av avan

avan
lör, 2025-01-18 - 13:38

Hej, jag kanske gjorde fel nu? Ny här hehe.. vet inte riktigt vart jag ska börja..

Jag har under några år, tyvärr, tänjt på gränserna för vad som är ”normalt” drickande. Anledningen håller jag helst för mig själv men, det har väl varit en flykt och en frihet från ens vardag. Det har också gjort det tråkiga kul, och det roliga ännu roligare.

Jag har gjort det helt själv, i smyg, vinflaska efter vinflaska, kväll efter kväll, år efter år och kunnat balansera jobb, familj och vänner utan större bekymmer. Tills nu då…

Min sambo gjorde en totalomänvändning för snart ett år sedan och har i samband med det börjat ifrågasätta mitt drickande. Med all rätt men jag har inte känt mig redo. Det är han jag har ”väntat på” ska ta tag i sig själv, och nu när han plötsligt gör det så har jag själv satt mig i skit?

Iaf, i november hade vi vår första rena månad. Det gick bra, typ. Efter 2 veckor drack jag 3,5or en kväll i smyg. Inget fusk enligt mig, nollställning enligt honom. Jag vet - han har rätt… men 3,5 mot vad jag drack förr är en vinst för mig. En rejäl vinst. Han har ingen aning om hur extremt mycket jag faktiskt har druckit förut.. allt fortsätter, 2 veckor senare tabbar jag mig igen. Värre denna gång. Jag erkänner att jag misslyckats. Vi börjar om på noll.

Julen är julen, vi firar den på distans. Jag dricker som jag brukar. Kommer hem. Vi tar det lugnt. Dricker på nyår - det går bra. Jag dricker lite dagen efter, han märker inget.

Januari då- där vi är nu. Mina vanor är så ofantligt mycket bättre. Från 1-2 flaskor om dagen till ingenting, förutom ibland då. Och det är allt från ett glas vin efter jobbet (och då menar jag ett!) eller någon flaska vi delar. Allt sker framför honom. Det är så jag vill ha det! Är så glad! Så kommer helgen den 17e januari- och jag kör inom systemet och handlar lite sprit (som inte ens är min go to) och 2 små flaskor vin. Jag gömmer detta. Dricker i smyg, blir påkommen och nu sitter jag här, på ruta ett igen… jag har förstört allt.. jag vill ju inte göra det.. jag vet inte vad jag ska göra? Är det kört för mig? VARFÖR gör jag såhär…

Jag är livrädd för att söka hjälp. Att berätta för mina vänner och familj vill jag inte heller, jag dör hellre som jag känner just nu.

Men jag måste ha något, något stöd eller någon.. jag fixar det tydligen inte helt själv. Livrädd för att skriva in mig på något som jag sen aldrig kan skaka av mig. Rädd för att ens erkänna detta för mig själv, och skriva såhär öppet om det. Har aldrig gjort det innan..

Maud
mån, 2025-01-20 - 04:33

@avan Men lilla Stumpan. Så här kan du inte ha det!
Sök hjälp, det finns bra hjälp att få. Vården vet att beroende finns. Det stora flertalet dömmer inte!
Det är inget att skämmas för. Den som ärligt ber om hjälp får det. Det är inte svagt att ta emot hjälp. Ibland är det det starkaste som finns ❤️

LAO
mån, 2025-01-20 - 06:49

@avan vad bra att du skriver här, och vad bra att du söker stöd.
Alkohol gör så som du skriver. Det är en sjukdom som blir värre och värre. Du väljer ju inte att dricka i smyg, det är ju inget du vill egentligen, det är beroendet som pratar.
Många bestämmer sig och satsar på 3 månader helt utan alkohol, det verkar vara en bra tid för återställning av hjärnan. Dom klarar det utan annat stöd. Andra gör självhjälpsprogrammet här inne, det är anonymt. Några går på AA. Jag sökte hjälp hos vården, för jag ser det som en sjukdom, och har fått stöd, kbt, medicin och provtagningar.
Ta nu och lägg en stund, en dag i taget mellan dig och alkoholen.
Stor kram

thebottenisnådd
sön, 2025-04-20 - 17:36

@avan Sådär höll jag också på. Eftersom jag vägrade erkänna att jag var alkis. Totalt styrd av förnekelse och rädslor. "Vad ska alla säga?" Men vetdu, man har faktiskt ingen skyldighet att skriva i tidningen att man slutar dricka.

Det finns massa hjälp att få. Jag sökte hjälp hos beroendeenheten men hittade framförallt in i en 12stegsgemenskap och tack vare det har jag idag ett nytt liv. Fyllt med glädje, fantastiska människor (f.d knarkisar o alkisar 😅🥰) och min mentala besatthet av alkohol är helt borta.
Min man hittade till gemenskapen för medberoende och vi har idag ett helt nytt gemensamt synsätt på livet. 💪🌱🙏❤️

