av Självomhändertagande

Självomhändertagande
fre, 2023-12-08 - 04:33

I september förra året bad jag admin radera mitt konto. Jag fick ett fint svar som gjorde att jag valde att inte radera min tråd. Jag var rädd för att jag skrivit för mycket, för privat. Att jag skulle ha hängt ut mitt ex och att någon skulle känna igen honom.

Idag tänker jag annorlunda. Det har varit en intressant process att vara här, särskilt det senaste året. Jag har följt med i några trådar och jag är så tacksam för att jag blev kvar.

Nu vill jag skriva om en slutsats som jag har kommit fram till, när det gäller mig. Jag har arbetat med en text som jag funderat på om jag ska pröva ge ut, men jag insåg att den är för privat. I alla fall nu. Kanske när jag går i pension och det är många år kvar tills dess. Det går inte att utlämna vissa sekvenser. Då förstår man inte heller mitt syfte med texten. Utan att gå in på vad som hände en kväll för väldigt många år sedan, men som orsakade att jag blev kvar med mitt ex fast jag egentligen hade gjort slut.

Jag var med om ett trauma. Och jag stod då på medicinen litium. För min tilldelade diagnos bipolär typ 2. Det som hände mig gjorde att jag ville sätta ut medicinen då jag inte var klar i mitt sinne. Jag var apatisk och jag råkade illa ut, pga just detta.

Att jag inte var klar.

För några månader sedan kunde jag knyta ihop säcken. Jag har kartlagt allt och jag har förstått allt, när det gäller mig. Jag fick inte trauma hjälp då jag sökte det. Eftersom jag inte varit i krig och utsatt för tortyr. Men om jag hade uttryckt mig annorlunda, så hade jag kanske fått traumahjälp. Då jag hade utsatts för en viss slags "tortyr". Beroende på hur man definierar det.

Det kanske är skillnad för att jag är kvinna och svensk. Och för att jag är bara en i mängden som är med om detta, i Sverige. Jag har börjat prata om min erfarenhet bland mina närmaste. Och jag hör andra berätta om liknande.

Men jag vet ingen annan som fått traumahjälp. Däremot så vet jag flera som får piller. Jag kan skriva vad de pillerna heter här, men det är inte relevant.

