@vår2022 tack för ditt svar! Det gav mig mycket tröst. Det är nog precis som du säger, en förändring i atmosfären. Inte till det sämre men något är annorlunda vilket han antagligen känner men inte kan sätta ord på. Jag är inte redo att prata med barnen än. Jag vill inte oroa eller lova saker jag inte helt säkert kan hålla. Vill varken oroa eller göra någon besviken. Jag har ingen aning om de ens upplevt mitt drickande som ett ”problem” men är inte så pass stark att jag vågar ställa frågan än. Känner mig skör fortfarande. Inte över ”på andra sidan” än. Jag har inte haft något återfall, inte ens varit nära men sorgen över att jag inte är som alla andra river i mig ibland. Andra dagar tycker jag synd om de som är ”normala”. Å ena sidan vill jag bara köpa en vinbox och släppa på alla krav, tankar på andra och morgondagen. Å andra sidan ifrågasätter jag varför folk vill dricka gift. Inte till dem men för mig själv.
Jag har under dessa veckor konstaterat att föräldraskapet kan vara oerhört tufft emellanåt. Jag har turen att ha två barn som mår bra och det är inte ”problem” runt dem. Jag har bekanta där deras tonåringar är ute och dricker, skolkar etc så jag är tacksam för att mina barn är så ”skötsamma”. Men kraven jag har på mig själv är ibland övermäktiga. Jag har ribban så högt att alla små bekymmer och konflikter gör att jag automatiskt tänker att jag/vi gjort något fel/misslyckats.
Jag har tidigare nämnt att äktenskapet har mer att önska även om det oftast är friktionsfritt. Men jag tror inte att varken jag eller min man mår så bra egentligen, men han vägrar tänka så. Känns som att vi ”sitter fast”. Detta är en historia för sig och behöver ett eget inlägg… men visst tänker jag att den saken påverkar barnen. Som sagt allt negativt kopplar jag till att jag som mamma gjort något fel.
Jag har insett att vinet varit min väg ur grubblandet. Jag har också insett att jag för egen del behöver hitta något likvärdigt. Jag behöver få lämna ansvarsbubblan emellanåt för att vila och hämta energi. Träning, ljudböcker och liknande hjälper för stunden men inte helt.
Nåväl, grubblandet fortsätter. Idag är det 12 veckor sedan jag drack alkohol senast och som jag skrev tidigare fladdrar tankarna hit och dit. Högt och lågt! Å ena sidan vill jag bara återgå till helgdrickandet, å andra sidan är jag rädd att ens smaka. Vill inte tillbaka till hur det var förut och känner mig långt ifrån redo att ens försöka dricka måttligt. Jag vet att ett enda glas kan kasta mig tillbaka till dag 1 igen, men ibland tänker djävulen att jag kanske ”måste” ta ett återfall så jag är säker på mitt beslut. Tänk så konstigt man tänker ibland! Tack för alla som orkar läsa och lämna en liten kommentar. Det betyder så mycket! Önskar er en skön söndag 💛

@Blidenjagvillvara77 Kom att tänka på en sak. När man slutar dricka så slutar man också att smyga och mörka. Efter ett tag släpper känslorna av skam och skuld taget om en. Man ser sina egna behov tydligare. Här är jag och det här tycker jag.

Man blir duktigare på att freda sina gränser, sätta ord på det. Och detta får genomslag både på arbetsplatsen och hemmavid. Jag tänker att en tonårig son förstås märker stor skillnad på dig. Indirekt kräver du kanske mer av honom när du själv inte är kväst av skam och skuld. Och våra barn är som barometrar på vårt eget humör. Han märker sannolikt att din och pappans relation inte är friktionsfri heller. Han kan nog dock inte sätta ord på det, han känner det bara.

När jag hade varit nykter i 3 månader berättade jag för min äldsta dotter, som då var 23 år och hade bott hemifrån i fyra år. Hon var den första jag berättade för. (Coronatider så umgänget var ytterst begränsat helt naturligt.) Jag laddade inför samtalet, planerade att ha det i bilen - man pratar så bra då och slipper ha ögonkontakt. Jag sa: ”Du, jag måste berätta en sak. Jag har helt slutat dricka alkohol, och jag har varit nykter i tre månader nu.”

