av Ungtjej981

supportivechaos
tis, 2025-11-25 - 22:42

@Ungtjej981 @Ungtjej981 Jag känner så mycket igen mig i det du skriver. Det gör ont att se hur lika våra situationer är, och jag är verkligen ledsen att du behöver gå igenom det här.

Jag vill säga något som är svårt, men som jag önskar att någon sagt till mig när jag var i din situation: Att skaffa barn med någon som har ett aktivt alkoholproblem är något av det svåraste och mest nedbrytande man kan göra, även om barnet i sig blir det absolut bästa som någonsin hänt en.
Mitt barn är min största kärlek. Men att vara förälder i en sådan här relation har slitit sönder mig på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig.

Du skriver att han säger att alkoholen är “en del av vem han är”.
Det är en enormt viktig röd flagga. Många alkoholister är i förnekelse, men när någon börjar försvara alkoholen som en personlighetsegenskap, då brukar det betyda att: han inte är redo att sluta, han inte ser konsekvenserna, han inte vill ta ansvar och han inte tänker förändras just nu. Så tycker jag det låter åtminstone.

Det är också väldigt vanligt att de lovar att “det aldrig kommer vara så när vi har barn”.
Jag hörde exakt samma sak. Det blev inte sant. Tyvärr. Jag trodde att allt kommer bli bra då, det kommer göra att han slutar. Nästan som att allt blivit värre, åtminstone hur han blir när man pratar med honom, kanske att skulden och skammen blir starkare.

Du beskriver att: han smygdricker, gömmer ölburkar och blir personlighetsförändrad och och att du i dessa stunder känner dig ensamast i världen
Det där är inte små tecken... det är faktiskt klassiska tecken på alkoholism i aktiv fas.
Och det är inte du som är boven när du reagerar med sorg, ilska eller besvikelse.
Det är en normal reaktion på något som inte är normalt.

Jag vill verkligen säga det här till dig, med all värme: Bygg inte en framtid, ett hem eller en familj på hopp om att någon ska förändras. Förändringen måste komma från honom, inifrån.
Du kan inte “älska honom nykter”. Du kan inte ultimatum-vilka honom nykter. Du kan inte hoppas honom nykter. Du kan däremot skydda dig själv, dina drömmar och ditt liv.

Och jag säger det här inte för att skrämma dig, utan för att jag bryr mig om dig som sitter fast i en situation där du varken får den trygghet eller den partner du förtjänar. För att jag själv befinner mig i steget efter dig, den fas ni själva pratar om. Med barn med i bilden. För att jag hade behövt höra detta också.

Det betyder inte att du inte älskar honom. Det betyder bara att du behöver börja älska dig själv också.

myssockan
ons, 2025-11-26 - 14:47

@Ungtjej981 ja, såklart att du blir jätteledsen. Du hade ju hoppats att nu skulle situationen med hans alkoholmissbruk ordnat sig, då han varit nykter i tre månader. Du har ju också fått leva lite med den nyktra versionen av honom vilket säkert varit jätteskönt! Och nu är eländet tillbaka igen... Klart att du gråter och jag tycker absolut inte att du överreagerar på något sätt.

Jag förstår den här känslan att man redan har investerat så mycket tid och energi och därför inte vill ge upp.
Men tänk ändå på att det är ganska lätt att träffa någon ny man kan tycka om! Du är en ung, smart och snäll tjej som kan träffa någon som inte har alkoholproblem. Det är klart att du vill börja tänka på barn och familj och bygga ett bra liv, inte sitta med hans oklara mål och beroende.

Ett liv utan alkohol är fullt möjligt! Men det känns inte så för honom.

Vad var ultimatumet du ställt förra gången, när han blev nykter?

Ungtjej981
ons, 2025-11-26 - 16:19

@myssockan jag förklarade att mitt psyke inte klarar av allt det här länge till, och att allt jag vill är att stötta och hjälpa honom, men då måste han verkligen visa att han vill och försöker förändra sitt missbruk. Jag förstår att ett missbruk inte är lätt, det går inte att vända det över en natt, så därför har jag inte velat ge upp för minsta lilla. Sa i princip att jag inte kan vara med längre om han inte söker hjälp, vilket han då gjorde .

Idag pratade vi när han var helt nykter, och då sa han att han inte alls känner att han behöver sitta ensam hemma och dricka sig full och smyga och gömma, och lovade mig att det inte kommer hända igen.

Inte ens 4 timmar senare hittar jag honom påverkad. Tomma löften som uppenbarligen inte betydde någonting när man bryter det så fort. Jag blev såklart förtvivlad, igen. Och återigen fattar han inte varför jag blir så ledsen när det ”inte är en big deal”. Han förstår/bryr sig verkligen inte om att jag blir så otroligt djupt sårad

Så jag måste nog bara inse att jag måste dra. Men hur gör man det? Det är väl också en grej som håller mig tillbaka, så otroligt läskigt att lämna bekvämligheten och börja om på noll

Rike
ons, 2025-11-26 - 17:32

Har du möjlighet att gå direkt och bo hos föräldrar eller vän?
Visst är de läskigt, men om du tänker ett år framåt så kommer du med största sannolikhet att vara glad över att du tog tag i det idag.

Försök att inte gå in i samtal osv utan att lägga dn energi på att fokusera framåt. Finns det lediga lägenheter för du bor så kontakta direkt för en visning? Du kommer att fixa detta och det vore ännu svårare om ett år ♥️
Be vänner osv stötta dig i processen
Kram