Jag tog mig ur djungeln av piller. Och har varit frisk sedan dess. För en tid sedan träffade jag en man som i sin profession är läkare och psykiater. Han förordar alternativ behandling till psykofarmaka. Jag berättade om en teori som jag har kommit fram till. Att så länge jag stod på mediciner så var jag sjuk. Jag berättade förstås mycket mer. Han bekräftade att min teori kan vara sann.
Jag har även bollat den teorin med en tidigare behandlare som också bekräftade min slutsats.
Jag somnade tidigt igår och vaknade nyss och kände att jag ville skriva ut det där känsliga här, men nu när jag skriver så vill andra ord ta plats.
Egenomsorg. Att ta hand om sig själv. Därav mitt alias. Jag har tagit hand om mig själv sedan ett datum jag aldrig glömmer. Jag insåg att jag höll på äventyra den vackra gåva som livet är. Att få vara här. Jag hade kris och jag valde själv att fly med alkohol då jag såg hur mitt ex flydde med alkohol.
Men jag hade tur. Ett par poliser som brukade vara hos ett par grannar, hörde ett bråk ifrån min lägenhet. Och de knackade på hos mig. Jag var berusad. De tog med mig och körde mig till psykakuten. Jag fick komma till en avdelning. Och där satt jag i en soffa där en annan man satt. Vi pratade med varandra. Det var ett underbart samtal. Som fick mig att förstå, att jag var inte på en avdelning för min bipolaritet. Jag var på en avdelning för missbruk. Jag hade blivit körd till beroendeakuten och jag var ju inte ens beroende. Men det var jättebra att det här hände.
När jag ätit ett par smörgåsar och druckit en kopp te så bad jag om att få blåsa för tredje gången. Jag skulle få gå hem! Men först. Ett samtal med läkare. Det samtalet är det bästa samtal som jag någonsin har haft.
Det fick mig att förstå, att jag som inte behöver alkohol och som har en sårbarhet ska inte dricka. Så jag stoppade. Och jag har kunnat arbeta med mig själv. Ett steg i taget. En dag i taget. För att bli balanserad. För att bli frisk. För att kartlägga mitt liv med psykisk ohälsa. För att förstå hur det ser ut i Sverige. Vården, mediciner och hur Socialstyrelsen rekommenderar piller där man egentligen borde göra som i vårt grannland. Att erbjuda KBT eller annat stöd vid trauman.
Men i Sverige så skrivs det mest ut piller. Piller som kanske lindrar och hjälper. Men i det stora hela kanske det även stjälper. Jag tänker att jag har blivit "räddad" av piller. Men om jag hade fått traumabehandlingen tidigare, som jag till slut fick då jag sökte på rätt ställe, då hade jag haft ett helt annat liv.
Fast ändå, jag älskar mitt liv och jag är tacksam för min resa. Det är nu jag har användning för den. Jag har varit på en arbetsplats i många månader.
Personalklimatet är inte bra. Och om det är en sak jag lärde mig av mitt trauma. Så lärde jag mig att gå, när det inte är bra. Jag söker andra jobb, har börjat studera en kurs och jag vet vart jag är på väg.
Jag trivs i mitt hem, som en gång var en total misär. Det finns inget spår av misären alls. Det är bara harmoni här nu. Och jag har skapat det själv. Och med hjälp av min fina pojkvän. Som han hjälper mig. Jag har aldrig haft en sådan relation tidigare. Det har alltid varit jag som har servat och passat upp. I ett par tidigare relationer har jag stått bakom och hjälpt de fd pojkvännerna att göra karriär. Jag är en god samtalspartner.
I min tidigare relation var även mitt ex en god samtalspartner. Vi behövde varandra då. Inte längre. Han hörde av sig igen. Och jag svarade fint. Det gjorde att han sände ett par bilder på honom och hans nya flickvän. Jag fick en aha upplevelse. Att det var hon som försörjde honom, som jag gjorde.
Och jag har landat i en ny insikt. Hur det är. Hur behoven vi har kan vara så starka så att vi gör allt för att fylla dem. Som mina fd kollegor har uppträtt. Jag hör dem säga "jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag" och upphöjt i 100. Jag har inte hört att vi är ett team. Jag är van som tidigare patient i psykiatrin att träffa vårdgivare som arbetar i team. Det händer att jag tar ett möte med någon i vården fortfarande, då jag tycker att de är hjälpsamma. Och alla som jag har träffat vet om vilken resa jag har gjort. Det är ingen som uppmanar mig att ta ett piller längre. Det var länge sedan jag fick den uppmaningen. Istället lyssnar jag på tipsen jag får och tänker för mig själv. Det är just det här jag gör. Jag lärde mig egenomsorg för 15 år sedan. Jag jobbar inom kommunen. På en plats där ingen verkar känna till detta. Men jag ser att det kommer att smälla riktigt ordentligt för många där. De är stressade upp över öronen. Och de var inte mottaglig för det stöd jag hade tänkt fylla. De blev iskalla och jag såg in i ett par av deras ögon häromdagen. Ett par ögon som jag förstår är en reaktion av chock. Där finns en höna, som har högre rang än andra. Och resten av flocken följer med.
Det är en riktig hönsgård. Med bara kvinnor. Någon yngre än mig, de flesta jämngamla och några äldre. Jag skulle gärna se hönsgården som pjäs en dag. Men jag har viktigare saker att skriva om. Jag har inte tid med dravel.
Det är ingen där som reflekterar. Eller så gör de det, men de vågar inte säga emot hönan med rang.
Och jag måste bara skriva detta någonstans. Så jag tänkte att jag skriver det här. Det som kommer upp.

Det gäller att se om sig själv. Ta hand om sig själv. Och vara snäll med sig själv. På alla sätt. Och att se om sitt hus. Så att man kan, som jag nu gör.

Jag valde att gå. Och jag går inte tillbaka. Jag går inte in i en hönsgård där bemötanden är förskräckliga. Jag är rädd om mig själv. Och jag säger stopp, när jag måste.

Och detta stopp hade jag aldrig lärt mig om jag inte hade haft en missbrukande vuxen man i min bostad. Jag ska nog inte ens säga att han var ett ex, då vi egentligen aldrig fick en relation som ett kärlekspar ska vara.