Hon, som körde bilen, vände sig mot mig - log otroligt brett så att leendet spred sig upp i ögonen och sa: ”Bra, jag tycker bättre om dig som nykter”. Sen pratade vi inte mer om det. Just då. Man behöver ta pratet i omgångar, när det blir lämpliga tillfällen. (Med tonåriga barn kan man behöva prata strunt i en timme för att plötsligt kunna ta allvarsamt prat i tio minuter.) Dotterns blick och hennes leende bär jag med mig i mitt hjärta ❤️

Kram 🐘 (som nu har varit nykter i 4+ år)

@Blidenjagvillvara77 Hej! Det är så givande att läsa andras funderingar kring nykterheten, tack för att du delar med dej. Tror jag kan förstå din oro och ditt behov av något eget. Jag har inga egna barn med bonusbarn och bonusbarnbarn. Det var länge en stor sorg att jag inte fick några barn men nu kan jag ibland tänka att det nästan är skönt. Alltså missförstå mej rätt - men oron för dem skulle säkert slita mej i bitar stundvis. Jag är också en sån som månar (för mycket) om andras välbefinnande, ibland på bekostnad av mitt eget mående. Vinet var/är nog just precis dendär ventilen/snuttefilten/dimman där jag fick rå om mej själv.
Träningen har också varit det, och är det fortfarande. Jag började springa som ”gammal” och sprang min första mara som 50-åring. Hade en jobbig luftvägsinfektion i vintras dock som tog ned formen rejält och nu får jag kämpa för att komma tillbaka. För känner också att jag måste ha ”något” som är mitt eget.
Jag vet inte heller om jag verkligen har slutat dricka. Drömmer om att kunna vara måttlig, men anar ju att det knappast går. Eller det går en tid och sen eskalerar det.
Jaja, dethär blev lite svamligt svar, men märkte att ditt inlägg väckte en del tankar. Sköt om dig, vi kämpar vidare😍

@Blidenjagvillvara77 Jag är skild och vi separerade när mina barn var i unga tonåren. När vi berättade om att skulle skiljas sade den äldsta ”jag visste det”. Det var lugnt i äktenskapet men jag kände mig inte tillfreds, vi satt fast och jag drog mig mer och mer undan och började dricka mer vin för att vara liksom i min egna värld. Tänkte att det är väl så här mitt liv är och att skiljas var inte tänkbart. Men hon kände av hur läget var utan att något sades.

Dina tankar på att köpa en vinbox kanske har mer att göra med att äktenskapet inte är så bra, att slippa ha dessa tankar och att slippa att ta itu med det. Det var det jag gjorde. Drack ofta själv och försökte ”mysa”, men samtidigt kom så mycket tankar på vår relation som jag inte trivdes i och jag var rätt irriterad med nerver på ytan. Försökte vara så perfekt som möjligt, i alla lägen och enorma krav på mig själv. Började hänga mycket med tjejkompisar och var ute med dem. Slutade med att jag var otrogen. Körde liksom äktenskapet i sank på det sättet. Massor av ångest och mer vin. Till slut sade jag att jag ville skiljas, det gick inte längre. Vi hade tidigare gått på parrådgivning och det kändes lite bättre ett tag, men vi liksom växte isär, våra olikheter blev tydligare och okompatibla, vi hittade inte tillbaka till varandra.

Jag är glad för att det till slut blev skilsmässa och det blev bättre för oss båda. Jag fortsatte att dricka för mycket vin och blev beroende. Jag är omgift sedan 16 år tillbaka och vi trivs verkligen ihop, men vindrickandet blev till slut en sådan börda och gjorde livet svart. Ännu gladare och tacksam är jag över att jag slutade dricka helt för över 2,5 år sedan. Det är som att det är först nu jag får alla bitar i mitt liv på plats och mår genuint bra. Även om jag var/är i en fin och kärleksfull relation så hade jag inte en fin och djup relation med mig själv när jag drack. Så den egna relationen till sig själv är egentligen den viktigaste relationen och som spiller över i andra relationer. Önskar att jag hade slutat dricka tidigare i mitt liv och förstått hur mycket tid, energi, oro och ångest alkoholen tagit.

