Men fy @Varafrisk, så bra att inget värre hände🙏
Jag förstår verkligen hur traumatiserad du har blivit och jag är ledsen att jag får det att låta som om det skulle vara lätt att släppa taget om det❤️ Jag önskar verkligen att du aldrig mer behöver få känna så, att din dotter får den hjälp hon behöver för att leva ett balanserat liv utan toppar och dalar🙏

När min mamma fått sina psykoser har jag också mått otroligt dåligt, när jag var barn viste jag ju inte helt vad som var vad men rätt fort förstod jag ändå att det inte var på riktigt men lärde mig tidigt att låtsas, jag hängde med i hennes psykoser för att hon skulle vara lugnare, sa jag emot blev hon arg för i hennes värld var det sant! Så sorgligt att jag fortsätte på det viset ända tills för bara något år sedan då jag började säga emot! Precis allt! Och jag var arg när jag gjorde det, med avsky sa jag ifrån på ett sätt som verkligen satte den tydligaste av gränser! Detta hade jag aldrig vågat om jag inte blev nykter. Men på samma sätt som med alkoholen kände jag att min botten var nådd i detta medberoende! Jag var helt slut! Efter detta fick hon en så kraftig psykos att hon slutade med sitt missbruk! Nu är hon en så liten ynklig, söt dam, bakom allt detta missbruk är hon bara snäll och försynt och vill inte vara till besvär, säger inget ont bara lyssnar och är lugn men mår fruktansvärt dåligt psykiskt och fysiskt! Förlåt att jag tog över ditt trauma och skrev om mitt men ibland så kommer bara orden som en process i min egen läkning, det är som om orden skriver sig själv🙏 Hoppas det är okej? Kram❤️

@Himmelellerhelvette Jag tror att det är svinsvårt att bryta vissa beteenden. Med min dotter tex, som föddes svårt sjuk och sen har fått diagnoser på löpande band. Mammahjärtat är så stort, jag är så van att hennes behov alltid kommer i första hand. När hon blir akut sjuk stannar jag liksom i farten och sugs in till hennes sida som en krycka. Jag tror inte att någon annan kan hjälpa henne som jag kan göra. Jo, hennes pappa är betrodd. Personen på hennes boende? Nja. De får visa att de fixar enklare saker innan jag betror dem med värre saker. De klarar det okej hittills.

Det första man måste göra är att bli medveten om att man av nödvändiga skäl har utvecklat detta beteende. Fundera över det, går det att göra annorlunda? Nästa steg är att tydligt lämna över ansvaret, till individen eller personal, alltså ge tydliga direktiv. Sen måste man börja säga nej. Till individen och personalen. Och allt syftar till att man ska få lite mer livsluft själv. Lite mer rörelsefrihet.

Och det måste gälla även din dotter @varafrisk ❤️ Självklart har du odlat ett beteende där du oroar dig, och även curlar henne när det är behövs. Det sitter stenhårt i oss, som ryggmärgsreflexer. Det du kan göra är att sätta ord på det - skriv ett brev till din dotter. ”När du gör si och så mår jag si och så…” osv. Och kanske måste du vara tydlig med att ni inte alltid kan ställa upp. Att hon är vuxen och måste ta ansvar för sitt liv fullt ut själv. Är det hårt? Kanske. Att sen säga nej är svinsvårt, men allt vi övar på blir vi bättre på.

Min sits är lite annorlunda pga min dotters intellektuella funktionsnedsättning. Jag är god man till henne och därför ansvarig för hennes väl och ve. Men jag kan delegera mer, och det försöker jag verkligen göra.

Kram 🐘

PS. Hälsan tiger still brukar jag tänka med min dotter. När hon är sysselsatt och mår bra får jag inga samtal och mess från henne. Men det stämmer kanske inte med din dotter?

@Himmelellerhelvette ❤️Du behöver inte be om ursäkt för vare sig det ena el andra. Jag vet att du menar väl och vill att jag ska må bra🙏🏻 Jag tänker att vara ett barn och se sin mamma bli psykotisk måste vara jätteläskigt😱Att se den man älskar och som ska ta hand om en bli en helt annan person kan man inte förstå själv som barn utan man behöver en annan vuxen som förklarar och stöttar🙏🏻

@Andrahalvlek❤️ Tack för ditt inlägg, om dina mammakänslor samt dina tankar och råd🙏🏻

Vad jag kommer skriva nu kan låta som ett försvar vilket det inte är för jag behöver inte försvara mig utan mer berätta om hur det är för mig.