Vi hjälpte varandra under en tid som vi båda hade fastnat. Bilderna som han skickade fick mig att förstå. Att han är på samma plats. Fast hos en annan.

Jag har gått vidare. Och det gjorde jag långt innan han flyttade. Jag förändrade allt som jag behövde förändra, för att leva det liv som jag önskade ha och lever idag.

Jag är tacksam för att han skickade bilden. Det gjorde så att det klarnade. Det som fattades förr var just egenomsorg, för mig. Jag var helt uppe i ett medberoende. Som jag höll på. Varför. Kanske det är så med hönorna. De vet inte varför de håller på. Men som de håller på.

Jämför med varandra varje dag. Vilken mat de äter. Vilka kläder de bär. Var de har köpt kläderna. Var de ska resa. Vad de ska göra på julen. Vilka julklappar de ska ge. Hur de ser ut. Osv osv osv osv osv osv.

Jag träffade en man som har rang för ett par år sedan. Han är verksam inom yogavärlden. Jag frågade, varför är människorna så här. Han sa "de reflekterar inte" och det är just det. Det är många som inte reflekterar.

När man är i sitt ekorrhjul och springer i det, likt en hamster springer runt runt runt och runt. Och aldrig stannar upp.

Hur ska man då se?

Önskar alla hjältar som här som kämpar så och kanske ni befinner er i ett slags ekorrhjul och springer springer springer. Släcker bränder. Det gjorde jag, i flera år.

Tills jag tog hjälp att stanna upp. Och jag övar fortfarande, varje dag.

Ta hand om er. På alla sätt.

Du är ansvarig över ditt liv.

Såless
mån, 2023-12-11 - 20:26

Jag känner igen så mycket men är tyvärr ännu involverad med min alkoholist, men känner som slutet ändå börjar närma sig.

Dock slutade jag med massa piller för några år sedan och fick mig en rejäl tankeställare där min resa mot ett bättre mående började, tyvärr trodde jag min alkoholist skulle hoppa på tåget med. Men har insett att det tåget inte är menat att vara vårt gemensamma tåg.

Något jag ändå märker efter jag slutat med medicinen, börjat meditera, och tänka i nya banor är att jag är jävligt ensam i mitt nya....dom andra är inte ens påväg mot mitt tåg och jag lär nog ut i världen och leta passagerare, något som känns rejält skrämmande.

Självomhändertagande
tis, 2023-12-12 - 07:29

@Såless
Tack för din delning. Vet du, jag tror att det finns många bland oss som åker i det tåget. Jag pratade med en vän igår, efter att vi gjort yoga. Och hon var läraren.
Vi har känt varandra genom yogan i ca 10 år. Vi har pratat om mediciner och egna erfarenheter i så många år. Hon är den enda av mina vänner som jag kan prata med på ett här sättet. De flesta väljer att ta de piller som skrivs ut, för de vet inte hur de ska göra.
Igår pratade jag även med e granne på gatan. Vi har pratat en del de senaste åren. Hon har hund och hon stannar till på de ställen som jag också stannar till på. Hon är äldre och hon säger att jag är i hennes dotters ålder. Det har inget med saken att göra, men det fina är att hon är klok. Hon har en del ångest. Jag frågade om jag fick göra henne sällskap när jag gick hem från affären. Hon sa en stund, då hon varit med om något jobbigt inom släkten. Vi pratade om jobb och skrivande, sjukdomar och hälsa. En släkting till henne hade tagit livet av sig. Och hon var den som var stark och ordnar allt. Det förvånade henne, då hon vuxit upp med mammans ord som alltid sagt att hon var så liten och klen.
Jag sa, skriv en bok om det. Hon är redan publicerad författare.
Vi behöver berätta för de som vi kan berätta för.
Jag tror att vi är många som bär på fantastiska berättelser. Och enorm styrka.
Jag vet inte var vi ska vi hitta dem i vår närmare omgivning. Men jag vet att de finns.
Du och jag är i alla fall två.
Och du är en förebild för fler än du vet om.
Det har jag fått höra, av vänner. Att jag är en förebild.
Jag har en vän som berättar för mig om hur hon sätter ut vissa mediciner, i samråd med läkare. Det skrämmer mig, att en del inte förstår hur allvarliga vissa mediciner är. Jag vet flera som dött pga dödlig psykofarmaka.