Att vara nykter är en viktig process på många plan och skav i livet blir tydligare. Man kan inte ducka det genom alkohol, man behöver hantera och ta itu med det för att må bra. Sköt om dig❤️

@vår2022, Andrahalvlek och Detblirbättre tack för era fina kloka inspel! Visst är det så att känslor kommer fram i ljuset och man kanske börjar prioritera saker annorlunda. Man är ju van att döva/dämpa känslor som man nu behöver känna och hantera. Men inget blir bättre med alkohol och det kan vi nog alla slå fast.
Jag vet också att jag har en tendens till att ha bråttom men denna gång ska jag göra tvärtom. Jag ska ta det lugnt. Fokusera på att vara alkoholfri och lyssna inåt och lära känna mig själv. Sen får det andra komma. Jag är tacksam för att jag drog i handbromsen innan jag satt där och drack en flaska vin varje kväll! För jag tror jag var på väg dit. Djävulen, som jag ibland kallar apan lever rövare ibland. Den lockar med alkoholromantiken och får mig att känna mig väldigt ensam ibland. Men jag står emot och går in här och vips är jag bland vänner och kan ösa ur mig. Så himla värdefullt! Tack fina ni! Önskar er alla en fortsatt fin söndagskväll 💛

@Blidenjagvillvara77 Låter som en bra strategi! Ta det lugnt, fokusera på alkoholfri, lyssna inåt och lär känna dig själv. Sen kommer det andra att bli klarare och du kommer att hitta din väg. Att du känner dig väldigt ensam ibland beror nog på att allt inte är på plats än och att du ännu inte känner dig trygg i förändringen. När man landat i sig själv blir man tryggare i sig själv och man känner sig mindre ensam. Det är lätt att tro att alkoholromantiken är en lösning på ensamhetskänslorna och det man kan sakna och visst, det ger en tillfällig lättnad och visst socialt samspel, men det ger inte trygghet och mindre ensamhetskänslor när ruset lättat. Det är bara ett luftslott och en illusion av en flyktig gemenskap och glädje som inte varar. Typ fejknews😂.

Ha en fin måndag, du jobbar på så bra!❤️

@Blidenjagvillvara77
Stort Grattis till drygt 80 dagar!
Det är strongt !
Jag har haft 2 dagar av rastlöshet så jag förstår vad du går igenom. Jag kände mig med tom .
Hoppas det snart vänder för jag vill ha en nykter sommar .
Vi får kämpa på !
Kraam 💛

Motstridiga tankar och känslor….
88 dagar som alkoholfri. Jag kämpar vidare. För det mesta är kampen inte så svår, men känslorna och tankarna far hit och dit så ibland blir jag inte klok! Jag har insett att ju längre tid som går desto mer ”rädd” blir jag för alkohol och desto mer främmande känns det. Å andra sidan får djävulen (jag gissar att det är djävulens känslor) lite ångest och rädslor över att det är över. Förstår någon vad jag menar? En liten del i mig ångrar beslutet att bli alkoholfri samtidigt som det känns som att tåget har fått, jag kan inte gå tillbaka. Å ena sidan saknar jag, å andra sidan kan jag känna avsmak. Ena dagen starkt ifrågasättande till att människor dricker över huvudtaget. Varför vilja berusa sig med gift liksom? Å andra sidan känner jag mig som en kuf, ensammast i världen, som inte dricker… när ska detta fram och tillbaka-tänkande gå över?? Så trött på allt tänkande, grubblande och alla dessa beslut. Å andra sidan känner jag mig fri. Fri från att sitta fast i slentriandrickandet. Fri från ångest och dåligt samvete. Pigg och glad. Stolt och med bättre självkänsla. Högt och lågt som sagt!
Vi är många här inne som har använt alkoholen som en ”stötdämpare”. Ett sätt att logga ut för en stund och bara vara utan krav. Jag letar fortfarande efter snart tre månader, efter något annat som kan skänka mig det där. Känslan av total avkoppling och frid. Alkoholen ledde ju dock inte bara till det så därför
Är jag ju här.
Vad gör alla ni andra för att uppnå det? Vet att man måste hitta sin väg, och träning, ljudbok, podd och promenader funkar för stunden. Men jag kan inte vara ute och vandra flera timmar fredag och lördag kväll (de är jobbigast). Jag har en familj och ett hem och kan inte bara ”fly” ja tiden trots att det är just precis vad jag vill. Nåväl, detta blev långt och rörigt… men idag är jag alkoholfri. Och även i morgon och nästa dag. Och nästa… hoppas alla har det fint på fredagskvällen 💛

@Blidenjagvillvara77 Jag kan förstå hur du tänker och hur det kan kännas som att det inte finns någon återvändo. Tänker lite på hur jag haft det i en relation för många många år sedan. Vi gjorde slut för att det inte funkade, sedan efter några månader kom vi mest ihåg att det ändå nog var rätt så bra och blev ihop igen. Förändringen kändes lite jobbig, tråkig och ensam. Det funkade ett tag, sedan gick vi isär igen för inget hade ju egentligen förändrats.

