@Nora81
Han lämnade ju mig, han sade inte varför. Han bara "försvann".
Det kändes jättefrustrerande och ledsamt tidigare. 😪 För jag ville ju gärna veta varför ...

Men, det som jag får fokusera på är att han som sagt gjort mig en tjänst. För Tillvaron utan honom känns helt okej.

ACA har jag inte hört om. Härligt att höra att du tycker det verkar bra och att det funkar för dig. 😊

Sköt om dig. 🌺

@Tröttiz ok, då förstår jag att det är tufft.
Tänker att det är bra att du vänder tankarna till din fördel, att slippa den gnagande ovissheten, ångesten och att känna sig bortvald för drogen. Kram

@Nora81
Det som bland annat är jobbigt är en slags overklighetskänsla. I och med att han en period var ofta antingen full eller bakfull, vilket gled över till andra missbruk såsom spel känns det som att jag inte lärt känna honom riktigt. Märklig känsla. 🤨 Dessutom då jag ser tillbaka är det märkligt att jag bara fann mig i saker och ting. Men, finns det känslor för någon så finns det. 💕
Trist att han som försvunnit från jordens yta. Men får som sagt tänka att han gör mig en tjänst. Bland annat har han ju gjort klart att han inte vill prata med någon professionell. Redan där är det ju kört ... Tar på att känna sig bortvald.
🌸

Känner samma, Nora. Hur släpper ja taget? Ja tänker på hans barn o mamma o vad dom tänker nu när han dött. Vad är deras bild av allt o hur tänker de om mig ? Orolig över deras tankar om mig . Är dom arga på mig att ja ställde krav? Men det kan dom väl inte va?, Sånt hjälper missbrukare i flera fall också, det vet ja ju. O han ville ju ha hjälp o var tacksam att ja brydde mig. Det sa han. Ja vill GÄRNA ta på mig skuld. Helt sjukt ju !! Varför vill ja känna skuld ? Varför?? Går tillbaka o läser gamla konversationer o han skriver: ta inte åt dig, det är jag som måste ta tag i detta. O ja frågade honom om ja sabbat för honom pga kom in i hans liv men nej ! Det var hans eget fel. Har han sagt. ÄNDÅ ska ja tvångsmässigt ha det till att ja intr gjort tvångsmässigt. Att ja sabbat för honom. Ja är sjuk. Detta handlar inte om honom, det förstår ja ju. Utan om tvångsmässiga känslor o tankar ja burit med mig sen barn. O nu att bryta detta är tydligen väldigt svårt. Varför vill ja inte befria mig o stiga ur dessa destruktiva mönster bara? Gå därifrån!! Ja förstår inte det. Vad har ja att förlora?? Ingenting!! Ändå går ja inte.

@Morgonsol Hej!
Ja, jag känner igen det där med skuldkänslor. Skuldkänslor för allt som går fel.
Du har ingen skuld Morgonsol man kan förstå logiskt men känslomässigt sitter det så djupt rotat i en, speciellt i kärleksrelationer.
Du skriver att han sagt till dig att det inte är ditt fel och att det var HAN som skulle gjort annorlunda, inte du.
Precis så är det, man kan ju aldrig ta det ansvaret för någon annan, hur man än växt upp och lärt sig så felaktigt så är det inte så det funkar.
Stor kram fina morgonsol, hoppas du även påminner dig om allt friskt som finns inom dig, för det vet jag att det finns. ❤️

@Nora81
Nu har jag det jobbigt ... Samtidigt som jag vet att jag mår bättre utan honom, så har jag så svårt att släppa taget.
Vi har inte träffats på ett tag nu.
Ont i magen, svårt att äta och sova. 😔

Från en period med mycket spelande och mindre drickande så drack han någon vecka. Missade ett viktigt möte.
Nu lugnare igen, men med mycket mer spel. Borde bry mig mer om mig själv, och försöka släppa. Gör roliga saker, men det där gnaget i magen och ledsenheten finns där. Inte lätt. Oron finns kvar. Jag blir galen.

@Tröttiz åh, jag känner med dig. Vet själv hur svårt det är att släppa.
Man känner sig tokig. Har börjat gå på vuxna barn, det ger mig mkt. Det finns fler självhjälpsgrupper. Det känns väldigt bra efteråt, att få prata om det man har på hjärtat men också lyssna och lära sig av andra.
Styrkekram

Jo, jag blev den som tog tillbaka om och om igen. Jag trodde det inte men jag gjorde det, var den.
Idag tröttnade jag så och fick talat min sanning. Det är så befriande, att tala min sanning är befriande.
Jag har börjat gå på ACA för vuxna barn och jobbar med mig själv.
Jag har börjat förstå vad det innebär att var och en får ta sitt ansvar.
Det är en befrielse att lägga skuld och skam som inte tillhör mig på hyllan.
Jag lämnade alkoholisten idag.
Efter en månad i AA där det funkat ganska bra märker jag ett återfall i beteende. Det extremt stora egot, känslan av att undanhålla, ser på hela människan förändras. Jag biter mig i läppen och funderar på hur jag ska göra tills jag bara inser att jag tappat intresset. Jag ser det så klart, det är så genomskinligt.
Egosimen lyser igenom men jag känner inget som helst ansvar längre. Rullar tillbaka de bollar han försöker skicka på mig som inte tillhör mig.
Vill inte ha med människan att göra för att han går fortfarande in i sitt ego, skyller fortfarande ifrån sig och ser fortfarande inte att han egentligen har tur som får mig tillbaka.
Vägrar vara en känslomässig papperskorg för någon annan. Då får man ta sitt ansvar så ska jag ta mitt.

