av has

has
ons, 2025-12-24 - 21:08

Första julen efter skilsmässan. Den bästa på många år!

Det jag märkt mest på senaste tiden är att jag börjat skratta igen. Ofta. Mycket.

Jag tror att det är ett tecken på att kroppen äntligen börjar slappna av och förstå att den är trygg nu.

När allt var totalt kaos där i våras fick jag tankar som: men hur ska det bli i jul?! Sen kom jag på att julen (som jag tidigare älskat) ju inte längre var så rolig längre. Spänt läge, försöka balansera mitt i allt outtalat och svårt, och samtidigt försöka ge det en ville ge barnen.

Jag känner mig bara så himla nöjd, så himla fri, så himla tacksam.

Det finns ett liv efter. Och ibland blir det så väldigt mycket bättre än man tror.

Julen, som jag först hade en orostanke kring, blev så mycket bättre än vad den varit innan.

Hoppas det kan ge den som är på väg lite hopp❣️

God Jul 🤶🏼

Kärringen
fre, 2025-12-26 - 14:17

@has så himla lycklig jag blir att läsa ❤️
Jag är på min egen resa, det stormar ibland och är lungt ibland. Exet är borta men den nya, ja han provar jag på kommer han möta mig i mitt nya?! Det kan bara han visa och oavsett vilket så vann jag mig själv ❤️

Önskar dig mycket mer skratt och lycka!

Stark2025
lör, 2025-12-27 - 07:20

@has blir så glad när jag läser om din jul.
@Kärringen blir även glad för din skull.
Båda era inlägg gav min mer hopp, hopp om att det är okej att lämna det som inte är bra, hopp om att man kan få känna lycka och lugn och inte ha dåligt samvete för det.
Fint att läsa
Fortsätt t hand om er ❤️

has
tis, 2026-01-06 - 22:44

Resan ”efter” är inte rak. Inte heller lätt. Från början tolkade jag varje dipp som att vara tillbaka på noll.

Nu har jag haft mardrömmar igen tre nätter i rad. Mardrömmar om honom. Jag har förstått att trauma ofta bearbetas så, och att mardrömmarna kommer tillbaka när kroppen känner sig tillräckligt trygg för att bearbeta ytterligare ett lager.

De verkar följa olika teman kring skuldförskjutning, gaslighting, manipulation och förnedring. De upprepas igen och igen, nu med längre uppehåll mellan klustren. Det är lika obehagligt när jag vaknar, men känslan klingar snabbare av och påverkar mig mindre i vaket tillstånd.

Jag kan fascineras av hur mycket jobb kroppen och själen gör på egen hand när den får rätt förutsättningar för att kunna läka.

Väntar på att få påbörja traumabehandling. Han har istället introducerat partner nr 2 bland vänner och familj sedan jag flyttade. Och fast jag får dåligt samvete, kan jag inte hjälpa att jag är så tacksam och glad för att det inte är jag.

Att när jag vaknar på soffan, efter en natt med tillfälligt stök hos grannen, och tänker ”vad är vi osams för nu?!” snabbt kan inse att jag inte längre är där i kaoset. Att jag är fri. Att jag kan andas ut och bygga upp.

Livet efter är inte någon lätt och spikrak vandring. När jag ser tillbaka fattar jag knappt att jag överlevde den där första tiden. Chocken när jag insåg att min exman aldrig var den han utgav sig för att vara. Den där obehagliga ping pong matchen som ständigt pågick i mitt huvud där så olika bilder av verkligheten försökte samsas inom mig, som nu till sist landad i en mer tydlig bild av hur allt faktiskt var. Hur obehagligt eftervåldet än var, så hjälpte det faktiskt till att bygga den helheten.

Inte för att jag kunde se det då, när jag hade fullt upp med att överleva. Men nu är det som en strålkastare fångar in de ögonblicken och tydliggör alla de många tidigare ögonblick då saker kändes väldigt konstiga men jag inte riktigt förstod vad som pågick.

Idag är jag mer i nuet och framtiden än att se tillbaka. Även när det ibland finns saker som påminner, som när jag satt i bilen idag och hörde låten vi dansade till på vårt bröllop, så är det känslan av att aldrig mer vilja leva i en sån typ av relation igen som är starkast. Inte längtan eller saknad, det har det inte funnits alls sen jag lämnade vårt gemensamma hem. Jag ser att vi två hade helt olika bilder av kärlek och vad det innebär att älska en annan människa. Jag sökte öppenhet, närhet och sårbarhet. Han ville ha makt och kontroll, och dessutom projicera alla dessa drag på mig. Det var det som gjorde allt så förvirrande.

Jag känner mig lite osäker på om mina inlägg riktigt hör hemma här på ett forum om alkoholism, eftersom alkoholen uppenbarligen inte var ensam faktor i min exmans beteende.

Men jag delar ändå eftersom det verkar finnas fler på forumet som levt under liknande förhållanden.

Det kommer bli bättre. Det kommer bli bra❤️

has
ons, 2026-01-07 - 15:08

Litet tillägg ang känslan av saknad…

Ibland har jag trott att jag saknat, men när jag fortsatt undersöka känslan har jag känt igen den. Jag har mints att känslan varit närvarande förut, även med honom. Och till sist förstått att känslan varken handlat om saknad eller kärlek, utan stress.

När en hela tiden försöker reglera någon annans nervsystem blir det egna livet bortprioriterat och bortglömt fylls dagarna av en underliggande stress som blir så normaliserad att den till sist känns som en del av livet självt.