Minns att det var en dipp vid 3 månader som nykter och har hört fler som sagt likadant. Tankar som att ”blev det inte mer än så här?”. Euforin har lagt sig och motivationen tryter. Vi är även många som upplevt att det sker mycket mellan 3 och 6 månader och att efter det kommer man som på en annan nivå i nykterheten. Man går igenom mycket tvivel och motstridiga tankar och känslor. Här gäller det att ha tilltro till nykterhetsprocessen och att det måste få ta sin tid med allt som kommer. Att ha uthållighet och tro på att det kommer att kännas annorlunda. Alkoholdjävulen gör sig påmind när man är lite sårbar och vacklig. Det är svårt att bara aktivera sig hela tiden för att döda tid, det blir slitigt. Jag upplevde att mitt inre lugn kom med tiden och tankarna stillades. Många tar ett återfall vid 3 månader för man står inte ut och söker lindring i alkoholen. Även att återfallet planeras långt i förväg innan man skrider till verket. Detta är bra att man lär sig att uppmärksamma och se tecken på detta skeende.

Så ha tillit till processen och tilltro till att det blir bättre ju längre tid du är nykter. Notera de negativa tankarna, ”jaha är ni här nu!” Och låt dem sedan passera vidare. Ge dem inte mer uppmärksamhet än så. Fokusera sedan på att det kan kännas så i nykterhetsprocessen, det är ok, men att det kommer att kännas bättre och annorlunda framöver. Ge dig själv möjligheten att få se och uppleva hur det känns med mer nykter tid, tex 6 månader. Sen kan du utvärdera och ta nya beslut.

Ha det gott!❤️

@vår2022 tack för dina kloka ord! Jag förstår att det är en process som behöver få ta tid. Men ibland känns det ju lite som att befinna sig i ingenmansland. Något återfall har jag dock aldrig varit nära. Inte en sekund har jag ens övervägt att ta ett enda glas! Och inte gör jag det nu heller. Det är väl det den lilla djävulen är ledsen över, att jag är så bestämd. Men för den skull kan man ju känna sig nere ändå. Och se tillbaka på de mysiga stunderna för de fanns. Men som sagt, något återfall ser jag inte i sikte men jag håller garden uppe. Vet att det kan vända fort, när man minst anar. Tack för all pepp! Kram 💛

