av Varafrisk

Varafrisk
tis, 2026-01-20 - 22:04

@Andrahalvlek ❤️ Det känns som om det är bara är jag som sörjer att mina psykologkollegor har slutat/kommer att sluta😔 Min arbetssituation är allt annat än bra.

Vi kommer inom några veckor få fatta ett mycket svårt beslut, att vår älskade Bella ska få somna in för evigt😢😢 Det är så fruktansvärt sorgligt😢 Pratade med medicinsk personal på Veterinärhuset idag. Troligtvis har hon nu även blivit dement.Känner mig så ledsen 😢

Å den där galne Trump …det känns som om någon behöver väcka en för att säga att det här är bara en mardröm😣 Allting är egentligen så absurt därför känns han så otroligt farlig😨

Sov så gott när det är dax😴🥰

Varafrisk
ons, 2026-01-21 - 13:13

Tänk…idag har jag varit nykter i tre år!!!
Tre hela år! Alkohol är en ickefråga för mig…så det är väldigt sällan ja, näst intill aldrig som jag tänker på alkohol. De här tre åren har inte varit svåra eller en kamp som en del av mina vänner/bekanta kan tro. Nej, men innan jag fattade det definitiva beslutet, tiden före jag var ”där” var svår för jag drack och jag drack och jag drack tills jag inte drack.
Jag har ju berättat framförallt i min första tråd hur jag hamnade i ett alkoholmissbruk samt att jag har berättat sekvenser då och då. Tänkte att jag skulle berätta lite igen ifall det är någon som kämpar som läser i min nuvarande tråd.