Jag trodde som du, att mitt missbrukande ex skulle göra samma resa som jag. Han blev inspirerad. Och berättade för alla i sin omgivning om min resa.

Nu är han väldigt sjuk. Ska opereras den femte gången. Och jag kan bara känna medkänsla. Och hoppas att det ska gå bra.

Jag läste just klart Lyckobalansen av Dr. Rangan Chatterjee.

Det finns sp fina övningar i den boken. Jag har vågat öppna upp mig lite mer igen, i ett nytt sammanhang. Och det blev otroligt fint. Jag upptäckte att fler ville öppna upp sig. Vi är stammisar på ett ställa på en viss veckodag.
Och det är för att jag går dit och äter min lunch efter ett yogapass.
Men denna gång var det inte jag som öppnade upp för dialogen. Det var mannen som jag beställer min mat av.
Och jag blev tacksam och glad. Över hans nyfikenhet. Och frågade en dag "hur är det med dig?".
Jag visste inte ens att han noterade mig.
För det är väldigt sällan som jag blir bemött med vänlighet. Däremot så provar jag vara vänlig, i alla mina hej och samtal med främlingar oavsett var de inträffar.
Det finns en förening som kanske kan vara intressant för dig. Föreningen Alternativ till Psykofarmaka, FAP.
Jag har just hittat till deras hemsida och läser på lite. Tror de arrangerar konferenser och föreläsningar.
Om du vill dela din historia så finns det säkert många som vill höra den!
Eller så kanske du träffar likasinnade genom den.
Bara en ide.
Du har flera gåvor. Din styrka. Och kraft att göra förändring.
Frågan är vad vill du göra med den, för dig?
Jag tror inte du behöver resa ut i världen. Jag tror att du har många intressanta människor omkring dig, som du inte vet om, ännu!

gros19
tors, 2023-12-28 - 15:27

Vill i alla fall önska dig ett Gott Nytt år och det blir det säkert. Skriver inget just nu men läser ofta det du skrivit och du har haft en betydelsefull inverkan på mitt liv. Tack för det❤

Självomhändertagande
mån, 2024-01-22 - 13:14

Nu tar jag paus.
Jag uppskattar detta forum så mycket. Den senaste tiden har jag haft en väldig hjälp då jag skrivit om en tid som jag upplevde svår. Jag har läst andra trådar och skrivit i dem.
Jag behövde bli påmind om hur illa jag hade det i livet, som medberoende.
Nu är den texten klar. Jag hoppas att den kan hjälpa andra. En psykolog som läste den för ett par år sedan, sa just det. "Du hjälper andra med den här texten". Det var inte mitt syfte då, men efter att den har vilat i några år så plockade jag upp den. Och har redigerat. Andra har läst och andra vill använda den i olika sammanhang.
Jag tänkte gå vidare med det. Och ta en paus här.
Önskar alla kämpar all lycka till.
Livet är en process. Så viktigt att njuta av de små ögonblicken. Det kan vara att ge några frön till en fågel i den kalla vintern. Och stanna upp och se, lyssna och känna. Smaka på maten. Njuta.
Och ta hand om sig.
Så viktigt.
❤️

Självomhändertagande
lör, 2024-02-24 - 06:16

@Nell
Hej och tack för din fina kommentar!
Det är intressant hur det är med en paus. Att kliva ur rollen som vill hjälpa. Och se på sig själv och upptäcka hur stort behovet av att fortsätta gå in på sidan. Jag övade att läsa men inte skriva. Sen blev jag sjuk i förkylning och behövde vara hemma. Jag läste mer i trådar och observerade hur vi med erfarenheter har behov, av att dela med oss. Och jag ser mina behov av att berömma mig själv för att jag lyckades bli fri.
Häromdagen pratade jag med en ung kvinna i en butik om medberoende. Vi pratade om barn och hur vissa val har påverkat ens liv.
Hon är ca 20 år yngre än mig. Jag sa att jag valde fel man när jag letade efter mannen som skulle bli pappan till mina barn.
Och att jag fastnade i ett medberoende.
Hon sa du fick ett barn att ta hand om.
Och det var så skönt att dela dessa ord med henne. Jag sa att jag har äldre föräldrar att ta hand om idag och därför väljer jag att finnas för dem.
Men så är det idag. Allt kan förändras. Det ä bara så magiskt att dela erfarenheter irl efter att skriva här. På ett sätt med värme.
Så tacksam för att detta forum finns!

