Jag har varit hos terapeuten två gånger nu och på de två samtalen har jag insett att det är så mycket mer än alkoholen. Eller om alkoholen skapar så många fler problem än själva drickandet.

Jag är en hårsmån från att gå in i väggen. Eller kanske är jag redan där, men eftersom jag aldrig kan slappna av helt vet jag bara inte om det än.

Jag är så ledsen och besviken. Relationen och livet som jag trodde vi hade så lika inställning till blev alltså inte mer än så här.

Jag känner mig rädd för att jag inte ska orka genomföra och faktiskt ta mig iväg.

Jag känner mig rädd för att jag fattar fel beslut. Tänk om…

Men vi har dansat den här dansen tillräckligt länge. Allt jag lyfter kring hur jag känner kring vår relation möts med aggressivitet. Psykiskt våld säger kuratorn. Men så illa är det väl inte viskar den lilla rösten i mig som växt upp med ständiga överskrivningar av de egna gränserna.

Ja mest av allt är jag nog rädd. För hur allt ska kännas. För hur jag ska orka. För att bli helt ensam. Träffa på honom på byn.

Känslorna för honom är inte slut. Men jag är det.

@has Jag tror man måste kämpa sig igenom det för att komma ur det. Det är ett helvete, men när man kommit ut på andra sidan har man förhoppningsvis också lärt sig att värna sig själv och sina gränser mer. Massor av kramar, det blir bra igen.

Helt klart har jag behövt stänga av och bara gjort @Tröttiz, jag hade nog inte klarat av att lämna annars och det visste jag att jag var tvungen till.

Det var nog först när mannen seglar upp med sitt vanliga jag som försvaren till sist började rämna och då kommer allt.

Tack snälla ni för stöd och kramar! Jag har fina vänner, men ibland behövs förståelsen från andra som befunnit eller befinner sig i liknande situation. Ni har verkligen varit, och är, viktiga för mig i den här processen❤️

@has
Det var som en avgiftning efteråt, så brukade jag tänka.
Fick fint stöd här på forumet och bad om hjälp också hos en psykolog.
Det hjälper att man är förstående och snäll mot sig själv.
Heja dig ❤️
Två år efter jag lämnade, nu alltså, har jag nya mål och börjat smått leva för mig själv.
Jobbar med mig själv fortfarande och behöver påminna mig ibland att vara snäll mott mig själv och faktiskt se vad jag klarat av.
Hoppas det kan vara en hjälp för dig.

Känner mig som en enda lång utandning idag.

Så tacksam för att jag fann styrkan att gå. Gav mig själv möjligheten att börja läka. Honom möjligheten att se över sitt liv och sina val. Hans son möjligheten att få tillbaka sin pappa. Oss möjligheten att kanske hitta tillbaka till varandra igen.

Möjligheten till liv och utveckling. Istället för destruktivitet och den ofelbart nedåtgående spiralen.

Inget hade förändrats om jag inte vågat släppa taget helt. Gå utan förklaring. Låta livet hända.

Han bekräftar det nu. Inga samtal i världen hade hjälpt. Han kunde inte bryta mönstret och inte heller se helheten. Bara tillfällen det blev lite för mycket. Samtal om mängder och hur ofta har bara ökat smygandet och lögnerna, eftersom han verkligen inte klarade av att bryta. Han behövde krascha för att vakna upp.

Det är inte förrän nu jag förstår styrkan som krävdes av mig för att gå. Konstigt nog känner jag mig just nu lite tacksam för min förmåga att stänga av och göra. Men förstår samtidigt att jag kanske hade uppmärksammat och lämnat tidigare om jag själv hade tillgång till hälsosammare förhållningssätt till mig själv.

Mannen har idag varit på ett första bedömningssamtal för behandling för sitt beroende. På eget initiativ tog han kontakt med sin arbetsgivare som reagerade med stöd och snabba insatser utan dömande.

Nu är det någon annan som hjälper honom och håller koll på hur det går.

Därför andas jag ut lite till. Gråter lite till. Älskar både mig själv och honom lite till. Förstår att faran inte är över på något sätt. Men sjukdomen är nu framme i ljuset och vi är flera som vet hur det är ställt. Därför kommer jag aldrig mer stå ensam i förnekandets storm igen❤️

Det var ett tag sedan jag skrev om min egen resa här.

