@Flarran Vad gulligt av dig att skriva till mig ❤️. Jag beundrar din drivkraft och ditt engagemang. You've got this!

Det jag tror för mig framåt är min vilja att lyckas. Jag drivs av prestation. Det lärde jag mig tidigt när jag blev mobbad som barn. Har utvecklats i olika led och nog bytt personlighet flera gånger. I väldigt unga år var jag charmig, väldigt levnadsglad & framåt tjej.

Under småskoletiden blev jag mobbad. Då blev jag istället blyg och tillbakadragen. Ensam. Hittade min väg ut via prestation. Då blev jag uppmärksammad och drog massa fördelar av det. Då fick jag kontakt med en helt ny typ av människor. Lärde mig dock aldrig riktigt att läsa mina egna signaler. Istället försökte jag parera andras. Tog på mig allt. Trodde alltid att det var 💯 mitt fel vid konflikter och har varit väldigt snabb på lösningsfronten. Hitta lösningar. Bara det att jag missade mig själv, mina egna gränser så det blir lite att begå våld på sig själv.
Idag har jag börjat våga titta på mig själv med mer neutrala ögon. Inte så skuldbeläggande. Inte heller så straffande mot andra. Mer chill helt enkelt. Försöker styra mindre. Börjar tumma på mitt kontrollbehov. Kanske kan man säga att jag mer harmoniskt analyserar situationen utan att lägga in skam & skuld som nycklar i utredningen. Frågan är snarare hur kan man lösa detta på ett sätt så att magkänslan är bra? Att jag mår bra? Om du inte klandrar dig själv när du då analyserar saker då blir hela situationen mer harmoniskt. Behaglig.

Hela livet är en läroprocess. Det kostar att lära sig. Massor ibland. Däremot är en uppgraderad version av mig själv alltid välkommen. Idag ser jag ju skillnaden i mående ju mer jag utvecklas. Det är häftigt!

Foto at superkul! Saknar min riktiga kamera hemma. Nu är jag utomlands. Har massa nya grejer i portföljen på ingång efter nyår som ska fotas. Att kunna leka med en riktig kamera och få till de där vackra ljusinsläppen etc kan göra nästan vadsomhelst magiskt. Man kliver in i en ny värld.

Jag tror verkligen på att fokusera hjärnan på kreativa positiva saker. Jag har haft en tendens att fastna hårt i orättvisor ex. Det kanske vi alla har? När jag fastnar snurrar det runt runt runt i huvudet. Svårt att få stopp. Där kommer kreativitet in. Då måste hjärnan besannas sig och fokusera. Iallafall om man är prestationsprinsessa. Det är mitt verktyg att hålla hjärnan i schack. Samtidigt som jag övar på att hitta lugnet i allt jag står inför. En inre harmoni även om saker traskar in sig. Resan så långt har verkligen inte varit gratis. Det är den nog inte för någon. Att fatta sig själv är ju inget man direkt föds med. Snarare en ständig utveckling. Vi pratar alltför lite om hur man lär sig hantera sina känslor. Det borde vara ett grundskoleämne. Tänk om folk fick med sig det från tidig ålder? Hur skulle världen se ut då?

Glädjs med dig Flarran! Glad att du kommit så långt som du gjort och att du hittat din egen inre styrka. En sak är säker. Det blir bara bättre och bättre. Kram

@Flarran Å tack detsamma 🤗.

Tänkte på det imorse. Mitt stora problem med middagar är att vid 22.30 är det nästan omöjligt för mig att hålla uppe ögonen. Jag försöker kvälja gäspningar men det går sådär. I övrigt är allt annat fint. Jag sover superbra. Vaknar utvilad nästan varje dag. Har massa energi som jag lägger på bra saker och jag har lärt mig lyssna på mina egna signaler. Har fattat att känslor måste man ta på allvar och inte ignorera allt som bubblar upp. Istället är de verktyg mot ett liv i harmoni.

Sedan har även jag insett att man vet absolut 0 om väldigt många. Det är så lätt att skrapa på ytan och tro att allt är hur bra som helst och man själv är helt galen. Det handlar ju egentligen inte om det. Lär man sig läsa sig själv går det ju att vända det mesta ganska snabbt. Sätta gränser, byta riktning, vila igenom vissa känslostormar. Ja allt går att lösa. Vilken gåva att man fattat det. Få förunnat.