Hoppsan sms som tyder på återfall.
Magkänslan ljuger inte.
Jag är ändå glad, glad för att jag genom denna erfarenhet hittat till ACA. Där ska jag göra stegen och där ska jag bli fri mitt destruktiva mönster i relationer.
Tacksamheten för att jag klarade av att stå upp för mig själv den här gången, att jag är ärlig mot mig själv och andra och inte accepterar att bli behandlad illa längre är mkt större än sorgen och ilskan. Jag är djupt tacksam och känner mig fri.

@Nora81
Ge mig sinnesro ...
Det jag nyss haft inser jag innerst inne att inte är "jag". För att må bra behöver jag något annat. Det är långt ifrån hur jag vill ha det. Men ändå kämpar man sig liksom fast. Så arg på mig själv emellanåt för att jag låter det ta energi. Samtidigt ska jag inte trampa på mig själv för jag har gjort mycket.

Läste ett citat häromdagen som etsade sig fast, "sometimes your heart needs more time to accept what your mind already knows".
Hoppas tiden går fort bara ... 😞
Kram på er därute, och ha ett trevligt veckoslut. 🌞

@Tröttiz tack för stöd ❤️

Ja, det var verkligen ett bra citat.
Hjärtat och hjärna behöver vara på samma plats.
Nej, vi ska inte vara för hårda mot oss själva. Det är inte vårat fel eller ansvar utan de har själva ansvar för sitt liv och sina handlingar.
Vi har ansvar för vårt. Vi lär oss på vägen
Kram

In haglar varierande sms i takt med fyllans utveckling.
Jag är ett fetto, äcklig, bilder på han och x som han befinner sig hos som är närgångna,till att han ska ta livet av sig utanför min port.
Var det fel av mig att skriva att han kunde dra åt helvetet för all framtid efter att han försökte locka mig tillbaka imorse. Nej. Saknar alkolisten totalt självinsikt.
Han har levt ett dubbelliv i snart två år och jag förstår att det är bekvämt att ha någon där som stöttar och älskar en när man har druckit färdigt för ett tag. Utan att ta ansvar för vad man gjort eller sagt på fyllan.
Ser hur korkad jag varit. Trott och stöttat och inte fått ngt som helst som kan liknas vid kärlek.
Blev uttråkad tillslut, kände mig som en morsa började snarare tappa respekten för människan. Varför lägger man så mkt ansvar på anhöriga? Borde det inte satsas på stöd för anhöriga som blir psykiskt misshandlade, som inte vågar lämna, som tillslut badar i skam och skuld för alkoholisten är ju sjuk.
Borde jag vara mer förstående, förstå att det är en sjukdom, ha överseende med lögner, psykisk misshandel och skumma kontakter med andra människor.
Nej, tillslut tänker jag att man får nog. Tillslut är ilskan den enda självbevarelsedriften man har när man blir reducerad till ett objekt, en slagpåse, en känslomässig papperskorg och samtidigt ska vara ett stöd.
Fattar inte vilken värld jag levt i de senaste två åren men jag blir chockad över allt. Blir chockad över att jag tillåtit allt, att han i sin förnekelse drivit mig in i samma förnekelse. Hela tiden. Nu är det ändring, nu satsar vi utan att någonsin förflytta sig till mitt perspektiv och se vilken skada han gjort.
Vem blir nykter utan att behöva se och lära sig sitt ansvar.
Just nu haglar sms om att han ska skära av sig huvudet utanför min port ikväll. Jag är så likgiltig att jag förvånas. Har bara kommit till den punkten att jag inte tror på ngt kring honom längre.
Jag accepterar att jag inte kan förändra honom, jag tar mod till mig att förändra mig själv för jag kommer aldrig få en vuxen relation till människan och jag accepterar skillnaden.
Gud vad många anhöriga det är som lider av detta, barn som vuxna. Jag förnekar inte att alkoholism är en sjukdom som alkoholisten själv lider av men just nu är det banne mig mig själv jag sätter i centrum.
Fy fan vad jag är trött på detta rent ut sagt.

Skrev ett långt sms där jag klargjorde att jag inte önskar mer kontakt i natt.
Fick tillbaka att jag var världens hemskaste människa. Sms har haglat på tlf. Nyss ringde jag ambulansen och beskrev precis det han smsat mig.
Spyr blod, blixtrar i huvudet och tror han börjar bli galen.
Jag fixar och vill inte mer nu. Hoppas att ambulansen tar med honom och att myndigheter tar över.
Orkar öht inte ha kontakt med honom eller vara ett stöd.
Har ångest, känns som att detta är helt bortom kontroll.
Jag kan inte göra mer nu, jag orkar inte mer.
Vill han inte så går det inte.

@Hillevi Tack. Du har rätt. Jag behöver inte orka för ngn annan mer än mig själv.
Idag fick jag sms om att han i princip var döende, skickade en ambulans till honom, men han avstyrde den.
Jag tog kontakt med hans x som han snackat skit om och omvänt så jag skrev detta till henne och sa att det är inga Hard feelings från min sida och sedan ställde jag honom mot väggen.
Nu är han blockad och nu ska jag följa ditt ditt fina råd och försöka släppa. Hoppas du finner stunder av sinnesro och kan njuta dagen emellanåt. Kram

@Hillevi Tack. Du har rätt. Jag behöver inte orka för ngn annan mer än mig själv.
Idag fick jag sms om att han i princip var döende, skickade en ambulans till honom, men han avstyrde den.
Jag tog kontakt med hans x som han snackat skit om och omvänt så jag skrev detta till henne och sa att det är inga Hard feelings från min sida och sedan ställde jag honom mot väggen.
Nu är han blockad och nu ska jag följa ditt ditt fina råd och försöka släppa. Hoppas du finner stunder av sinnesro och kan njuta dagen emellanåt. Kram