Jag drack i ca 12,13 år. Alkoholen hade funnits i mitt liv före den blev ett problem för mig. I mitt föräldrahem fanns det alkohol men mycket sparsamt. När jag växte upp i ett hem där mina föräldrar var lantbrukare, födda 1925 dracks det en snaps när det var kalas el att man firade ngt särskilt. Det kunde även bjudas på grogg när det var kalas. När jag var mellan 10 -15 år dracks det än mer sällan eftersom min pappa hade fått reumatism och behandlades med medicin. Då slutade han nästan helt och hållet med att dricka alkohol. Min mamma drack nästan aldrig. När jag pluggade t socionom när jag var runt 40 dvs drygt 20 år sedan då började det att vara ok att dricka vin mitt i veckan vilket även jag gjorde. Om det var ngt som skulle firas och det var en tisdag var det ok med vin och ost. Det var därför enklare att ta till alkoholen när livet blev tufft. Det blev alkohol på flera dagar i veckan för att till slut bli alla dagar i veckan men inte söndag eftersom systemet inte var öppet. Det kunde dock bli några 3,5or om suget/ångesten blev för stark. Så till slut hade jag utvecklat ett beroende… ett alkoholberoende något som jag aldrig trodde skulle drabba mig men ingen är vaccinerad mot detta gift. Jag köpte alltid en viss mängd öl och vin för att jag skulle kunna klara av jobbet nästa dag. Hade aldrig alkohol hemma, köpte aldrig bag in box och drack endast några gånger starksprit. Jag är ju uppfostrad till att vara en duktig flicka, en flicka som har kontroll. Jag blev därför aldrig för berusad bland andra jag hade kontroll fast mot slutet tappade jag lite av den kontrollen. Före mina barn flyttade hemifrån drack jag i smyg om de var hemma men när de hade flyttat satt jag ofta i fåtöljen eller i soffan när jag drack.Min man blev medberoende. Jag ville sluta dricka men även om jag sa det till min läkare på vc och även hade samtalskontakt på rådgivningscentrum försökte jag inte kanske någon gång ibland. Det var som om jag inte hade druckit färdigt. Jag fortsatte med samtal men kände ju längre tiden gick att det här måste ta slut, jag närmade mig 60 år var rädd att bli allvarligt sjuk. Min lever var påverkad, sov dåligt, vaknade av stark ångest, evigt trött och ont i magen. Jag skrev här på forumet hela tiden fastän jag drack. Har nog funnits här i sex, sju år. Jag kände mig lite udda eftersom de flesta som skrev hade varit nyktra en kortare el längre tid när de började skriva. Jag fick en annan läkare som vågade låta mig testa antabus. Åkte t rådgivningscentrum tre dagar i veckan. Blåste och därefter drack upp antabusen. Fick sluta efter 58 dagar eftersom min lever tog stryk av antabusen. Började dricka igen när jag trodde att antabusen kunde vara ute ur min kropp. Jag var inte färdig med alkoholen. Det här var sommaren-21. Jag hade berättat för mina barn om mitt missbruk. Min dotter kunde då förstå varför jag skiftade humör mellan hyfsat normal och arg. Det var väldigt obehagligt för henne. Vid årsskiftet-22/-23 sa jag till min socialsekreterare att jag är 98% säker att jag ville gå i den öppenvårdsbehandling som startade i feb -23. Vad jag visste var att då var jag tvungen att berätta för min chef för det handlade om att vara sjukskriven i nio veckor. Behandlingen var på hemmaplan. Efter nyåret sa jag t min socialsekreterare att jag vill delta i behandlingen då var jag även tvungen att sluta dricka. 11/1-23 berättade jag för min chef som aldrig någonsin hade förstått att jag drack. Berättade även för en kollega. 13/1 berättade jag för alla mina kollegor ca 20 st. Ingen hade anat något. Jag var en mycket duktig skådespelare. Var så trött så trött men var aldrig hemma från jobbet. Jag visste ju vilka signaler/tecken som kännetecknar en alkoholist. Jag gick på i en motivationsgrupp först innan behandlingen började. Jag hade inte slutat dricka, jag tänkte att jag kommer behöva läggas in men till slut fixade jag det. 21/1 var första dagen som nykter men innan jag åkte hem fr jobbet åkte jag t systemet. Vände och åkte hemåt, vände igen för att till slut åka hem. Kom in i köket sa till min man att inte prata med mig utan gick ut för att ta en promenad. Ca en månad efteråt började behandlingen. Jag stortrivdes. Vi var 10 personer, sju män och tre kvinnor. En annan kvinna levde ungefär ett liv som jag dvs jobbade som lärare och hade barn men singel. Vi var fyra som var kvar när behandlingen var slut. Gick på eftervård ca ett år efter behandlingen slutat, träffades varje måndag mellan 16-18. Jag gick på NA-möten. Fick en sponsor. Gjorde nio steg i tolvstegsprogrammet. Pratade med mina barn. De fick berätta hur de upplevde livet när jag drack. Det gjorde så ont att jag hade sårat dem så mycket. Vi kan fortfarande prata om det för jag vill att de ska kunna fråga medans jag lever. Min man gick en grupp för medberoende. Det var ingen som bestämde att jag skulle genomgå detta, det var jag själv. Jag behövde mer än forumet men jag har aldrig slutat att skriva här. Min resa var krokig men den dagen som jag slutade dricka var jag framme, jag var där. Har inte tagit återfall. Har inte suttit med alkohol framför mig och velat dricka, allt det där var innan jag slutade. Så om du fortfarande kämpar så sluta aldrig skriva.
Det här beslutet att sluta dricka är det näst bästa efter att jag blev mamma, det var bäst❤️

Kramar 🤗❣️🌷

Charlie70
ons, 2026-01-21 - 20:46

@Varafrisk STORT grattis till dina 3 väl kämpade alkoholfria år!!! Superbra att du ger oss och andra din berättelse i så samlad form, det mesta vet ju vi som följt dig sedan tidigare. Men din berättelse är kanske lite extra viktig eftersom den skiljer sig från många andras, åtminstone av vad vi kan läsa här.

Kram!