En person jag känner i periferin som jag själv såg som en harmonisk profil med rätt värderingar blev precis stoppad med 2 promille i kroppen körandes med trasigt däck på motorvägen. Var för full för att förhöras. Samma person gör allt för att de ska se snyggt ut på ytan. Ingen anade nog hur det verkligen står till. Så, nej man har ingen aning. Vi människor gör det svårt för oss när så mycket handlar om slätstruken fasad utan botten. Tänk om vi istället kunde få vara som vi är utan att dömma varandra så hårt och framförallt dömma oss själva så hårt. Alltför ofta är det skam som styr oss människor. I alltifrån psykisk sjukdom, skilsmässor till olika beroendefrågor. Detta ska bli mitt år. Ett år i balans där jag värdesätter mig själv och låter andra vara som de är. Ge andra utrymme att tycka och tänka fritt utan att dömma. Ge mig själv och andra utrymme. Vara noga med att knyta bekantskap med folk som har livserfarenhet och själva börjar se det jag pratat om ovan. Lämna andra som inte vill utvecklas i fred.

Hej! @Lora,
Tänkte på dig just nu och kom på att jag är dålig på kommunikation, eller att kolla in andras trådar. Blir mycket att man fokuserar lite väl mycket på sig själv kanske. Men man är ju bara människa, men åtminstone en nykter sådan sedan drygt två månader. Hoppas att allt är bra hos dig kompis. Har just druckit en kopp med varmt te och tagit ett par rostade skivor bröd med smör på. Tänkte då att, det här är ju hundra gånger trevligare än en kall öl alltså.
Har inte det minsta sug på vin eller så heller i skrivande stund. Borde kanske försöka att sova lite till om jag kan.
För jag råkade ju somna till på helt fel tid då jag var trött hela fredagen. Såg att det har blivit lördag igen, och årets allra första sådan. Har laddat upp med en massa mat och alkoholfri dryck igår. Så nu får inte bolaget se en som kund den här veckan heller och så vill jag att det ska vara i fortsättningen. Men tar en dag i taget och jobbar vidare med att ta det lugnt och komma ihåg att nykterhet först är det som gäller.
Ha en fin dag!

@Flarran Kul att du tittar in. Du tar dig verkligen an den här utmaningen på ett toppen sätt. Alltså vad kommer detta leda till?

Så här tänker jag.
Det är i motgång vi prövas.
I varje motgång finns fröet till en ännu större framgång. 👊👊. Själv har jag nu brutit upp väggarna, lagt in nya avlopp och installerar belysning samt eldosor utmed den vägg där rörmokaren inte kopplade rätt. Det blir ett riktigt lyft! Herre, inte samma terass. Var ju tvungen att bryta upp vägg från kök till avlopp på terass för att ansluta där. Så jag tänker lite det är inte hur man har det. Det är hur man tar det. När det är som värst har jag en förmåga att kapsla in mig och bara skotta. Köra på tills jag ser ljuset. Nu ska jag fylla igen allt & göra snyggt. Nästa fredag kommer ett nytt kök jag själv designat. Det är rackarns coolt. Just detta med kreativitet håller en på rätt sida av körbanan. Älskar när man får se slutresultatet. Jag är nära nu. Kram på dig kompis. Hoppas du får en finfin dag!

Detta med relation till sin partner och missbruk. Det talas väldigt lite om det. Uppbrotten är flera. Statistiken talar emot hör man men tror inte jag sett några siffror.

De finns ju de där partnern är helt stöttande. De tar sig igenom allt tillsammans. Sedan finns ju andra där själva förändringsfasen blir extremt krävande. Då när allt ställs på sin spets. Speciellt när och om tredje part blir involverad. Tredje part är nog få som vill ha någon som kliver in och rör om såtillvida man inte bett om det. Personer utifrån som vill ha en say gällande ens förhållande och beteende. Svärmor, svärfar, syskon, partnerns vänner, en granne, gemensam vän, kollega chef etc. När någon av dessa kliver in och tycker till utan att man bett om det. Då kan det enkelt skapas läger.

Just skammen blir så påtaglig när det skynket dras ner. Vissa får tid att ställa om i sin ensamhet med enbart make / hustru till stöd andra får förklara dig eller kanske bara får blickar. I allt detta ska man bli nykter och försöka ha en god relation.

In sickness & in health, to love and to cherish, till death do us part.

