av Lora

Lora
sön, 2024-03-17 - 19:47

Var på middag igår. Väldigt trevlig sådan. Nu så här flera år in i alkoholfrihet är allt så naturligt. Avslappnat. Ingen har längre frågor, alla vet och ingen bryr sig. Det är en ickefråga numera. Eller, de hade varit gulliga och köpt en alkoholfri flaska till mig. Den var väldigt lik det bubbel alla andra drack. Det blev liten grej för mig. Hade inga glasögon med mig så kunde inte läsa texten ordentligt. Var därför tvungen att säkerställa med andra att jag tog rätt. Alltså det var mitt största problem med den kvällen. Tänk att det blivit en sån ickefråga att jag inte har problem att fråga andra att jag verkligen tar det alkoholfria alternativet. Underbart.

När alla börjar bli blariga känner jag en sån tillfredsställelse. Jag vet att jag kommer sova toppen. Att jag kommer vakna utvilad. De kommer inte de andra. Samtidigt är jag så tränad nu att jag deltar som alla andra vid middagar, har lätt för att hitta ämnen som intresserar alla runt bordet att diskutera. Vet att jag kommer säga saker som jag kan stå för. Inte ligga lite på gränsen där man kanske säger mer än man tänkt eller bitit till på ställen som senare kan kännas pinsamt. Man är lixom trygg med sig själv. Man går därifrån som vinnare som dessutom haft lika trevligt som alla andra under middagen. Kanske tom mer tillfreds.

Onkel F
ons, 2024-03-20 - 21:21

@Lora wrote:"När alla börjar bli blariga " 🤣 Haha! Det är ett utryck jag inte hört sedan jag var tonåring och läste MAD!!
Jag är lite avundsjuk på er som känner sig trygga i sådana situationer. Jag försöker istället undvika sammanhang där det finns alkohol.

Lora
tors, 2024-03-21 - 22:15

@Onkel F Jag har funderat en del kring vad det var som gjorde att min väg blev så rak.

Jag tror det hänger ihop med att jag direkt ryckte plåstret och berättade för alla. Det var emellanåt riktigt svårt men samtidigt i efterhand, för mig som person, ett smart drag. Jag har en vinnarskalle. Är målstyrd så jag tänkte att om jag gör det så kommer det bli för pinsamt att sedan dricka. Lite otänkbart. Jag har på så sätt många "poliser" som granskar att jag håller mig på rätt sida. Det har iaf varit min känsla som hjälpt mig hålla fokus på målet.

Har även varit noggrann med att inte sänka mitt självförtroende under denna process. Snarare försöka lyfta mig så gått det går. När jag fallit ur har jag med snälla ögon reflekterat och försökt återta min värdighet inför mig själv. En del i det är att inte lasta mig för att jag blev beroende. Det är vad man blir om man dricker för mycket för ofta. Jag har bara försökt hitta sätt att bryta vanan. Inte gjort det större än så utan försökt fokusera på att bryta vanan.

Att vara offentlig med allt, inte göra en stor sak av att man hamnade där man hamnade tror jag gör det enklare att inte ramla tillbaka. Just detta när man sågar sig själv för hårt får nästan motsatt effekt. Man tappar tilltron till sig själv och känslan av att man lika gärna kan ge upp tar över. Man måste vara beredd på åsikter & dumma kommentarer. De får inte nästla sig in i självförtroendet. Istället får man bryta alla sådana tankar och istället inse att alla har sina bagage. Vad jag gör av mitt betyder allt för mitt välmående. Vad andra gör eller tycker får stå för dem. Jag har ingen plats för människor eller situationer som trycker till mitt självförtroende. De har åkt ut ur mitt liv. Jag har alltid tänkt att det mest centrala är att bevara det. Att det är min livlina.

För mig har dessa två aktiviteter - att gå ut offentligt & att hålla huvudet högt - betytt massor. Jag tror det varit helt avgörande🤗.

Lora
lör, 2024-04-27 - 00:15

Livet rullar mest på. I snabb takt. Har haft massa jobb vilket jag borde vara väldigt glad för. I dessa tider är det ju inte självklart.

Även haft vidare möjlighet att förstå mig på mig själv. Har lite börjat lätta på kravställning på mig själv. Tillåter mig tom göra fel utan att gräma mig i kvadrat. Att få lov att säga ifrån utan att analysera min reaktion i månader. Det är ett stort steg egentligen. Kunna sätta gränser som man mår bra av.

Vi höll på att mista vår vovve. En bekant hade lämnat tuggummi i sin väska som han åt upp. Ett helt paket. Var snabb som attans med att åka in och få honom att kräkas så han klarade sig. Det var en pärs dock. Herre vad man älskar sina djur. 12 år är han. De trodde inte han skulle klara sig men den hunden har 100 liv vad det verkar. Eller så är det dessa veterinärkliniker som passar på... Han låg inne under natten och fick kräkmedel. Det kostade 28 000 kr. Helt jävla sjukt. Skamligt. Han genomgick ju ingen operation eller dyl. Fick bara kräkmedel... Nu skämmer vi bort honom som bara den. Idag fick han älghud. Det var tydligt uppskattat. Han får bara viltkött. Dyraste märket med färskfoder ska gullringen ha. Såklart.

Syrrans hund fick avlivas igår. Så himla sorgligt. Så ledsna alla är. Hemskt. Det testar mitt känsloregister massor. Inser ju att mitt blodtryck rusar i dessa situationer och inser hur dåligt rustad jag är för att låta vågen av känslor rulla in och förbi. Bara vara. Den där flyktkänslan är så starkt förknippad med negativa känslor. Att bara våga vara och tillåta sig känna i lugn och ro är inget jag är tränad på alls. Snarare 100% lösningsorienterad direkt. Aktion. Kan avundas de som bara andas igenom svåra situationer. Helt obegripligt för mig hur de kan göra detta.