av bumblebee

Tröttiz
ons, 2024-01-31 - 20:07

@bumblebee
Hej.
Bland många saker tänker jag att många har självinsikt, åtminstone till den del att de vet att de nog dricker för mycket, men att göra något åt det - det är ju en helt annan sak ...

En person med ett missbruk, i den graden som din sambo kan man inte resonera med är min tanke. Det funkar helt enkelt inte. Som anhörig diskuteras ju utifrån sitt "normala drickarhuvud", detta funkar inte med en missbrukare som är i en annan situation och börjar manipulera och försöker få sitt drickande godkänt hos anhöriga m.m.

Mitt ex förde helt absurda resonemang tyckte jag, och jag försökte prata förnuft med honom men det funkade ju förstås inte, och t ex så sade han i ett skede att han minsann har kontroll och kan sluta när han vill. En tid efter att ha haft några veckor då han inte druckit skulle han iväg och köpa 1 flak öl för det var han värd för att ha varit utan så länge ...

KRAM.

Åsa M
ons, 2024-01-31 - 22:02

@bumblebee visst låter det absurt, det är för att det ÄR absurt. Absurt att man behöver ha diskussionen på en så låg nivå med en vuxen människa. Byt ut "sprit" mot "porr" eller "videor på små barn" så hade folk gått i taket; vad menar du att du förtjänar det här för att du har fått vara utan ett tag? Men alkohol är liksom heligt. Som om det är jätteviktigt att det ska konsumeras, man måste bli full. Obegripligt.
Själv har jag insett att jag aldrig skulle fungera med en person som värderar alkohol högre än allt annat. Det har kostat några relationer, men det får det vara värt.
Hoppas du finner ditt lugn!

bumblebee
tors, 2024-02-01 - 14:07

Imorse var jag hos min kurator. Jag berättade om allt som hänt sedan sist, vilket ni kan läsa om här ovan.

Vi pratade mycket om det som redan står här. Om att försvara alkoholen, att lova förändringar men inte fullfölja dem, att ta ett eget personligt ansvar och om att kommunicera. Jag berättade om alla andra problem som kommer upp till ytan i och med att alkoholen tar lite mindre plats. Bristen på tillit mellan oss, brist på självständighet och egentid och brist på kommunikation. Och jag hörde det själv samtidigt som jag berättade om det hur sjukt allt låter. Det var som att det var första gången jag hörde och fattade det på riktigt. Jag är i ett sjukt förhållande.

Men det känns som att jag bara sitter på en stol och velar. Jag kan inte helhjärtat bestämma mig för något. Varken att stanna och satsa för att det ska funka, eller lämna och gå vidare. Det är som att jag bara sitter ner och tittar på när livet händer runt omkring mig. Jag vill inte behöva påminna eller komma med pekpinnar nu när jag och sambon bestämt oss för att vi båda ska bli bättre, utan det är faktiskt upp till bevis nu. Tomma ord och löften om förändring räcker inte. Både kuraorn och jag tror att jag kommer veta och känna det väldigt starkt i kroppen när jag är redo att ta ett beslut. När jag är redo att ställa mig upp och välja väg. Men idag är jag det inte, och det får vara okej just nu.

Vi ska ses åtminstone en gång till, och det känns väldigt skönt. Under tiden ska jag lägga mer tid och energi på mig själv och på att göra saker som jag gillar och mår bra av.

Inte jag
fre, 2024-02-02 - 08:43

Jag är han i det fallet. Jag började gå på aa möten men tyckte de hade en inriktning som jag inte kunde ta till mig. Bli befriad, känna guds tro på mig osv.
Jag tycker detta forum är bra och man känner, du är inte unik.
Min stöttning är att inte slå på mig själv när jag misslyckas. Det är glesare mellan gångerna jag dricker alkohol. Se det som en del/mini seger. Nästa gång blir det kanske en gång i veckan med Lagom med alkohol. Nästa två veckor, stå ut och gör något ansträngande, tex rensa i garderoberna, städa alla kökslådor eller något annat. Jag menar inte gym och tokpassträning.
Ja, jag ville bara dela med mig av mina tankar.
Må väl