Den är svår. Man hatar sig själv, man känner blickar utifrån och relationen vänder enkelt till att se det egna perspektivet. Man har nog med egna känslor. Här kommer man även från olika håll. Skam för den beroende som nu ska möta världen naken, utan lugnande, från en dag till en annan med spotlights riktade mot sig. Å andra sidan börjar ens partner förstå vad den fått utstå och ilska väcks. Varför i helvete ska jag behöva utstå detta ditt pucko? Släng den jäkla flaskan och fokusera på mig!

Om nu soc eller tredje part kommer in i denna soppan så är det såklart superviktigt att de har fingertoppskänsla. God förmåga till konflikthantering och empati.

En relation med en medberoende är inte sund. En medberoende som städar undan spår, håller uppe fasaden eller inte ens ser problemet, kommunikation har strandat, man lever olika liv, bittra kommentarer far i luften från båda. Man pratar inte om en gemensam plan, man pratar inte öppet, man ser sig själv och är inte intresserad av sin partners perspektiv. Man har bildat sin egen uppfattning om vad ens partner tycker & tänker. Man fulgissar om allt ens partner tänker. Så vad gör man nu?

Jag skulle säga att man måste lära känna varandra på nytt. Parallellt i denna soppa säga låt oss ta oss tillbaka till känslan när vi träffades. Återskapa den genom att bete oss som vi gjorde då. Sedan göra just det. Öppna upp för varandra. Lyssna på varandra utan att direkt komma med sin egen syn. Lära sig ge och ta igen. Hitta ett vi istället för jag och du.

Denna process är oerhört läkande. Den måste löpa parallellt från dag ett i min värld när man korkar igen. Plötsligt ska man ju bli vi från all leva helt parallella liv. Det ställer stora krav på båda. Även en medberoende har osunda symptom (gömma undan, dålig kommunikation, har inte lärt sig egna behov, kan inte sätta gränser). Osunda mönster. De måste bort för att båda ska kunna växa. Man pratar sällan om det. Vi tror på något sätt att de bara ska fixa sig.

Det är ett hårt jobb. Det skulle vara hårt att ta sig igenom liknande svårigheter för vilket par som helst. Lyckad man har man fått massa verktyg för framtiden. Man får en relation som andra bara kan drömma om på grund av all samlad livserfarenhet. Den är värld att jobba för men då måste båda se sin del och vilja.

@Lora Du har rätt, det pratas ofta om uppbrott men inte lika mycket om hur man läker relationen. Generellt, inte bara när den ena partnern har missbruksproblem. I höstas var det tio år sedan jag separerade från barnens pappa, helt utan att mitt drickande var en del i det (som jag vet). Vi bestämde oss direkt för att ha en fortsatt bra relation, för barnens skull.

Så vi började lära känna varandra på nytt, med nya förtecken. De första åtta åren åt vi middag ihop när barnen bytte hem, varje vecka. Vi skapade rutiner för olika typer av skriftlig kommunikation som rörde barnen, blandade in varandra i varje beslut rörande barnen osv. Vi firar alla högtider ihop, barnens födelsedagar etc. Jag brukar säga att han idag är som den bror jag aldrig haft (jag är ensamsyskon). När jag beskriver vår relation säger folk att det är den lyckligaste separation de har hört talas om.

Och jag minns också att vi precis innan allt praktiskt med separationen tog vid, att jag skulle flytta etc, så mindes vi gemensamt vår första fina tid ihop 24 år tidigare. Vi pratade gamla minnen, spelade den musik som förknippades med vår relation, vi sörjde ihop att det slutat som det gjorde. Sen var vi båda hundra procent överens om att vi skulle separera. Vi hade utvecklats åt olika håll, det blev för mycket skav och irritation mellan oss. Fortfarande har vi saker som vi inte kan diskutera, men då säger jag bara lugnt: ”Den dörren öppnar vi inte, nu pratar vi om något annat”. Vilket han respekterar, han vet också att vi tycker väldigt olika om vissa saker.

Kram 🐘

Kommande två veckor checkar jag av det som gjorde att jag en gång föll. Det som gjorde att allt bara blev för mycket. Nu går jag mot avslut och ser till att leverera på allt jag en gång lovade min familj. Nu får de resultatet med början idag när de vaknar. Jag gjorde det. Herre jösses jag gjorde det!

