@lindaab
Hej,
jobbig känsla, känner med dig. 🌹

Den inledningen "träffade" mig direkt. En fråga som nog många gifta män / kvinnor, sambos ... frågat sig själva - vi som levt / lever tillsammans med en beroende.
Den beroende har ett helvete, men även vi anhöriga.

Din inledning här frågade jag mig sååå många gånger - till slut var det bara stopp. Jag orkade inte.
Den dagen började förnuft och känsla slåss mot varandra, men jag ångrar mig inte. Snarare tänker jag så här i efterhand hur jag kunnat anpassa mig till destruktiva galna saker så länge. Och att känna sig så ensam. Det var ju som en demon man hade att göra med emellanåt. 😔

Ditt svar finns inom dig.
Inget svar du önskar, dock ser jag det så.
Styrka till dig önskar jag,
Och kom ihåg att ta hand om DIG.
🙏💞🙏
Kram.

@Tröttiz tack för ditt svar 🙏🏽

Man känner sig så förvirrad.
Jag vet inte hur många ggr jag fått nog, men ändå står jag kvar.
Tvivlar på verkligheten. Är det så illa, överdriver jag…
Trots att han sökt hjälp och är fysiskt beroende. Han dricker så gott som dagligen, de få ggr per månad han inte dricker så är han ett totalt vrak med svettningar osv…

På nåt vis har jag accepterat att han har valt alkoholen. Så nu är frågan om jag ska stanna eller gå. Huvudet säger en sak, hjärtat en annan. Han säger ibland att han vill sluta, och ibland att han inte tänker sluta just nu..

Under våra 7 år så har det hänt så mycket. Jag har kämpat så mycket, stått vid hans sida när han förlorat jobb, körkort, suttit inne 2 ggr. (Misshandel och rattfylla)

Han är världens snällaste nykter, inbillar jag mig. Och de ggr han är elak då, så skyller jag på abstinensen.
All svartsjuka och projicering skyller jag på att han tappar kontrollen pga alkoholen.

Känns som att vara ihop med ett trotsigt barn. Som man måste stötta, är han inte för full så mår han dåligt. Sjuk eller deprimerad. Ända gången han mår bra är med ”lagom” alkohol.
Förra helgen var han nykter i 2 dagar utan abstinens, jätte märkligt. Misstänker mediciner då… Jar hittat en del opiater och nåt som hette lyrica. Han var lugn och ”normal”. Då har vi det fantastiskt.
Men sen i måndags har han varit full dygnet runt… idag nyktrade han till o h är på dåligt humör och anklagar mig för allt möjligt märkligt.

Han gömmer, ljuger och pendlar i humör från vanlig, hysteriskt skratt, hysterisk gråt eller arg som ett vi på 2 sekunder.
Igår ville han inte leva längre, men idag är livet på topp och han vill ut och äta.

En del av mig vet att jag måste lämna, han vill inte ens ta tag i problemen. Och allt är enligt honom mitt fel. Jag är så trött på att han drar en vinare, 35 cl sprit och massa öl dagligen. Han som aldrig har pengar….

Men samtidigt går jag sönder av oro när han är full, när han skadar sig och inte vill lev mer. Hjärtat säger att han har fantastiska sidor och att jag vill leva med honom nykter.
Men han är ju inte nykter, så då borde valet vara lätt….

Så ska du inte behöva leva och ha det. Du har rätt att känna dig trygg och må bra. Hoppas du har vänner och familj du kan prata med som kan stötta dig. Av det du beskriver lever du i ett väldigt destruktiv förhållande. Jag har valt att lämna min relation och jag mår så mycket bättre nu när jag vet att jag kan leva mitt liv och slipper lägga all min fokus på honom. Det var ett svårt beslut men nu när det är taget och bollen är i rullningar känns det 100 % rätt och jag känner mig fri. Fortsätt gärna skriva hör så får du stöd ❤️

Kan det bli värre?
Du behöver hjälp skulle jag säga, oavsett vad han gör. Den dagen du blir fri känslomässigt kommer du att förbluffas över det inferno du valt att stanna kvar i. Försök att ha fokus på dig själv för du är minst lika "sjuk" som din sambo och egentligen vet du det.