bumblebee
sön, 2024-02-11 - 08:53

Veckorna flyter på och han håller sig nykter. Jag börjar kunna landa och känna tillit i att han kommer vara nykter på veckorna och det känns jätteskönt. Helgerna däremot känns jobbigt. I fredags drack han bara två svaga drinkar och det tyckte jag var okej. Men lördagen blev det kanske lite mycket, jag vet inte riktigt hur jag känner inför den än. Det dracks svagare öl än han brukar (5,3%) och mindre burkar (33cl), men han berättade stolt om hur han räknat på hur mycket han skulle kunna dricka innan han blev påverkad och att han därför varit jätteduktig som hållit sig till det. Jag vet inte om jag håller med. Jag tycker inte det känns som ett friskt beteende att behöva räkna på mängden alkohol och att försöka hålla sig så nära min smärtgräns som möjligt, göra så lite uppoffringar som möjligt. Det känns även jobbigt att varje helg behöva ta upp det här och prata om påminna honom om hur det känns för mig, vad vi kommit överens om och vad jag förväntar mig. Det här var inte vad hag förväntade mig. Jag förväntade mig att han skulle hålla sig till två/tre svagare öl som vi pratade om, eller att han skulle vara nykter en helg, vilket vi också pratade om. Det känns bästan som om han är en annan person när det gäller alkoholen. Det kan låta så bra när han är nykter och vi pratar dagen efter, men sedan kommer helgen och han gör bort sig igen. Och den förbannade arbogan han köpt. Den han lovade mig att han inte tyckte om, sa att jag överreagerade och inte hade något att vara orolig över. "Den var inte god, men den var kanske god när den var varm, men då har ju en del av alkoholen ångat bort så den har lägre procent och därför borde det vara okej." Nu står den i kylskåpet igen, och förra helgen drack han en utan att tycka det var äckligt, utan tvärtom så var det nog ganska gott eftersom han köpt den igen. Jag känner mig uppgiven och maktlös, gång på gång är han och snuddar och trampar på mina gränser.

Och i samma veva kommer det eviga tvivlet från min sida. Det kanske inte är så farligt. Jag kanske överreagerar. Han har ju faktiskt dragit ner (minimalt). Att försöka reda ut tankar och känslor varje vecka är jobbigt, det tär på krafterna. Det känns skönt när jag får vara på jobbet och i lugn och ro kan sortera saker i huvudet.

Samsung50
sön, 2024-02-11 - 10:01

@bumblebee Det låter verkligen inte sunt att behöva räkna på alkoholhalt osv och att så mycket tid och tankekraft från er på helgerna ska gå åt att fundera på alkohol istället för att njuta av helgen och er lediga tid tillsammans. Många med alkoholproblem gör som första insats att försöka dra ner på alkoholen och att begränsa intag med att endast dricka helger eller begränsat antal enheter per tillfälle osv men för de flesta är det nog enklast att sluta helt för att på så sätt bli av med suget. Dricker man regelbundet så upprätthålls alkoholberoendet och det blir allt svårare att förhålla sig till de regler om begränsning man satt upp. Hjärnan behöver komma ifrån alkoholen för att kunna tänka klart igen och de sker inte om det dricks varje helg.

bumblebee
sön, 2024-02-11 - 12:21

@Samsung50 Jag tror du har helt rätt i att det skulle göra honom gott att vara nykter. Jag tror inte han kan se på det eller tänka på det på ett klart vis så länge han fortfarande dricker. Men att få honom att förstå att det behövs en paus är ju en helt annan sak.

Det tar jättemycket energi från oss bägge när helgerna ser ut som de gör. Inte som tidigare under hösten, men fortfarande väldigt påtagligt. Jag får försöka prata med honom om att ta några nyktra månader.

User37399
sön, 2024-02-11 - 14:39

@bumblebee
Hej
Tror inte att det är någon mening att du lägger energi på att prata om några nyktra månader.

Lägg energi på din framtid istället.