Det absolut värsta med dessa år har varit motståndet och frustrationen från familjen. Jag kan förstå den men samtidigt har den varit rejält orättfärdig anser jag. Läger har bildats som jag nu hoppas vi en gång för alla kan sluta. Läger som inte helt berodde på alkohol men alkohol fick klä skottet då inte andra var redo att se sin del i bristen på respektfull kommunikation. Enklare att bara peka mot just det så man inte behöver reflektera över sin del. Nu är det iaf vi. Inte jag och ni / du.

Jag har ju hamrat på gällande skam och synen på människor med beroende. Även diskrepansen mellan medberoendes frustration och den skam man känner när man är fast. Dessa båda känslor borrar sig in och lamslår lätt om kommunikation havererar. Läger uppstår. Det krävs mognad för att ta sig förbi dessa spärrar. Det krävs mod. Man måste våga vända spegeln och hjälpa sig själv ur låsta beteenden och känslor. Man måste våga lyssna utan att direkt gå i försvar.

Såg en gång en dokumentär tidigt när jag insåg att jag var tvungen att ta tag i mina problem. En man som var relativt långt gången. Familjen var redigt trött på att han hela tiden föll. Han kämpade verkligen. Ingen verkade på riktigt se honom. Möta honom utan man snackade nedsättande över hans huvud och spred sin frustration som ett dammoln i hemmet.

"Ok, så mycket vi gått igenom. Så trött på detta. Får väl se om det går denna gång? Nu får du besannas dig."

Så fortskred kommentarer över huvudet på den beroende. Jag studerade det hela och tänkte. Om han inte får återfall nu då har jag fattat 0. Det gick åt helvete för honom...

Jag kan bli så oerhört illa berörd. Att man lixom tar sig rätten att tala ner en beroende på det sättet. För mig handlar det så mycket om att man måste tro på sig själv. Inte låta andra slå på ens självkänsla för då ger man inte sig själv en chans. Låt inte andra definiera dig. Gör det jobbet själv. De medberoende som beter sig som jag beskriver ovan har i min värld kapslat in sig i sin egen rädsla. Överför densamma utan att reflektera över dess konsekvenser. De måste inse att det krävs läkande för att sluta sprida sin frustration och skapa vi-känsla. Ingen klarar att hela tiden känna sig ifrågasatt. Det sätter sig på vemsomhelst och skapar dåliga förutsättningar för förändring. Är man inte beredd på att sluta sprida egen rädsla så bör man säga det. Så den beroende kan gå vidare och bygga sig själv på egen hand. På något sätt måste frustration och skam mötas och ersättas med " - It takes two to tango". Våga syna egen rädsla / skam / frustration och lär dig hantera dessa utan att kasta över allt detta på din motpart. Dessa känslor får var och en lösa upp om man ska lyckas att mötas i ett vi. Ingen orkar bli slagen med ord om och om igen - oavsett vad man gjort. Det gäller att lära sig krama sin egen kaktus i form av historiska beteenden. Lära sig att se att de är del av sin resa. Våga bygga på en ny relation där man frånkopplar historien. Istället ser den som en tillgång där man lärt sig massor om sig själv och andra.

Hittat en ny kompis. Visar sig att hon är 3 månader alkoholfri. Det som fick henne att bryta var att hennes bror tänkte bryta när hon blev påkommen med vin efter att ha skickat en selfie. Den tog.

Hon har tidigare varit nykter i 4 år. Tydligen mycket tuffare att bli fri denna gång. Det har jag läst innan. Att det är svårare gång 2.

Ytterligare en sak slog mig. Hon nämner att alla vänner försvann när hon berättade. Att det gjort henne rädd att vara ärlig med mig men min reaktion gjorde att allt rann av henne. Jag dömmer verkligen ingen. Hon var väldigt lättad efter vårt samtal.

Känner ni igen detta? Att vänner klippt bandet? Att det blir tyst?

Jag har varit helt öppen om folk frågar. Nu har jag återigen börjat fundera varför? Kanske, man inte ska säga så mycket? Kanske ska man. Jag blir lite tokig på skambilden. Jag känner nog att vi måste själva bryta den om samhället ska kunna lätta upp kring frågan. Många har så förutfattade meningar. Stereotypa.

Vi här vet ju egentligen att inget behöver märkas utåt. Ingen behöver drabbas egentligen utanför familjen. Livet kan se rätt "normalt" ut utifrån. Då fattar jag verkligen inte varför folk drar när man berättar. Man är ju fortfarande samma människa. Kanske bara mer balanserad.