Självomhändertagande
mån, 2024-03-25 - 06:32

Häromdagen pratade jag med min bror. Det var intressant. Jag utgår mycket från min mindfulnessutbildning i livet och plötsligt så sa jag något som jag inte har skrivit eller tänkt på så tydligt tidigare.
"Man måste se vem man har framför sig" sa jag då han hade problem med en chef.
Om man vill göra en förändring där det krävs att andra människor är med på det, så behöver man helt enkelt se vilka de är.
Jag har genomfört en stor sak. Något som jag prövat få till länge. Det hade aldrig skett om jag inte hade lärt mig begreppet "att navigera" från en tidigare psykologkontakt för 7 år sedan. Det var hos henne jag fick i uppgift att sätta gränser för mitt ex. Han ville flytta ut några månader senare. Så det var lärorikt. Och jag landade i mitt mål, med att bli fri. Han flyttade ut.

Så har jag kämpat med att återvända till arbetslivet efter att ha varit slut av medberoende. Tömde mina konton under tiden med mitt ex. Och så stod jag där på bar backe. Och byggde upp mig själv. Igen.

Med diagnoser som samhället inte har tillräcklig kunskap om. Hör folk prata på ett sätt som jag släpper taget om idag. Jag bryr mig inte längre. Jag berättar för den jag tror klarar av att höra det. Och där det har betydelse. Jag är färdigt med att serva!

Men jag förändrar. För att jag har driv. För att jag kan. Och för att jag tror på att hjälpa. Så nu sker det något bra snart. Jag arbetar bakom kulisserna. Jag har förstått hur världen funkar.

Ville dela orden, som visade sig bra för både min bror och min pojkvän. "Man måste se vem man har framför sig".

Det har jag nämligen lärt mig sedan länge, men jag har inte sagt de orden högt.

Vill den människan?
Är den människan kapabel?
Lever den människan som den lär?
Är den människan trovärdig?

Jag skådar och observerar varje människa som jag möter. Och jag ser många som varken lever sm de lär. Det kan vara mycket snack. Det kan vara mycket fasader. Och ofta är det väldigt mycket osäkerhet och rädslor som gömmer sig.

Och rädda människor är inte de som jag vill arbeta med. Då kommer jag ingen vart alls!

Var rädda om er. Och glöm inte att livet är nu. Just nu.

Snödroppen
mån, 2024-03-25 - 23:06

Så kloka reflektioner.
Du gav mig att tänka på att observera mer och att möta människor där de befinner sig och inte där jag befinner mig.
Jag tror jag varit lite extra mig själv och utgått från mig själv, för att jag behövt det.
Det är en plats jag aldrig befunnit mig på och utgått ifrån. Om några år blir det nog en balans.
Kram och tack för att du delar.

Kameleont
mån, 2024-04-01 - 10:44

@Självomhändertagande
Klokt o väldigt intressant. Kan inte sluta tänka den meningen:
'Man måste se vem man har framför sig'
Även de fyra frågorna du skrev ner o reflektionen om rädslor. Så sant!
Tar det med mig o bearbetar...

Oavsett om det gäller beroende hemma eller en vilsen kollega eller en idiot till chef... (ursäkta min frustration lyser igenom) så är det tänkvärt o bra att 'se vem man har framför sig'
Tack!
Nu går vi ut i våren, en underbar dag! 🌼

Kärringen
tis, 2024-04-02 - 16:01

@Självomhändertagande Du är en förebild för mig här! Skrev tidigare som så less, pga snacket med chefen.
Men nu känns det som att vara ännu mer hemlig inte tjänar något syfte alls.

Försöker kravla mig upp från botten men börjar bli övertygad att min kris inte enbart beror på val av partner. Jag är vilse MEN ska vända skutan!

Stor kram