Snödroppen
sön, 2024-02-11 - 15:38

Jag skulle rekommendera att du läser mer om alkoholmissbruk.
Att han skulle kunna hålla sig till ett begränsat alkoholintag om han har ett aktivt missbruk är ju inte realistiskt alls.
Allt fokus på drickande och icke drickande visar att det faktiskt är ett missbruk.
Han låter inte som han ens är i närheten om insikt i sitt eget missbruk, det tillhör sjukdomen.
Så frågan är kvar att ställa dig själv egentligen, var står du och vad väljer du att göra med ditt liv?
Det där leder dig in i ett väldigt djupt medberoende att dividera om hans drickande.
Fundera på dig själv och dina gränser och vad du vill ha i ditt liv så får du låta han fundera över sina egna val.
Du kan inte leva hans liv.
Läs på och lär dig mer, det hjälpte mig mkt i början.

bumblebee
tis, 2024-02-13 - 07:56

Jag pratade med honom igår under middagen. Sa att jag funderat lite mer på helgen som var och att det inte kändes bra. Jag vill inte sitta och räkna burkar, eller vara på min vakt för att kunna säga när han är påverkad och har druckit för mycket. Jag vill inte behöva ha "utvecklingssamtal" varje söndag, som det faktiskt känts som att vi har haft. Jag berättade att jag har väldigt svårt att lita på den här förändringen som han lovar mig när han säger en sak och gör något helt annat, och om vi fortsätter såhär så kommer jag att bli sjuk.

Jag nämnde inte det här om att vara nykter. Jag börjar väl komma till insikt om att det inte kommer funka om han inte själv vill det. Det funkar ju inte nu när han inte ser något problem i sitt beteende. Jag märker på tonfallet när vi pratar att han tycker jag är tjatig och sträng och aldrig blir nöjd med det han gör. Jag försöker berätta att det inte handlar om mängderna han dricker, han skulle kunna hålla sig under socialstyrelsens rekomendationer, men om missbruksbeteendet fortfarande är där så känns det inte bra.

Just att han räknade på alkoholhalten för att komma så nära smärtgränsen som möjligt, för att få sitt drickande godkänt och okejat av mig är det som är tydligast för mig. Ingen frisk männisna med ett normalt förhållande till alkohol behöver göra så.

Jag försöker hitta mer information om missbruk men tycker det är svårt att hitta personliga berättelser. Jag verkar mest bara hitta sjukvårdens bedömningar och varningstecken. Har du några tips @Snödroppen?

has
tis, 2024-02-13 - 08:36

Jag känner verkligen med dig @bumblebee💔

Det är så svårt att ”kapitulera” och inse att det inte finns något man kan göra. Mer än att rädda sig själv.

Jag hade sedan tidigare med mig en erfarenhet av en vän som jag växte upp med som fastnade i missbruk. Jag bröt till sist kontakten eftersom det blev för svårt för mig att stå bredvid och se hur han fullkomligt krossade sitt liv och allt i det.

Några år senare stod han plötsligt på min trappa, hade varit nykter i två år och höll på att utbilda sig till beroendeterapeut. När jag frågade vad som hade hjälpt var svaret: att människor runt mig tog avstånd. När det bara var några få tyckte jag de var idioter. Men när alla var borta så insåg jag att jag måste förändra.

Min vän var då mycket djupt nere i sitt missbruk och var aldrig nykter överhuvudtaget eftersom han fick så kraftig fysisk abstinens. Jag var helt säker på att jag skulle behöva gå på hans begravning inom några år.

När jag flyttade och min man nu insåg vad som hänt, och han inte druckit visar det sig att han inte alls höll sig till de risknivåer socialstyrelsen satt upp. Det var bara det jag såg. Han har gömt, smusslat, planerat, hoppats jag ska åka hemifrån, haft svårt att sluta när han börjat och väldigt många mornar vaknat upp och haft ångest över att han sårat mig och resten av familjen. Tänkt att han aldrig kommer dricka igen, vilket sen nångång under dagen ändrats och så fortsatte det redan samma kväll.

Hela hans fokus har legat på alkohol och när han kan dricka.

När du beskriver din situation låter den väldigt likt min som jag upplevt den.

Eftersom min vän tidigare delat med sig väldigt öppet om hur hans missbruk såg ut och att ingen annan kan göra något förutom att ta avstånd, så fattade jag mitt beslut väldigt fort efter att jag till sist förstod att det verkligen var ett missbruk det handlade om.

Har många gånger den senaste tiden funderat på vad termen riskbruk gör med oss anhöriga. Den blir nån slags livlina man försöker hålla sig i. Att det KAN handla om riskbruk istället för missbruk. Men om hela situationen känns skev, är jag numer rätt så övertygad om att det är mycket värre än vad de som finns runtomkring tror. Dels för att de blir mästare på att smussla och manipulera, dels för att verkligheten är så fruktansvärd att ta in att vi inte vill tro på det vi faktiskt ser.