Amanda L
tis, 2025-07-01 - 22:58

@avan Hur går det? Skriv gärna och berätta här. Det är en mycket bra början för att förstå sig själv och även få pepp och stöd.
Det där med att du hellre dör än berättar för någon har nog de flesta här känt. Du är inte ensam. Och man behöver ju inte berätta förrän man vill göra det. De flesta upplever då att det inte alls känns ”farligt” utan tvärtom brukar det kännas bra.
Själva alkoholen skapar så mycket skam, rent kemiskt men när man väl slutar försvinner den ganska fort.
À skapar beroende. Alla vet det och inte särskilt konstigt om några trillar dit då…
Så varför ska vi skämmas för det?
Hela samhället är ju fullt av reklam och alkoholromantik. Vi blir uppmuntrade att dricka…och det kommer alltid vara några som inte klarar det.
Jag drack också alldeles för mycket. Slutat och mår bra, känner inte det minsta skam när jag säger att jag inte dricker alkohol.♥️☺️

avan
lör, 2026-02-07 - 13:08

Ett år senare- tack alla ni som skrivit ❤️

Det är svårt att se tillbaka på vart jag var. Jag tror faktiskt tamigfan att jag har lyckats ta mig ut det hela..? Jag läste mycket här på forumet i tystnad, det var till en stor hjälp. Min kille har också varit en enorm hjälp så jag vill inte påstå att jag klarat detta ”helt själv”, men jag vågar säga att jag är på en helt annan plats idag och ni är en del av det, så stort stort tack till alla som delat och delar sina känslor. Det är också därför jag vill skriva nu idag, ett år senare.

Att alkohol får ett grepp om en kommer jag aldrig förneka, och att det var en ren skit att leva i kommer jag inte heller förneka. Nu när jag står längre bort från detta mörker så kan jag tillägga att mina problem började bli fysiska. Fick allergiska reaktioner, fick ingen direkt effekt men fick ändå mig själv att tro att det var ”ok” att ta ett glas i smyg.. sjukt, nu i efterhand.

Jag började med 1 vit månad. Det var också då jag skrev här, för jag.. fuskade… skammen och besvikelsen var ENORM, men hjärnan lurade mig. Det kemiska som ni säger. Så vi fortsatte, en månad till. Efter att jag skrev här och var ett steg från att förlora allt så gick det bättre. Efter en månad av att faktiskt ha verklig distans så kändes det lite bättre. Jag fick en kraft i mig. Men tanken ”när ska jag få” fanns fortf nästan konstant.

En viktig det för mig, är att jag aldrig tänkte ”jag ska aldrig igen”, för då blev berget så mycket högre. Jag tänkte snarare ”just nu ska jag inte, så jag blir frisk och kanske kanske kan jag njuta av livet till fullo en dag igen.” 2 månader gick, och nu såg jag klart. 3 månader och jag mådde PRIMA. Jag kände igen mig själv, gick ner i vikt, var glad och även om tanken fanns (lär alltid finnas) så var jag starkare och det ”kemiska” was no more. 3 månader vill jag påstå att man bör ha absolut avstånd för att ha en chans till att hitta tillbaka till sitt rätta jag. Jag minns att en dag var svår för mig förut, så 3 månader låter som en evighet, jag vet…

Resten är min resa, jag vill inte trigga någon här till att tro att detta är rätt väg. Men för mig går det hittills väldigt bra, och igen, med support av min kille. (Vill understryka att mitt problem inte varit att ett glas betyder 3 flaskor, jag har sällan minnesluckor och som ung var jag aldrig den som låg i busken och spydde. Jag var snarare en ”lagom är bäst” typ av person och sån är jag i regel med allt i livet.) Mitt beroende kom ifrån ett ”fuck it all”-perspektiv där jag drev på pga andra anledningar som jag skippar att gå in på idag.. denna kommentar är redan tillräckligt lång 😆. Så efter ca 3 månader vågade jag ta ett glas (INTE ensam) och det gick bra. Nu menar jag verkligen ett glas och med en supervisor som hade STENKOLL och såg med oro på mig även då. Vi gjorde så med stora mellanrum och idag, ett år senare, har jag stor respekt för alkohol. Jag kan avnjuta ett glas vin ibland, jag kan gå på AW med en vän och komma hem och vara glad, utan att vilja öppna en flaska till när jag kommer hem. Jag gömmer ingenting längre, men jag ska inte ljuga att demoner rör sig i hörnen stundvis. Man måste hela tiden ha koll på sig själv. Men jag har historien nu- jag vet vart jag hamnar och jag vill aldrig dit igen. Något glas då och då är lagom, och det är så jag vill kunna ha det. Det var exakt detta jag var livrädd för att jag hade förlorat föralltid.

Jag skriver detta för att ge hopp till den som har svårt för ”aldrig mer” tanken, skit i den. Det kanske blir aldrig mer, men kanske också igen- fast på det sättet DU vill och där du har kontroll. En dag i taget, när respekt för dig själv kommer tillbaka så kommer du värna om din fantastiska kropp som du har, du kommer vilja ta hand om den. Att inte dricka alls är det mest hälsosamma beslut man kan ta. Men ”vägen lagom” verkar också finnas.. allt är möjligt, varje resa är nog sin egen.

Skulle jag rasa igen så hör ni från mig på nytt, och jag finns här om någon vill prata. Idag är jag stark. Ikväll kommer vänner hit med sina barn, där hållbart drickande kommer ske. De som kommer vet inte min resa. Jag har bara hintat om det men hållt det till mig själv, till er och till min sambo. Bara man har någon så blir det lättare. Helt själv är en svår backe som jag inte rekommenderar. Men allt är möjligt är väl det jag vill säga. Kram till er alla, och tack för att ni finns! Ni är otroligt viktiga 🙏🏼❤️