Eller jo, jag tror jag fattar. Innan jag trillade dit så var även jag lite rädd för folk med beroendeproblematik. Kändes olustigt på något sätt. Oberäkneligt. Idag har man ju fått mer erfarenhet så rädslan är borta. Tycker dock det är sorgligt om alkoholfria ska bli uteslutna ur olika sammanhang. Det bygger ju bara skam i samhället. Sedan bidrar väl det med att färre vågar komma ut. Att fler sitter hemma och dricker i smyg. Detta gör att jag vill fortsätta vara öppen. Vill verkligen inte bidra till rädsla. Vill snarare bidra till att normalisera problembilden så att det inte ska kännas oöverkomligt för andra att vara ärliga och påbörja resan mot frihet. Att de ska se att det går alldeles utmärkt att leva glad som alkoholfri. Att det inte inverkar negativt på ens liv att faktiskt sluta. Att man fortfarande är att räkna med.

Frågan är om det är sant? Hur känner ni? Känner ni er inkluderad eller känner ni er uteslutna?

@Lora Mina vänner har absolut inte vänt mig ryggen. De är nyfikna, ställer frågor, och sen är de glada för min skull. De har inte fått veta allt, det har ingen.

Min snabbversion: ”Jag har helt slutat dricka alkohol sen några år tillbaka. Alkoholen påverkade mitt mående negativt: sömn, depression, ångest. Min pappa var alkis och det är tydligt att jag har ärvt hans sårbarhet för att missbruka, och då valde jag att sluta helt istället.” Vem kan bryta med sin kompis efter en sådan förklaring? Men som sagt, de allra värsta historierna kan man ju låta bli att berätta.

Enda anledningen till att kompisar bryter vänskapen kan jag tänka är att de tänker: ”Jaha, där försvann en suparpolare.” Är en kompis nykter blir deras onykterhet så mycket tydligare. Att det är det enda man har gemensamt. Mitt tips är att initiera andra typer av umgänge: Äta brunch eller fika, långpromenera, besöka kulturevenemang osv. Göra saker aktivt ihop.

Kram 🐘

@Lora jag har kvar mina nära vänner, men dem jag gick ut med och var världsbästis med efter några öl, finns inte kvar. Det beror nog mest på att jag inte går ut och dricker öl längre.
De vänner som står mig nära bryr sig inte om att jag inte dricker, snarare tvärt om. De är glada för att jag hittat ett sätt att leva som gör att jag mår bättre än innan. De har uttryckt oro för mig innan så de är ett fint stöd. Å andra sidan har jag inte gått ut så starkt med att jag inte dricker. Ofta är det i sociala sammanhang bara ett "nej tack jag tar nåt annat idag" som besvaras med ett "aha ok". Skönt.
Min man mötte jag när jag hade ett längre uppehåll för 15 år sedan och han har flera alkoholfria vänner så för hana del är det inte så dramatiskt, snarare bättre nu när jag inte vill bråka på fyllan.
Jag har svårt att se att alkoholfria skulle bli uteslutna ur olika sammanhang. Vilka sammanhang? Det mesta går ju att göra med vänner, även utan alkohol.

@Lora Jag har inget stort nätverk. Tre av mina vänner visste att jag var alkoholberoende flera år innan jag slutade. Alla på mitt jobb vet. Plus några till. Jag har sagt som det var att jag har självmedicinerat under många år men numera är nykter.De vänner/personer som inte kan köpa det kanske jag inte behöver i mitt liv då jag känner att de inte respekterar mig/mitt beslut.

Kram

Har börjat kolla in ett reality program. Fick det som rekommendation och det sas att alla tittar på det nu. Love is blind. Kollar svenska & amerikanska. Det intressanta är just känslomässig mognad. Något vår generation aldrig riktigt pratat om upplever jag. En definition som flera säkert undrar vad det ens är? I min värld handlar det om hur väl män känner sina egna triggers, sig själv och hur man kan hantera sina känslor. Även att man hanterar sina egna trauman och förstår att & hur de påverkar en.

Det är väldigt enkelt att se fel hos andra. Att däremot vara vaksam på egna försvarsmekanismer är inte helt kristallklart. Att våga sitta still vid konflikter och inte hävda egen rätt ex. Det är ju ganska manipulativt drag egentligen. Om man vet att man är stark och vet hur man får rätt i sak så kör man bara på. Fast inte känns väl det bra efteråt ? När man inte lyckats stanna upp och känna in utan bara trycker igenom sin vilja. Jag menar hur fixar man starka relationer då?