Även om det kanske inte är en personlig berättelse så tyckte jag att boken ”Beroendepersonligheten: Beroendeprocessen och tvångsmässigt beteende” var till hjälp för att förstå.

Jag har fått känslan av att teorin är omdiskuterad, och fast kanske inte allt stämmer på min situation så förklarar den hur läget försämras och människan man älskar försvinner mer och mer ju längre ner i sitt missbruk den hamnar och varför förnekelsen är så stark.

Min man har nu enbart varit nykter en kort tid, så mycket kan hända. Men han säger samma som min vän: jag var tvungen att krascha för att fatta. Jag klarade inte att sluta, utan att något drastiskt hände. När jag lämnade honom sa jag inte ett ord om alkoholen eftersom jag inte orkade med ett enda bråk till om det. Han hade dessutom vid vår senaste diskussion dessförinnan bett mig sluta hacka på honom om alkohol eftersom han inte hade några problem. Jag sa att nästa gång säger jag inget, då går jag.

Det tog nån vecka och en rad lyckliga omständigheter, som att andra delade egna erfarenheter vid precis rätt tillfälle, innan han ens förstod att det var det som hade hänt.

Vem vet hur framtiden blir. Just nu vet jag bara att det var rätt beslut att lämna. För mig, för honom och för oss.

Att släppa taget är troligen det svåraste och bästa vi kan göra för de vi älskar som fastnat i beroendeproblematik. Ibland kan det hjälpa, men inte alltid.

Skickar dig styrkekramar! Du är inte ensam. Vi är så många som haft de samtalen och burit på smärtan du gör just nu❤️

Snödroppen
tis, 2024-02-13 - 09:44

@bumblebee
Du kämpar på ❤️
Ja, googla på hur missbrukaren tänker.
Han har ingen självinsikt alls eller vill inte.
Det spelar ingen roll hur mkt du tjatar eller förklarar hur det känns för sig.
Missbruket är så starkt att de som lever med sjukdomen aktivt till och med skita i sina egna barn för att de är så inne i missbruket.
Du har nog sagt och visat tydligt vad du vill redan men även om du vinklar det på 1000 olika sätt så går det inte in om man inte vill.
Så frågan är snarare till dig. Oftast så eskalerar missbruket, vart går din gräns?
Kan du leva med honom om han lever i missbruk?
Det är redan tydligt att det inte är någon idé att prata mer om det, det hjälper inte dig.
Jag vet att det låter enkelt när jag skriver det och vet hur smärtsamt och plågsamt det är att leva som medberoende anhörig men det är också den enkla sanningen som du kommer fram till antingen snart eller om flera år; hur ska JAG göra för min egen överlevnad skull?
För man bryts ner och blir sjuk av det tillslut.

Kärringen
tis, 2024-02-13 - 10:44

@bumblebee skickar styrka till dig ❤️
Jag skriver under på att man blir sjuk till slut. Hjärnan jobbar hela tiden på att se tecknen!

Kommer ihåg för någon vecka sedan då vaknade jag 3e morgonen på rad av min gråt då undrade jag va fan håller jag på med 😔

Tröttiz
tis, 2024-02-13 - 17:13

@bumblebee
Hej.
Så du kämpar på .... Varma tankar och styrka från mig. Glöm inte dig själv i allt detta destruktiva kaos.
Honom kan du inte ändra, låter kanske hårt men i många fall lönar det sig inte att ha "samtal" varje vecka. Om än inte alls - tyvärr. Och risken är stor att allt går så att säga i baklås då den med missbruk får höra vad den bör göra. Detta är åtminstone min erfarenhet.

När det gäller personliga berättelser så kanske podden "2 fyllon och 1 sanning" skulle vara intressant att lyssna på, att det kunde ge dig bra information. Bra information låter så märkligt, ja, kanske betydelsefull för att kunna förstå. Anhöriga till dem som håller i podden är med i några avsnitt, och man får höra bägge "sidors" upplevelser av missbruket.
SVT Play "Lars Lerin på Lofoten" också kunde vara något? Taget från programinfot: "Nu besöker Lars och Junior Lars favoritplatser på Lofoten där de ska måla, surfa, fiska torsk, rida och gå på tur. De gör även nya bekantskaper med människor som också har ett liv i missbruk bakom sig".

