av Tiffii

Tiffii
tis, 2025-11-11 - 00:45

Jag vill bryta kontakten med min förälder som är alkolist och behandlat mig illa i stort sett hela mitt liv. Jag har sökt bekräftelse hos henne i hela mitt liv, gjort allt och lite till för att behaga henne , stötta henne ..alla år för att få känna lite kärlek och värme trots dålig behandling tillbaka !! Varför fortsätter man frågar jag mig själv???? Känner mig så förvirrad.

Jag har levt som medberoende sen jag var liten och alltid tyckt synd om henne , fått vara som en mamma åt henne osv... Men känner nu att jag inte orkar mer och vill inte ha kontakt längre. Känns sorgligt men nödvändigt.

Rike
tis, 2025-11-11 - 14:05

Det du beskriver är jag.

Har nu helt brutit sedan 10 år tillbaka. Borde gjort det långt tidigare.

Hon var/är så skadlig.
En tanke som hjälpte mig var när jag jmf med hur jag är mot mina barn, min fasa bara vid tanken på att de skulle låta sig utsättas för samma sak. Samt hur mycket av min energi hon tilläts ta.

Beroende och personlighetsstörning är en förklaring, men ingen ursäkt.
Ditt och mitt ansvar är att skydda oss och de runt oss från det destruktiva.

Men var beredd på återfall i medberoendet, mina tankar kan fortfarande så fel ibland.
I mitt fall valde jag dessutom en gång en partner med problematik - kanske kändes som hemma 🙄😊

Lunis
tis, 2025-11-11 - 20:29

Hej! Jag är i samma situation just nu och har haft ett samtal med öppenvården angående min pappas riskbruk och min mammas medberoende.
Så långt jag kan minnas från mina tidiga tonår har mamma sökt sig till mig för stöd och tröst när pappas drickande varit som värst. Nu nästan 20 år senare mår hon som sämst medan jag själv tagit mig ut ur huset och fått en egen familj. Hon drar sig undan socialt, har hittat henne gråtandes flera gånger utan förklaring, är bitter och mår allmänt psykiskt dåligt. Hon har dessutom spinal stenos och artros så smärtan förstärks säkert av hennes mående och vice versa.

I februari bad jag henne söka hjälp men då slog hon ifrån och skrek att jag ljög och hittade, var sjuk och behövde sjukskrivas och medicineras. Hon blev helt galen och jag blev nästan rädd för henne. Efter det tog jag en paus från både henne och pappa men föll tillbaka då min sambos pappa insjuknade i cancer.
Det var i höst när jag fick veta att min mamma pratade så mycket skit om mig bakom min rygg till min moster som jag kände enorm hopplöshet. Hennes skitsnack renderade i en orosanmälan (som lades ned väldigt fort) men själva agerandet har satt djupa spår i mig och jag har svårt att förlåta både henne och min moster för detta.

Jag har försökt prata med dem flertalet gånger men ingen av de är mottagliga att ta in vad jag försöker säga och nu orkar jag inte strida längre. Jag känner att en gräns behöver sättas, för min egen skull men även för mina barns skull.

Hur tänker du kring själva gränssättningen? Hur, var och när är det bästa tillfället för det? Jag känner enorm oro och ångest kring detta och tar gärna emot råd från den som gått igenom liknande!

Rike
tis, 2025-11-11 - 22:56

@Lunis
Stor igenkänning, även i mitt fall pratades det väldigt illa om mig.

Mitt enda råd är att bryta helt. Skickade meddelande att jag mådde för dåligt av kontakten och att jag nu skulle blockera samtal och sms (fick massor av sms bitvis).
Det handlade om min överlevnad.
Skuldkänslor? Absolut. Men allt mindre. Hon attackerar andra nu, inbland når hennes elaka prat om mig mina öron, men oftast av människor som förstår och tycker att jag gjort rätt.
Som min morbror sa, hon är skadlig att vara nära.

Men det är en stor sorg att inte ha en mamma.

Tiffii
ons, 2025-11-12 - 00:35

Jag är ledsen vad ni också gått och går igenom! Jag har mer och mer accepterat att min enda utväg är att bryta då min mor vägrar att medicineras även om sjukvården gett henne mediciner efter blandannat psykoser hon haft
Jag har försökt med allt från att skrika , ignorera, prata sansat, gråta och förklara i detalj och sakligt hur mycket hon sårar mig men det enda jag får höra är
- men sluta ta åt dig då...
- jag har rätt att säga vad jag tycker och tänker.
Eller så vänder hon på allt och säger att det är jag som behöver hjälp ...

Ingenting jag säger eller gör går in.. allt handlar om henne jämt.

Hon jämför sig med mig, som en konkurent trots att jag är hennes dotter. . I hennes ögon tävlar hon med mig om vem som är smalast , har finast kläder osv.. ALLT jag gör är fel, hon kritiserar mig konstant..alla mina val även om dem inte påverkar henne så lägger hon sig i...Jag är snart 40 år!!!! 40år!! :(

Jag brukar ofta gråta över den mamma jag aldrig fick. Blev ofta lämnad ensam som barn, minns ensamma nätter då jag ropade efter mamma i fönstret ..då hon satt på krogen. Ursh.

Ja har kämpat hela mitt liv för att verkligen få henne att må bra trots att hon fått mig att må så dåligt , det är först efter att jag träffade en vettig man som har kärleksfulla föräldrar och anhöriga som jag insåg hur fel min mamma verkligen behandlat mig.. och jag frågar mig själv hela tiden hur kan man inte älska sin dotter? Hur kan man göra såhär. Hon är sjuk , jag förstår det ...och vägrar hjälp :( finns inget jag kan göra förutom att rädda mig själv och min familj och ta avstånd ,helst helt.

Jag vill söka terapi för att få råd och stöttning men det är svårt att ta det steget. Just tanken att sitta och öppna upp sig om hela sitt liv med någon man inte känner face to face är skrämmande. Men jag tror jag behöver det

Anledningen till varför jag inte brutit innan heller är för att min mor är ensam, hon är misstänksam och hatisk mot de flesta män och levt själv i många år.. har inga vänner direkt och så.. jag har varit den enda som verkligen hjälpt henne och funnits där i allting .. vem ska nu hjälpa henne ?

Jag skrev ett sms till henne om att jag ville ta en paus för att jag inte orkade få så mycket skit kastat på mig..hon kan bombardera mig med massa sms efter att hon varit här om både det ena och det andra. Jag har alltid en klump i magen när vi ser och setts.

Går ni andra i terapi här? Vart fick ni terapi?

Kram till er alla kämpar!