3 månader som alkoholfri idag, eller igår beroende på hur man räknar 🤔 nåväl. Lite reflektioner så här långt:
Vissa dagar känner jag mig bokstavligen fri! Fri från tankar på om och när jag ska dricka vin, hur mkt och att allt skulle firas med alkohol. Allt skulle bearbetas med alkohol och inget var roligt eller färgglatt utan alkohol. Så knäppt egentligen! ”Hurra, jag har fått nytt jobb så jag firar med lite gift, eller ”nu har jag varit duktig så då är jag värd lite gift..” osv…
Andra dagar fladdrar tankarna och sorgen kommer över mig. Både över att jag inte kan dricka som andra och allt jag gjort/inte gjort, sagt och lidande jag orsakat andra. När sådana dagar kommer spelar jag filmen. Vad händer efter första glaset? Jag vet vad som händer och dit vill jag inte. Jag brukar också förställa mig känslan av den lätta berusningen. Var den verkligen så rolig? Fick jag ut något av den, egentligen? Svaret är nej och nej. Det känns som att ju längre tid som går desto mindre vill jag ha alkohol i mitt liv. Att då vakna varje dag pigg (inte alltid kanske), fräsch, utan bakfylla och ångest är så värdefullt! Varje morgon tackar jag mig själv för att jag inte drack dagen före. Sakta men säkert börjar självkänslan komma tillbaka och jag gläds åt saker som jag tidigare knappt la märke till. Men det finns några saker som skaver i mig:
Ensamheten. Jag har ingen förutom er härinne som jag kan dela dessa tankar med. Jag har min man och han är ett bra stöd men i övrigt är jag inte redo att berätta för någon annan. Kanske djävulen försöker hålla dörren öppen tänker jag då? Jag vill göra så många saker men har ingen att göra det med. Det sociala umgänge som vi har står kvar på samma fläck och gnuggar på. Alkohol varje helg som maskeras av snittar och bubbel. Samma människor, samma dryck, samma samtal…jag får nästan kliande utslag av att ”sitta fast” i detta ekorrhjul utan någon större input i det sociala.
Tack och lov har jag ett mycket givande jobb som jag ser fram emot att gå till varje dag och kollegor som bjuder på spännande och intelligenta samtal blandat med härlig humor. Men på hemmaplan är det mer som en grå sörja, mellanmjölk.
Jag är högst medveten om att jag själv bär ansvaret för min egen lycka men jag vet inte var jag ska börja. Samtidigt känner jag stor frustration av att min man och jag är så olika. Jag är mån om mitt utseende, tränar mycket och äter bra mat. Han bryr sig inte alls, går dagar innan han rakar sig, tränar aldrig och är alltid trött. Jag håller på att bli tokig!! Dessutom pratar vi knappt om något annat än barnen och vardagen. Men det kanske ska bara så efter nästan 20 år ihop? Han är ju snäll, omtänksam och en bra pappa! Så jag kanske ska sluta gnälla och vara tacksam istället? Jag vet inte… hjärnan går
På högvarv av allt grubblande. För 3 månader sedan hade jag druckit vin för att få tyst på tjattret i huvudet och dövat alla mina tvivel. Det var min go-to. Har inte hittat någon bra ersättning. Jag tror att vi alla behöver få vila från tankar och grubblande ibland men det känns inte som att en ljudbok på promenaden eller en bra podd riktigt hjälper mer än för den stunden. Nåväl… allt är inte svart, träningen ger mycket så den är en bra ventil. Nu blev detta långt och kanske lite rörigt men jag behövde lätta på trycket. Tack för att ni finns! 💛 mot fler nyktra månader! 👊

@Blidenjagvillvara77 Grattis till dig 3 mån utan A. Det är samma för mig att ju längre tid man avstått A desto mindre sug får jag. När jag har hamnat i situationer där det ska drickas A har jag sagt att jag inte dricker just nu eller så har jag kört bil så då är det ju naturligt att inte dricka. Heja dig vi fortsätter utan A finns så mycket annat gott att dricka istället 🤗

@Blidenjagvillvara77 Grattis till 3 månader!🥳. Kan känna igen mycket i det du skriver från mitt liv. Efter en längre tids nykterhet så kommer de undantryckta äkta känslorna upp på ytan. Man ser på saker ur ett annat perspektiv om hur livet man lever ser ut. Det går inte att ducka dem och det är lite läskigt. Kanske bidar du din tid till att göra fler förändringar i ditt liv som bättre passar dina behov? Jag har upplevt att nykterheten har lett mitt liv i en annan riktning, den som jag kallar min värderade riktning. Att om jag inte går i den riktningen så mår jag inte bra. Många gånger när jag går vilse i riktningen så måste jag stanna upp och navigera om för att åter hitta min inre kompass som leder mig rätt.

Ett sätt är att göra en karta över sina olika livsområden som tex relationer, intressen, sysselsättning, hälsa. Se var man befinner dig på en skala från 1-5 där 1 är missnöjd och 5 är tillfreds. Sedan sätta ett kryss på var det önskade läget är på skalan i det olika livsområdena och vad som behöver göras för att nå dit. Inom tex ACT (Acceptans and Commitment Therapy) kan man få stöd med att jobba med sina livsområden. Eller att genom stödsamtal bolla med någon om var man befinner sig i livet och vad som skaver.

Ha en fin färd mot nästa månad som nykter. Kram❤️

@Blidenjagvillvara77 Grattis till 3 nyktra månader! 🥳🥳🥳 När vi har genomskådat alkoholromantiken går det inte att värja sig. Det är som värsta trolleritricket som man har fått förklarat för sig. Det går inte att göra osett igen.

