av nina24

nina24
tors, 2024-07-11 - 18:06

Ny här, från idag ett försök och ett steg mot hjälp för mig från er andra.
Jag har en sambo (sedan 27 år) som nu sedan ca tre månader tillbaka tagit steget mot ett nyktrare liv. Han är inskriven på beroendecentrum och med i ett forskningsprojekt som ska hjälpa till mot ett ”kontrollerat” drickande..
-går det bra?
-går det mot en förändring?
Lite för tidigt att säga kanske men allt pekar mot ett helt annat håll.
Drickandet har ökat, även om det har varit en period (30dgr) som varit helt vita.
Därutöver ett ständigt flöde, det värsta är alla förolämpningar och misstolkningar.
Min ork och energi är iallafall slut, jag gråter i det tysta och önskar mig allt längre bort.
Jag har ingen att prata med och livet känns ganska meningslöst.
Vi kan inte inte prata med varandra och han säger att det är ” hans ” problem.
När han har sin ”bakfulleperiod” och dricker hela tiden för att ”landa” som han säger och jag är inte på mitt bästa humör då föreslår han oftast att jag ska ta mig ett glas eller en hutt så jag blir lugnare….det värsta är att om jag gör det, vilket jag gör ibland, så hjälper det faktiskt i stunden.
Det jobbigaste är att försöka hålla fasaden mot vänner, barn o barnbarn. Man ska mörka hela tiden och anpassa så att det tex inte kommer någon på besök. Tänka på vad jag säger och hur jag uttrycker mig för att han inte ska missförstå, bli arg och anklaga mig för att ge honom dåligt samvete (vilket sker ganska ofta)
Jag räcker inte till och vet inte vad jag ska ta mig till

Åsa M
tors, 2024-07-11 - 21:10

Kära du! Det första jag tänker är: varför måste du hålla fasaden? Finns det någon du kan anförtro dig till, så att du slipper spela teater? Familj, vänner, arbetskamrater? Bördan är för stor för att bära själv. Som anhörig orkar man inte det och man blir sjuk av stressen till slut. Att vara medberoende är fruktansvärt tungt. Men det finns hjälp att få, bara man vågar be om den. Både för missbrukaren och för en själv.

nina24
fre, 2025-05-02 - 09:47

Hej igen
Ja nu har det snart gått ett år till, inget har förändrats iaf inte till det bättre. Jag är snart 72 år men har jobbat hela tiden sedan 65 år och pensionen. Arbetet som lärare på gymnasiet är min räddning mitt andningshål, så jag har nu sökt för att få fortsätta ett år till. Om jag inte får det vet jag inte hur det ska gå. Jag blir allt mera trött och jag kanske verkar pigg och stark utåt men på insidan känns som ett kaos och gråten ligger aldrig långt borta.
Det mest tråkiga är att vi inte kan ha ett så bra socialt liv, det här med ständiga anpassningar och att om vi bokat in något att göra slutar det oftast med att jag få göra det ensam eftersom min sambo antingen är för ”trött” eller måste ta sig en återställare och få ”landa” som han själv säger. Jag märker hur det minskar i det alkoholförbud vi har hemma. Om jag säger något blir han arg och fräser något i still med att ” hur tror det att det är för mig då, jag gör mitt bästa och försöker ju hela tiden…”
Det sämsta för mig är väl att det som lugnar mig är att själv ta ett glas, vilket jag gör ibland men inte alltid eftersom det är jag som måste köra och åka och handla osv. Vi bor långt från staden ute på ”landet” och här går inga bussar eller annat sätt att ta sig till tex affären.
En fråga;
- hur ska jag göra när han vill att jag tex ska köpa hem ett eller två sex-pack folköl från matbutiken på helgen? Det verkar ju oskyldigt med folköl och han säger att han behöver det för att klara av att trappa ner.. typ.. Gör jag rätt gör jag fel?
Jag känner och märker också att min kropp börjar bli allt svagare och ibland orkar jag knappt gå upp till övervåningen, benen känns som blyklumpar.
Det märkliga är att jag faktiskt blir starkare och orkar mera så fort jag kommer hemifrån till tex jobbet eller åker till barn o barnbarn …hemma blir jag sittandes i en fåtölj framför tv eller med tidningen. Min sambo säger att jag är lat och att jag sitter på ”läktaren” som en ”prinsessa på ärten ” och att han får göra allt på vårt hus som vi hållit på renoverat i en massa år. Javisst periodvis har han verkligen jobbat hårt med snickeriet och grävning osv sådant som är för tungt för mig men då har jag ju gjort mycket annat målat tex allt och spikat mindre grejer. Men nu orkar jag nästan inget, och känner mig mycket ledsen.
Jag är så trött på spritlukten, på gömda burkar här och var och jag märker direkt på morgonen när jag stiger upp att min sambo har börjat dricka på sin folköl, för sedan dröjer det inte länge förrän han toppen med en liten snaps eller ett snabbt dricksglas av vin eller vad som ev finns. Sedan blir han ju mer o mer surrig och vill diskutera och jag blir tröttare och ledsnare och orkar inte lyssna. Slutar oftast med att vi blir osams men inte alltid för jag brukar försöka dra mig undan på ngt sätt. Lägga mig tidigare eller gå ut med hunden eller åka iväg en sväng.
Det var skönt att får skriva av sig lite, Tack för att ni finns!