av ruccola123

ruccola123
tors, 2026-02-12 - 00:03

Hej.
Jag är ny här på sidan men har läst en del trådar här och känner igen mycket av det ni andra skriver.
Jag lever i ett förhållande sedan 20 år tillbaka och har tre barn. Redan när vi träffades för 20 år sedan märkte jag att min partner drack mycket, men det gjorde jag med, det var en del festande. När vi sedan flyttade ihop märkte jag av beteenden som oroade mig, tex att han kunde dricka på vardagar (dock inga stora mängder, men i min värld dricker man inte alkohol hemma mitt i veckan), samt att han ibland smög med sitt drickande och drack när jag inte var hemma. Jag tog upp det med honom och han verkade inte tycka det var så allvarligt men tog ändå mina ord på allvar. Sedan dess gjorde han det i perioder men allt mer sällan, inte nu längre. De senaste åren har det var ganska stabilt, vi dricker inte så mycket hemma, men det blir varje fredag o lördag till maten. Om jag inte vill dricka så tar han ändå en öl eller något. Det har aldrig hänt att han väljer att inte dricka på helgen, det känns viktigt för honom när fredagen kommer.
Det som också är ett problem är att han har svårt att känna av när det är stopp, dock inte hemma, men när vi är på middagar och fester, när alkoholen finns lättillgänglig. Det har lett till att jag håller koll och säger till honom när det är dags att sluta. Det respekterar han oftast, men ibland märker jag att han känner sig kontrollerad. Vi har dock pratat MASSOR om detta genom åren. På ett sätt har det blivit mycket bättre, kanske hälften av gångerna känner han själv när det är nog och dricker måttligt, andra gånger inte. Han blir aldrig redlös men jag märker av nyanser och gillar inte hur han blir efter ett glas för mycket.
Till saken hör att han har stor ärftlighet för alkolism på både hans mamma och pappas sida, grav sådan.
Nu för en vecka sedan hände en sak som fick honom att inse att han faktiskt har ett problem och inte full kontroll som han trott. För mig var det en vändpunkt, jag orkar inte fortsätta som vi gör och är trött på att kontrollera och styra hans drickande, det är ju hans ansvar inte mitt. Jag ser tecken på medberoende hos mig.
Jag ställde ett ultimatum - om inte en förändring sker nu och professionell hjälp tas emot så vill jag inte fortsätta vår relation. Han blev livrädd att förlora mig och säger att det inte är ett alternativ. Han vill ta emot hjälp men det är en process tänker jag. Vi ska tillsammans gå till familjerådgivningen. Sättet han pratar om detta nu är på ett helt annat sätt än tidigare, han reflekterar över sitt beteende och ser mönster som han inte tycker om och vill förändra.
Dock känner jag mig trasig och vilsen, jag är besviken på mig själv för att jag inte ställt hårdare krav tidigare. Klandrar mig själv och tänker på barnen.
I övrigt har vi en fin kommunikation i familjen och jag upplever att vi som familj, förutom vanliga utmaningar har det i helhet väldigt bra. Likaså jag och min man. Men vet ju såklart inte hur barnen märker av detta.

Det är ett stort steg att skriva här. Orkar inte med något dömmande så jag är späd skör nu, vill nog mest skriva av mig och kanske få stöd från någon som är eller har varit i samma sits.

Kevlarsjäl62
tors, 2026-02-12 - 15:14

@ruccola123 Välkommen hit! Jag tror det är jättebra att du skriver här. Ganska säker på att du inte behöver vara orolig för dömande kommentarer, jag har aldrig sett till några här inne nån gång. Tvärtom känns det som en varm gemenskap och jag hoppas att du kommer att känna så du också.

ruccola123
fre, 2026-02-13 - 11:35

Tack för svaret. Det känns varmt och välkomnande.
De senaste dagarna har varit upp och ner, jag tänker mycket på det som varit och på framtiden. Känner mig dock inte lika skör längre och är faktiskt stolt över mig själv och min partner att vi tar tag i detta. Stolt över mig att jag öppnade locket som länge legat på, att jag stod på mig.
Vi har haft långa och djupa samtal om detta på ett sätt vi inte haft tidigare och det känns skönt. Min man har kommit till en insikt och vill göra en förändring inte bara för min skull utan för sin EGEN skull. Han är nu medveten om sina försvarsmekanismer. vi har fått kontakt med familjerådgivningen, han ringde själv dit och berättade allt, jag tycker det är så starkt gjort.
Han är otroligt motiverad men samtidigt känner jag mig osäker på hur länge det kommer hålla. Jag vet inte hur djupt det sitter, hur allvarligt det är, det vet nog han nog inte själv än.
Han har landat i en insikt att han nog ska avstå från alkohol helt och hållet. Jag ser och märker att det väcker mycket känslor, främst oro för vad andra ska tycka och oro kring sociala sammanhang.
Hur ska jag göra tänker jag. Känns fel att sitta och dricka bredvid honom. Jag har inget behov direkt av att dricka hemma egentligen och kan lätt avstå. Men i sociala sammanhang, när jag ungås med vänner tycker jag det är trevligt att ta ett glas vin. Men är det så viktigt egentligen?
Hur har ni andra gjort? Tar gärna emot andras tankar och erfarenheter.

Hoppfulla
fre, 2026-02-13 - 16:03

Hej och välkommen @ruccola123 till denna sida. Det känns som att vi kan ha en del gemensamt. Gå gärna in och läs vad jag har skrivit…om du orkar. Jag är också vilsen, trött och besviken.