Jag tror av många olika anledningar.

Från början upplevde jag nästan en skam över att tro på en förändring, att tro på honom och på oss. Igen.

Rädslan för att det ska bli för oss som för så många andra. Att det inte går vägen. Att han tar återfall och fångas av alkoholen på nytt.

Men jag har nog också behövt mycket tid för att reflektera. Att bara få vara. Vila.

Ett problembeteende jag själv bär med mig från barnsben är att ta för mycket ansvar. Att tro att så mycket beror på, och hänger på mig.

Försöker träna på att släppa det. Det är svårt, eftersom det dyker upp på så många sätt och i så oväntade situationer. Sånt som tidigare alltid känts helt normalt, som jag nu börjar se att jag faktiskt inte måste. Att alla andra vuxna faktiskt bär samma ansvar som mig.

I vanliga fall är jag en person som behöver omväxling, miljöombyte, social kontakt.

Men de senaste månaderna har jag mest varit hemma och kontakten med vännerna har till största delen skett över telefonen.

Det tog ett tag att ”varva ner” efter allt som varit. Landa och på riktigt känna hur in i märgen trött jag är. När väl insikten kom skrämde den mig. Tankarna om det det ju är så fruktansvärt tråkigt att känna sig så här. Valideringen och normaliseringen av samtalskontakten: din kropp gör vad den behöver göra för att du ska få vila och återhämtning nu.

Nu blir nästa steg att tillåta mig vara det och respektera mig själv i det så mycket jag kan. Rädslan finns att det aldrig kommer bli bättre. Att jag alltid kommer vara så här trött nu.

Jag oroar mig faktiskt inte så ofta för att min man ska dricka. Anledningen till att jag kan släppa det är nog för att jag vet att han kollas med blodprov via arbetsgivaren. Någon annan har koll.

Däremot finns rädslan för lögner och oärlighet. Gällande allt.

Rädslan för längre fram, om sjukdomen skulle få grepp om honom igen.

Men vi pratar om det igen och igen. Fina samtal. Förståelse.

Det är egentligen det här som ger mig mest hopp om en gemensam framtid igen. Att alla andra konstiga beteenden som drickandet gav upphov till, inte längre verkar finnas kvar.

Inget taggigt försvar. Inga konstiga ursäkter.

Men jag har arbetat upp en hyperkänslighet under åren som gått och reagerar i alla fall då och då. Försöker ha en tillåtande attityd till mig själv i det, eftersom det faktiskt inte alls är konstigt.

Mannen jag förälskade mig i är tillbaka, men jag är inte riktigt mig själv ännu. Det kommer att ta tid, och det behöver få ta tid.

Han får jobba vidare med sina saker, och jag får jobba vidare med mina. Samtidigt som vi nu hittar vila och kärlek i det som är vi igen.

Om det blir en solskenshistoria vet vi förstås inte förrän vi står någonstans längre fram och ser tillbaka.

Jag är tacksam för att jag fick hjälp att förstå vad som pågick och då fick kraften att lämna. Tacksam för att jag stod fast vid mitt beslut tills han kom fram till att han inte kan dricka mer alls och behövde söka hjälp. Tacksam för att våga öppna dörren och se var vi landar. Tacksam för vetskapen att jag går om vi åter står i alkoholens karga och tomma landskap igen.

Sammanfattningen är nog just: trött, hoppfull och tacksam.

Stor kram till alla er andra som på olika sätt och olika platser också kämpar vidare - under och efter djävulsdansen❤️

Jag har rätt så många terapitimmar bakom mig. Första gången jag träffade en psykolog var jag i tonåren. Har alltid velat jobba med mig själv, utvecklas, lära mig mer.

Terapeuten jag går hos nu är väldigt bra för mig. Han speglar mjukt. Ifrågasätter på ett sätt som inte väcker försvar utan öppenhet.

Efter alla dessa timmar och år kan vi nu ha nått kärnan. Min självständighet.

Under mitt vuxna liv har jag nästan alltid känt en stark tilltro till min egen förmåga. Att jag klarar saker jag ställs inför. Jag har alltid mig själv om allt annat skiter sig.

Under min uppväxt var detta ett måste, eftersom det inte riktigt fanns någon annan att förlita sig på. Besvikelsen på dem som borde funnits där blev för svår, så jag slutade tro på att andra kunde vara en trygghet för mig. Jag fick bli min egen istället.