När våra barn var från småbarnsåldern upp t tonåren var det enkelt att vara mamma. Men, när vår son kom i tonåren ställdes det helt andra krav på oss föräldrar. Under några år var det riktigt tufft! Jag var rädd att något skulle hända honom och jag tvivlade på min betydelse för honom. När dottern var ca 16, 17 år började nog hennes bipolaritet vilket vi inte visste då. Hon var verkligen utmanande och kunde dra iväg som längst var hon borta i tio dagar utan att vi visste var hon var men kunde få ett enda ord som svar på SMS. Under denna tiden blev hon helt ensam i skolan pga en konflikt. Jag blev även då väldigt tvivlande på mig själv vad det gällde betydelsen för min dotter. Denna tvivlan berodde mycket på min dåliga självkänsla. När hon sedan blev sitt vanliga jag så var hon inte alls särskilt krävande. Jag satte nog lite snäva gränser pga min rädsla av att förlora. Vi har pratat mycket om detta.
Senaste gången hon var manisk var hon inte lika arg som tidigare. När hon låg inne nu vid jul så var hon inte manisk och hon lyssnade mycket på vad jag sa.
Jag skulle vilja säga att vår dotter kräver aldrig ngt från oss snarare tvärtom vill klara sig själv. Fast, hon ber om hjälp när hon känner att hon behöver. Hon har mycket dålig ekonomi. Hon ber aldrig om matlådor men jag ger henne det emellanåt ändå. Hon skulle hellre äta ris en hel vecka utan behöva be om mat. Maken hjälper henne att sköta ekonomin.

Om hon inte hör av sig på några dagar så behöver det inte ha hänt ngt men jag är lite för traumatiserad för att bara låta det bero. Fast jag jobbar på det. Sedan kan hon komma flera dagar i rad t oss el ringa. Det är lite som att klippa navelsträngen många gånger om. Jag skulle aldrig neka henne att komma t oss såvida jag inte har ngt inbokat. Det skulle jag inte heller m min son. Även om jag kände att jag behövde vara själv. Dottern är ju också ett mycket trevligt sällskap.

Det här lät ju ändå som ett försvarstal🙈 men det är så här det är. Jag jobbar på vissa områden tillsammans med min terapeut för att kunna släppa taget. Vissa områden kommer hon alltid behöva stöd med. Men mycket ligger hos mig att kunna vila i känslan att det behöver inte ha hänt ngt om vi inte har kontakt. Att jag inte kan rädda henne ur ensamhet. Men jag är också som jag är. Som min terapeut säger ” Du är mycket moderlig”. Även om jag hade det bra i min barndom så kompenserar jag ändå för vad jag saknade till min barn. Faktum är att hon försöker göra något nästan varje dag. Nästa vecka ska hon börja arbetsträna. Men likväl är hon ensam och utsatt. Och jag tycker inte vården tar sitt ansvar fullt ut.

Kram🤗

@Varafrisk Det är absolut inte ett försvarstal, du beskriver en mammas och dotters sätt att försöka hantera livet. Jag skulle aldrig heller neka min dotter att komma! Men det är viktigt att prata om det, som nu när du skriver och när du pratar med din terapeut, för det påverkar dig massor ❤️ Så fortsätt skriva, vi har alla våra personliga kamper och de flesta är många gånger en orsak till att vi har druckit. För att orka. För att slippa tänka en kort stund.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Tack för din förståelse❤️
Ja, det är viktigt att vara medveten om sig själv. Jag har blivit så mycket bättre på att kunna säga till min dotter att det här handlar om mig själv, det här får jag ta hand om.

Nu är semestern slut och imorgon är det tillbaka till verkligheten igen. Det känns bra att få börja jobba igen och att träffa kollegorna men det är nog inte så många som kommit tillbaka än. Har många kollegor som har barn under åtta, jag vet inte hur de gör men de har väldigt många föräldraledighetsdagar kvar. Så med semester och föräldraledighet blir det en lång ledighet. Jag minns att mina dagar tog slut kanske vid ca 1,5 år. Fast man kan ju vara föräldraledig utan betalning. Nu låter det kanske som jag missunnar mina kollegor lång ledighet🤔Inte alls… men jag tycker att det är roligare på jobbet när de är där😄

I slutet av veckan ska min man och jag på två konserter. Och, om ett par veckor fyller min man 70 år då blir det Spa m övernattning med våra barn och svärdotter. Så, roliga saker att se framemot🙏🏻❤️

Ha det fint ALLA! Kramar 😍

Jag tycker verkligen inte att det var ett försvarstal @Varafrisk ❤️ Hon är din dotter och det är naturligt att man vill att sina barn ska må bra, det svåra är att leva sitt eget liv när man sugs in i medlidandet men du jobbar så bra på med det med hjälp av att du själv läker med tiden som går i nykterhet samt terapeut❤️

