av an0n

an0n
sön, 2024-04-14 - 01:27

Skriver här första gången då jag ligger och övertänker hemma. Min pappa drack när jag var yngre. Han har alltid gömt detta så ingen skulle veta. De kom fram när han började gå i sömnen och föll ihop helt plötsligt en kväll när jag(16) och min bror(14) var ensamma hemma för mamma jobbade. Ambulansen kom och långt historia kort polis och sos blev inblandat och de slutade med skillsmässa där jag och min bror bodde med mamma istället. Han lovade då att aldrig dricka igen…Min bror ringde mig igår, ja är nu(22) han är(19), och sa att pappa börjat dricka igen. Jag blev så arg, ledsen och kände mig förrådd. Imorgon lovade jag att åka ut till honom och prata, min bror och jag. Nu ligger jag här gråtandes och tänker över vad jag ska säga till honom. Jag älskar min pappa trots att som gjord och de gör så ont att tänka att jag kanske aldrig träffat honom nykter. Jag har läst om tips vad man kan säga och hoppas de kommer hjälpa imorrn. Jag undrar om någon har råd hur man ska gå tillväga, eller någon man kan prata med om dehär? Känns som jag kommer tippa över med känslor snart…

hoppfull2024
sön, 2024-04-14 - 12:57

@an0n jag förstår att du är i en väldigt svår och känslomässigt turbulent situation. Jag vet inte alls hur det ser ut för din pappa just nu men du kan alltid göra en orosanmälan till Soc som kan leda till ett LVM och behandling för honom. För egen del som anhörig brukar varje kommun ha möjligheter till enskilda samtal och anhöriggrupper. Det finns även något som heter Alanon, och tillhör AA-rörelsen. Om du vill kan du googla på det och läsa om det och om det finns där du bor eller i närheten. Det är för vuxna barn till alkoholister. Vi är många som befinner oss i liknande situation som dig och du kan alltid skriva av dig här på forumet om hur du mår och känner dig. Här finns mycket stöd och kloka människor. 😊

an0n
sön, 2024-04-14 - 13:17

@hoppfull2024
Tack så mycket. De är en otrolig trygghet att veta att man inte är ensam i sin situation och att de finns hjälp att få. Vi pratade precis med vår pappa. De var mycket tårar och ord som växlades. Han satt för mesta dels tyst och förnekade lite genom att säga att han dricker för värken i knät. Jag förstår att han har det tufft men jag kan bara hoppas att han tog åt sig av våra ord och vill förbättra sig själv. Jag erbjöd att hjälpa honom närsom om han vill ha stöttning eller vägledning till något som kan hjälpa honom. Just nu är jag fortfarande omkastad av samtalet men det känns skönt att ha pratat om det med honom.