Börja med ett alanonmöte är mitt förslag. Leta efter lämplig grupp på nätet. Kommunen brukar erbjuda anhörigstöd vilket du även kan få här på alkoholhjälpen. Sedan finns det ju kuratorer, även kyrkan kanske har något att erbjuda. Alltså fokus på dig själv. Du är maktlös inför hans missbruk och ta emot all hjälp du kan få. Det kan bara bli bättre☺

@lindaab

Du har fått bra råd från föregående inlägg.
Jag vet av erfarenhet att man lämnar när man når sin egen botten.
Så frågan är egentligen var din botten är?
Var rädd om dig.

Men kära du! Om din bästa vän hade skrivit det där, vad hade du rått hen att göra? Det går inte att köra slut på sig själv på grund av en annan vuxen människas beslut. Han har en beroendesjukdom som är behandlingsbar. Även ditt tillstånd - medberoende - är behandlingsbart om du är villig att sluta fokusera 100% av din energi på honom och lägger det på ditt eget mående istället. Kära du, ta hand om DIG först.

@Samsung50
Mina vänner och familj har stöttat mig så länge, men har nog gett upp hoppet lite. De är nog väldigt trötta på att höra. Så numera pratar jag aldrig om det.

Det är väl det som är problemet, att jag inte ens vet om jag vill stanna eller gå…
Stanna, för hjärtat hoppas och vill. Och jag tänker att jag ibland överdriver. För han kan ju om han vill. Om han har nåt inbokat kan han oftast skärpa sig.
Men huvudet säger att det blir ingen förändring. Bara att han har bättre och sämre fylleperioder men att det mesta styrs av ekonomin. O h att jag vet att han blandar annat.

Han har sökt hjälp 2015, 2020 och 2022. Fått samtalshjälp och mediciner och ändå så vet han inte om han vill.

En del av mig tänker att det nog inte är så farligt, en annan del tänker att jag är helt dum som inte förstår. Klart det ör allvarligt att dricka sig berusad 25 av 30 dagar på en månad.

Jag förstår att fokus borde ligga på vad jag vill. Och en del av mig vill lämna. Men svårt att lämna ngn man älskar…

@gros19 Ja, jag antar att du har rätt. Det är fruktansvärt illa.
Men någonstans är det som att jag efter ett par dagars kaos förskönar allt. Så fort han nyktrat till så tänker jag att nu blir det bättre. Och att jag kanske överdriver…

Samtidigt säger huvudet att det är illa, att han gör mig illa och att jag är värd bättre och måste börja fokusera på mig.

Men vad händer med honom då? Super han likadant, blir det värre. Eller kommer han sluta o h jag går miste om en bra kille…

Svårt att lämna ngn man älskar och såg en framtid med…
Kan nog behöva samtalshjälp. Ska kolla upp vad som finns i min kommun. Tack för svar 🙏🏽

@Åsa M
Jag hade bett min vän springa och aldrig vända om. Precis vad mina vänner säger.

Ingen av mina vänner har liknande erfarenheter. De frågar mest hur jag kan stanna och vad han ger mig. Och att jag är värd bättre. De flesta tycker han är ett hopplöst fall och en idiot.

Men jag ser hans fina sidor också… vet inte om det är medberoendet som pratar då kanske. För som han behandlar mig, så är han inte ens värd en tanke egentligen.
Men sen kommer nån dag eller två som är bra, då glömmer jag allt.

Vet inte hur många ggr jag kommit dit och han är blåslagen, för full. Ofräsch och hemmet ser ut som en riktig kvart. Han skriker, spottar på mig och förnedrar mig totalt. Jag åker därifrån och tänker aldrig mer!! Men sen kommer fjäsket, han är nykter, städar, tvättar och är kärleksfull och vill hitta på saker. Bjuder på mat och vi har normala dagar. Hoppet väcks, men dag 3 är han full och otrevlig igen… så snurrar det typ. Nu har han druckit dagligen i 1,5 vecka.

