag svara ja på samtliga dessa frågor.
Vill jag det här?
Kan jag det här?
Är det bra för mig?
Svårt i början, får man verkligen tänka så, sätta sig själv i främsta rummet. Ärd u orolig för att hon återgår i missbruk om du inte finns där? Det är inte så, du är maktlös vad det gäller hennes missbruk/beroende. Förstår din ilska och mitt råd är ta vara på dig själv, se dig som den viktigaste personen i ditt liv. Skulle också ge rådet att genomgå något anhörigprogram, sök kontakt med alanon eller hjälp i annan form. Du behöver få verktyg att hantera situationen nu, men även i framtiden. Som du säger ni kommer ju att ha fortsatt kontakt eftersom ni har gemensamt barn.

Själv har jag genomgått anhörigprogram, men även ett sorgebearbetningsprogram. Där kunde jag uttrycka all ilska, sorg m.m. Det handlar ju också om att sörja ett liv som inte blev som man hoppades. Ett forum där det är tillåtet att uttrycka alla känslor du lagrat under alla år. Det är mitt råd. Förstår så innerligt att du inte vill dras in i den situationen du beskriver.

@Haga
Så mycket känslor ... Jag var ju i annan situation men kan förstå att du reagerar som du gör.
Hon verkar ha noll insikt om konsekvenser hon ställt till med, och som jag upplever det behöver du inte delta i hennes tillfrisknande om du inte vill. Man är ingen robot som kan klara allt, man är mänsklig med både resurser och gränser.
Kanske att ändå förklara att du kan förstå att hon behöver stöd, men att du också behöver stöd i att komma på fötter efter allt som hänt pga alkoholen?
Vårda dig själv. 🌹

@Tröttiz Ja betydligt mer känslor än man kunde förvänta sig. Jag har vart bra på att senaste 6-8 månaderna sätta mig själv först och har verkligen inte låtit mig dras med. Sagt nej och ställt krav på vad som gäller om hon ska ha vårt barn osv osv. Allt har faktiskt fungerat rätt bra förutom att hon druckit såklart. Men för mig har det gått bra, har hittat frid och lugn osv ihop med barn och familj med mera. Hon har ju fattat att det hon gör är både destruktivt och ohållbart, trots det så har hon gång på gång supit ner sig. Nu verkar hon tro att bara för att hon liksom skrivit på för nåt missbruksprogram så ska man direkt finnas där igen, hon blir sur och skuldbelägger människor som hon liksom "supit" bort för att dom fått nog, mig inkluderad. Är en väldigt konstig balansgång i allt detta. Jag är glad om hon lyckas men ännu gladare om jag slipper se det så att säga... Jag kommer inte vara en del i nånting i hennes rehab, var bara tvungen att få skriva av mig lite ilska då jag vet att det inte ger nåt att säga åt henne att hon gör fel i att ens be mig om det...

Tack för förståelsen :-)

@Haga
Tack för att du skriver! Och tack för att du skriver av dig din ilska!
Fortsätt. Om inte här, så för dig själv i egna texter. Om du behöver. Jag har skrivit av mig i andra kanaler. I skrivargrupper. Det har blivit texter som andra säger "ge ut dem" och jag tänker att jag behöver landa. Då behöver jag skriva om allt. För det är väldigt riktat. Och hela familjen till mitt ex gör mig så förbannad när jag tänker på hur de är. Duktiga läkare, duktiga sjuksköterska, duktig chef inom kommun som ska hjälpa missbrukare, duktiga duktiga duktiga de som tyckte att det var skönt att dumpa alkoholisten hos mig. Han levde på mig i många år. Och jag har det som jag har det för att jag var så jävla medberoende.
Jag ströp alla kanaler till mitt ex. Han verkar hög på sig själv, även nykter. Vet inte hur han lever idag. Jag släppte taget helt sedan min friska och sunda pojkvän sedan 1,5 år undrade varför jag ens hade kontakt med mitt ex.
En riktigt bra fråga.
Varför.
Jag vill inte.
Alls.
Så jag satte punkt.
Men ni har barn. Så för barnens skull. Efter dina spelregler tänker jag.

Hej @Haga!

Tittar in och säger hej här också, det har varit många turer under en lång tid men mycket smärta och mycket att stå ut med. Mycket du tagit hand om, hjälpt till med, varit förstående och orken tar slut tillslut. Du har lämnat men finns kvar på det sätt som går då ni har barn tillsammans, du behöver ta hand om dig själv och sätter dina egna känslor och behov framför något annat just nu, det har varit på ett annat sätt och nu behöver det få vara såhär.

Du behöver orka och få energi, det är också ett sätt att finnas där, för er och ert gemensamma barn. Kanske kan det vara som Tröttiz skriver att du kan förstå att hon känner att hon behöver allt det hon behöver och det går att bekräfta det samtidigt som du har dina behov nu och behöver vara i din process.

Tilliten i relationen när sådant här händer har brutits ned och kan ta tid att bygga upp, även om ni inte är tillsammans behöver hon vara i sin process och du i din och det kan bli bättre framåt, det går inte alltid att tro på eller vara glad direkt någon tar steg i förändring och det är okej. Såklart som du skriver, du hoppas och vill men behöver verkligen ta hand om dig nu och har rätt att vara arg och besviken och få känna det du vill och behöver.

Hoppas du hittar mycket här inne som blir hjälpsamt längs vägen för dig!
Allt gott, Rosette, Alkoholhjälpen

@Haga
När jag läser vad du beskriver så vrider det sig i medberoendenerven i mig.
Det är samma limbo som med en aktiv där man kastas mellan att behöva förklara sig för sig själv, blir satt i ett läge där man ska ha skuldkänslor för något man inte är ansvarig över, där man bara ska ge utan att kunna förvänta sig något tillbaka.
Det bästa är nog bara att hålla avstånd och själv söka upp stöd.
Jag minns hur denna dans, djävulsdans, fungerade för mig: det var givetvis som stod ansvarig för alla sk. Återfall också.
Nej, det låter som ditt X inte har någon förståelse för dig och dina behov och dina känslor.
Var rädd om dig, ta hand om dig och du är viktigast.

Känner igen mig mycket i detta. Det styrker mig i tanken att lämna, pronto.

Vi är gifta men har inga gemensamma barn. Däremot står ”våra” problem (hennes missbruk) i vägen för mig i min relation till mina barn, och till mina vänner, mitt jobb, mitt välmående, min lycka och mitt liv.
Jag har egna problem. Men ALLT fokus är alltid och enbart på hennes problem, hur de blir till mina problem, hur hon vägrar se det och inse vidden av sina problem och hur de påverkar andra omkring henne. De överskuggar hela min tillvaro.

Hon har ännu ett viktigt val att göra. Ett ultimatum att ta ställning till. Men jag vet ärligt talat ändå inte hur mycket mer jag sen orkar delta. Ifall jag ens vill.

Jag tror och hoppas att det är missbruket som gör henne till en egocentrisk, manipulerande narcissist, och inte tvärtom.

Främsta skälet att inte bara lämna nu direkt, är att jag vill tro att hon är en bra person, bakom den missbruket gör henne till. Och oron över vad hon gör ifall jag lämnar. Hon har inte mycket att falla tillbaka på, och hanterar motgångar på sitt destruktiva sätt.