av Emdanjack

Min mamma missbrukade alkohol tillsammans med antidepressiva i 20 år. Många trauman under uppväxten, brutit kontakten ett par gånger. Haft en otroligt komplicerad relation då hon ändå var den jag alltid ringde när jag hade någon nyhet. Trots att det blev negativ reaktion.
Hon dog i Thailand ensam troligtvis av blodproppar i benen som fick kroppen att lägga av och hela processen var ett trauma i sig. Vi fick reda på det via ett meddelande på facebook där det stod ”*Namn* dog igår i Thailand” Helt jävla fruktansvärt. Sedan fick vi sitta i två dygn i telefon och med dator här hemma och försöka hitta henne.
Hur fasen går man vidare??
Sorgen är otroligt komplicerad. Jag är arg för att hon missat så mycket senaste åren. Som att jag fått barn. Och samtidigt så är hon trots allt min mamma. Någon som har liknande upplevelse? Alltså att personen gått bort och att det är kluvna känslor..

gros19
mån, 2023-10-16 - 11:51

Alla har nog kluvna känslor som levt under dom förhållande du beskriver. Då otroligt sorgligt. Mitt råd är att försök hitta någonstans där du kan genomgå ett sorgebearbetningsprogram.

Snödroppen
mån, 2023-10-16 - 14:21

@Emdanjack

Förstår att det är ett hopkok av känslor du upplever.
Fint att du skriver här, för mig har det varit ett fantastiskt stöd.
Jag håller med @gros19 i att det vara en stor hjälp att söka någon form av samtalsstöd när du känner dig redo.
Ibland blir livet så överväldigande att man behöver hjälp till att sortera och bearbeta sina känslor.
Kram

Självomhändertagande
tis, 2023-10-17 - 04:13

@Emdanjack
Jag beklagar din förlust. Det blir förstås en chock. När det oförutsedda sker, även om det kan vara förutsett att missbruket kan leda till att organen slutar fungera och leder till döden, så är man inte förberedd. Igår pratade jag med en vän om att jag vet inte om mitt ex lever eller är död. Jag har pratat så mycket med den här vännen om hans alkoholmissbruk sedan han flyttade och vännen har stor kännedom om beroenden, både som egen erfaren av medberoende och som läkare. Det är många som missbrukar alkohol med antidepressiva. Och det kan yttra sig på olika sätt. Jag själv självmedicinerade med alkohol under min litium tid då jag var helt avstängd och ville känna något. Detta är mer än 20 år sedan och jag insåg att alkohol inte lirade med den bipolaritet som jag hade insjuknat i genom att jag åt antidepressiva. För mig blev fysisk träning ersättning till mediciner för mer än 10 år sedan. Jag var en frisk människa innan jag tog antidepressiva. Jag hade tid och pengar att lägga på min hälsa och förstå varför jag blev sjukare av mediciner. Det är inte lätt, när vården bara ger piller. Man är verkligen ansvarig för hur man mår. Och hur man vill leva.
Jag tror att det är bra att du skriver här, eller skriver för dig själv. Jag skrev mig frisk och jag skrev mig ur den misär som jag levde i, då jag levde med en alkoholist. Men samtidigt så är jag tacksam för den tiden. Han och jag var medberoende till varandras svårigheter. Vi pratade och pratade, jag spelade upp scener ur mitt liv för honom och det var mitt sätt att bearbeta. Jag insåg också att genom att vara isolerad med honom i många år, kunde jag upptäcka vad som triggade mina bipolära skov och så lärde jag mig att undvika dem.
En sak som var en biljett till ett hypomaniskt skov för mig, var alkohol. Därför stoppade jag helt. Men att förstå att det var så, tog tid. Det är inte en helt ovanlig orsak, till drickandet. En bipolär typ 2 kan ligga till grunden för självmedicinering.
Ta det samtalsstöd som du behöver. En läkare kan remittera dig till en kurator, eller psykolog om du behöver det. En präst skriver inte journal. Ta hand om dig och kanske behöver du bearbeta sorgen genom ett program.