Förstår ju att jag är lika sjuk som han, han är min drog.

@lindaab Det låter precis så som misshandlade kvinnor berättar. Misshandel, sen ångerfull sen börjar allt om igen.
Hade han velat sluta så hade han gjort det. Du skriver att han fick hjälp första gången för åtta år sedan… vill du fortsätta så här?

Hej @lindaab,

Du har varit här en tid och startat flera trådar nu den senaste med en mer tydlig frågeställning som du dealat med en längre tid. Du sätter tydligt ord på gång på gång hur många olika sidor av myntet det finns och hur detta påverkar dig.

Han utsätter dig för psykiskt och fysiskt våld på olika sätt. Du beskriver själv hur du förskönar och hittar förklaringsmodeller till detta, vilka anledningar det var till att det skedde, hur hans beteende var och liknande. Oavsett hur eller vad anledningen är får du lika ont, oavsett om det var ett fysiskt slag eller om det var hårda ord eller smärtan efter all den oro du bär. Detta är du tyvärr inte ensam om och att prata om det såhär är steg på vägen mot att få det annorlunda, bra och modigt att du skriver och berättar här för oss.

Såklart är detta inte lätt, han har fina sidor, han kan ångra sig han kan vilja ha hjälp, frågan är när och om. Hjälp finns för honom att få på flera sätt om han vill ta emot den. Du vet allt det här redan. Det jag funderar på är vad du vill och behöver.

Du skrev att du funderar på samtalsstöd och det låter ju som en god idé, få hjälp att sortera lite i detta, vet du vart du skulle vilja vända dig för att få tag i det?

Du har tidigare tagit stöd av kvinnojour tänker du dig något liknande eller är det något annat du tänker dig denna gång?

Min man dricker med varje dag. Blir aldrig kanonfull men onykter. Jag tror att han även dricker och kör bil.
Nu precis sa jag att söker du inte hjälp så lämnar jag. Du tänker inte söka hjälp sa jag.
Nej sa han då.
Så här står jag nu med hus å två små barn å tänker lämna efter sommaren. Han ska dock inte få ha barnen på kvällar å nätter. Vågar inte lämna dem till honom. Nånstans hade jag hoppats på att han skulle ta hjälp. Att vi betyder så mycket men tydligen är spriten viktigaste. Jättetråkigt.

@lindaab Förstår dina känslor alltför väl och det är svårt att veta hur man ska göra.
Jag slets själv mellan att stanna och att gå under många år och det fanns ingen som kunde säga vilket jag skulle göra.
Det är dina känslor och dina tankar men det är väldigt svårt att sortera dem när man är medberoende, vilket man blir.
Försök att hitta samtalshjälp i din kommun så du kan prata med någon. Det är väldigt bra att prata med någon proffesionell, med vänner och nära familj finns det för mycket känslor inblandat, de är väldigt duktiga.

@sommar2023 Ett jobbigt steg, men ni är tydligen tre i er relation, där alkoholen är nr ett.
Jag tror du gör det enda rätta och du kommer att må mycket bättre när det är gjort. Ville bara säga det.
Lycka till med allt!❤️🙏🏻❤️

@lindaab Det här verkar som en farlig relation på många sätt. När jag ser dig skriva att du funderar över om du överdriver, så blir det så fruktansvärt tydligt hur "sjuka" vi medberoende också är. Helt oförmögna att se klart. Det spelar ingen roll var vi kommer ifrån, vilket sorts liv vi lever eller hur länge vi levt. I det här avseendet är vi lika vilsna.
Jag kan i alla fall med min långa erfarenhet av medberoende säja att du nog har "blivit" ditt medberoende och glömt bort vem du egentligen är.
Du måste rikta strålkastaren mot dig själv, du är huvudpersonen i ditt liv.
Men det är ju just det vi glömt.....