Sedan när det gäller att ta upp ens upplevelser till en annans drickande, det funkar inte. Oftast inser de själva också att de dricker - och att det är osunt och inget de är stolta över. Som jag ser det tar det bara energi av en själv och av den med missbruk att det tas upp. Bägge vet att det dricks för mycket. Det lönar sig inte att prata. Beroende funkar ju också inte så att man alltid kan sluta då man vill, kanske tanken finns där att "ja, i KVÄLL, bara 2 enheter vin" - men sedan så har hela flaskan druckits upp och lite mer kanske. Kontrollförlust ....

Sköt om dig, och försök att fokusera på dig, hur du önskar ha det. Du kan inte tala till hans förnuft att sluta, han vet ju hur det påverkar dig. Önskar han förändra sig, behöver det komma inifrån honom.
KRAM!!

bumblebee
ons, 2024-02-14 - 07:45

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jag tror på det ni skriver men vill inte ta in det helt och hållet. Å ena sidan så gör han ju små förändringar när jag ber honom, men det är just där problemet ligger. Jag måste be om dom, det är inga förändringar han frivilligt vill göra.

Jag vill ju inte leva såhär, det vet jag ju redan, men jag vet inte om jag är redo att lämna riktigt än. Jag har nog inte nått min egen botten. Samtidigt så är jag rädd att han ska snärja in mig igen om jag försöker lämna. Jag kom ju tillbaka vid årsskiftet för att han skulle få en chans att ändra sig, men det går ju sisådär.

Jag är rädd för skuldkänslor över att "föra honom bakom ljuset" om jag lämnar. Att det ska komma från ingenstans. Egentligen vet både han och jag att det inte är från ingenstans, men det låter nog helt annorlunda då.

Det är mycket småsaker som skaver och gnager på relationen nu. Min egen instinkt är också att fly, att stänga in mig, borra huvudet i sanden och strunta i problemen. Är jag på besök hos vänner och familj så drar jag mig för att åka hem, det är så lugnt och fridfullt hemma hos dom. Inga gliringar, inga krav på att matcha hans energi, inget krav på att ensam sköta hushållssysslor, inga krav på att uttrycka mina inre tankar innan jag är redo.

Sambon märker såklart att något är fel, och frågar ofta vad jag funderar på. Men jag har varken ork eller lust att ingående diskutera hur och varför jag funderar på att lämna just nu.

Jag tror att jag närmar mig ett beslut om hur jag ska göra. Men jag vill ha en färdig och genomtänkt plan innan jag bestämmer mig och skrider till verket. Tack för ert stöd och era berättelser. Det är guld värt. 💗

Snödroppen
ons, 2024-02-14 - 08:28

Du sätter ord på hela processen så bra och du skriver även att det handlar om att du inte är redo att lämna. Det är när man är så rakt på ärlig mot sig själv som den största förändringen sker.
Du är så starkt av dig att vara så rakt på ärlig mot dig själv.
Jag känner igen mig så mkt i din process, det var samma som jag gick igenom för två år sedan när jag till slut flydde.
Hade ingen plan, var nedbruten annat än en mål att "jag vill må bra och jag vill vara fri".
Styrkekram även om du inte behöver det, du är så jäkla starkt ändå. Tror på dig❤️

has
ons, 2024-02-14 - 08:34

Ja det är lite märkligt att vi oroar oss för att inte varit tydliga eller ärliga med att vi funderar på att lämna @bumblebee. Jag kände likadant!

Speciellt med tanke på hur de ljuger och smusslar och bryter löften om och om igen. Och sen blir arga på oss när vi påtalar det.

Kom ihåg att det inte är en frisk person du har att göra med. Beroendesjukdomen är så lurig! Om personen varit frisk hade det aldrig sett ut så här, och du hade inte behövt fundera på om du varit tillräckligt tydlig.

Det går helt enkelt inte att agera ”normalt” när man är tillsammans med någon med beroende eftersom det hotar deras förhållande till alkoholen. Därför spelar det ingen roll hur pedagogiska och tydliga vi försöker vara - det går ändå inte fram och igenom alla försvar.

Så ge dig själv lite space och en mental kram. Det är inte du, det är beroendet som gör att det blir så tokigt!💗