av esterest

Kameleont
mån, 2025-10-20 - 08:04

@esterest
Jag känner så för dig! 🧡

Det är så likt vad som pågår inom mig. Famlar efter någon förändring, vad som helst, men tiden bara tickar på som vanligt.
Bytt jobb, sökt stuga på hemnet i sommar, ett av barnen har flyttat ut o ett till på väg mot eget, en resa kanske skulle göra oss gott, byta bil eller en ny matta i vardagsrummet...

Det är en annan förändring vi behöver, egentligen vet vi ju det, men det är så oerhört svårt.

Om det ändå fanns en knapp att trycka på...

esterest
tis, 2025-10-21 - 23:05

Jag saknar honom inte.

Det är en sån tung insikt efter ett halvt liv tillsammans.

Han är borta några dagar med jobbet. Allt jag känner är -vad skönt. Jag har städat ut alla tomglas från köket och njuter av att det är tomt. Inga öl står i kylen.

Förmår mig inte att smsa honom. Alls. Hoppas lite i smyg att han inte hör av sig. Hur kunde det bli så här?

Jag tänker så många tankar just nu att jag tror att hjärnan ska spricka.

Frågar chatgtp hur man skiljer sig. Det är som om jag ändå för första gången vågar tänka tanken. Fick sen lite panik och tog bort hela tråden.

Jag har alltid varit så rädd att spränga kärnfamiljen. Som om det vore det mest förbjudna. Det mest misslyckade.

Men först nu vågar jag tänka att ”det kan bli bättre” efter att handgranaten har flugit.

Så sköljer insikten om ensamheten över mig. Tvivel. Vem blir jag. Vem blir han.

esterest
ons, 2025-10-22 - 07:51

Hjärnan fortsatte att gå på högvarv i natt.

Har hela tiden tänkt att det är två stora processer framför mig.

Processen att skilja mig. Från min man och barnens pappa.

Processen att sälja huset. Få ”rätt” pris. Blotta sig på hemnet. Flytta till ett nytt område. Kanske till en lägenhet. Hemnet ger verkligen inga lösningar. Redan där har mina tankar låst sig.

Vid två i natt så slår det mig - att jag aldrig har räknat på om jag kan bo kvar.

Räknar räknar och räknar. Klockan hinner bli tre innan jag är klar. Kan jag bo här ensam i tre år till. Har jag råd?

Skriver till chatgtp som ställer frågor om hur mkt jag ensam får betala för lån och löpande kostnader. Räknar inte in ett framtida underhåll från honom. Pga vågar inte.

Inser att jag kan bo kvar.

Det svindlar lite för jag har aldrig tänkt tanken på att bo ensam kvar här. Det har ju alltid varit ”vi” i alla kalkyler.

Det går att bo kvar ensam. Om jag inte har bil, undviker dyr semester, och har en buffert för dyrare uppvärmning vintertid. Det blir faktiskt en del pengar över. (Kanske undrar jag mer vart de tar vägen just nu)

Stressfaktorer - vad händer om jag blir sjukskriven eller helt utan jobb. Kommer inte ha råd med barnens körkort. Hur klarar jag ett husansvar ensam.

Jag måste smälta det här.

Sätter på kaffet och inser att jag börjar bli beredd att släppa ansvaret för min mans alkoholkonsumtion.

Får genast dåligt samvete för att jag inte klarar av att dela ”i nöd och lust” längre. Att jag blir det svarta fåret.
Stressen tar över att barnen får ta över ”ansvaret”. Hur blir det när de åker själva med honom på semester?
Hjärnan är trött idag men fastnar på detaljer om att jag en dag inte kan kontrollera vad som händer när han har druckit.
Jag var stressad nog i lördags när jag kom hem vid sju och han redan var ”väck i blicken” och barnen ”ville vara på sina rum”.

has
tis, 2025-10-28 - 13:58

@esterest jag känner igen den där tankesnurran. Den är enormt dränerande, likaså att leva med en alkoholist.

Jag kanske har missat något tidigare i tråden: men får du hjälp av någon att reda i alla tankar? Tänker annars att det kanske kan vara bra.

Jag förstår att du egentligen redan vet det, men påminner ändå om att du inte är det svarta fåret här. Du är en vuxen som agerar friskt på en partners sjuka beteende. Oavsett vad någon eventuellt skulle kunna säga om ett eventuellt beslut om separation❤️

esterest
lör, 2025-11-01 - 15:05

@has hej, nej jag har ingen att bolla med, finns inte heller någon frånskild med barn i min familj, hans familj, på jobbet eller bland vänner.