Sedan detta med anknytningsteorin. Hur många tjejer det är som drar vid konflikt. De står inte kvar utan bara drar. Även det ganska manipulativt. Istället för att våga stå kvar i känslan. Andas och hitta vägar framåt gemensamt.
Ilska, den där blockerande ilskan när allt låser sig. Även den rätt manipulativ.

Just detta med att våga känna. Våga stå kvar. Vara medveten om egna försvarsmekanismer och veta hur man hanterar sig själv när de slår till. Känslomässig mognad. Inre lugn.

Man ser hur alkohol omöjliggör och totalförstör dessa diskussioner & situationer. Om man inte sett ovan, alltid tagit till alkohol som lugnande ja då är man nog bara emotionellt underutvecklad överlag. Fy tusan vad mycket fint man missar i livet då. Så många broar som bräns vid relationsbyggande. Hur många konflikter som skapas utan att man förstår varför.

Vaknade 05.30 å tänkte vad jag är sugen på Granola. Varför inte tänkte jag och steg upp. Rörde ihop allt med kanel & kardemumma. Luktade ljuvligt i hela huset. På med grekisk yoghurt & hemmagjord blåbärskompott. Fram med ljus & skummad mjölk i kaffet. Pricken över iet är lakritspulver på kaffet. Då vaknar alla med ett leende.

Tänk så kan man oxå ha det ni som kämpar mot beroendet. Det är livskvalitet på riktigt. Värt att kämpa för ❤️

Den kanske mest intressanta frågan kring missbruk är vad fick dig att sluta? Vill ni här inne delge vad det var som hade den utlösande effekten?

Sedan kanske ytterligare en. Fanns det något som gjorde att det inte fick ett stopp tidigare? Något som kunde hjälpt tidigare?

@Lora Jag slutade dricka när jag insåg att min tolerans för vin hade ökat ett rejält snäpp. På slutet drack jag nästan en hel vinbox vid några tillfällen. En tertraliter rött vin märktes knappt, i alla fall inte på det positiva sätt jag ville uppnå. Samtidigt fick jag allt oftare minnesluckor. Jag gick, stod, pratade med folk men vaknade nästa morgon och hade ingen aning om hur jag kom i säng. Jag började även kräkas massor på slutet, både på fyllan och dagen efter. Min kropp skrek åt mig: ”Du förgiftar mig!”

Eftersom jag upplevde min pappas missbruk på nära håll, hur han gick över gränser hela tiden som borde vara no-go-zone, så bestämde jag mig för att arvet efter honom skulle stoppa med mig. I fyra månader hösten-vintern 2019-2020 försökte jag mig på att dricka ”måttligt”. Sen kapitulerade jag inför alkoholen och bröt den destruktiva relationen för gott den 9/2 2020.

Jag ser det som ett uppbrott från en destruktiv kärleksrelation nästa. Sorgligt som sjutton i början, väldigt ovant, men efterhand som tiden går märker jag hur bra jag mår utan den relationen.

Kram 🐘

@Lora I princip var det bara min äldsta dotter och hennes pappa (mitt ex sen 10 år) som några gånger sa till mig att jag skulle ta det lugnt med alkoholen. Äldsta dottern bad mig uttryckligen om en alkoholfri jul tex. (Jag blev väldigt grälsjuk och konfliktsökande de sista åren.) Det gjorde lite ont i mig. Ville direkt försvara mig, SÅ farligt var det inte. Men samtidigt sådde hon ett frö.

Så det är nog det - att närstående ska våga kommentera när de upplever att någon har ett osunt förhållande till alkohol. Efter att jag slutade dricka har jag förstått att fler närstående tyckte likadant, men det var bara hon som vågade säga det till mig. Det är jag henne evigt tacksam för. När vi pratar om det nu tycker hon inte att det var någon big deal, men det var det på ett positivt sätt. Det var modigt gjort av henne. Hon har ju en mamma som brukar ge svar på tal om man säger så.

Jag tycker också att kollegor ska reagera tidigare, och att chefen ska ha ett orossamtal. Långt innan vb kommer onykter till jobbet. Återkommande bakfylla som går ut över arbetet är varningstecken nog.

Kram 🐘