Har nästan känt mig lite stolt över hur självständig jag varit och är. Jag behöver ingen!

Vad jag varit mer omedveten om är att detta också har varit min snuttefilt, min krycka, mitt försvar.

Nu började terapeuten försiktigt lirka och dra i den där filten. Undrade hur det blev för mig i relationer med andra när jag hela tiden enbart förlitar mig på mig själv. Aldrig släpper in någon hela vägen.

Och för stora starka Pippi Långstrump liknande mig blev det liksom blankt.

Nämen jag kan ju visa mig sårbar? Nämen jag är väl öppen? Nämen jag kan väl uttrycka mina behov?

Ja, men kan jag förlita mig på att någon faktiskt finns där för mig? Verkligen lita på någon?

Svårt. För jag vet nog inte riktigt hur man gör.

Jag har några riktigt nära vänner som jag känner att jag kan dela allt med, känslomässigt. Skratta tillsammans åt tillkortakommanden och stötta i både motgång och medgång.

Jag vet att de finns där.

Jag kan också be om praktisk hjälp. Jag gör det inte ofta, helst inte alls. Men om jag måste så gör jag det.

Det här är något annat. Och jag märker att jag har svårt att ens kan formulera det verbalt.

För det finns en lucka i mig. Ett utrymme som aldrig riktigt fyllts.

Det rör sig om någon slags kombination av emotionellt och praktiskt stöd. Någon annan att luta sig mot. Någon som kan ta över när jag själv inte orkar.

Där kommer tårarna. Så jag är på rätt spår.

Jag har funderat på om jag någonsin upplevt det. Och jag kan se korta stunder av det här och där och vet att jag då varit så innerligt tacksam. Känt mig så sedd. Så lugn. Så trygg.

I vanliga fall lämnar jag samtalen med sorg och ledsenhet, oftast beredd att kavla upp ärmarna och jobba lite till på mig själv. Göra mig själv lite bättre. Lite dugligare. Lite mer (eller mindre).

Men den här gången gick jag därifrån tom och blank. Utan att veta vad jag skulle göra.

Terapeuten tyckte det var ett bra tecken. Intellektuellt förstår jag vad han menar. Men det känns mest bara obehagligt.

Och som respons slog självständighetsreflexen till rejält. Som dödssprattlet hos en fisk. Just nu vill jag förlita mig ännu mer på mig själv. Klara allt på egen hand. Inte lita på någon annan. Inte förlita mig på någon annan.

Eftersom jag nästan alltid blivit besviken när jag försökt.

Min självständighet har lett till att jag klarat av så mycket i livet. Och jag kan känna en tacksamhet över att det var den som fick ta plats, istället för att jag gav upp.

Terapeuten menar att den sorg och totala utmattning jag upplever nu, troligen är ett symptom på att min självständighetmuskel fått jobba alldeles för hårt. Alldeles för länge.

Det han säger klingar an en ton av sanning i mig.

Nu ska jag ”bara” försöka lista ut hur jag kan träna på att låta den slappna av lite. Känna efter i vilka miljöer och situationer det kan kännas tryggt nog att låta den få göra det.

Försöka hitta sätt att våga fortsätta träna, även om jag kanske blir besviken igen.

Känns väldigt ovant och främmande för mig att röra sig framåt, eller ens stå stilla, när jag inte vet hur jag gör.

Kanske är det någon som känner igen sig?❤️

"Terapeuten menar att den sorg och totala utmattning jag upplever nu, troligen är ett symptom på att min självständighetmuskel fått jobba alldeles för hårt. Alldeles för länge"

Det är nog där jag är också, problemet är nu att jag vet inte hur jag ska lyckas lita på folk igen, då det tidigare tagit allt av mig 😔

Stor kram has och tack för du delar med dig ❤️

@majsan & @Kärringen: Som alltid önskar man inte att någon annan behöver brottas med samma sak. Samtidigt som det är så skönt att veta man inte är ensam. Kram❣️

@has känns igen, jag har också jobbat ihjäl mig med att ta ansvar för allt och alla och när jag insett att ingen gör det för mig så fick jag ta en lång paus (vi pratar år) för att omvärdera. Jag har analyserat varför jag har gjort det och jag har slutat med det nu, men oj vad det har tagit mycket energi under många år.