av emmi60

emmi60
tors, 2026-01-22 - 18:10

Det blev inte de drömmar vi hade.
Min man är inne i en period igen. Har hållit hoppet levande i många år. Trött, sliten, ingen självkänsla och beroende både ekonomiskt och själsligt av honom. Vet inte längre vad mina känslor är eller betyder. Saknar livsgnista. Är dock medveten om att jag är starkt medberoende. Vågar inte bo ensam. Har ångest, utvecklat smärta i kroppen och sover dåligt samt ingen aptit.
Hoppas väl att hitta tillbaka till min inre styrka, våga lita på att jag klarar mig själv. Inte roligt att åldras så här.

emmi60
tors, 2026-01-22 - 18:27

Tillägger att just nu kräks han, dricker alkohol, kräks igen…. Somnar väl om en stund. Det kommer bli värre innan han tar steget till St:Göran och jag kör honom dit. Orkar inte känna något, orkar inte längre sätta mig in i hans mående, vet bara att jag mår dåligt och inte kan åka härifrån. Är fast.

emmi60
fre, 2026-01-23 - 03:55

Rike,

Tack för att du svara på min tråd. Nej tyvärr har jag ingen att åka till som förstår, orkar inte berätta för de närmaste längre. De tycker det är jobbigt, att jag borde lämna honom. Kan inte sova men ligger och vilar. Försöker att hålla avstånd och inte få panik, han ligger i soffan full och nerkissad. Ska försöka låta bli att städa upp efter honom. Känner mig tom och kall. Det är som om all kärlek runnit ur mig. Känns iaf bra att jag vågar skriva om det här utan försköning. Vet inte vad som är bäst just nu. Är också rädd för att han super ihjäl sig.

Tack igen Rike
Maria 🙏🌷

emmi60
fre, 2026-01-23 - 04:23

Rike, min självkänsla är borta sedan länge, jag får panikkänslor när jag tänker på att lämna honom, vågar inte bo själv längre och vet inte om jag orkar starta upp något nytt i mitt liv. Bär på så mycket sorg. Önskar bara få åldras med harmoni.
Att inte känna bitterhet.

Kevlarsjäl62
fre, 2026-01-23 - 13:38

@emmi60 Vad ledsen jag blir av att läsa ditt inlägg. Skulle tro att vi är i ungefär samma ålder och jag har levt länge, länge i ett förhållande där alkoholmissbruk tog en allt större och större plats. Min man drack dock så gott som aldrig riktigt på det sätt du beskriver och jag vet att jag ibland tänkte tanken att det hade varit "bättre". Att jag då skulle lämnat tidigt, tillsammans med barnen. Tydligen var det väldigt naivt att tro det, medberoendet är ett riktigt fängelse, snudd på isoleringscell.
Missbrukaren blir också en mästermanipulerare som väldigt enkelt lockar fram skuldkänslor.
Du KAN lämna hur omöjligt det än känns, du måste tro mig. Jag vågade inte, av en massa olika orsaker, men sen vågade jag ändå! Jag stannade i 30 år, så jag var nog lika rädd som du. Det finns harmoni på "andra sidan", men du behöver stöd. Jag känner igen det där om att ingen orkar lyssna, jag fick faktiskt en riktig utskällning av min vuxne son en gång. Han sa att han inte orkade lyssna, att han bara mådde dåligt av det och att jag aldrig gjorde något åt min situation. Det var jobbigt, men jag tror att det bidrog till att jag till slut gjorde mig fri. När jag väl började "röra" i allt för att ta mig därifrån slöt alla nära upp, då kunde de verkligen GÖRA något. Om du har nära och kära så är jag säker på att de ställer upp när du väl bestämt dig.
Allt jag gör nu, ensam och utan den "kätting runt halsen" som det innebär att leva med en så sjuk person, genererar en känsla av tillfredsställande. Att pyssla i min lilla lägenhet, att åka hem till en vän, att styra sig själv och sin ekonomi allt ger små lyckorus. Min självkänsla har också växt något enormt jag börjar känna igen mig själv igen. Jag vet att det kan vara det svåraste du behövt göra i ditt liv, men vill du leva då måste du och du kan inte göra något för den som är sjuk. Det kan bara den sjuke själv och kanske har tåget gått för "din" missbrukare, som för min. Det är hjärtskärande sorgligt, jag vet, och naturligtvis kommer resten av våra liv att vara färgade av detta, men det finns ett liv att leva och det är värt att leva. Kramar 🧡