av Vissan

Vissan
ons, 2026-02-25 - 10:21

Jag har egentligen ändå sedan min relativt tidiga alkoholdebut druckit alldeles för mycket. Jag märkte redan tidigt att när andra kunde lägga av i tid, eller sakta ner, så var det en förmåga som jag saknar. I yngre dagar har jag alltid skyllt det på att man är ung och lite dum, men beteendet har givetvis hängt med mig även upp i åldrarna och idag har jag fru och barn.

De senaste åren har det tagit sig ut på vardagarna också. Jag har jobbat skift, och sett detta till min rationella ursäkt att konsumera även vissa vardagar, då jag arbetar vissa helger och har väl då intalat mig själv att jag måste kunna hålla helg vid annat tillfälle.

Jag vet helt ärligt inte om jag tycker det är så himla gott, jag har alltid hållit mig till öl för att det har gått ner lätt, och att drickandet kan "vara längre". Men mängderna har blivit större, och på vardagarna blir det oftast folköl för att slippa springa till systemet i tid och otid, men det handlar givetvis inte om bekvämligheten i det, utan skammen i att folk ska känna igen en, dels de man träffar i kassan men givetvis även folk man känner när man kommer ut från systemet med ett flak öl en tisdag klockan 11:15.

Jag har gjort försök tidigare att bli nykter/ (nyktrare). Och i kombination med träning och god kost har det funkat bra i perioder, men sen har det räckt att jag har åkt på en förkylning, eller att jag upplevt att något annat inte gått min väg för att jag ska falla dit. Jag har även försökt förhålla mig till helgen, men helgen har mer som regel än undantag blivit längre och längre.

Jag skäms otroligt mycket, och får sådan ångest över hur detta påverkar min fru och mina barn. Jag blir inte aggressiv, och det leder inte till bråk, men jag inser ju att jag i någon mån flyr från mitt liv med DOM. Och det känns fruktansvärt när alkoholen försvinner ur blodet, men känslan avtar när jag börjar dricka. Alla känslor avtar när jag börjar dricka.

Jag har verkligen ingen plan för hur jag ska göra detta, jag antar att mitt första problem är att jag vägrar ta orden i min mun. Framförallt vågar jag inte ge mig ut på gångbrädan och erkänna detta för min fru, då jag anser att ett misslyckande då skulle få mig att om möjligt se ännu sämre ut. Jag vet bara att jag måste ta mig an detta nu för allas skull. Även för min egen - även om jag anser att jag inte förtjänar det.

Jag vet inte vad jag söker för svar i detta, jag upplever verkligen bara att jag behövde få skriva detta någonstans. Få det erkänt för någon. Och de här som är lite uppmärksamma inser att jag ovan i texten förnekar detta för mig själv, jag kommer med ursäkter för att mitt beteende ska bli mer accepterat, och jag tycker själv det är patetiskt.

Ber om ursäkt för detta!

Vitvargen
ons, 2026-02-25 - 11:12

@Vissan, varmt välkommen till forumet! Du har redan tagit det första steget mot ett bättre liv genom att leta upp detta forum, registrera dig och göra ett fylligt inlägg som ger en mycket bra översikt! Jag uppfattar det inte som att du försöker ursäkta något beteende, tänk inte så.

Det är många här som känner igen sig i tidigare misslyckade försök att dra ned eller sluta med alkohol, det är snarare norm än undantag. Ett råd på vägen är att ägna några timmar åt att läsa trådar på forumet, ta del av folks funderingar, strategier, vilka råd som ges och hur de landar. Vi är alla olika, det finns inga enkla universalrecept mer än typ "inte ta första glaset".

Två saker vill jag kommentera. Det ena är att du skulle se det som ett misslyckande att erkänna att du har problem för din fru. Jag tror att hon redan förstått sedan länge, och att hon bara skulle bli glad att du lyfter detta med henne. Hon kan ha uppfattat detta med ölpimplandet som en öm tå som hon vill undvika att trampa på, tar du initiativet så kan ni kanske komma fram till på vilka sätt hon kan stötta dig i vad du vill göra för dig själv, henne och familjens bästa. Din fru kan bli din främsta allierade i processen.

Det andra är att du *verkligen* förtjänar att ta hand om dig själv och dra dig bort från detta beroende du beskriver! Att du skriver här är bevis på att du vill ta ansvar att bli fri från detta ok, och jag vill uppmuntra dig att ta allt det stöd du känner att du behöver för att lyckas. En del behöver professionellt stöd i början, för andra kan det fungera med att skriva ofta här i forumet och delta i diskussionerna, ändra litet på ditt och datt vad gäller vanor, bolla in nya sunda vanor etc.

Lycka till och fortsätt skriv, det är mycket bra att få ur sig tankarna så de blir synliga och att man får reaktioner på det som sopats under mattan under decennier! Ingen här på forumet dömer någon utan vi är alla här för att stötta och peppa.

ruccola123
ons, 2026-02-25 - 11:56

@Vissan jag som står på andra sidan, som anhörig kan säga att din fru säkerligen har märkt för längesen. Hon bär säkert på mycket oro kring detta. Av egen erfarenhet så skulle jag rekommendera dig att berätta för din fru, lägg alla korten på bordet. Det blir så mycket värre när man förnekar, för det gör i sin tur att den anhörige blir osäker på sina känslor. För mig var det ett avgörande steg framåt när man man erkände och öppnade upp för mig. Du har redan gjort första steget genom att skriva här. Lycka till!

asdf1973
ons, 2026-02-25 - 13:22

@Vissan välkommen hit. Som de skriver så har nog din fru redan anat att det du känner och skriver. Men om du inte orkar lägga alla kort på borden så säg bara att du vill ha hjälp med att hålla dig alkoholfri under en period för att se om du mår bättre av det.

vår2022
ons, 2026-02-25 - 22:37

@Vissan Välkommen hit! Att erkänna som du gör här är modigt och är ett första steg mot att förstå ditt egna mående och för att vid behov kunna söka hjälp. Det är också framförallt ärlighet mot dig själv. Och att berätta och vara ärlig för din fru bygger förtroende och självrespekt och för att få lättnad och sinnesfrid är det viktigt att vara ärlig med det man känner och hur situationen ser ut. Det tar så otroligt mycket energi med undvikande beteende och det påverkar hela tillvaron.

Jag upplevde en enorm lättnad när jag var ärlig mot mig själv om mitt alkoholproblem, att jag erkände för mig själv att jag är alkoholberoende. Likaså när jag sedan var ärlig med min make om mitt smygande, gömmande och smusslande med vin och bad om stöd med att sluta dricka. Att vi skulle sluta inhandla alkohol hem. Detta har stärkt vår relation och jag närmar mig nu 4,5 år som nykter. Det bästa beslutet i mitt liv och att vara ärlig mot mig själv och andra är något jag fortsatt att vara.

Det är aldrig försent skapa sig ett bättre mående att göra meningsfulla förändringar i livet! ❤️