När vi slängt av oss de dyblöta filtarna som alkoholen representerade börjar vi röra på oss, sträcka på ryggen, blicka bortåt, någon annanstans. Förändring står i farstun och trampar, på vilket sätt står dock i stjärnorna fortfarande.

Det är inte bråttom med någonting. Fortsätt skapa nyktra rutiner, njut av nuet, och skaffa dig en ny hobby eller två. Bjud in dina vänner till mer aktiva sammankomster, utan alkohol.

Kram 🐘

Idag satt jag utanför Systembolaget. Jag hade strosat på stan och hade tid över innan ett avtalat möte så jag satte mig på en bänk mitt emot Systembolaget. Det var många som satt där och njöt i solen så inget konstigt i det. Denna helg har vi ett stort evenemang i stan och när jag strosade runt såg jag att alla uteserveringar var fulla. Solen sken och det var 25 grader i skuggan. Dofter från mat och ett myller av sommarklädda människor i feststämning. Jag satt där utanför bolaget och studerade alla som gick in och ut. Såg mig själv i olika skepnader så som jag föreställer mig om jag inte hade dragit i handbromsen för mer än tre månader sedan. Tankar jag tänkte när jag satt där på bänken:
”Vad de lurar sig själva som tror att alkohol är nåt glamoröst och lyxigt”
”Jösses vad det är många som handlar på Systembolaget. Galet många människor. Kändes som varenda kotte förutom jag. Det fick mig in på tankar som ”vad tråkig jag är som inte dricker” och ”så värdelös jag är som inte kan dricka lagomt”
En liten del av mig fick ett litet sug, för det var oerhört många triggers i en och samma förpackning. Sorgen drog över mig och ett sting av tycka synd om mig själv skavde i bröstet. Tanken på att gå in och köpa alkohol fanns dock inte! Och lika snabbt som suget försvann kom tankarna på alla som dricker. Så dumt. Hälla i sig gift för att ha roligt. Hur mår de egentligen? Har de inte fattat än?

Visst är väl hjärnan en komplex varelse? I vilket fall så sitter jag nu hemma vid mitt köksbord, nöjd över mina nygjorda naglar (på Salaong) och att jag är nykter. Än en gång har jag motat bort suget och ännu en dag har jag sagt ja till mig, ja till att må bra i morgon och känna glädje över Livet. Idag har jag varit alkoholfri i 95 dagar. Det ska jag fira med en kopp koffeinfritt kaffe. Heja alla som kämpar! Kram och fortsatt fin fredagskväll 💛

100 dagar som alkoholfri idag! Jag är så stolt över att jag kommit så här långt med tanke på alla yttre omständigheter. Tillfällen att dricka har det funnits många men inte en enda gång har jag ens tänkt tanken att ta ett glas, men visst har jag sig emellanåt. Men det brukar släppa fort, ju mer onyktra andra blir 😀 det känns som att djävulen tar allt mindre plats.
Från att i början sakna och längta efter ruset, till att ha en önskan att kunna dricka kontrollerat med känslor som numer handlar om rädsla och avsmak. Rädsla för att hamna på ruta ett igen o h inte orka kravla mig tillbaka till avsmak för hur man mår dagen efter både fysiskt och psykisk. Ofta tänker jag att alkoholen bara förgiftar min kropp och bara små mängder påverkar måendet efteråt. Jag känner mig numer för det mesta glad och positiv, sover gott om nätterna och vaknar aldrig med ångest eller hamrande huvud. Känslan av att vara klar i huvudet och känna sig fräsch är underbar, till skillnad från känslan när man är bakis, har ångest och känner sig plufsig. Djävulen är kvar och lurar, det vet jag. Ibland säger den till mig att jag borde VILJA dricka och att jag borde vara mer deppad som inte gör det. Den försöker övertyga mig om att jag borde vilja mer än jag gör. Så konstigt med alla tankar men jag känner att avståndet mellan min kloka del av hjärnan och djävulen (alkoholen) blir allt längre för varje dag, i positiv bemärkelse. Lite som att jag håller på att tvinga ner djävulens i hans håla, och snart är jag framme vid att lägga på locket. Då finns det ingen återvändo känns det som 😊 är det någon som förstår vad jag menar?

Önskar er alla en skön långhelg oavsett om ni jobbar eller är lediga 💛