Vi är på en resa just nu. Jag märkte redan på morgonen att något är fel. När jag var i badrummet på hotellet så ”försvinner” han. Jag smsar. Han svarar att han är på en restaurang och ”kommer sen”.

esterest
ons, 2025-11-05 - 22:47

@Rike vi var långt från Sverige men hemma nu. Han kom tillbaka redan efter en timme den där kvällen. Knäpptyst.

Jag tror kanske att det lite psykar honom att jag valde bort så mycket alkohol i hans närvaro även under semestern. Jag har verkligen haft spetsad guldkant tidigare. Bubbel till lunch. Avec till kaffet. Provat nya drinkar. Svept sista glaset på balkongen. Nu njuter jag helt plötsligt av att hoppa över alkohol.

Det är så skönt att vara hemma igen!

esterest
tis, 2025-12-02 - 07:01

DECEMBER-GLASEN.

I går var det första december och måndag. Åt rester till middag så han tog ”bara några öl”. Jag drack vatten.

Sen helt plötsligt sitter han framför en film han sett fem gånger förr, med en bit ost och ett dricksglas till bredden fullt med portvin. Jag försökte skämta om den ojämna fördelningen. Men hans ekvation gick tydligen att motivera. Jag släpper det i vanlig ordning.

Han fyller på glaset och förtydligar ”det här är faktiskt bara det öppnade vinet från igår”. I hans ekvation - hälften så mycket alkohol. För att skölja ner osten som nu tydligen inte var så god.

Alla dessa förklaringar och motiveringar.

Så den lilla ostbiten var egentligen en uppoffring (så att den inte blir torr) att äta upp - där ett fullt dricksglas port var tvunget. Sedan var det uppoffring att dricka upp den öppnade flaskan från kvällen innan. Medan jag dricker en kopp te.

Lite som final berättade han om en kompis som har alkoholproblem. Om hur pinsam han varit på en julfest. Jag får inget sagt.

December är slitigt. Jag känner det redan nu på dag 2. Vi har mycket inbokat de närmaste veckorna och jag känner mig trängd av all alkohol. Uppgiven att jag inte kan möta alla motiveringar för alla hans glas.

myssockan
tis, 2025-12-02 - 09:43

Jag har också funderat på detta hur man möter ursäkter och anledningar. Och kommit fram till att jag bara säger "du bestämmer själv". Och sen tar jag mitt alkoholfria alternativ. Det känns fel att bekräfta och hålla med i förklaringarna. Men jag känner heller inte att det är rimligt att säga "jag tycker om dig, men inte att du dricker" och sedan gå någon annanstans (som alkoholhjälpens anhörigstöd rekommenderar). Om sambon blir berusad eller otrevlig är det en annan sak.

Jag tror min sambo också blir lite psykad av att jag börjat avstå från att dricka. Nu nyligen på restaurangen när vi firade min födelsedag. Och speciellt eftersom jag druckit nästan varje dag ihop med honom tidigare (hur kunde jag göra det? har startat en egen kurs för att fundera och ändra min egna konsumtion av alkohol). Snart två alkoholfria veckor (med undantag för en enhet).

Jag tänker nu att jag sagt det mesta jag vill säga om hans alkoholproblem till honom. Jag har hjälpt honom sätta upp ett tydligt mål, erbjuder mitt stöd, ska själv dricka bara på helgerna och då om jag vill. Därför behöver jag inte diskutera hans val att ändå dricka eller dricka i smyg...
Får se hur länge jag klarar det🙈 Kanske blir ett nytt samtal strax innan jul?

Jag är bara i början av denna resa och kan inte föreställa mig hur det är att leva med detta år efter år.
Men jag tycker så mycket om honom.
Din resa mot måttlighet har inspirerat mig och jag tänker att jag lär mycket genom att jobba med min egen relation till alkohol och att stå på mig i att inte dricka.

Tycker du är stark och klok. Snart är december över! ❤️

Prissen
tis, 2025-12-02 - 10:14

@esterest vill bara börja med att säga att du måste bestitta en urkraft. Jag var exakt så som du beskriver din man, innan jag fick hjälp.
DU skriver precis så som jag först nu så smått börjar inse hur min fru haft det.
Jag får en äcklig känsla i magen för att det är så på pricken likt hur vi hade det.
Jag ser att du fått flera som sagt att bara gå, lämna spring - men det finns faktiskt hjälp att få, och familjen kan bli starkare än en "normal" familj tack vare detta. MEN! Det hela hänger på att han faktiskt vill ta emot hjälp, innan dess är alla försök dödfödda.
Än en gång, hur ni klarar att dra runt ett hushåll med denna oönskade tyngd och snara runt halsen är för mig en gåta. Men ni ska ha en enorm eloge för det, andra människor som inte har detta i sitt liv har inte den endaste lilla aning om vad ni utsätts för.
Alla styrka till dig.