Jag känner igen mig så mycket i dina känslor men kan inte helt förstå varför jag har dessa ”moderliga” känslor för min mamma! Det stör mig! Blir lite arg! Det ska inte behöva vara så! Sedan har det ju blivit mycket bättre men jag tänker på henne i sin ensamhet, att hon har så svårt med allt mycket av min vakna tid men får öva hela tiden på att tänka att det inte är mitt ansvar att leva hennes liv åt henne, jag kan inte lägga all min tid på att umgås med henne eller hjälpa henne för det mår jag extremt dåligt av och dessutom leder det till att min egen familj får bara resterna av mig, slasket som blir kvar av mig när jag lagt all min energi på min mamma! På ett sätt kan jag tycka det är svårare att hon aldrig ber om något, hellre svälter ihjäl än att be mig om att handla till exempel än att hon hade varit krävande som det står mer om i alla texter kring medberoende! Kram❤️

Bästa @Himmelellerhelvette ❤️

Tack för ditt inlägg! Nu vill jag inte verka tråkig för det känns som om jag säger emot dig igen😔 Du är så snäll och bryr dig om mig❤️

Jag upplever inte att jag kan leva
mitt liv pga min dotter eller medlidande. Jo, att jag har svårt att åka bort mer än några dagar. Det beror mycket på att hon är ensam men att jag vill vara nära om ngt skulle hända. Jag tänker att det är något som jag övar på. Nu vill jag inte heller åka bort en längre tid utan vår hund då hon är gammal.

Jag skriver då och då att jag vill leva mitt liv. Visst, är det så att vår dotter behöver en del stöd av oss. Men, att leva mitt liv handlar mycket om att jag är uppfostrad och uppvuxen att passa in och inte göra för stort väsen av mig. Jag behöver blomma jag behöver näring. Jag behöver någon att spegla mig i. Förstår du vad jag menar? Typ dansa på borden och färga håret lila💃🏾💜

Jag tänker att det är inte så konstigt att du har moderliga känslor för din mamma. Visst, är det så att hon har inte funnits där för dig när du har behövt det men likväl så ser du nu en skör kvinna som behöver hjälp men inte ber om det. Nu när du är vuxen kanske det kan vara lättare att skilja på vad din mamma gjorde (eller inte gjorde) och din mamma som person. Jag tänker att det handlar inte så mycket om medberoende just nu?
Jag tänker att man blir lite mamma till sin mamma. Min mamma var klar i knoppen tills hon dog. Hon hade hemtjänst men jag fanns där mycket för både henne och pappa. Mina barn var 11 och 15 år när min pappa dig och två år senare dig mamma. Jag brukade skoja om att jag bytte ut barnkärran mot rollator. Och, nej du kan inte lägga all tid på din mamma utan det måste kännas rätt för dig. Skulle din mamma vilja ha social kontakt med någon? Hur gammal är din mamma? Har du syskon?

Nej, nu måste jag sova. Godnatt och kram😴❤️

Tack kära @Varafrisk ❤️ Det var sköna ord att läsa,
”skilja på vad din mamma gjorde (eller inte gjorde) och din mamma som person. Jag tänker att det handlar inte så mycket om medberoende just nu?”

Som en medberoende får man extremt mycket pushande om att man ska typ skjuta bort personer man är medberoende till för att skydda sig själv när man mår väldigt dåligt av relationen och där har jag hamnat i kläm känner jag eftersom min mamma inte längre beter sig som hon gjort och det kan jag så tydligt se nu med ”hur hon är som person” bakom missbruket! Den hon är med sitt missbruk var den jag jobbade med i mitt medberoende men den hon blev utan missbruket är ju personen bakom, och allt dumt hon gjort har ju med missbruket att göra.
Efter dina ord blir det lättare att se att jag hjälper personen och att det inte är medberoendet det handlar om utan att hjälpa min mamma som alla andra hjälper sina mammor.

Det är lite som med ätstörningen, jag måste hitta en balans, för äta måste man så man måste lära sig göra det lagom, det som vi säger med alkoholen är omöjligt måste man göra med en ätstörning. Och med medberoendet behöver jag ha balansen att hjälpa utan att dras ner och med in i hennes mående, försöka bara ha medkänsla utan att gå in i ett medlidande. Jag behöver inte lida för att jag tycker extremt mycket synd om henne!

Jag förstår att du mår bättre av att finnas nära din dotter utifall att något skulle hända, fruktansvärt om du var någon dag ifrån henne resemässigt om något akut skulle hända när du är hennes största trygghet.

Kram❤️